Sägner om Finska kriget 1808-09.

Ur serien Ungdomsminnen som professorn och statsrådet Carl Gustaf Estlander skrivit ner på 1800-talet och som sedan publicerades i hans egen Finsk Tidskrift år 1912. Språket har jag moderniserat lite, för att bättre passa dagens läsare.

En annan serie af samtalsämnen, minnena från kriget 1808, var bättre ägnad att hålla oss vakna på kvällarna. Det var faster Marie, som satt inne med det mesta av dessa minnen, och hon öppnade det hemska tittskåpet, stundom också mellan ansträngningarna i ABC-boken. Jag har sammanställt dem här och kontrollerat dem med de minnen, som utgivvits av C. B. Bladh.

Samma år som farfar avlidit, 1807, hade min far Jakob Jonas Estlander (1785-1854) av Franzén blivit kallad till docent i lärdomshistorien efter en avhandling om den alexandrinska poesin. Den akademiska banan fick han nu avstå ifrån för att bli ett stöd för den värnlösa syskonskaran i hemmet i Lappfjärd. Han emottog ett vikariat vid Wasa skola, tog sedan till sig sina små bröder, Gustaf och Carl, den ena 9 den andra 7 år. Beslutet att välja skolbanan blev så mycket rådligare, som kriget utbröt 1808 och den akademiska verksamheten kunde synas oviss, sedan ryssarna besatt Åbo. Vid vårterminens slut i medlet av Juni begav han sig till Åbo för att inför domkapitlet avlägga praktiskt prov för kollegatjänster. Dit hade han begivit sig Tavastmo-vägen och återvände förmodligen samma väg till hemmet i Lappfjärd, som han fann i stor ångest och förvirring.

Året före farfar hade även farmor gått bort, så att hemmet på Lappfjärds prostgård vid krigets utbrott var ett sterbhus så fullständigt som möjligt. Elias Lagus var då adjunkt och skötte kyrkoherdeämbetet under nådåren. Hushållet sköttes av en trotjänarinna och värdskapet av två unga flickor, faster Karin 19 och faster Marie 16 år. Medan härskaror ryckte fram på alla de vägar, som här stötte samman, voro de lämnade åt sig själva. Det var som att leva dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad med hjärtat i halsgropen. Det var väl från den tiden faster alltid, när någonting gått på tok, hade sina »eviga aningar» att så skulle ske.

Först kom Klingspor, som vilade sig ett par dagar på prostgården efter ilmarschen från Björneborg. Hela byn fylldes av trossen, och ingenting annat än mjölk behövde hans kock; allt annat hade han med sig, och det var ett fint bord med mycket silver som dukades till alla måltider för honom och officerarna i hans följe. Annars var han mycket vänlig; faster sade sig icke kunna glömma de mjuka fingrarna, med vilka han tog henne om hakan.

I byn var det ett fasligt orerande att få hästar uppbådade för att forsla de många lassen till Närpes. Faster mindes hur underligt tåget såg ut, där de översnöade byltena släpades fram av en, två, stundom tre hästar i en rad.

Ett par dagar sedan svenskarna avtågat, gick det ett rop genom byn att ryssen kommer. Fastrarna stängde in sig i ena vindskammaren; den andra bebodde Lagus, medan general Rajefski gästade i huset. I deras förskräckelse kom farbror Bladh, superkargören från Bennvik, att lugna och bistå dem. Han var angelägen, säger hans son i sina »Minnen», att med råd och dåd kunna bispringa sin avlidne väns blottställda döttrar, och han kunde lugna dem med att general Rajefski var icke blott en världsman, utan ock en hedersman. I livligt minne bevarade faster denna vänskap från superkargörens sida, men av Rajefski hade hon personligen inget intryck. Han dröjde blott någon dag, innan han gick att »roa sig med sin harjakt», såsom han skämtsamt yttrade sig för Bladh om Klingspors reträtt. Troligen var det till följd av de upplysningar han fått av Bladh, som Rajefski tog vägen över Kristinestad längs isen till Kaskö och Bennvik. Dessförinnan hade dock i Bennvik visat sig en trupp trasiga kosacker, som följde den svenska hären i hack och häl.

Sedan hördes ingenting av de ene eller andre i Lappfjärds prostgård, innan en trupp ryska kosacker kom norrifrån med några fångna officerare, som vilade där en dag. Två av officerarna var svenskar, och av dem var den ene tystlåten och högdragen, så att de ryska officerarna tycktes vara som hans kavaljerer. Han var blek och sårad; ett sår hade han i halsen, ett annat i ansiktet. Det var greve Löwenhjelm, och på honom kunde man nog se att han var en hög herre.

Om orsaken till hans fångenskap kunde faster inte ge oss något besked, men Pappa berättade oss vad han fått höra i Wasa om affären på isen vid Pyhäjoki. Dit hade greve Gustaf Löwenhjelm, som var Klingspors generaladjutant, anlänt för att ta befälet över eftertruppen, som häftigt attackerades av ryssarna. Han skall ha tagit med sig några Nylands-dragoner och gjort ett huvudlöst anfall mot den påträngande fienden. Det sades till och med att greven velat på detta sätt göra för sin del ett slut på den nesliga reträtten, även med risk att på samma gång göra ett slut på sitt liv.

Om den andra fången sade faster att han var en helt ung officer, den vackraste unge man hon någonsin sett i sitt liv. Hans namn hade hon icke hört, men pappa visste att han hette Mauritz Clairfelt och var född i Frankrike och en naturlig son till Gustaf Mauritz Armfelt, av vars namn han hade senare delen i sitt. Ryktesvis berättades om honom att han vid den omöjliga attacken trofast följt Löwenhjelm som dennes adjutant och räddat hans liv i det han kastat sig över den fallne och ropat hans namn åt kosackerna.

Vad beträffar ryktet att Löwenhjelm av missnöje med krigföringen gjort sin fatala chock, så tycks det icke ha saknat all grund, såsom man kan se av Björnstjernas anteckningar. Denne var med vid tillfället och stod dessutom i ett förtroligt förhållande till Löwenhjelm. Samma mening finner man uttryckligt framställd i auditören Asps, af Rancken publicerade anteckningar. Med ledning av dessa källor lämnar jag plats åt några upplysningar om fasters gäster.

