Artikel skriven av Erik Storhannus från Lappfjärd, publicerad i Syd-Österbotten 3 maj 1995. Renskriven av Lasse Backlund i oktober 2026.
Med bondeslaget vid Finby bro den 20 juli 1808 slutade böndernas deltagande i de fortsatta krigshandlingarna. Bönderna ”hemförlovades” för skördearbetet utom de som var inskrivna i lantvärnet. Någon nämnvärd nytta synes böndernas uppror inte ha åstadkommit på grund av planlösheten, materialbrist och avsaknaden av hjälp från det ”svenska krigsfolket”. Fattigdom och bitterhet var rådande i de sydösterbottniska bygderna efter ryssarnas plundringar och förstörelser.
Hjälpkår från Åland
På Åland har bildats en frikår som var sammansatt av finska frivilliga och reserver och en bataljon skarpskyttar från det uppgivna Sveaborg tillsammans närmare 1 000 man. Kungen förmådde denna frikår att segla upp till Österbotten som hjälp åt bland annat lantvärnet. Den 30 juli landsteg frikåren i Kaskö under ledning av kapten Gyllenbögel och fortsatte till Finby bro där den förenade sig med det manskap som Ridderhjerta hade kvar.
Ryssarna drivs från Lappfjärd
Målet för Gyllenbögels frikår var att driva ryssarna från Lappfjärd samtidigt som svenskfinska trupper under ledning av överstelöjtnant von Otter skulle gå till anfall från Kauhajoki mot Lappfjärd.
Trupperna i Kauhajoki begav sig mot Bötom i syfte att senare tränga ryssarna från Lappfjärd. Strider uppstod emellertid i Bötom vid Paljakka mosse där ryssarna gick till ett häftigt motanfall och tvingade von Otters trupper att dra sig tillbaka till Kauhajoki och senare till Kurikka. Kauhajoki kom därmed i ryssarnas besittning.
De svenskfinska trupperna, som fått förstärkning lyckades dock senare på nytt inta Kauhajoki.
Striderna vid Tjöck
Efter denna intagning av Kauhajoki gick Gyllenbögel med en del av sin frikår från Finby söderut mot Lappfjärd. Frikåren var förstärkt med lantvärnsmän från Närpes och Malax och med små grupper jämtlänningar, västerbottningar, österbottningar och nyländska dragoner samt ett batteri med fyra lätta kanoner. Totala styrkan uppges till närmare 2 000. Av denna truppstyrka omkring 800 man, kom på kvällen den 10 augusti till Kristinestad vägskäl. Vid vägskälet beordrades omkring 100 skarpskyttar och några dragoner att marschera mot Kristinestad för att inta denna stad. En mindre avdelning skulle följa efter men avta efter en mindre skogsväg mot Tjöck för att kringgå och anfalla ryssarnas ställningar där. Skarpskyttarna kom vid 3-tiden på morgonen till Kristinestad där de dock inte mötte något större motstånd. De fortsatte därför till Lålby och Lappfjärd.
Söder om vägskälet mot Lappfjärd bakom ”Stormossen” hade ryssarna tagit ställning med en förtrupp (kompani). Tidigt på morgonen den 11 augusti gick Gyllenbögels trupper till anfall och slog ner den ryska förtruppen. Ryssarna tvingades retirera längre fram mot Tjöck. På krönet av en skogsbacke uppstod en häftig strid där ryssarna efter två timmars strid igen tvingades retirera längre fram mot Tjöck. Gyllenbögel hade då fått förstärkning. Ryssarna gick nu i en fast ställning på södra sidan av Tjöck å med två kanoner. Gyllenbögel å sin sida satte in två reservkompanier varav ett mellan Tjöck och Påskmark och det andra mot Tjöck bro. Under hurrarop uppgavs hans skarpskyttar från hästryggen ha skjutit på ryssarnas ställningar på andra sidan bron. Samtidigt vadade reservkompaniet mellan Tjöck och Påskmark över ån i avsikt att angripa ryssarna i deras rygg. Efter ett tappert motstånd tvingades ryssarna retirera mot Lappfjärd, som intogs den 12 augusti. Ryssarna drog sig därefter mot Ömossa och Björneborgshållet.
