Artikel i Syd-Österbotten den 28 augusti 1984 och den är renskriven av Lasse Backlund i oktober 2026.
”Vem täljde väl de striders tal,
som detta folk bestod,
då kriget röt från dal till dal,
då frosten kom med hungerns kval,
vem mätte väl dess spillda blod och allt dess tålamod?”
(Ur Vårt land av J.L. Runeberg)
Skalden beklagar här de hårda öden och de krig som övergått vårt folk. Kriget 1808–1809 var ett av de många. Lappfjärd blev en krigsskådeplats under detta, den 29 augusti 1808, och den dagen kom att bli den mest dramatiska och skräckinjagande i bygdens historia.
Kriget 1808–1809 har betraktats som ett bestraffande åtgärd mot Sverige och dess kung Gustav IV Adolf för att riket inte anslutit sig till den så kallade kontinentalblockaden, en handelsblockad riktat mot England och vilken hade kejsare Napoleon i spetsen.
Vårt lands östra granne, Ryssland, blev medföljare. Det överenskom de mäktiga i Europa om, kejsarna Napoleon och Alexander I av Ryssland på mötet i Tilsit i juli 1807. Orten heter nu Sovjetsk och ligger vid floden Njemen.
Gustav IV Adolf var för svag för den här karakteriseringen som egensinnig och inskränkt. Hans begåvning och behärskning räckte inte till den oerhört svåröverskådliga kris som han måste ta ställning till.
Alexander I av Ryssland betecknas som en vek och osjälvständig furste men en mästare i lögn och förställning. (Eirik Hornborg, Finlands händer III, Hfors 1931, s. 403.) ”I största hemlighet förberedde han sitt överfall på Finland, medan han genom högtidliga försäkringar om vänskap och fredskärlek, sökte invagga sitt tilltänkta offer i säkerhet.”
Det ryska dubbelspelet, hemlighetsfullheten, höll på att lyckas. Först i slutet av januari 1808 lyckades den svenske ambassadören i Petersburg, Kurt von Stedingk, genomskåda planerna. Varning sände han därför till t.f. överbefälhavaren i Finland, general Karl Natanael af Klercker, sjuttiotreårig. Denne lät mobiliseringsorder gå ut över Finland. ”På officersboställen och soldattorp slog den ned som blixten. Tjugo dygns frist fick Finlands försvarare på sig.”
Utan krigsförklaring ryckte ryssarna den 21 februari över den dåvarande gränsen vid Kymmene älv. Den gamla Klercker hade tagit ställning vid Tavastehus, men den av kungen utsedda överbefälhavaren anlände, hans excellens, greve Klingspor, mera hovman än krigare. Hären skulle sparas, räddas. Därför vidtog reträtt norrut, så att ryssarna hade all möda att hålla sig i hälarna på sin flyende motståndare.
Den svenska huvudarmén, första och tredje brigaden, nådde fram till Lappfjärd den 21 mars. Man rastade ett dygn och fortsatte tåget den 22 mars.
Den ryska hären följde tätt efter och en rysk armékår på ca 1000 man under ledning av generalmajor Orlov-Denissow stannade i Lappfjärd för att bevaka kuststräckan mellan Kristinestad och Vasa.
Hur mottogs ockupanterna? Sällan brukar det ske med någon större hjärtlighet. Endast Quislingar applåderar ockupanters intåg. I vårt land och i våra nejder levde episoder och berättelser kvar från stora ofredens dagar djupt i folksjälen. Betecknande är den historia om den modiga lappfjärdsgummans inställning som sammanknippas med ockupationen. Hon stod vid inkörsporten till en gård och beskådade de ryska truppernas intåg. Hon stod där så fromt med händerna knäppta händer och bad då och då ödmjukt. Och varje gång hon neg, mumlade hon: ”Jesus, näpne dig, satan!” — Ryssarna inbillade sig troligen, att hon välsignade dem. Gummans gård fick därför vara i fred!
De ryska generalerna valde Ahlkulla gård i Lappfjärd till högkvarter. Gården beboddes då av kapellanen Johan Roos. Denne blev undanträngd till en liten vindskammare. Uthusen tjänade som fängelse för ortsbor och andra, som ryssarna misstänkte hysa fientliga tänkesätt.