Löwenhjelm hade kommit i ett spänt förhållande till Klingspor, vilken ock helt kallsinnigt anmäler för konungen om hans ofall. I ett brev, som Löwenhjelm under fångenskapen skrev till Armfelt, antyder han något sådant. Hans avsikt tycks ha varit att inleda eftertruppen i en affär, vari sedan hela armén skulle engageras och sålunda den batalj levereras vid Pyhäjoki, som två dagar senare af Adlercreutz utkämpades vid Siikajoki. En order från högkvarteret tillintetgjorde hans plan, och förbittringen över den hejdlösa reträtten — »80 mil i oavbrutet återtåg!» yttrar han i det åberopade brevet — tyckes ha drivit honom till det förtvivlade anfallet. Dock medverkade även andra omständigheter till att väcka hos honom det överdådiga mod, med vilket han kastade sig i detta äventyr. Såsom en yttre anledning anförs av Björnstjerna, att en fientlig trupp, bestående av vidpass 200 husarer och kosacker, höll på att kringränna ett par kanoner, och att det var till dessas räddning Löwenhjelm företog angreppet, dock utan att bry sig om huruvida dragonerna följde honom eller icke; samma kanoner för resten, som kostade överste Fleming livet, då han med sina Åbolänningar sökte återta dem.

Det hör väl icke hit, men då dessa krigshändelser kommit till tals bland mina blygsamma familjeminnen, tillägger jag några ord om de Nyländska dragonernas beteende vid tillfället. Flertalet hörsammade icke generaladjutantens befallning att följa honom. De påstod att de icke hört hans order. Björnstjerna, som jämväl var med i denna affär, säger i sina anteckningar att andan icke var den bästa i denna korps, vilken hade Klingspor till chef, och vars sekundchef var en av dem, som lämnade sig efter på reträtten norrut. Ädelmodigt fritar Löwenhjelm dragonerna från den svåraste beskyllningen: det var icke brist på mod eller disciplin som verkade, utan långsamheten i rörelserna — de kom sig icke för i tid.

Med det förlopp affären den 16: de april 1808 nu fick, var den i anseende till manspillan knappt mindre betydande änden vid Siikajoki; förlusten av officerare var till och med större. Här lärde de finska krigarna första gången känna Kulneff, som på ryska sidan ledde attacken. I hans hand var det som de fångna överantvardades, och av honom, liksom i ryska högkvarteret, hade de rönt all den vård, som var möjlig i fält. Björnstjerna, som från finska högkvarteret förde kläder och penningar till de fångne, fann dem i en liten stuga sittande på bädden, nödtorftigt förbundna och djupt nedslagna.

Tidigare hade en beröring ägt rum mellan Kulneff och Löwenhjelm, som i sin mån bär vittne om den ädla, ridderliga anda, vilken skänker ett eget behag åt den eljest i så mycket och mångt tröstlösa historien om det sista finska kriget. På Buxhövdens befallning borde Kulneff från förtrupperna sprida bland de finska krigarna proklamationer fulla avlockelser och skrämskott. I sådant syfte borde han ock begära samtal med den finska härens befälhavare. Men Kulneff lät på samma gång veta att han gjorde detta nödd och tvungen, varpå Löwenhjelm sände honom ett brev, däri han på värdigt sätt tillbakavisade alla tubbningsförsök och beklagade Kulneff, som nödgats befatta sig med så smutsiga medel. Såsom ett ytterligare drag av denna ömsesidiga courtoisie kan nämnas, att Adlercreutz vid Siikajoki gett order åt jägarna att inte sikta på Kulneffs kännspaka gestalt!

Under det sista slädföret, då ryssarna börjat sitt återtåg, sändes Löwenhjelm söderut. Medan de rastade på prostgården, lät de höra efter om där kunde fås olja och ättika, vilket faster åtog sig att bära in, av nyfikenhet att få se dem på närmare håll. Faster måste den tiden varit ganska vacker, då hon ännu på gamla dagar hade ett välbildat och förnämt anlete. Vid anblicken av den unga mamsellen sprang den yngre officeren emot henne, tog det hon hade i handen och sade henne en komplimang, som faster före sin död ej skulle kunnat återge: hon blev så brydd, att hon vände om och ilade ut. Följande dag var de svenska fångarna borta. Efter ett par månader utväxlades Löwenhjelm mot den vid Revolax tillfångatagne general Bulatoff, och förmodligen blev även Clairfelt på samma gång frigiven; han avancerade under Carl Johan till general.

Hittills hade man i Lappfjärd icke haft synnerlig känning av kriget. Men från början av juni blev det allvar av. Den ryska generalen Pjotr Bagration hade skickat generalen och greven Orloff- Denisoff från Björneborg med vidpass 1 000 man att besätta den viktiga vägknut, där så många vägar sammanstötte. Ilmolavägen var av vikt för förbindelsen med Lappovägen, där ryska huvudhären skulle draga söderut, och då därtill Tammerforsvägen stötte till just vid prostgården, som också var rymligare och så att säga, ledig till begagnande, togs den i anspråk för högkvarteret, trots att kapellansbolet låg invid strandvägen mellan Björneborg och Wasa; kapellansgården Juth var dessutom denna tid obebodd, eftersom den gamle kapellanen Johan Roos, som ägde Ahlkulla gård ett stycke därifrån, hade bosatt sig just där.

Så översvämmades prostgården av generalen och hans följe. Dit hörde också två fruntimmer, av vilka den ena utgavs för att vara generalens gemål. Om dem talade de gamla icke vidare, troligen för vår skull. Då min pappa till fastrarnas stora glädje kommit hem från Åbo, bodde han med de små bröderna i källarkamrarna; fastrarna stängde sig åter in i ena vindskammaren, Lagus bebodde den andra, och för alla gällde det att göra sig så litet bemärkta som möjligt.

De värdefullaste föremålen hade man i hast lagt in och låtit oförmärkt föra till Storlidstorpet på södra sluttningen av Bötomberget. Kreaturen var utsläppta på bete på Löföängar, ett par fjärdingsväg borta vid åmynningen, och där förblev de hela sommaren. I bondgårdarna, där soldaterna huserade, hade man förfarit på samma sätt, och från många vid vägen liggande gårdar hade kvinnor och barn flyttat ut till torp och lador.

På prostgården var det ett spring och ett skrål, som min faster aldrig kunnat föreställa sig maken till. Hon hade väl haft sina »eviga aningar», när det hördes att ryssarna skulle ha sitt högkvarter hos dem, men ett sådant vimmel av soldater, hästar, betjänter och officerare, alla ropande och larmande, hade hon dock icke haft någon aning om. Greve Orloff-Denisoff var en kosackgeneral, medellång, välväxt, svartmuskig och med ett rovfågelsansikte. Hans kosacker, som sades vara kejserliga livkosacker, kallades »de röda», och själv bar generalen en präktig röd livrock med silversnören och på denna en kort kalmuck-skinnspäls, när han var fullt klädd; på huvudet hade han en skinnluva med röd överhängande kulle. För dräktens skull kallade vi honom — sade faster — »röda generalen», men senare fick denna benämning nog ändå en annan betydelse.