Det bör noteras att finska skärgårdsflottiljen med sina åtta kanonslupar, samtidigt opererade mellan Kaskö och Sideby udde och beordrades även in i såväl Stadsfjärden som Lappfjärdsfjärden.
Sedan Lappfjärd intagits sände Gyllenbögel senare en förtrupp till Ömossa. I Lappfjärd började man igen uppföra förskansningar och befästningar. Björneborgs första bataljon kom även från Kauhajoki mot Lappfjärd, där det uppges ha samlats närmare 2 500 man.
Ryssarna försökte den 20 augusti fördriva Gyllenbögels bataljon från Ömossa. Under skydd av mörkret och stark dimma framryckte ryssarna tidigt på morgonen i syfte att kringgå bataljonens flyglar. Efter en häftig strid tvingades Gyllenbögels bataljon att dra sig tillbaka mot Träskvik och Sideby. Ryssarna uppges dock ha återvänt mot Tuorila.
Efter det ryssarna förlorat de viktiga stödjepunkterna Kauhajoki och Lappfjärd, som ansågs vara ”nyckeln till Österbotten” utbytte man sin ledare och i stället övertogs ledningen av överste Bibikoff. Ryssarna fick dessutom truppförstärkningar för en revansch mot Lappfjärd samtidigt som Nummijärvi söder om Kauhajoki skulle anfallas.
3 000 landstiger i Kristinestad
Samtidigt med dessa ryska planer landsteg emellertid generalmajor von Vegesack med närmare 3 000 hjälptrupper i Kristinestad den 27 augusti. Det uppges att de kom i bräckliga farkoster och var dåligt utrustade. Dessa marscherade under natten till Lappfjärd för att förena sig med Gyllenbögels truppstyrkor därstädes.
Vegesacks trupper bestod av bataljoner ur Upplands och Helsinge regementen samt skvadroner av Lifgarde till häst jämte ett batteri ridande artilleri. Truppstyrkorna i Lappfjärd kom efter hjälptruppernas ankomst att utgöra omkring 5 400 man med ett 15-tal kanoner.
Innan Vegesack kom till Lappfjärd hade Gyllenbögel i en mindre dalgång söder om nuvarande kyrkan vid Lillån intagit en fin och bra position samt, som nämnts, byggt förskansningar. Då Vegesack anlände med sin styrka till Lappfjärd uppges det att han övertog befälet över samtliga därvarande trupper och grupperade dessa i försvarsställning norr om Lillån. Gyllenbögels trupper stod i kedja på nåda sidorna om den nya och stora landsvägen mot Björneborg med kanoner.
Bakom styckevärn och en bataljon i reserv samt en bataljon på vardera flygeln. Svenskfinska trupper bildade dessutom en närmare två km lång jägarkedja som stöd. Kanoner var placerade bakom jordvallar dolda av lövruskor och kvistar.
De svenska hjälptrupperna under Vegesack stod tillsvidare i reserv delvis vid dåvarande Birgitta kyrkan på Lappfjärdsåns norra strand. Av dessa ställdes dock en jägarbataljon på vägen till Dagsmark med två partikanoner.
Ryssarna anfaller Lappfjärd
Troligen ovetande om den svenska landstigningen gick ryssarna den 29 augusti till anfall mot de svenskfinska ställningarna vid Lillån. Samtidigt anföll ryssarna de svenskfinska ställningarna i Nummijärvi, söder om Kauhajoki vid den urgamla Kyröskangasvägen. Ryssarnas truppstyrkor mot Lappfjärd omfattande 2 150 man jämte sex kanoner. Dessa var sålunda i ett betydande underläge då man gick till anfall.