Orlov-Denissow motsåg att råka i kejserlig onåd efter det att några kosacker blivit tillfångatagna i Närpes. Han sökte därför tröst i ett vilt supande och begick i sitt rusiga tillstånd sådant övervåld, som han som nykter knappast skulle ha tillåtit sig.
Med Orlov-Denissows lov plundrade ryssarna gårdarna i Lappfjärd i ett par veckors tid, fastän byborna då och senare under hela kriget förhöll sig fredliga.
Den maj- och juni månad var ett mörkt kapitel för ockupationsmakten på grund av ryska övergrepp och plundringar som uppstod. Men i slutet av juni, när den svenska armén började gå till motanfall, fick ryssarna bråttom att dra sig tillbaka. Generalerna, generaladjutant von Döbeln och general Gripenberg drog in i Lappfjärd den 20 juni efter en kort strid, där ryssarna kastades tillbaka till Närpes.
Förhållandet till ryssarna i Sydösterbotten blev småningom till ytterlighet spänt, så att man kunde befara utbrott av folkhatet när som helst. Ryssarnas krav om att befolkningen skulle avlägga trohetsed åt ryska kejsaren och regeringen mötte på hårdnackat motstånd, i synnerhet från böndernas sida. Prästerna var i allmänhet tvungna att avlägga ed. En gång anställde upphetsade bönder förhör med Lappfjärds-pastorn Isak Erik Estlander vid Finby bro, då han kom från Benvik. ”Har du svurit, präst?” lydde den kärva frågan. Han hade verkligen avlagt ed, men pastor Estlander var tydligen en snartänkt man och svarade: ”Sällan svär jag!” Detta accepterades och han fick passera.
Övergrepp från folkets sida på ryska militära transporter, bland annat mjöltransporter föranledde ledaren för den ryska anfallsarmen, von Buxhövden, att utfärda en amper kungörelse. I denna krävde han, att allmogen skulle utlämna sina vapen. Kungörelsen upplästes från predikstolarna och vapen skulle samlas vid sockenkyrkorna.
Den som inte efterkom denna uppmaning blev betraktad som upprorsstiftare och en sådan skulle enligt krigslagarna straffas till livet, hängas eller skjutas. Därjämte skulle de brottsligas släktingar få lida straff, och alla som av en eller annan anledning beväpnar sig eller företar sig något, som kunde störa den allmänna ordningen och säkerheten ”skulle bli all sin egendom förlustig, deras hem skulle brännas upp och deras hustrur och barn störtade uti elände.”
Det var mycket i de ryska bestämmelserna, som förtröt allmogen. Ifråga om båtar i kusttrakterna bestämdes bland annat att de skulle få användas för fiske endast inom skärgården. Båtarna skulle registreras och det ålåg fiskarna att anmäla om avresa och återkomst vid fiske. Senare beslagtogs alla större båtars segel.
Bönderna var skyldiga att åt ryska trupper leverera korn, bröd, havre och hö. Ryssarna skulle betala, men det skedde nog inte alltid. Det fanns minsann inga smör- eller spannmålsberg den tiden. Det var knappt om livsmedel för människor och foder åt djuren. Bönderna bad om lindring i fråga om leveranserna men fick ingen, och talet om den uteblivna ersättningen hörde man inte alls på.
Den samlade bitterheten mot de ryska trupperna och deras krav underblåstes av finska högkvarteret, där bland annat överbefälhavarens närmaste man och rådgivare, generalmajor Johan Fredrik Aminoff framhöll, att man borde tillgodogöra sig de österbottniska böndernas entusiasm och beredvillighet att med vapen i hand göra fienden förfång.
Bonderesningen i svenska Österbotten tog sin början i Vasatrakten, dit en truppstyrka på omkring 1 000 västerbottningar och jämtlänningar kommit över Kvarken från Umeå. I kungens namn började man uppvigla bönderna. Verksamheten fortsatte längs kuststräckan ända ner till Närpes. Det var rätt lätt att få folket med i motståndsrörelsen, ”för det hade länge jäst i sinnena hos de stolta och frihetsälskande samt trätlystna och slagfärdiga österbottningarna.”
Bondehären angrep Vasa, som var i ryssarnas händer, den 25 juni. Nederlaget blev stort, och ryssarna plundrade stadens befolkning som hämndaktion.
Likadan blev utgången för bondehären i striden vid Finby bro den 20 juli och Närpesbygden blev föremål för hårda repressalier från de ryska truppernas sida.
