Tidningsurklipp från år 1921.

Folkmängden i Lappfjärds kommun ökade under det gångna året med 65 till totalt 7 458 personer. Under året hade fötts 169 barn och de avlidnas antal var 104. Från Sideby kan noteras 85 födda barn och i Kristinestad har befolkningen minskat med 30 till 3 514 personer.

Syd-Österbotten 5.1.1921:

På nyårsdagen hade 4 Sidebypojkar gett sig ut på svag is med sparkstöttingarna. Lite utanför Kilviken brast isen och före någon hjälp hann fram hade alla 4 drunknat. Förutom denna ovanliga dödsannons fanns det på tidningens insida en kort notis om olyckan.
På nyårsdagen hade 4 Sidebypojkar gett sig ut på svag is med sparkstöttingarna. Lite utanför Kilhamn brast isen och före någon hjälp hann fram hade alla 4 drunknat. Förutom denna ovanliga dödsannons fanns det på tidningens insida en kort notis om olyckan.

Hufvudstadsbladet 4.2.1921:

De ungas förening är enligt ett till oss sänt meddelande namnet på en nyligen bildad ungdomsförening i Lappfjärd. Sammanslutningen, som också går under namnet ”De fattigas eskort”, skulle ha till uppgift att motarbeta rusdrycksmissbruket samt verka för fattiga barns både undervisning och förhjälpande till en bättre ekonomisk ställning. Som föreningens ordförande tecknar sig hr Uno Lillträsk, vilken i skrivelsen även vädjar till allmänhetens understöd.

Syd-Österbotten 12.2.1921:

Så som i senaste nummer i korthet omnämndes höll Österbottens södra nykterhetskrets årsmöte härstädes i tisdags på eftermiddagen. Till kretsen, som omfattar de svenska socknarna från och med Sideby till och med Övermark jämte städerna Kristinestad och Kaskö, hör för närvarande 12 lokalföreningar med något över 1,000 medlemmar. Största föreningen är Övermark ungdomsförenings nykterhetsavdelning som vid årsskiftet räknade 138 medlemmar, och minsta föreningen ”Framtid” i Dagsmark med 20 medlemmar. (Vill du läsa mera om nykterhetsföreningen Framtid i Dagsmark, så klicka HÄR!)

Svenska Tidningen som utkom i Helsingfors, skrev 19.4.1921 en artikel undertecknad av S. S:

Det lyste rött på Kristinestads backiga torg med det vita rådhuset i fonden av de röda kjolar och granna, rutiga dukar och schalar, som man endast ser i dessa nejder, den lördag jag for där förbi för att bege mig till Lappfjärd, dit jag blivit kallad att hålla föredrag. En käck skyddskårist med pigga bruna ögon var min körsven. Han berättade, att han var elev i folkhögskolan i vinter. Genom dess grind körde vi också in, sedan vi tillryggalagt den 9 km långa vägen genom skogen och farit genom Låhlby, förbi Hansas Kalles gamla röda gård och flera andra gårdar, utrustade på det för dessa trakter karaktäristiska viset med vita foderbräden runt takkanten.

Lappfjärd folkhögskola upplever i år sitt 14:de verksamhetsår. Den har ständigt haft att kämpa med svårigheter, vad ekonomi, elevanskaffning och lokaler beträffar. Det lilla jordområde, som hör till skolan, hinner knappt till för de omfattande nybyggnader, som vore av behovet påkallade, och då skulle den ursprungligen med omsorg planerade och skötta trädgården bliva förstörd. Byggnaderna har från början utgjort ett privat hem, och brist på medel bär skulden för, att de icke kunnat bliva tillräckligt väl underhållna. Själva skolsalen är inrymd i en uthusbyggnad och får på samma gång tjäna som gymnastiksal. Andra lärarens bostad ser även ut att vara en f.d. uthusbyggnad. Vid betraktandet av dessa små och anspråkslösa lokaler kunde man undra, om det minimielevantal av 30 – 40 elever, som föreslagits som villkor för utgivande av statsanslag för en skola, som arbetar under dylika förhållanden vore välbetänkt. Denna Sydösterbottens lilla, enkla, tappert kämpande skola behöver leva och fylla sin uppgift som svenskhetens utpost. Redan är 30 hemman av Lappfjärd gamla svensk jord i finska händer.

