Publicerat i Hilma Stockhammars bok ”Flydda tider i Sydösterbotten och renskrivet av Lasse Backlund i november 2026.
ORDSTÄV OCH EPISODER.
Ordstäv bildas ofta på det viset att man härmar en person som har för vana att ofta upprepa en viss mening eller ett uttryck. Men lika ofta kan ett ordstäv hänföras till en viss händelse. Händelsen kan vara för länge sedan glömd, men ordstävet lever i dagligt tal. Här några ”bevingade ord“ och ordstäv från Skaftung med omnejd.
„Storm å oväder förhindrar itt meg ti ga ti Herrans hus“, sa pojken som ville ga å fri. Husbondefolket var emot att han begav sig ut i ovädret en lördagskväll, varför han på stående fot uppfann att han skulle gå till kyrkan i Lappfjärd. Ordstävet härstammar från Långfors i Skaftung och torde vara mycket gammalt.
„Ja vill si Guds dag, sa Dånås Grete och kröp å ramla i skåpe”. Hon var fattighjon som bodde i samma stuga där även Lam-Viktor bodde. Gumman trodde i yrseln att skåpdörren var farstudörr. Lam-Viktor betraktade oberörd olyckan och utlät sig: „Lägg ååå – lägg åå, sa Lam-Viktor när Dånåson föll i skåpe“, brukar man säga i Skaftung.
„Kar som tar, å skit som släpper“, sa Norrgås Jåp när nu sjöt sälin om böjdain“. Det här har förut nämnts i denna tidning.
Norrgås-Sara sade till sitt tjänstefolk: „Ni får dra handkvärnen medan ni kvilar!“
Av samma skrot och korn var den annars så beskedliga värdinnan Teir-Ida, i Skaftung kallad „Ida-faster“. Hon förmanade sina pigor: „Sjyndi er nu, så får ni jär na anna sedan…“,Ida-faster tillhörde inte de klyftiga precis.
Hennes make, handlanden Axel Teir, även kallad „Teir-farbro“ brukade ofta säga: „He je ett öde i vårt land“. Teir-farbro kunde ha orsak att jämra sig. Han var mycket rik från början, men gick sedan i konkurs, på samma gång som en kristinestadsfirma med vilken han var nära förbunden.
„Huhum Lina, klipper du fåren“, suckade Smedi-Fia när hon i min barndom kom in i vårt kök där en främmande resande satt på golvet och lekte med sin stora, svarta hund. „Nej gumman, dehär ä nog en annan tacka“ svarade främlingen skrattande. Smedi-Fia var gammal och såg dåligt samt talade i en ödmjuk, menlös ton. Ordstävet används i Skaftung ungefär som när man säger „Gomorron, yxskaft“.
„Förpanna ni tar päären“, brukar man också säga. Några pojkar retade en gubbe som bröt på finska. De klättrade upp i hans vackra hägg utanför fönstret och bröt sönder kvistarna för att äta häggbären.
„Vi får allt si, sa Weckström“ härleder från Kummelgrunds tullgubbar.
„När ja va på mitt nittonde, sa Nyberg“ härleder också från en gammal kristinestadsbo, fast det är allmänt i Skaftung.
„Kva nöd gar åp teg nu? sa Kalon, når hon slakta kalvin“. Gumman höll på att avliva en kalv som bölade i dödsångest. Makabert.
„Fan, ja tänkt nästan svär, sa Kalon“, härrör också från samma krutgumma.
„Säj A, båne, säj B, båne“, sa käringen som lärde sina pojkar läsa. Gumman ifråga var Sånd-Fina i Skaftung.
„Jag åt opp osti, å katto feg skolde“ sa Kasabölegubben. Han hade fått nattkvarter i en gård där värdinnan förvarade en ost i skåpet. På natten smög han upp och åt upp osten. Gårdsfolket trodde att det var katten, som ätit osten. Efteråt skröt han med sin finurlighet.
„Hur komber he se, et bånen å tu halder ilag?“ undrade Stor-Agust. Den enfaldiga frågan riktades till hustrun, barnens mor, som ville försvara sina ungar mot faderns missunsamhet.
„Nåår ha e vari nain fattidom i pappas?“ sa Roras Lina, en gladlynt och förnöjsam gumma i Skaftung. Poängen låg i att Lina var från ett fattigt och barnrikt hem, men hellre skröt hon en smula än klagade.
Samma frejdiga humor hade fattiga fiskaren Pundars Axel som sade: „No finns he pengan, bare he finns borgan!“ (borgesmän). Han torde också ha använt flera andra roliga ord, såsom t. ex. när han köpte sviskon till julen och tillfrågades hur mycket han skulle ha. „Kläm till hondra graam“, sa Axel belåtet. Han hade stugan full med ungar, men tappade aldrig sitt förnöjsamma humör.
„Tu veit kva du har — en å tjugufem ti Marie“ brukade farmor säga. Hon hade många sådana slagord men hade glömt vem som yttrat dem och under vilka omständigheter. Ett liknande ord: „Hoj mamm, ladon e hänn!“ som ju tydligt härmar ett kristinestadsbarn.
„Lammela herrin“ — det var Hungern. När ett barn var högröstat, utbrast farmor: „Hör ni nu, Lappo-klockarin!“ Vem var egentligen denna klockare?
„Poliisi, poliisi, Adeliinan poika repi sånder meidän flickan jocko!“ ropade en karl på ett av de första stormiga laestadianmötena i Skaftung, där präst och polis var närvarande. En laestadianflicka hade varit livlig i sin religiösa extas och „Areliinan poika“ hade fattat tag i hennes tröja för att få henne att sätta sig ned på bänken och lugna sig. Allmänheten var nämligen ovan med att någon hoppade och dansade på en gudstjänst.
Naturligtvis var det inte just så finnen ropad, utan orden förvanskades av svenskar som ej kunde språket. Samma roliga blandning av finska och svenska ord hade „Hannus-finskon“ i Härkmeri, som frågade: „Ajakoo sinä kärru, elder kör du me slädan?“
En lappfjärdsgubbe hade fått sig en julfylla och gick längs landsvägen och skröt över sin styrka. Han var redo att slåss med vem helst som ville ha ett nappatag med honom och gastade inbjudande. Några barn tassade efter honom i mörkret och hörde hans skryt. Men plötsligt hördes ett hojtande från byns storpojkar, längre fram på vägen. Gubben stannade och sade: „— Tyst, där hörs nå ljud — dit går icke Björs pappa . . .“ Varpå han snällt lomade hemåt.
O, forna tiders fröjder —
Hilma Stockhammar.