Sammanställt av Lasse Backlund i oktober 2026 och uppgiften är tagen ur häradsrättens dombok från 1923.
Vid allhelgonahelgen den 1 november 1922 anställde bonden Emil Båsk pigan Ellen Mäkelä (f.1900 i Gammelby i Storå). På grund av språkproblem använde de Arvo Hakala från Storå som tolk. Det bestämdes då att Ellen, som kallades Elle skulle arbete ett år åt bonden Båsk och i lön få totalt 2 000 mark, plus ett par pjäxor och ett par riktiga skor.
Troligen fungerade allt normalt ända till den 4 april 1923. Emil och Ida Båsk hade varit in till staden och då de återvände hade pigan Elle förlöpt. Då de återkom till hemmet på Åbackan så var de minderåriga barnen ensamma hemma och de höll på att leka med tändstickor. Enligt Emil Båsk hade pigan inte en enda gång frågat om hon kunde bryta tjänsteavtalet.
Emil Båsk instämde då pigan Ellen Mäkelä till tinget i Lappfjärd och den 16 april skrev han ned vad som hade hänt och varför han ställde henne till svars för förlöpandet. I stämningen säger han att pigan av hela årslönen hade fått 800 mark, plus ett par pjäxor och dessa krävde han nu tillbaka på grund av lagbrottet.
Redan på vintertinget i Lappfjärd den 17 april 1923 behandlades det här fallet. Emil Båsk var själv närvarande medan pigan Elle Mäkelä hade skickat sitt ombud, bonden Juho Heikki Mattila från Mörtmark.
Klaganden Emil Båsk vidhöll sitt tidigare krav på återbetalning av lönen. Svarandeombudet Mattila inflikade då att Elle Mäkelä inte hade blivit städslad, alltså anställd i laga ordning, eftersom hon fick arbete först 1 november och inte efter Mickelsmäss som brukligt var. Det hade inte heller utretts om pigan hade varit anställd av någon annan då hon började arbetet.
Saken var den att pigan också hade fått anställning hos bonden Viktor Lillgäls i Lappfjärd och av honom redan fått städselpenningar. Dessa hade hon dock återbetalat åt Lillgäls. Försvararen påstod också att det bestämdes från början att om pigan inte klarar av arbetet, så kan hon avbryta det när som helst. Försvaret ansåg att åtalet bör förkastas som ostyrkt.
Klaganden Emil Båsk hade inkallat flera vittnen, bland annat sytningsmanssonen Arvo Hakala. Han intygade att han under Allhelgonahelgen 1922 hade varit med som tolk då pigan anställdes. Han hörde då att pigan redan hade fått arbete hos Viktor Lillgäls men då lönen var bättre hos Båsk ville hon byta ställe.
Hulda Krook, som var följande vittne berättade att hon på morgonen klockan åtta hade sett att pigan hade vandrat i väg på landsvägen bort från Åbackan.
Följande vittne Tyne Sjöberg kunde berätta att hon under ett par år tjänstgjort hos Båsk och kunde ge dem gott betyg och att de tog väl hand om tjänstefolket. Tyne berättade också att hon nyligen hade hört pigan Ellen Mäkelä berätta att ”det var bästa stället, där hon någonsin tjänat hos”.
Vittnet Ellen Lång hade också hade också sett att pigan Mäkelä hade vandrat längs med landsvägen den 4 april, långt bort från klagandens gård.
Det sista vittnet Helga Haanpää berättade att hon av pigan Mäkelä hört att hon redan hade fått 720 mark, plus ett par pjäxor. Mäkelä hade också berättat åt Helga att det är hos en god husbonde man tog en årstjänst och hon hade varit tacksam för arbetet hos Båsk.
Efter dessa vittnesmål överlämnade parterna ärendet till rättens avgörande och de steg ur rättssalen.
Häradsrätten tog ärendet till slutlig behandling och konstaterade att svaranden Ellen Mäkelä utan laga rätt hade lämnat sin tjänst före tjänstetidens utgång, detta trots att hon redan hade erhållit ca 700 mark i lön. Men nu visade det sig att lagen inte ansåg att ett sådant lagbrott var straffbart.
Rätten ansåg dock att pigans handlade hade förorsakat skada för Båsk och dömde henne att betala 300 mark i ersättning. Något annat straff kunde inte utdömas.
Emil Båsk dömdes att betala 30 mark i ersättning åt varje vittne, med andra ord 150 mark totalt. Han skulle också betala kostnaderna för rättegången. Det blev inte klargjort på vilka grunder och av vilken orsak som pigan Mäkelä lämnade sin tjänst.