Under hällregn letade jag mig på kvällen i mörkret längs den hala isgatan och den bristfälliga bron över ån till föreningslokalen, dit inemot 80 personer infunnit sig för att åhöra föredrag om hemkultur och Carl Larsson, det svenska hemmets vårdare. Det var en vaken och intresserad publik, som man kunde vänta på en ort, där man så länge haft folkhögskola. Flickornas röda kjolar lyste upp allt det skyddskårsgråa. Det var klara öppna anleten och slätt, sorgfälligt benat hår. Ungdomsföreningshemmet är på samma gång kommunalstuga, och där finnes t. o. m. telefon. Vaktmästaren bor på lokalen och håller den i skick. Föreningen kan i år fira 25 årsjubileum. Dess n. v. ordförande fröken Hulda Blomberg har varit med i arbetet från dess första början. Vid otaliga sångfester har de sydösterbottniska ungdomarna i sina vackra hembygdsdräkter satt stil på det hela och fört med sig en fläkt av gammal bygdekultur. De har bildat en äkta och vacker bakgrund till tonerna från stugor och stigar.

Wasa-Posten 3.5.1921:

En olycklig simtur. Under den rådande värmen skulle bonden Alfred Nordbergs i Dagsmark 16-åriga son, Alvar, senaste tisdag svalka sig genom att taga ett bad i ån. Detta lyckades emellertid icke bättre än att han ganska snart sjönk till botten och drunknade. Inom några minuter hämtades läkare med automobil till den förolyckade, men blevo alla upplivningsförsök fruktlösa. (Automobilen tillhörde högst troligt Viktor Nylund, för den andra personbilen hämtade Frans Eklund med från Amerika 1925)

Syd-Österbotten 11.5.1921:

Förödande brand i Storå.

I förrgår vid pass 2-tiden på dagen utbröt av okänd anledning eld i en av gästgiveriets i Storå uthusbyggnader. Värdinnan befann sig för tillfället i prästgården, men skyndade genast hem. Prästgårdens brandspruta fick man även till platsen. Trots stora ansträngningar kunde branden inte hejdas utan gården brann ned till grunden. Ingenting kunde räddas.

Värdinnan själv gjorde sitt yttersta och blev illa bränd. Ett svin innebrändes. Övriga kreatur var ute på bete, så de undgick förstörelsen. På gårdsvinden fanns ett större parti laddade patroner som tillhörde skyddskåren. Dessa började naturligtvis explodera i täta salvor och förvärrade släckningsarbetet.

Den rådande stormen förvärrade läget ytterligare. Lågor och gnistor flög lätt över den smala landsvägen. Följden blev att efterhand antändes en hel räcka med byggnader och lades i aska.

Andelshandeln brann ned totalt med varulager och allt. Föreståndaren kunde inte rädda någonting av sina tillhörigheter, utan står nu tillsammans med sin familj, blott och bar.

Handlande Leivos lagermagasin med kaffe- och mjölförråd m.m. förstördes, däremot undgick själva butiken förödelsen. Ylinens gård invid handlanden Leivo, arbetarföreningens hus, skräddare Väliviitas gård, en gård som tillhörde Räfsö sågbolag, en ria samt telefoncentralen brann ned. Också sparbankens hus lades i aska jämte kommunens handlingar och arkiv. Endast det brandsäkra kassaskåpet blev kvar med sitt innehåll. Apoteket nåddes inte av branden, inte heller kyrkan och prästgården för att vinden inte låg åt det hållet.

Kyrkobyn företer nu en sorglig anblick med aska, ruiner och ensamma skorstenar. Sju familjer står nu utan tak över huvudet. Ägaren av gästgiveriet led den största förlusten. Handlanden Leivo led också stora förluster, medan Andelshandeln torde ha haft sig egendom försäkrad. Det antages att branden förorsakats av ovarsamt handskande med elden, som några besökande på gästgiveriet hade gjort sig skyldiga till.

Syd-Österbotten 22.6.1921:

En lastautomobil har i dessa dagar inköpts av ett bolag i Lappfjärd. Så snart nödiga sittplatser inretts kommer bilen att göra ett par bussturer med passagerare till Vasa, möjligen redan i dag.

Syd-Österbotten 2.7.1921:

K. Smeds hade gjort en predikoresa i Lappfjärd och så här skrev han i Människovännen:

Vad Lappfjärd beträffar väckte två ting särskilt vår uppmärksamhet: dess stora kyrka och de röda folkdräkterna. Hade man förut inte känt sig så liten, då man trädde in i Guds hus så gjorde man det då när man trädde in i Lappfjärds värdiga och överväldigande stora kyrka. Den sades vara byggd på ett tunnlands jord. Väldig var den i alla händelser och erbjuder plats för tusenden.