De första veckorna före midsommar 1808 gick allting ännu mera mänskligt till, tyckte min faster. Jag citerar i det följande hennes ord: »Generalen var ofta bortrest till Kristinestad, där han tvingade handelsmännen att skicka viner och kolonialvaror till högkvarteret och till socknarna norrut där han hade trupper utposterade. Att han drack och stundom var pirum kunde vi märka då han kom ut på farstutrappan och skrek åt folket. Den värsta var nog tolken eller skrivaren, som först kom så vänligt och sade att vi inte skulle vara rädda, intet ont skulle hända oss, vi borde blott godvilligt lämna dem vad de behövde av smör och mjölk och då och då något kreatur till slakt, allt skulle betalas rundligt. En gång lämnade han oss en liten rysk sedel, som vi inte förstod oss på, det mesta gick nog i hans egen ficka.»

»I byn huserade soldaterna efter behag, men de var lyckligtvis inte så många. Mestadelen av trupperna, som jämte kosackerna utgjordes av dragoner och jägare till fots, låg i staden och socknarna norrut. Så gick det för oss drägligt nog, då man ju icke föreställt sig att ett krig med ryssarna skulle avlöpa utan omak och förluster; men en dag strax efter midsommar 1808 förändrade sig allt detta, så att man tackade Gud att man kom med livet igenom det leverne, som nu började.»

»Till högkvarteret vid prostgården återkom en liten trupp, som hade varit skickad med något budskap till Wasa, men norrpå, i Övermark eller Pörtom, förvägrats skjutshästar av bönderna, vilka rotat sig tillsammans och hindrat deras framfärd.

 

På återvägen hade truppen tillfångatagit några bönder, som åkte på en kärra, och förde dem med sig till högkvarteret i Lappfjärd. Gud vet vad skulle ha skett med dem, om inte Lagus tagit mod till sig och, följd av min Pappa, föreställt greven Orloff-Denisoff att dessa bönder ju var oskyldiga och inte borde lida för de andra. Trots att greven var mycket uppbragt för det som hänt dem, och fast han såg stygg ut i ansiktet, hade han för tillfället det humöret på sig, att han till vår glädje gav bönderna fria och lät dem gå. Karlarna lagade sig bort det fortaste de kunde, men då en av dem kom tillbaka för att ta bort hästen och kärran, sprang en av soldaterna fram och slog honom med sabeln mot huvudet. Karlen föll död på stället, varefter de stack honom med bajonetterna. Det var det första blodsdådet hos oss, men icke det sista.»

»En dag kom en kosack på en alldeles utfaren häst, varefter översten vid Närpes avdelningen straxt därpå anlände till högkvarteret i Lappfjärd. Det blev ett ropande och springande utan all ända. Generalen var som ett rytande lejon. Kosackblodet och brännvinet i förening gjorde honom alldeles vild vid underrättelsen att bönder tagit hans kejserliga kosacker till fånga. Inalles sades det att 70, andra sade 200, ryssar fallit i händerna på Malax- och Korsnäsborna, som dödat dem eller fört dem fängslade till den s.k. svenska fregatten (ett gammalt beväpnat handelsfartyg), vilket låg där i skärgården.»

»Generalen såg faslig ut, där han stod och domderade mot folket. Efter mycket larmande blev en stor trupp färdig att tåga i väg för att straffa Närpesborna. Hjärtat klappade i oss bara vi tänkte på hur det skulle gå med bönderna där och med hela Närpes. Till och med i vår by, där allmogen förhållit sig fredligt, var det numera ingen förskoning. Soldaterna for fram i bondgårdarna, som om de fått lov att härja och plundra efter behag. Och så hade ryktet berättat oss om den gruvliga framfart ryssarna förövat i Wasa dagarna efter midsommar, vilket ingett oss stor oro för morbror Högman, som var stadens borgmästare; hur det gått med honom och hans familj under plundrandet och mördandet, visste vi ju icke, och tanken på hur det nu skulle gå med farbror Bladh på Bennvik gav oss ingen levande ro.»

»Efter ett par dagar kom de ryska trupperna tillbaka uttröttade och som det tycktes helt snopna; några voro sårade. Från staden hörde vi hur det tillgått. När ryssarna hunnit bortom Näsby, smällde skott, som kostade dem både döda och sårade. Skotten kom från en åker och de ryska jägarna var inte sena att kasta sig över gärdesgården, men ingenting fann de. Bondpojkarna, som legat där på vakt, hade längs dikena mellan den höga rågen dragit sig till den s.k. gångbron på Korsnäsvägen, där bondehären förskansat sig, samt gett den bud att nu gällde det.»

»Medan jägarna genomsnokade åkern, red kosackerna och dragonerna vägen fram mot förskansningarna; men så långt hann de inte. Bönderna var mestadels beväpnade med lansar, dels kosackpikar, dels hemgjorda av liar på långa skaft; men bland dem fanns också sälskyttar från Malax och Korsnäs, som med sina lodbössor sköt långt och säkert. Mera verkade dock en kanon, den de fått från fregatten jämte en man, som var undervisad i att sköta den, den enda hjälp, de hade från det hållet. När ryssarna hörde kanonen smälla, kastade de om hästarna och red tillbaka i den tron att ryktet var sant om att svenskarna landsatt en riktig krigsmakt på kusten. De fick så brått att föra underrättelsen därom till högkvarteret i Lappfjärd, att de inte gav sig tid att skövla i byarna. Fyra eller fem bönder från Pjelax, som intet haft med saken att skaffa, förde de likväl med sig mellan hästarna.»

Så ungefär berättade min faster sina hågkomster av denna sammandrabbning, mest enligt vad hon och de andra hört av Mattfolk Anders, som smygande gett sig in till staden och i Parmans bod fått veta hur det gått. Därmed ville faster inte säga att ryssarna var så rädda eller lättskrämda; men då de hade svårt att skaffa sig säkra underrättelser, inbillade de sig att det var något bevänt med de svenska landstigningarna, vilket det blev först senare på sommaren. De samvetslösa stackrama på den så kallade fregatten uppviglade bönderna i kungens namn, men gjorde ingenting för att bistå dem.

Med de tillfångatagna Pjelax-bönderna ställde »röda generalen» nu till ett skådespel, till vars åskådande han lät soldater hämta tillstädes flera av ortens ståndspersoner: Pappa och Lagus, häradshövding Söderlund, som var domare den tiden, hans biträde och ett par studenter, förmodligen i akt och mening att ge dem en levande föreställning om hur det skulle gå med Lappfjärdsborna i fall de reste sig. Av bönderna blev en genast avlivad med bajonettstygn, vilket skall varit det gräsligaste att åse, de övriga bands efterhand vid en gärdesgård och sköts till döds med gevärsskott.