Truppförstärkningar till Sydösterbotten
Anders Gyllenbögel, kapten vid Björneborgs regemente, sedermera befordrad till major, hade i egenskap av kurir rest till Stockholm. Han erhöll här av konungen befallning att ta befäl över tvenne bataljoner, som fanns på Åland, och avgå med dem till den finländska arméns förstärkning. Till denna hjälpkår anslöt sig även en mängd allmoge och soldater, som tidigare tillhört Sveaborgs garnison men som rymt till Åland. Kåren landsteg i Kaskö den 30 juli och avgick omedelbart till Närpes.
Efter von Döbelns seger i Kauhajoki den 10 augusti ville Gyllenbögel göra ”en diversion på Kristinestad, byn Tjöck och Lappfjärd för att derangera” — det betyder vidta skenrörelser för att vilseleda fienden och därigenom ”bringa honom i oordning”.
Han inledde anfallet den 10 augusti på kvällen. En första träffning gjordes vid Tjöckmossen eller Stormossen. Ryssarna drevs undan och följande dag utkämpades en het strid i Tjöck. Ryssarna retirerade till Lappfjärd och under följande dagar ända till Björneborg. ”Efter 14 timmars affär” — så som det heter, nådde Gyllenbögel Lappfjärd sent på kvällen den 11 augusti och gick i kvarter invid bron. Som krigsbyte hade hans enhet fått en trumma, diverse lägerpersedlar och 4300 kg hö, som ryssarna genom rekvisition samlat i Lappfjärd.
Då detta skedde hade generalmajor Orlov-Denissow avskedats från uppgiften som ledare för de ryska styrkorna i Lappfjärd på grund av sin oförmåga att hålla ordning bland trupperna och för att han låtit överrumpla sig. Han ersattes av överste Schepeljeff men även den nye ”befriaren” led av sjukdomar. Husaröversten Bibikoff tilldelades därefter befälet.
Det svenska högkvarteret med Klingspor i spetsen utnyttjade de militära framgångarna alltför sent. Varken von Döbeln eller Gyllenbögel saknade håg för att fullfölja dem. von Döbeln skrev ett irriterat brev till stabens adjutant: ”Laga att jag får krut, mat, gevär, pengar och order att gå fram.” Fältmarskalken som gjorde anspråk på att leda alla operationer, svarade: ”Herr brigadchefen kan vara försäkrad, att när resten av arméns operationer det tillåter skall Hr br.ch. visserligen få ordres att framrycka.”
Detta fick Döbeln den 17 aug. och via Bötom var han i Lappfjärd den 18 aug. Där tog han befälet över även Gyllenbögels trupper, fastän Gyllenbögel framhöll, att han tilldelats självständigt befäl och inte skulle behöva underordna sig någon annan.
von Döbelns tid i Lappfjärd blev emellertid kort. Efter en vecka, den 25 aug. måste han på grund av sjukdom avträda från sitt befäl och bege sig till Vasa. Befälet överlämnades till överstelöjtnanten, sedermera generalmajor Enock Furuhjelm.
von Vegesack anländer
Det blev hårdare press på de ryska styrkorna. Vid Ömossa blev det strid den 20 aug. som slutade med förlust för de våra, som drog sig tillbaka till Träskvik. Den ryska överbefälhavaren i Finland, general Kamenski, utfärdade stränga order angående anfall mot den finländska huvudarmén i Kristinestad och befallde även sina egna trupper att rycka fram mot Kristinestad (sedermera Kauhajoki) och ryska fronten.
I Lappfjärd överraskades de troligen segervissa ryssarna av en omständighet, som de förmodligen inte räknat med. Den 27 augusti seglade på kvällen ett flertal skepp in i Kristinestads hamn. Svensk förstärkning anlände. På konungens order hade generalmajor von Vegesack inskeppat sig i Grisslehamn den 7–8 augusti med Upplands och Helsinge regementen och avseglat från Gävle till Björneborg. På grund av storm blev han tvungen att avgå till Kristinestad, för han riskerade inte att ge sig in i de grunda och svårnavigerade vattnena vid Björneborg. Detta orderbrott ledde för övrigt till åtal mot Vegesack vid krigshovrätten.