Och de röda folkdräkterna sedan. Pietisterna tycker ju inte om röda, utan om mörka färger. Men dock hade en pietistgumma vid besök hos prosten funnit Lappfjärdsborna vara allvarsamt klädda. Och så tyckte även jag. Det låg en värdig gammaldags enkelhet över det rödklädda, som jag inte fann hos dem, som inte använde de röda dräkterna. Och trevlig tycktes mig väktaren, när han gick omkring i det stora templet i sin rödbrokiga väst.

Vasabladet 8.7.1921:

Dagsmarks ungdomsförening har nyligen låtit tapetsera och invändigt måla sin lokal. Efter renoveringen är den mycket snygg och trevlig. Kostnaderna överstiga 3.000 mark.

I höstas reparerades ungdomshemmets golv, som drog en kostnad av c:a 2,500 mark. Föreningen har alltså nedlagt en betydlig summa på förbättring och försäkring av sitt hem. Ännu funderar man på att skaffa nya kulisser till scenen.

I söndags hade ungdomsföreningen anordnat en danssoaré. En talrik allmänhet hade infunnit sig och trivdes väl i den nyrenoverade lokalen. Tyvärr hade även finska bråkmakare från Bötom infunnit sig, men de hölls i styr av ortsborna.

Wasa-Posten 16.8.1921:

Från Dagsmark meddelas att tröskverkens antal därstädes ökas. Förut har funnits ett ångtröskverk. Nu har bildats två andelslag som anskaffat tröskverk, drivna av oljemotorer och ett fjärde andelslag ämnar driva sitt verk med elektrisk motor.

Kaskö Tidning 27.8.1921:

Stölder. Under de senaste nätterna ha från åkrar, belägna upp mot Dagsmark, fräcka tjuvar begynt stjäla rågskylar. Sålunda har de bortfört från ett ställe 8 skylar, från ett annat 2 skylar och från två ställen 1 skyl.

Syd-Österbotten 8.10.1921:

25-ÅRSFEST firade Dagsmark ungdomsförening Mikaelidagen. Festen öppnades med sången ”Jag älskar min hembygd”, varefter hr Viktor Nylund hälsade de närvarande välkomna. Talaren påpekade skillnaden mellan förr och nu vad ungdomsnöjen beträffar. 25- års historiken upplästes av läraren Henrik Rosenback, som även författat densamma. Innehållet var mycket intressant. E. Bränn och L. Sjöberg spelade på fiol några fosterländska sånger. Föreningens handskrivna tidning ”Försöka duger” utkom med präktig festnummer, som upplästes av dess redaktör Selma Hummelgård. Tidningen var rik på både allvar och skämt. Under en därpå följande paus i programmet bjöds det på de kända ”Dagsmarks vofflorna.” Även stod det att fås limonad och kaffe med gott bröd. Efter serveringen vidtog programmet åter med avsjungandet av några folkvisor, varefter hälsningsskrivelser från gamla medlemmar nu bosatta på andra orter upplästes. En roande bygdemålsberättelse berättades av Alvina Bränn. Teaterstycket ”En smugglingshistoria” spelades på ett överhuvudtaget förtjänstfullt sätt. Särskilt uppbars ”Fredrikas” roll berömvärt av fröken S. Kull. Till sist följde en vacker och väl arrangerad tablå. Stämningen var hela tiden den bästa. Föreningens lokal har undergått en ganska grundlig remont och ter sig nu prydlig och inbjudande. Kostnaden därför torde ha bestritts av några äldre medlemmar, vilket må dem till heder omnämnas.

Syd-Österbotten 30.11.1921:

Folkhögskolan i Lappfjärd hade i flera år haft en ständig brist på elever och den var flera gånger indragningshotad. Det flesta eleverna kom från den egna kommunen och det önskades flera elever från andra kommuner men det lyckades inte alltid.

Läsåret 1921-1922 var det 32 inskrivna elever. De flesta var från Lappfjärd, bland annat Artur Mitts och Georg Rosenback. Av eleverna var 5 från Dagsmark, nämligen Thure Anselm Nyström, Selim Lillkull, Julanda Nyroos, Hulda Agnäs och Karl Henrik Liljedahl.