Över den gärdesgården klättrade vi gossar aldrig utan en hemsk förnimmelse av de oskyldiga männens avrättande, vilket tyckes mig ha varit det samma som senare tids ståndrätter; blott ännu enklare, i det att domen och exekutionen gick i ett.

Beträffande ryktet om landstigningen och bondeoroligheterna i Närpes var förhållandet följande, såsom också omständligare relateras i Bladhs Minnen.

Kort efter affären vid Långbrons inlopp i Kaskö låg en verklig örlogsman, en liten brigg under befäl av löjtnant Thornton, men utan en enda soldat för landstigning. Av farbror Isak Erik, som väl var bataljonspredikant vid Österbottens regemente men måtte ha förskaffat sig något tillfälligt förordnande, eftersom han uppehöll sig i trakten och på Bennvik gjort Thorntons bekantskap, hade faster hört att denne var en högväxt och duktig karl. Farbror Bladh hade bett honom se efter bondehären, som emellertid hade flyttat sina förskansningar till Finby bro, öster om kyrkan, för att ge dem anvisningar och råd, samt tillhålla dem att sluta opp med sitt ofog mot dem, som avlagt eden åt ryska kejsaren.

Bönderna hade nämligen rest sig icke endast för att mota fienden, utan också för att bestraffa dem, som svurit sig under ryssen. På prostgården hos gamla doktor Hägg hade de varit riktigt svåra, så att Häggens med knapp nöd sluppit undan till Bennvik, vilket bönderna lämnade i fred, ty om superkargören visste man att han vägrat avlägga eden. Vänman, som dåförtiden var kapellan i Petalax, hade bönderna forslat till den välsignade fregatten vid Malax-Vargön. Fanns det bland bönderna själva några äldre män, som svurit då häradshövdingen höll ting för edgången, misshandlades de med besked, bastades och bands. Och hur höll det inte på att gå med farbror Isak Erik, då han skulle rida från Bennvik till Kristinestad? Bönderna tog fatt i hästen och frågade honom om han svurit, vilket han visserligen hade gjort. Men farbror, som var en kvick karl, lättsinnig var han, tillade Pappa, svarade som om frågan gällt vanligt svärande: »Jag brukar sällan svära», vilket svar bönderna fann tillfredsställande.

Jag befarar att de gamla i fråga om den nödtvungna edgången, vilken min far förmodligen varit med om i Wasa, intog den ståndpunkt, som inom mindre än ett år blev legaliserad, medan bönderna i Närpes otvivelaktigt stod på den rätta sidan och påyrkade vad man senare kallat ett passivt motstånd; ehuru de visserligen därvid gick nog aktivt tillväga på ett sätt, som i någon mån erinrar om de spanska guerillahoparnas samtidiga framfart mot dem, som godkänt det franska väldet i Spanien.

Thornton förehöll bönderna deras beteende, som saknade lagligt fog, och befallte dem lösgiva fångarna, vilket också skedde. Han lovade dem några nickhakar från sin brigg och gav dem goda råd i avseende å försvaret. Innan löjtnanten Thornton lämnade kusten tog han sig för att spela fienden ett behändigt spratt. Då Kristinestadsbor kommit till honom och bett om skydd mot ryssarna ställde han till en expedition med sina skeppsjollar och fiskarbåtar från Kaskö, som han försedde med träkanoner och örlogsvimplar i masttopparna, så att det hela såg ut som en liten flottilj; åtminstone om man såg på dem med rädda ögon. Själv tog han befälet, och krigsputset lyckades blott med några skrämskott, utan att han landsatte en enda man. Utposten på Kvarnberget gjorde alarm, och kosackhopen, som så länge hållit staden i skräck, begav sig flyende huller om buller till I,appfjärd med underrättelsen om att svenskarna begynt landstiga i Kristinestad.

»Nu hände något märkvärdigt, som vi aldrig kunnat vänta oss», berättade min faster. »Följande morgon, sedan de larmat och slamrat hela natten, var ryssarna försvunna med allt sitt pick och pack. I dagningen hade man sett dem tåga in på Storåvägen och försvinna i dammet åt Dagsmark till. De hade på den smala vägen ridit två och två, i en ändlös rad, och mitt i raden hade ”röda generalen” legat i en fyrhjulig kärra, som de kalla tarantass, eller något sådant».

”I glädjen skyndade vi att skura i byggningen, där de nu huserat i en månads tid; men hur stor blev ej vår bestörtning, då vi efter fem dagar såg samma trupper återvända längs Bötomvägen med Röda generalen till häst i spetsen. Han hade nu med sig en annan general, som sades heta Kniper. Ängsliga och harmsna stängde vi åter in oss i vindskammaren.»

På detta Röda generalens märkvärdiga fälttåg, då han mitt på Tavastmon, i Wehuvarpe svängde av norrut till Ilmola, därifrån han nu återkom, visste faster ingen förklaring: »Gud förlåte mig, trodde vi inte att det var i fyllan och villan han sålunda farit rundarum kring på mon i hettan och dammet. Man sade att tolken, den göken, inbillat honom att även i Björneborgstrakten hade bönderna rest sig, och så visste han ingen annan utväg att undkomma svenskarna än att retirera åt Tammerfors till.» Men att han kom tillbaka, trodde min Pappa berodde på order, som han fått av general Kniper, som mötte honom i Wehuvarpe. Denna besynnerliga lustfärd tyckes Orloff-Denisoff ha framställt i sina rapporter såsom en krigslist, avsedd att locka de landstigna svenskarna inåt landet. Från det låtsade återtåget återvände han, kastade svenskarna tillbaka på deras skepp, tog 100 fångar och 7 små kanoner, visserligen med flera hundra mans förlust för sig. Dessa och dylika bragder lär man känna hos Van Suchtelen, som tagit hans rapporter på allvar. Greven var lika opålitlig i sina uppgifter som i sina löften, och lika grym som han var falsk.

Visst är att han nu betedde sig annorlunda än förut, mera kraftfullt och mera vildsint.»

»Lappfjärd blev för andra gången utplundrat och vår by hotad med fullständig ödeläggelse. Då mycket folk av någon anledning samlat sig hos Agnes’en, började soldaterna att lägga halm och ved kring huset för att bränna in människorna, som de icke släppte ut. Dådet fullföljdes dock icke. Kanske ville de blott skrämma dem, eller begrep de att byn, där de bodde själva, skulle brunnit upp med detsamma. Andra berättade att general Kniper, som händelsevis kommit dit, avstäckt soldaternas illdåd.