Under ledning av general Bibikoff trängde ryssarna långsamt fram med sina trupper längs den nya landsvägen med stöd av några kanoner och en haubits. Först en jägarkedja och därefter på bägge sidorna av vägen två kolonner vardera om ca 700 man. På vägen rullade dessutom ryssarnas artilleri fram. Ryssarna anföll fältvakterna vid Blominas som dock retirerade mot Lappfjärd. General Vegesack, som hade sitt logi i prästgården skyndade då han hörde skottväxlingen med sin häst till Lillån. Framkommen till ”linjen” såg han ryssarna i flera kolonner och med jägarkedjor rycka fram. Han gav då genast order åt en del av sina svenskar som befanns i reserv vid dåvarande Birgittakyrkan att marschera mot Lillån. En bataljon upplänningar, uppges det, fick förstärka den östra flygeln och en bataljon hälsingar förstärkte den västra. Tre andra bataljoner stod i reserv bakom mittlinjen.
Ryssarna började skjuta allt intensivare mot förskansningarna. Vegesack gav därför order att besvara eldgivningen. Det sade att ryssarna då var endast på ”druvhagelavstånd”, alltså 80–100 m. Kanonerna i förskansningarna ”blottställdes” från lövruskor och trädstammar och man öppnade en mördande eld mot ryssarna som greps av en viss panik.
Då Vegesack konstaterade att ryssarna var i numerärt underläge beslöt han gå till motangrepp. Han satte därför in mot ryssarnas högra flank en bataljon av Björneborgs regemente och en bataljon ur Upplands regemente. Ryssarnas vänstra flank angreps av en bataljon ur Helsinge regemente. Samtidigt gick Gyllenbögels jägare till frontalangrepp. Lantvärnet, som befann sig väster om landsvägen, även under Gyllenbögels ledning, uppges ha vägrat i början att gå ut i kulregnet från sina förskansningar. Vegesack uppges därför ha ropat till dessa att ”Konsten att slå fienden är att stå där han nu står därför framåt gossar och fäll bajonett”. Vegesacks positiva föredöme synes ha bidragit till att lantvärnsmännen senare som det sade ”stod sig väl i striderna”. På grund av det hårda motanfallet från de svenskfinska trupperna, började ryssarna fly söderut i riktning mot Ömossa. Ryssarnas planerade anfall slutade sålunda i ett återtåg, med hänsyn till det kraftiga motstånd man mötte vid Lillån.
Samtidigt slog även ryssarnas anfall tillbaka i Nummijärvi, söder om Kauhajoki.
Svenskfinska armén förföljde ryssarna först mot Uttermossa och senare mot Ömossa. Ryssarna fortsatte sitt återtåg mot Björneborg sedan de först försökt tända eld på Ömossa by och riva där befintlig bro. När ryssarna började retirera uppges även svenskarna med hela sin styrka ha ryckt fram och förenat sig med Gyllenbögels trupper.
”Ryssmossen” begravningsplats?
På detaljkartor över Lappfjärd finns i regel olika mossar angivna med namn. I närheten av Åsändan efter gamla Björneborgsvägen söder om den nuvarande kyrkan finns ”Ryssmossen” angiven. Med största sannolikhet kan man anta att denna mosse utgjorde begravningsplats för stupade ryssar vid striderna vid Lillån.
De svenskfinska förlusterna vid dessa strider anges till 112 i stupade och sårade medan motsvarande ryska anges till 235. Vid striderna i bland annat Kauhajoki anges ”119 dödsskjutna ryssar begravna på slagfältet oberäknade som bönder bortsläpat till mossor 4–5 i varje grop vars antal de trott icke behöva räkna”. I striderna vid Lillån torde förfaringssättet för begravning av stupade ha skett på samma sätt i ”Ryssmossen”.