Plock ur Syd-Österbotten 7.12.1921:

I början på december 1921 hölls det val till kommunernas fullmäktige och i Lappfjärd invaldes bonden Viktor Rosenstedt, läraren August Emil Appel, bonden Erland Mattfolk, bonden Frans Oskar Väster,(finne), kommunalrådet Johan Starcke, bonden Erland Båsk från Dagsmark, handlanden Sigfrid Förnäs och handlanden Henrik Ingves. Bland de 4 suppleanterna finns skräddaren Viktor Söderholm från Dagsmark. 4 revisorer valdes i samma val, bland annat Erik Anders Rosengård från Dagsmark.

Syd-Österbotten 31.12.1921:

Landsvägsbroarna.

Enligt förordnande av överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna har ing. Hj. Sourander verkställt inspektion på de landsvägsbroar i länet, som har övertagits av staten. Dessa är bron över Kyro älv i Lillkyro på vägen till Vörå, bron i Lappfjärd kyrkoby, Kurikka bro och bron i Ylistaro kyrkoby.

Lappfjärds-bron är byggd 1821. Murar och pelare är av sten. Nödig reparation beräknades kosta 10,000 mark. Emellertid anser besiktningsmannen att brons trävirke redan av brons egen tyngd är utsatt för större påfrestning än rådligt är, varför hela bron snarast möjligt är, varför hela bron snarast möjligt bör ersättas med en ny.

Broarna är redan övertagna av staten på sådana villkor, att de förra väg- och brobyggnadslagen skall utföra de reparationer, som distriktsingenjören hade ansetts nödiga. Då överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna ytterligare talar om bl. a. en ny bro i Lappfjärd, är detta åtgärder, som näppeligen mera kan påtvingas väg- och brobyggnadslagen, utan som självfallet ankommer på statsverket, sedan detta på tidigare angivna reparationsvillkor en gång övertagit broarna. De nya kraven kommer som en fullständig överraskning och bör självfallet tillbakavisas.

Landsvägar som borde övertagas av staten.

Den 14 november detta år inlämnades till Statsrådet en anhållan om granskning beträffande de allmänna landsvägarna i svenska Österbotten, som ännu inte har övertagits av staten. Vid kommunalmötet i Vasa senaste vinter beslöt man söka på denna väg få rättelser till stånd och uppdrog åt förbundets styrelse att skaffa utredning om förhållandena samt ingå till vederbörlig ort med framställning i saken. Kommunalförbundets ordförande och sekreterare har nu fullgjort detta. I inlagan föreslås nu undersökning i 21 kommuner angående de vägsträckor som staten ännu bör övertaga. Enligt Kommunaltidning för Finlands sv. landsbygd meddelas här några uppgifter, om de rättelser, som påyrkas i närliggande kommuner.

Tjöck kommun önskar liksom Lappfjärd och Närpes kommuner att vägen Lappfjärd kyrkoby—Tjöck station till Närpes—Kristinestadsvägen skall övertagas av staten.

Lappfjärd kommun. Vägen från Storå kommun genom Uttermossa by i Lappfjärd västerut ned till Björneborgsvägen samt vidare från sistnämnda vägen från Träskvik västerut genom Härkmeri by ned till en hamnplats och vidare till Sideby kommun har ännu inte blivit övertagna av staten. Redan en blick på kartan visar, att landsvägsnätet är så glest i denna trakt, att denna väg är nödvändig som allmän samfärdsled mellan Storå kommun, genom Uttermossa och Härkmeri byar i Lappfjärd ned till hamnplatsen och till Sideby kommun.

Sideby kommun. Strandvägen från Sideby kyrkoby norrut genom Skaftung by och vidare genom Härkmeri by är kortaste stadsvägen för den största folkmängden i Sideby samt för Härkmeri by. Denna väg är urgammal och har så långt någon minnes underhållits av kommunens vägbyggnadslag.

Närpes kommun. Vägen, som söder om Pjelax by i Närpes utgår från Närpes Kristinestadsvägen till Tjöck järnvägsstation och vidare genom Tjöck kommun till Lappfjärd kyrkoby, har ännu inte övertagits av staten. Den är en urgammal väg och blir såsom väg till vattenkvarnarna vid Tjöck och Lappfjärd åar och till sandtäcktsplatser samt vid gästgivarskjutsar, emedan den är kortaste vägen mellan Närpes och Lappfjärd och mycket begagnad av allmänheten. Den är dessutom kortaste vägen till station för Lappfjärd kommun och för Pjelax by i Närpes samt såsom minst backig mest anlitad för tunga foror.