»Först och främst var Röda generalen sysselsatt med att brandskatta i staden. Hästforor med viner, socker och kaffe, mjöl och andra förnödenheter kom till högkvarteret i Lappfjärd, och därmed skulle stadsborna gå fria från plundring och misshandel, vilket dock icke hindrade de i staden posterade soldaterna att ta vad de behagade.»

Och här följde nu det grymmaste minne faster bevarat från det fasansfulla kriget. »En dag kom det kosacker hit, släpande med sig rådman Parman, sönderriven och med en skinnrem om halsen. Ingenting hade han gjort annat än spatserat en dag bortåt Alesundsvägen, då kosackerna tog honom. Man tror att någon av illvilja angett honom för en färd till major Martins korvett, som efter Thorntons avfärd lagt sig i Kaskö.»

»Sedan greven fått bud om den tillfångatagna Parman och gett sina order, kom han ut på trappan och såg på hur kosackerna med piskorna i händerna ställde upp sig i två långa led mot varandra. Parmans händer bands vid en bösskolv, och därpå leddes han av en kosack steg för steg, så att varje soldat kunde ge honom ett slag med piskan. När ena ledet passerats, vände soldaten om och samma vandring upprepades utmed det andra. Parman var en medelålders, undersätsig och stadig man; men som han hade på sig blott en tunn sommardräkt, ljöd redan vid första slaget ett rop om förbarmande, som skar en djupt i hjärtat. Utan att tänka på det, sprang vi alla ut och sökte med ord och åthävor beveka greven till skonsamhet. Han hade alltid något elakt i ansiktet, men därtill kom nu en förnöjelse av att se hur offret vred sig och att höra hur han vrålade. Den välbekanta rösten var oigenkännlig och övergick till ett hest ljud, innan han föll avsvimmad mellan soldaterna.»

»Greven, som inte gett oss ett ögonkast, skrek nu några ord åt kosackerna, vilka troppade av, varefter han gjorde åt oss en försmädlig gest, som ville han säga: var så god, det står er fritt. Parman stannade hos oss, tills han samlat krafter och vi fått hans kläder tvättade, men hans hälsa var förstörd; han hade fått någonting i bröstet, som förkortade hans liv.»

Beträffande angivaren, förteg faster hans namn, men vi visste nog från Väktarsmor att angivaren varit »fader» Hellman, i vår tid byns bäste skräddare. Före kriget hade han förrättat klockarens tjänst, men förlorat den för att han stått i maskopi med ryssarna. Bland dem, som bönderna lösgåvo vid Finby bro, på Thorntons befallning, nämner Bladh även viceklockaren Hellman från Lappfjärd, som var känd som spion.

 

Han bodde nu i en backstuga bortom Låhlbyn på vägen till Pantolins vid åmynningen. Jag fördes dit en gång för att få en ny dräkt, då det passade sig så att ett smörlass avgick till Pantolins, där ålänningarna brukade ligga med sina skutor. Vanligen, när ungherrarna skulle få sig nya vadmalskläder, kom den hemska gubben, som aldrig skrattade och aldrig sade ett vänligt ord men smågnolade psalmer för sig själv, till prostgården och fick sin plats på fällbordet i yttre källarkammaren, där lukten dröjde kvar efter hans pressjärn och dekatering, så kallade min faster den operationen, då han tog munnen full med vatten och sprutade det öfver tyget, innan det pressades. Mäster Hellman hade nog något som gnagde honom, och hans djupa ånger hade tillvunnit honom förlåtelse för hans förhållande under kriget, vilket jag tänker de gamla ville bekräfta med sitt »fader» Hellman, till ombyte med »mäster».

Medan greven var så angenämt sysselsatt med Kristinestadsborna, vartill åtgick väl en vecka, hade kuraget vuxit hos bondehären i Närpes. Om katastrofen, som nu inträffade därstädes, lär man känna det väsentliga från Bladhs Minnen.

 

Vid Finby bro hade närpesbönderna uppfört nya förskansningar av vedtravar, i vilka de insatt sin kanon. Till anförare hade man skickat dem från Malax sergeant Vikström, vilken red omkring på en kosackhäst. Han hade haft bönderna att surra fast nickhakarna på kärror, som han lät köra söderut ända till Pjelax, där han lät göra förhuggningar öfver mossen, så att även de södra byarna blev indragna i upproret. Detta skedde alldeles emot general Aminoffs förmaningar vid hans besök i Finby. Detta besök var all den hjälp Klingspor på Bladhs enträgna anhållan gav åt bönderna. Att omsider även kapten Riddarhjerta, anföraren för folket på fregatten, infann sig i Finby, också han på en infångad kosackhäst, berodde förmodligen på en befallning från svenska högkvarteret. Men då han inte var stort hävare karl än sergeanten, som de hade förut, var detta icke till någon båtnad för bönderna, såsom visade sig när nu Röda generalen skickade sina mordänglar emot dem.

Förhuggningen vid Pjelax togs av en trupp kosacker i en handvändning, och Vikströms kanonkärror — hans flygande artilleri som de kallade dem — infångades utan manspillan. Vikström själv kom undan på sin häst. Han skall ha ridit igenom förskansningarna vid Finby och sägs ha varit så förskräckt, att han fortsatte på sin förträffliga kosackhäst i ett sträck ända till Wasa. Med bytet av hans kanoner nöjde sig kosackerna icke, de spred sig i byarna att hämnas på bönderna för de kamrater dessa tidigare fångat och nedgjort. Från byarna närmare bron hade folket mestadels flyttat allt löst till skären eller till fäbodar österut i skogen, men i de södra byarna, särdeles i Pjelax, där man icke visste sig ha stått på fientlig fot med kosackerna, fanns dessa fulla hus att skövla. Visthusen plundrades, medan människorna nedstacks eller misshandlades, varefter byn lades i aska.

Efter denna framgång, vilken firades i Orloff-Denisoffs rapporter som en stor seger på grund av de många kanonerna, dröjde det åter en vecka innan anfallet på Finby bro företogs. Varken kapten Riddarhjerta eller någon av böndernas andra »generaler» hade tänkt på att det nedanför bron fanns ett vadställe, där ryssarna kunde rida över ån, och så föll en hop av dem i böndernas rygg, medan större delen gick lös på förskansningarna. Det blev en förskräckelse i bondhären, som skyndade undan åt Övermark till. Några sälskyttar från Kottnäs höll stånd och blev nedgjorda, men den stora hopen sprang för livet, och främst red Riddarhjerta på kosackhästen. I Övermark hände dem nu någonting oväntat. Till deras stora glädje och överraskning mötte dem där fänrik Theslöf med en del av Närpes kompani av Österbottens regemente. Bönderna fick nytt mod och ny ordning, och med hurrarop vände de om för att jaga bort ryssarna från Närpes.