Landstigning skedde följande dag och enheterna marscherade i väg genast till Lappfjärd. Sammanlagd numerär ca 3 000 man. Vegesack lät sig informeras om läget och övertog befälet. Han lät en del av de svenska trupperna gå i stridsställning i den av Gyllenbögel och Döbeln befästa försvarslinjen. Hur gick den?
Den var planerad så, att man med Lappfjärds å som naturligt hinder skulle avvärja kringgående rörelser från motståndarna, en taktik, som de ofta tillämpade. Från det ställe, där Sörån utmynnar i Lappfjärds å, sträckte sig stridslinjen österut norr om Lillån. Vänstra flygeln nådde fram till den plats, där skyddskårens skjutbana sedermera var belägen. Terrängen framför försvarslinjens flyglar var skogsbetäckt, men där hade man ordnat med hinder genom att fälla skog. På vardera sidan om landsvägen, som blivit färdig några år förut, utbredde sig odlingar.
Av Gyllenbögels fribataljon placerades två kompanier på vardera sidan om landsvägen. På högra flygeln sedan — västerut således — bataljon ur Björneborgs regemente, bataljon ur Helsinge regemente och ytterst söder om Söråns mynning ett kompani lantvärn för att hindra fienden att använda vadställen som där fanns.
På vänstra flygeln — således österut — placerades III bataljon ur Björneborgs regemente. Längst österut mot ån och Åbyggändsvägen förlades en jägarbataljon ur Upplands och Helsinge regementen för att förhindra övergång av ån och bevaka vägen till Dagsmark.
De våra hade till sitt förfogande inte mindre än 15 kanoner. Två sexpundskanoner var uppställda vid vägen, ungefär i trakten av före detta södra folkskolan. (Pund var en viktenhet av varierande storlek. Omkring år 1800 var ca 200 olika pundvikter i bruk i Europa. Det svenska pundet var 425 g. En sex-pundskanons kulor vägde således ca 2 1/2 kg.)
Som reserv bakom sexpundspjäserna invid landsvägen stod Närpes och Malax lantvärns
kompanier. Av de nykomna svenska trupperna bildade en stor del i början en allmän reserv. Upplands regementets första och andra bataljon var förlagda norr om nuvarande
kyrkbacken mot nuvarande Sales vägskäl. En del av Helsinge regementet låg vid Birgitta kyrkan och två skvadroner av livgardet till häst vid vägen på Sandan. Vid ån väster om åbron, som blev färdig år 1789) — ungefär en halv km — hade ett sexpunds batteri placerats och åtminstone en trepunds kanon.
”Han skall vara välkommen”
Det berättas, att von Vegesack satt till bords i prästgården den 29 augusti då ett ilbud störtade in med rapport: ”Fienden har anfallit förposterna!”
”Han skall vara välkommen!” utropade Vegesack, reste sig genast från frukostbordet, ursäktade sig för värdfolket för sitt plötsliga uppbrott. Han steg till häst och skyndade åt det håll, därifrån skottväxling hördes.
Vegesack såg, hur ryssarna vällde ner från Åsändan i kolonner, som bredde ut sig i långa jägarkedjor. Vegesack var en temperamentsfull man, som snabbt fattade
beslut. Ordonnanser skickade han ut till svenska reserven vid Birgitta kyrkan att den skulle marschera upp i slagordning.
Ryssarna öppnade en häftig eld mot förhuggningarna. Den måste besvaras. Vegesack red snabbt till artilleribefälhavaren kapten Uggla och befallde honom att låta kanonerna tala.
— Ännu är inte tid! svarade Uggla på sitt trygga sätt. Vegesack var inte van att få sådant svar från sina underlydande. Han blev ledsen och sände sin adjutant att hämta fram det artilleri han fört med sig från Sverige. Och det räckte inte länge, förrän det kom i starkt trav.
— Herr general, återtog Uggla, blottställ inte folk utan ändamål. Jag skall nog skall nog svara för utgången!
Ugglas märkvärdiga trygghet gjorde intryck på Vegesack, som inte av naturen utrustats med denna egenskap. Ryssarna var då endast på druvhagelavstånd. Då och just då befriades kanonerna från sitt kamouflage och den trygge Uggla kommenderade eld.
Vågor av oordning började snart visa sig i ryssarnas mörka led, skrev en som var med. De hade försökt sig på kringgående rörelse mot de våras högra flygel men misslyckats, sedan samma operation mot vänstra flygeln och med samma resultat.
