Författaren Hilma Norrgård, senare Stockhammar

Redigerat fotografi av Hilma Stockhammar (1904-1948).

Hilmas far Selim Norrgård (1882–1920) var son till gästgivaren Abraham Oskarsson (1855–1910) från Norrgård hemman nr 4 i Skaftung. Selims mor var Adelina Sofia Johansdotter (1857–1928) från Grankulla hemman i Skaftung.

År 1903 gifte sig Selim Norrgård med Matilda Alma Alina Hansas (1878–1928) och han blev då måg i hennes gård på Skogman hemman nr 1 i Ömossa. Selims hustru var dotter till Erik Henrik Erik Henriksson (1853–1901) Hanses och Karolina Matilda Eriksdotter (1853–1886).  År 1904, den 22 december föddes Selims dotter Hilma Matilda Norrgård i Ömossa by i Sideby.

I något skede flyttade familjen Norrgård tillbaka till Selims hemtrakter på Norrgårdsbacken i Skaftung. På östra sidan om landsvägen hade tiderna funnits Hilmas farfar Abrahams gästgiveri och där bodde Hilmas farmor, som brukade berätta intressanta berättelser om livet i Skaftung. Alkoholproblem, missbruk och dålig ekonomi i familjen ledde till att Selim for till Amerika men han återvände efter några år. Gården kunde inte räddas utan familjen flyttade till en mindre gård i närheten nedanför Norrgårdsbacken.

Gården där Selim Norrgård bodde uppe på backen i centrala Skaftung hade hans far Abraham byggt och den sålde han år 1917 åt metodistförsamlingen i Skaftung och i den stora gården inreddes ett kapell och en bostad för dess pastor. Selim avled i tuberkulos år 1920 i en ålder av 37 år och efter det sköttes gården och det lilla hemmanet av Selims mor, Selims änka och Selims dotter.

Redan i folkskolan skrev Hilma dikter och korta berättelser och detta uppmuntrades av pappa Selims kusin Otto Stenlund i Kristinestad. Otto var allt från bankdirektör, till lärare och redaktör på tidningen Syd-Österbotten.

Redigerat foto av Hilma Norrgård (1904-1948) och hennes farmor Adelina Sofia ( 1857-1928).

Då Hilma Norrgård var 17 år gammal, alltså år 1922 gifte hon sig med gårdens dräng Juho Vihtori Kulmala, som senare bytte namn till Viktor Norrgård som var född år 1898 i Storå och de fick tre barn:

– Ebba Margit Runfrid år 1923

– Stig Erik Johan år 1924

– Nils Erik Börje, född 1926– drunknade i en vattenså på gårdsplanen år 1927.

Hilmas man Juho Vihtori for till Kanada år 1927 och han återvände inte och år 1929 skilde sig Hilma och Juho Vihtori. Samma år flyttade Hilma till Vasa medan de två barnen placerades hos släktingar i Ömossa. Hon fick arbete som hushållerska hos Karl Gästgivars i Vasa. År 1928 avled Hilmas mor och kort därefter också hennes farmor.

År 1929, 3 veckor efter flytten till Vasa så gifte Hilma om sig med Karl Gästgivars, som var född år 1852 i Solf och var alltså 77 år gammal då. Hilma och Karl skilde sig år 1931 på grund av att Karls släktingar inte kunde godkänna äktenskapet. Karl avled året därpå i Vasa.

År 1934, i juni flyttade Hilma med de två barnen till Stockholm men redan året innan hade hon gift sig en tredje gång, nu med posttjänstemannen Bror Carlsson från Stockholm. I samma veva bytte de släktnamn till Stockhammar och det gjorde Hilmas barn också. Eftersom hon tyckte om att skriva blev hon medlem i en författarförening, där kända författare var medlemmar och de samlades regelbundet i ett café på Vasagatan.

År 1946 avled Hilmas man Bror och följande år gifte hon sig för fjärde gången, nu med John Wågström. Hilma var sedan unga år sjuklig och led av långvariga depressioner och på senare tid också alkoholproblem. Hälsoproblemen gjorde att skrivandet avtog men år 1946 utgavs hennes bok ”Flydda tider i Sydösterbotten”. Den gavs ut av förlaget Bro i Åbo och boken trycktes i Helsingfors.

Förordet skrevs av historikern Bror Åkerblom och i boken samlades flera artiklar som tidigare hade publicerats i tidningen Syd-Österbotten. Boken fick fina recensioner i så gott som alla tidningar i Österbotten och till och med i Sverige.

Depressionen gjorde att Hilmas hälsa försämrades, så att hon togs in på sjukhus i Stockholm. Problem med den nya familjen gjorde att Hilma fick ett nervsammanbrott och i ren desperation tog hon sitt eget liv genom drunkning nära stranden vid Mälarhöjden

Hilma avled i Mälarhöjden i Stockholm den 9 april 1948, 43 år gammal och hon ligger begravd på Haga kyrkogård i Stockholm.

Hilma Norrgård, senare Stockhammar som var född i Ömossa avled i Stockholm år 1948 i en ålder av 44 år. Dödsannonsen ur Syd-Österbotten 17 april 1948.

Nekrolog i Sydin 17.4.1948:

Bruten av en långvarig sjukdom avled författarinnan Hilma Stockhammar-Wågström den 9 april i Stockholm. Hon var född i Ömossa den 22 december 1904. För denna tidnings läsare har hon varit en kär vän alltsedan hon i 20-årsåldern publicerade sina första bygdekorrespondenser under namnet Hilma Norrgård.

Sedan 1933 har hon varit bosatt i Sverige där hon utövat en omfattande publicistisk verksamhet. Hon har skrivit noveller i Åhlén & Åkerlunds veckopress och arbetat vid stockholmsförlaget Filadelfia. Sin hembygd har hon dock aldrig glömt och under årens lopp har hon i denna tidning publicerat ett stort antal artiklar, noveller och Stockholmsbrev.

Intresserad av personhistoria, sägner och anekdoter har hon i många fall hämtat motiven till sina berättelser från hembygden, Sideby, Skaftung och Ömossa. Hennes utpräglade sinne för karaktäristiska detaljer och måleriska situationer i förening med hennes lättflytande stil skaffade henne en grundmurad popularitet bland bygdens folk.

Till julen 1946 utkom i bokform under titeln Flydda tider i Sydösterbotten ett urval av hennes bästa artiklar med bygdemotiv.

Varmt intresserad av allt som hade att göra med födelsebygden tog hon bl. a. initiativet till resandet av Wilhelm von Schwerin-monumentet i Ömossa.

Hilma Stockhammars livsgärning utfördes under svåra yttre förhållanden. Men med seg energi kämpade hon sig framåt, fullkomnade sin stil och utvidgade sin motivkrets. Hennes bortgång innebär en stor förlust för vår bygd, ty som få förstod hon det sydösterbottniska kynnet med dess självkänsla, frihetsbegär och starka religiösa intresse.

Trots att hon gått över gränsen till det land där viddernas perspektiv tona bort i blåaste blått och älven sjunger en fulltonigare sång är hon ej glömd. Hennes minne kommer att i kärlek bevaras av bygdens folk.