Hur denna hjälp i nöden tillkommit, visste min faster icke att förklara, men Pappa hade av Theslöf själv, som efter kriget bosatt sig i hembygden, hört sakens förlopp berättas. Efter slaget vid Lappo hade v. Otter med Österbottens regemente skickats genom Ilmola för att rensa södra Österbotten från fienden. På Theslöfs enträgna begäran hade v. Otter avdelat hundra man av Närpes kompani under befäl av löjtnant Melin till bistånd åt folkresningen i hembygden. Från Kurikka bröt de sig väg genom skogen till Jurva och Pörtom, men Theslöf sade alltid att om inte Melin fördröjt sig en halv dag på vägen, hade de jämnt upp hunnit till att förebygga nederlaget och ödeläggelsen.

Av den rysstrupp, som övergått ån på vadstället, infann sig tidigt på morgonen en skock till Bennvik, som likaledes skövlades och brändes. De många gästerna från omnejden och ända från Wasa, vilka funnit där en tillflykt, hade förts på båtar till Martins korvett, men superkargören själv hade man icke kunnat förmå att följa med, och hans son, studenten, ville icke överge sin far; även det dyrbara bohaget hade den gamle icke tillåtit dem föra bort. Min Far sade att farbror Bladh, var en hedersman och karaktärsfast var han ända till egensinnighet. Han visste sig intet ont ha gjort och ville icke genom flykten ge sig sken därav. Kanske räknade han också på någon bevågenhet hos Orloff-Denisoff, sedan denne gästat hos honom. Som han gick och stod sattes han nu på en kärra, medan unge Bladh med en skinnrem kring halsen fick springa mellan kosackerna den fyra mil långa vägen till Lappfjärd.

Här hade emellertid högkvarteret flyttats till kapellanens bostad på Ahlkulla. Prostgården intogs av överste Kiseleff med dragonerna. Farbror Johan Roos var av naturen en svårmodig man; kanske föranledde detta att generalens behandling blev än nyckfullare och grymmare, och den gamle, grubblande och stillsamme mannens lidanden än större. Han förbjöds stundom att tala med sin hustru, stundom fick han inte ligga inne, vilket för resten inte hade sig så lätt, då generalen satte sig i besittning av så gott som alla rummen. Och så skickades han på ärenden än hit, än dit, för att ta reda på svenskarnas rörelser vid kusten; och då generalen misstrodde hans uppgifter, gav detta anledning till ökade lidanden. Därav och av den ekonomiska skada han lidit genom inkvarteringen tilltog hans melankoli så, att han vid årets slut avhände sig livet.

Svårigheten för generalen att få underrättelser om fienden kan också i någon mån förklara den gemena behandling, för vilken Lagus var utsatt. Han hade oförsiktigtvis nämnt för överste Kiseleff att man väntade Martins korvett till Kristinestad, vilket meddelades greven som en uppgift att korvetten icke väntades dit. Lagus fördes till honom; och i stället för att lyssna till hans förklaring, slog han honom med knytnäven i ansiktet. Detta tyranners vanliga medel att utröna sanningen upprepades tills ansiktet svällde opp och prästkragen blev nedblodad. Detta var endast början till en än grymmare misshandel. Med ett rep om halsen ställdes Lagus under en galge, vilken stod upprest vid landsvägen i närheten av kyrkan; och här utfrågades han såväl om svenskarna i Kristinestad som om svenska arméns rörelser, angående vilka han visste intet annat än de lösa rykten, som hördes omkring i bygden. Lagus fördes därpå till Juth Kapellansbol, som var fullt av jägare och fick vila sig i ett rum, där tio eller tolv soldater var sysselsatta med att putsa sina gevär.

 

Lagus berättar om den mänsklighetskänsla dessa soldater röjde i och med sitt vänliga bemötande mot honom. De bjöd honom dela deras kvällsvard av i vatten uppblött bröd och hampfrön. De hade brett sina schineller (överrockar) till en bädd åt honom, och sedan han tycktes insomnad hade de upphört mcd sitt slamrande arbete. Det plågade honom sedan att han inte fick tacka dem, då han plötsligt rycktes från denna vila av kosacker, som kl. 10 på kvällen förde honom till den sista och svåraste tortyren under detta »sanningssökande», enligt greve Orloff-Denisoffs uppfattning.

På en stenbunden plats utanför Ahlkulla gård ställdes han på knä, med förbundna ögon och en trupp soldater med bajonetterna påskruvade på gevären stod framför honom. Lagus hade åsett båda dödssätten, genom bajonett och kula, och hans hopp var att man skulle skjuta honom, vilket han tillkännagav genom att dra undan hängselspännet och peka på hjärtat. Pappa hade kommit dit och försökte bistå honom med att berätta vad Lagus hade sagt om svenskarnas ankomst. Greven ville påstå att svenskarna var landstigna, att hans rekognosörer hade mött deras patruller, att Lagus med sitt meddelande velat vilseleda honom och dylikt. På tortyrplatsen anställde greven förhör med Pappa och frågade bland annat vad magistraten i Kristinestad tänkte om ryska regeringen, på vilken enfaldiga fråga han fick till svar att så länge ryska regeringen innehade makten i staden, skulle magistraten förmodligen lyda dem, men då svenskarna återkommer, skulle de visserligen lyda sin regering.

Högsommarnatten var så ljus, att den ädle greven även från sitt kammarfönster kunde hålla öga på sitt offer, och då soldaterna tillåtit honom att sätta sig för att vila de sjuka knäna, kom ett ampert bud att de borde ställa honom på knä igen.

Sedan Lagus på detta sätt hållits i två timmar svävande mellan liv och död, blev han kl. 1 införd och fick nu höra att han var benådad; men då den kärnfulle, oböjde mannen Lagus blott med en nickning gav tillkänna sin tillfredsställelse och greven väntade sig en ödmjukare tacksägelse, började ånyo blodtörsten jäsa i honom och han syntes åter beredd att med knutna händer gå lös på den misshandlade. Då lade sig chefen för högkvarteret, överste Kotschetoff emellan, tog Lagus i handen och förde ut honom.

Till den grad hade misstanken fått makt med grevens asiatiska sinnelag, att varje spår av självbehärskning försvunnit. När han sedan av borgmästaren, lagman Mattens, fått besked om att Martins korvett blott någon dag uppehållit sig i hamnen och att korvettens små kanoner åter var inlastade — samma manöver ungefär som Thornton företagit, ävenledes till följd av att några Kristinestadsbor, förmodligen Parman bland dem, anhållit om hans hjälp — ångrade greven sin öfverilning och vid ett besök på prostgården räckte han Lagus handen och bad honom om förlåtelse.