Vegesack kastade in flera enheter av de svenska trupperna i striden. Bibikoffs anfallande avdelning började svikta och efter fyra timmars strid kunde bägge svensk-finländska flyglarna rycka framåt. Ryssarna drog sig tillbaka och förföljdes på vägen mot Ömossa till. Följande dag var Vegesack där och ryssarna fortsatte till Honkajärvi.
En uppseendeväckande dag
Knappast hade Lappfjärdsbygden upplevt någon dag med så laddad spänning tidigare. Så mycket folk koncentrerat på ett relativt litet område! Totalt rörde det sig om 7 500 soldater mer eller mindre engagerade i strid. Vegesack disponerade över ca 5 400 man och 15 kanoner och ryska härföraren Bibikoff 2 150 man och 6 kanoner. Den numerära överlägsenheten var säkert en viktig faktor för stridens utgång.
Och hur reagerade bygdens civila innebyggare, de som inom syn- och hörhåll bevittnade striden? Var det inte med mycken oro och ängslan?
— O, Herre, hur skall detta sluta!
Det var säkert få, som hade det lugn och den dristighet som Bruskgubben lade i dagen, då han så att säga åsåg striden från första parkett, från dörren till rian 100—150 m från Lillån på östra sidan av landsvägen.
Och manfallet denna dag? Ryssarnas förluster uppges till 300 man. Därav hade en stor del tagits som fångar. Svenskarnas förlust anges som mindre kännbar.
Wilhelm von Schwerin
var med i den trupp som kom under Vegesacks ledning till Kristinestad. Han var kyrkoherdeson från Sala, en 15-årig yngling, nyss dimitterad från krigsakademin. Som artillerist kom han inte att vara med i striden i Lappfjärd, för ”där fick intet batteri vara med.” Men i striden i Ömossa den 6 september fick han erkänsla för ”rådighet och kyla”.
Han sårades svårt i Oravais den 14 september och han dog den 26 och begrovs samma dag på kvällen på Kalajoki kyrkogård. Kalajokiborna reste en gravvård på hans grav år1903.
I ett brev till föräldrarna berättade ynglingen om striderna och upplevelserna i Finland. Med detta som utgångsmaterial skrev J L Runeberg dikten Wilhelm von Schwerin i Fänrik Ståls sägner.
Ebenhard von Vegesack
tillhörde en baltisk ätt och han var född i Rostock i Tyskland år 1763. Modern bar det ryktbara krigarnamnet von Blücher. År 1808 var han sedan med i Oravais, där han blev sårad. 1813 var han med i fälttåget mot Napoleon. Han dog 1818 i Stockholm. En ståtlig gravvård, som upptar namnen på hans fältslag restes 1883 av ”svenska krigsmän” över hans grift på Klara kyrkogård i Stockholm.
Traditionen konserverar minnena
Det är klart att minnen från striden i Lappfjärd levde länge, ja, de lever ju än. De som brukade jorden, där kriget gått fram, fick konkreta bevis om striden. Man hittade druvhagel och kanonkulor. Och ännu göres fynd. Potatiströskan är därvid effektiv. Härom året fick Nils Klåvus, som bor nära Lillån en fjärdedels kanonkula i sin potatiströska. Tidigare hade han hittat flera druvhagel. Hur mycket av dylika krigssouvenirer ligger ännu inte i marken, som inte kunnat erövras av plogen? Åtminstone en kosackvärja finns i Lappfjärd, om den är från 1808 eller senare är svårt att säga.
Också en del ortsnamn erinrar om striden. En del av gårdstunet hos Sigurd Korsbäck, som bor vid Lillsundsvägen nära Lillån bär namnet Batteritegen. Enligt traditionen skulle ryssmossen, som ligger öster om landsvägen vid ”Syhallen” ha blivit begravningsplats för en del stupade ryssar. På åsen intill finns stenanhopningar, som man lätt kan ta som förskansning från striden.
Monumentet
Ett högt svart träkors restes någon gång på 1800-talet invid landsvägens östra sida mittemot Sandlidtå, alltså Lillsundsvägen. Årtalet 1808 var inskuret i detta.
I god tid före hundraårsminnet av striden tog patriotiska Lappfjärdsbor initiativet till att hugfästa tilldragelsen i sten. Bo-Göran Ingves vet berätta, att stenen som färdigt slipad låg gömd bakom uthusen i väntan på att den skulle resas.