Från en annan sida lärde farbror Bladh att känna Röda generalen, vilken mottog honom på Ahlkulla då han halvklädd, svulten, sönderstött, på en bondkärra hämtades från sin skövlade hemgård Bennvik. Denna medfart av en av landsortens mest ansedda män, vars gästfrihet greven åtnjutit i fullaste mått, upprörde ännu de gamle, när de tänkte på den; generalen tyckes ha ansett detta vara i sin ordning, men lovade farbror Bladh framdeles all möjlig bekvämlighet och förplägning, ävensom friheten, därest inga ofördelaktiga vittnesbörd förekom emot honom av de infångade Närpesbönderna. Den förra delen av löftet hölls så, att Bladh och hans son instängdes i en tom loftskammare på Ahlkulla med en soldat för dörren, som hindrade tant Agathe Roos att ge dem vare sig mat eller sängkläder, utom ett par dynor, som en rask piga slängde in förbi soldaten. Och eftersom inget inkommit emot Bladh från böndernas bekännelser — superkargören hade gjort vad han kunnat för att förekomma bonderesningen — skickades han och Carl Edvard Bladh på skjutskärror till Åbo under eskort av en supig sergeant. Ur grevens garderob fick farbror Bladh det nödigaste, en bunt ryska sedlar stacks i hans hand, och så mottog han av greven försäkran om att denne i sin rapport till Buxhövden skrivit det bästa till hans förmån, vilket var, berättade min faster, med tukt att tala, en gemen lögn, ty han hade framställt superkargören som orostiftaren och ledaren av bonderesningen och gjorde sig en stor förtjänst av att ha tagit honom till fånga under en allvarsam sammandrabbning vid hans gård.

»Om farbror Bladhs missöde», sade de gamle, »hörde vi först efteråt, och ingenting hade vi kunnat göra därvid, ty att sticka händerna i varggapet hade visst varit lönlöst. Emellertid hade Röda generalen dessa dagar fullt av myror i huvudet, men skötte sig nu som en riktig fältherre, bättre än under hela den föregående tiden. I Närpes hade Melins kompani förökats med de beväringar, som Närpesborna på general Aminoffs förslag uppsatte i stället för den upplösta bondehären. Truppen ställdes under kapten Riddarhjertas befäl, och denne skulle nu kantänka tränga in från Pjelax över Låhlbyn till Lappfjärd, men blev tillbakaslagen på vägen, varefter beväringarna förenades med Gyllenbögels åländska frikår, som i detsamma landsteg i Kaskö.

Dagen efter affären med Riddarhjerta var Orloff-Denisoff med allt sitt folk i Bötom, dit von Otter och österbottningarna ryckt fram så långt som till Paljakka mosse. Där tillfogade Orloff våra trupper en sådan skada, att de måste dra sig tillbaka ända till Kurikka, och nu fick Kauhajoki sin beskärda del av Röda generalens krigföring. När han återkom därifrån, red han förbi prostgården i Lappfjärd, och även från Ahlkulla, där högkvarteret blev kvar, försvann han med fruntimmer, adjutanter, tolkar och skrivare, och en general Schepeleff kom dit i stället. Carl Edvard Bladh, som återkom från Åbo, där fadern låg sjuk efter misshandeln, berättade att det lyckats dem hos Buxhövden avslöja Orloff-Denisoff och bevisa att dennes segerbulletiner varit mest munväder, att ingen sammandrabbning ägt rum vid Bennvik och att de oskyldigtvis utstått svåra lidanden och stora förluster.

Schepeleff prisades av unge Bladh som en rättrådig och human man. Han blev dock inte långvarig, och på prostgården såg de honom blott en gång, då han drog ut till Kauhajoki att strida mot v. Döbeln och björneborgarna, som hade kommit v. Otter till hjälp. Sedan Schepeleff blivit slagen, fick prostgården ta emot de svenskarna trupperna. Det hade gått som en dans, sade de svenska officerarna, vilka nu intagit ryssarnas plats. De var glada och högljudda, och punschbålen kom ofta nog på bordet.

Av v. Döbeln hade de gamle icke något vänligt minne; han hade varit tyst och tvär och uppehållit sig mest på Mangsbacken, där han anlade förskansningar åt Träskvik till. Om några dagar insjuknade han och fördes till Vasa.

  1. Otter såg de icke till, han höll sig mest på Nummijärvivägen, mellan Kauhajoki och Karvia, men det allmänna omdömet var, enligt de gamles utsago, att han var en ganska klen general; en uppfattning, som möjligtvis grundade sig på officerarnas tal eller kanske blott på hans motgång på Paljakkamossen. I föga berömligt minne stod även Palmfelt, som fick befälet efter v. Döbeln. På tok gick det med hans försök att efter Lappfjärds-slaget föra sitt folk Bötomvägen upp till huvudhären. Snopen kom han tillbaka, sedan han vänt om i Kauhajoki för det att några bataljoner ryssar hunnit dit från Nummijärvi-sidan. I oordning, med buller och svordomar hade soldaterna tågat vägen fram förbi prostgården.

Min faster var inte mycket förtjust i våra trupper, vilka hon brukade kalla »svenskar», intill dess att v. Vegesack med trupper från Sverige landsteg i Kristinestad, då hon, till åtskillnad från dem, begynte tala om finnarna och finska armén. Att denna armés elittrupp, björneborgarna, kommit inom hennes synkrets, beaktade hon icke. De tycktes henne icke bättre än trasvargar, så dåligt var de klädda och på ett så pockande sätt krävde de i gårdarna vad de behövde. »Fänrik Ståls sägner», som ställde krigsminnena i riktig dager, hade ännu icke övat sitt inflytande.

Med särdeles aktning nämndes av de gamla general v. Vegesack (Fejsack uttalade de hans namn), en medellång, mager man, med blixtrande ögon, en skarpt böjd näsa, värdig hållning och allvarsamt väsen. I Kristinestad hade han den 28: de augusti 1808 landsatt två regementen upplänningar och helsingar, något gardeskavalleri och ett par batterier, tillsammans 2,500 man, efter vad det uppgavs; och utan rast och ro lät han dem tåga genom natten till Lappfjärd, där de ställdes upp på ömse sidor om ån vid Nya bron. Det hördes att ryssarna tänkte angripa de finska trupperna, som fattat posto i v. Döbelns förskansningar, en halv fjärdingsväg vid pass från bron. Där var jämte björneborgarna Gyllenbögels frikår och kanske något österbottningar. Kanonerna, under befäl av major Uggla, var gömda i förskansningarna.

På ryssarnas sida, sade unge Bladh, hade den hederlige Schepeleff bortintrigerats av överste Bibikoff och en fransman [Ansélme de Gibory], hvars namn faster icke mindes. Dessa hade tänkt att göra kol på finnarna innan svenskarna landstigit. Men v. Vegesack var ingen drönare, som många av de andra; på morgonen den 29: de infann han sig på Mangsbacken och tog befälet över hela affären. När inom kort dammoln började stiga upp åt Träskvik till och man kunde förstå att det inte räckte länge förrän kosackerna skulle komma anstormande, gav generalen order åt Ugglan att ge dem en salva när de syntes, men fick till svar: »min tid är icke kommen än». Denna anekdot berättade faster ungefär som Montgomery har den, men hon visste inte att chefen, vid detta oväntade svar av den finske majoren, velat efterskicka ett av de svenska batterierna, samt att Uggla tillropat honom: »blottställ icke folket utan ändamål; jag ansvarar för utgången», vilket v. Vegesack även lät säga sig. Faster tillade blott att när kosackerna, som inte såg att finnarna hade några kanoner, kommit helt nära, Ugglan sköt så bra, att de kastades tillbaka under stor manspillan och oordning, varefter finnarna bröt fram från förskansningarna och drev tillbaka ryssarnas jägarked. På samma gång ryckte även de svenska trupperna, till ryssarnas stora bestörtning, snett öfver fältet och hagarna för att genskjuta dem och ta hela deras styrka tillfånga. Det lyckades väl icke, men mycket fångar tog de och så häftigt gick förföljandet fram över Träskvik och Öström till Ömossa, att fienden inte hann antända byarna.

Man kan nu tänka sig hur björneborgarnas hjärtan klappade vid utsikten att få komma hem till sitt och rensa sin hembygd från fienden. Vägen låg öppen och ryssarna, som beslutit att fatta posto söder om den mäktiga Kumo älv, hade redan låtit förfärdiga fyra väldiga pråmar för truppernas överförande. Då kom order från Klingspor att de finska trupperna skulle skyndsammast förena sig med huvudhären, och så fick björneborgarna vända om och begynna den väg, som förde dem till Torneås isar och kapitulationen vid Kalix, till köld och mörker och smälek, dock med en solbelyst dag på den tunga färden, den vid Jutas. Bedrövligt började också färden norrut, då, såsom redan nämnts, Palmfelt gjorde sitt misslyckade försök på Kauhajokivägen. Inte att under på om deras bittra känslor flödade öfver.

Vegesack och de svenska trupperna låg kvar ännu en vecka med sin yttersta förpost i Ömossa, där den unge Wilhelm v. Schwerin så ärorikt stred sin första strid. Om honom kände faster ingenting; krigshistorien nämner honom ju icke heller, striden var ju blott en förpostfäktning, efter vilken posteringen togs in till positionen vid Lappfjärd. Därifrån drog v. Vegesack norrut och hann till huvudhären tids nog för att delta i slaget vid Oravais.

Ännu en sak, som de gamla inte heller kände till, måste jag likväl nämna. Vad än v. Vegesack må ha tänkt om disciplinen hos de finska trupperna och särskilt om den finske artillerimajorens beteende, så gav han dem i sin rapport det bästa vitsord; han prisar truppernas mod och nit, och majoren nämner han främst bland dem, som utmärkt sig, vilket synes mig bekräfta min fars omdöme att han var ej blott en skicklig härförare, utan ock en ädel man.

Sålunda hade alla våra trupper övergivit landsorten. Ryssarna behöll den för alltid; och här tog de gamlas krigsminnen slut. Om general Alexejeff och hans kommendering, vilken dröjde här till långt in på hösten, minnes jag icke att de gamla skulle talat. Glanspartiet i deras krigsminnen var drabbningen vid Mangsbacken, vilken kom våra unga hjärtan att svälla av segerkänsla. Trots att de våra tog rätt många fångar och fiendens förluster i döda och sårade måste varit ganska stora, har denna drabbning inte något mera bemärkt rum bland det sista finska krigets bataljer. C. B. Bladh, som de dagarna uppehöll sig i Björneborg, uppger att de nya färjorna i två å tre dagars tid varit upptagna med transport av endast blesserade. Van Suchtelen uppskattar ryssarnas förlust till 300 man och 16 officerare.

 

Den var, som flera andra, fruktlös, då frukten lämnades i fiendens våld; och den krävde inte heller något större mått av tapperhet och skicklighet, eftersom de finska tillsammans med de svenska trupperna var nära tre gånger starkare än den ryska styrkan.

Men i våra ögon skänkte den hembygden en glans, som tillika hade något av det hemlighetsfulla, såsom alla betydande, i det förflutna nedsjunkna tilldragelser äga. Med bävan gick man förbi de avlånga gropar vid landsvägen, som av folket kallades »ryssgravarna»; men av v. Döbelns förskansningar syntes intet spår. Då tegelslageriet för den nya kyrkan, som uppfördes på Mangsbacken och där vi fördrev så mycken tid, sträckte sig in på den gamla valplatsen, sökte vi förgäves efter något minnesmärke, en jordhög, ett förmultnat stockvarv eller dylikt. Var de män, som här lät sitt liv för fosterlandet, blev jordade, glömde jag att fråga de gamla.

Sedan jag nedskrivit dessa krigsminnen efter de hågkomster jag har av samtalen i hemmet med hjälp av de minnen andra efterlämnat, tillägger jag några ord om de unga flickor, som upplevde så hemska saker på Lappfjärds prostgård.

Båda fastrarna firade samma dag i augusti 1813 bröllop, faster Karin med Carl Petter Thodén, som tjugu år därefter blev kapellan i Solf, faster Marie med Benjamin Holsti, som fem år senare dog såsom protonotarie i Wasa hovrätt. Var bröllopet stod är mig obekant, men förmodligen hölls det icke i prostgården. Kyrkoherdebefattningen hade deras farbror Isak Erik erhållit genom sin ungdomsvän Franzéns bemedling. De gamle talade ogärna om sin farbror, men av ord, som undfallit dem, kunde jag förstå att de ogillat hans levnadssätt; Han var ogift och umgicks med en fru Wahlheim i Kristinestad på en fot, som brorsbarnen ansåg klandervärd. Faster Karins äktenskap var lyckligt och barnrikt, faster Maria däremot, änka vid 26 år, hade icke blott sorgen att förlora sin gladlynte man, utan också en liten förtjusande flicka, medan hennes gosse genom engelska sjukan blev ofärdig. Var hon fick sin tillflykt med sina barn och sina sorger under dessa första hårt prövande åren av hennes tidiga änkestånd vet jag icke.