Tiden var särskilt fosterländsk i början av 1900-talet, då man i vårt land kämpade för landets autonomi. Men enligt gällande bestämmelser fick monument av detta slag inte resas utan överhetens tillstånd. Till exempel Närpes fick avslag på sin anhållan.
I Lappfjärd restes minnesstenen tydligen utan anhållan och ortstidningen Syd-Österbotten nämner ingenting om tilldragelsen. Men den invigdes vid en välbesökt högtidlighet, berättar Lina Knus, som var född år 1887. Den unge läraren Frans Teir höll invigningstalet och han talade så, att folket häpnade och någon fällde kommentaren: ”Hande sku ha lärt se ti präst!” På kvällen fortsatte festligheterna med en sammankomst på ungdomshemmet.
Monumentet fick en mycket lämplig plats med ett neutralt fundament, ett mindre flyttblock. Texten är mycket neutral, allt i siffror:
18 29/8 08 – 19 29/8 08.
De indelta soldaterna från Lappfjärd
Granskar man förteckningen över döda uti Lappfjärds församling för augusti 1808 så kan man konstatera, att ingen Lappfjärdsbo är antecknad som stupad vid striden den 29, ingen heller i Oravaisslaget den 14 september. Vanliga dödsorsaker som anges vid denna tid är koppor, rödsot, rötfeber. Var stred de indelta soldaterna från Lappfjärd? Ja, de hörde till Närpes kompani av Österbottens regemente. Detta stod under major Carl von Otters ledning och den 29 augusti avmarscherade hans avdelning från Nummijärvi längs med Kyröskangasvägen till Kauhajoki.
Enligt roteringen, stadfäst av konungen den 12 dec. 1733, fanns det 30 soldattorp i Lappfjärd. En del därav då i Sideby, Storå, Bötom, Tjöck, Mörtmark. Det betydde 30 soldater. Så fanns det dessutom löjtnantbostället Öjst i Lappfjärd och fältväbelsbostället Bengts i Påskmark.
Genom nytt påbud år 1803, då krigsstyrkan skulle ökas, med ny rotering ålades Lappfjärds socken att anskaffa 40 soldattorp utöver de tidigare. 40 rotar till, således. Torpen skulle vara inrättade 1807. Besiktning skedde i oktober 1807. Ett Vasa regemente bildades samma år. Det var tänkt att det skulle bestå av 8 kompanier, varav ett Lappfjärds-kompani. Det blev dock endast 6 kompanier: Korsholm, Närpes, Nykarleby, Pedersöre, Storkyro och Ilmola på totalt 700 man.
Fredsslutet
Den 17 september 1984 är det 175 år sedan fred slöts ”mellan den svenska och den ryska makten” — för att tala med von Döbeln. Fredstraktaten undertecknades i Fredrikshamn den 17 september 1809.
”Sveriges uttömda källor tillåta inte fortsättning av en strid, börjad av politiskt misstag och som i två år avtynat alla dess krafter. Sverige förlorar Finland, tredjedelen av Svenska Kronans område, förlorar den stolta Finska nationen, sitt kraftigaste stöd.” Ungefär så formulerade sig generalmajor von Döbeln, då han den 8 oktober. 1809 tog avsked av trupperna vid kyrkan i Umeå.
Sorgespelet var ändat. I plundrade, krigshärjade byar — inte minst i Sydösterbotten — fick människor från ett nolläge treva vidare med fattigdom som en envis följeslagare.
Källitteratur:
- Hausen, Reinhold, När Ryssen kom till Lappfjärd. Sv. litt.sällskapet i Finland: Förhandlingar och uppsatser 20 1906
- Hornborg, Eirik, Finlands hävder III
- Nordlund, K I, Blad ur Närpes historia III
- Petander, C-B J, Kungliga Österbottens regemente under slutet av svenska tiden, Vasa 1978
- Åkerblom, K V, Lappfjärds historia II
- Tidningsartiklar i Syd-Österbotten:
- 29/8 1908 Slaget vid Lappfjärd av E K-rs
- 29/8 1936 Krigshändelserna i Kristinestadstrakten sensommaren 1808 av G Skrifvars
- 28/8 1958 Striden vid Lappfjärd under kriget 1808–1809 av C-B J Petander