Otto Lillhannus (1890–1970) föddes i Lappfjärd och han var son till Johan Ebb, senare Lillhannus (1860–1942) och Anna Greta (1863–1916). Otto var gift med Selma Karolina Storfors (1889–1976) från Storfors i Dagsmark. Han arbetade som klockare i Pörtom och fick flera barn där. Musiken var hans stora intresse och den 14 januari 1947 skrev han en längre text om danser och spelmän från Lappfjärd. Denna text publicerades postumt den 15 oktober 1971 i Syd-Österbotten och Lasse Backlund har renskrivit den i februari 2026. Texten är moderniserad men ingenting väsentligt har ändrats:
Tack för de gamla kära melodierna och för det goda samspelet ävensom för den värdiga representation för hembygden som ni utförde i Vasaradion i söndags. Så vitt jag vet finns det inte så mycket som kan tävla om människans sinne och tankar såsom musiken. Om jag är trött och utled på allt och alla men kan förmå mig att ta fiolen och spela en melodi, eller sätta mig vid pianot och sjunga en sång, så blir jag befriad från tröttheten och min sinnesstämning är räddad från dystra och tunga tankar.
Måhända förstår vi inte alltid att sätta värde på denna musikens och sångens gåva och tacka Gud därför, såsom vi borde. De är så att de som inte har fått denna skatt måste vara mycket fattigare. Musikens gåva förpliktar därför oss som fått den att använda de rätt och så att vår egen själ har glädje därav ävensom att strö musikens rosor jämväl så rikligt att också vår nästa får glädja sig därav.
Då jag lyssnade på er i radion i Vasa fick jag nästan dåligt samvete för försummelsen jag låtit komma mig till last. Jag beslöt då att vid första bästa tillfälle skriva och meddela vad jag vet om gamla låtar och spelmän, innan det är för sent och jag till äventyrs inte längre har tillfälle till det.
Tyvärr är det inte så mycket jag vet. Kanske kunde man få fram mera genom trägen och metodisk forskning men det har jag inte haft tillfälle till. Men det jag nu skall berätta här är rätt så intressant och därför ber jag att ni skall bevara dessa rader som ett minne av mig och av min farfar Erik Ebb.
Farfar Erik Henrik Mattsson Ebb (26.8.1814 – 12.1.1904) och min käre far Johan Lillhannus (7.7.1860 – 2.5.1942) har berättat för mig det lilla som jag har i minnet.
Danserna i Lappfjärd
Vilka danser som har förekommit under tidernas tider i våra bygder är svårt att numera gissa sig till. Farfar brukar tala om ”Gavott” och ”Tre man Engel”, som var vanliga i hans barndom förutom menuetten, polskan och valsen. Skalden Topelius berättar i en av sina böcker att menuetten första gången sågs och dansades hos landshövdingen i Åbo den 25 augusti 1741. Detta hände då svenska officerare kom över till Finland för att försvara vårt land under lilla ofredens krig och de ställde till med fest i Åbo. En annan dans som då dansades var den så kallade ”Långdansen” eller ”Polonäsen”.
Under Gustaf III tid blev menuetten införd till Sverige från Frankrike och spred sig så småningom över till Finland, främst genom prästgårdsfamiljer och övriga tjänstemannafamiljer.
Farfar Erik Ebb hade inte polka på sin repertoar men han hade 40 menuetter, 30 polskor och ett antal valser. Jag minns inte att han skulle ha spelat vare sig Gavott eller Tre man Engel.
Polkan, masurkan och schottisen kom sedan med några betydande spelmän. Förutom farfar var Gustav Hellman, som kallades ”Vilkas Gustav” en av de främsta. Han var en liten gesäll med hakskägg och han hade endast ett öga. Holm Karl Henrik och Josef Småträsk, som kallades ”Starängs Josip” var också duktiga liksom Viktor Gullmes, före han reste till Amerika.
Duktiga spelmän
Den mest framstående spelmannen i Lappfjärd, som har hört talas om var Henrik Mattfolk, som kallades ”Mattfolk Hetj”. Han var född i Lappfjärd 1790 och dog med titeln häradsdomare år 1867. Denna Henrik var en storväxt och stilig karl, en ordnings man i alla avseenden och skattades mycket högt av min farfar Erik.
Henrik var stamfar till Erland Mattfolks mor Maj Mattfolk man jag vet inte hur många generationer det finns däremellan. Henrik var barn av 1700-talet och bör av allt att döma ha haft sin glansperiod som spelman i början av 1800-talet.
Min farfar var född år 1814 och han började spela för Mattfolk Hetj vid 17 års ålder. Farfars far Matts tyckte att sonen Erik inte skulle lära sig spela, så han fick lära sig med fiolen i smyg. Då det var vackert väder klev han upp på lideråsarna. Farfars första läromästare var Erik Mangs, dåvarande ägare till den gård som Erland och Gunnar Ingves numera äger. Jag föreställer mig att den norra byggnaden härstammar från äldre dagar trots att den är ombyggd. Den södra byggnaden är ny och modernare, likaså uthusbyggnaden som torde ha byggts av länsman Strang.
Spelsättet under farfars och Mattdolk Hetjs tid var väl ansatt och konstnärligt. Den ena spelade melodin och den andra sekunderade, det vill säga accompanjerade. Det här sättet att spela har sedan inte använts, förutom i Sverige där skickliga yrkesallmogespelmän behärskar tekniken.
Bröllopet i Idbäcken
Torsten Pärus har berättat om en händelse med Erik Ebb och hans spelkamrats tålmodiga sällskapande även efter ett tre dagars bröllop i Idbäcken på 1830-talet.
Bröllopet försiggick i Idbäcken på norra sidan, den tiden säkert i utkanten av Lappfjärds kyrkoby och Erik Ebb och Mattfolk Hetj var spelmän där. Den stora och skickliga spelmannen Hetj och den späda Erik Ebb, då mycket ung. Hetj måste ha gillat Erik som spelkamrat, eftersom det var gott gry i honom.
Bland gästerna fanns ”Hanos bondinas” två barn, en son och en dotter. Hanosin var bonde på Lillhannus hemman och hans dotter var förlovad med en pojke från norra sidan med namnet Ivars.
Under den andra dagen, efter ringlekarna och den förrädiska toddyn lade han sig att sova i åbacken men knappast riktigt nära ån. Efter en tid började man sakna honom och efter en tid hittade man honom drunknad i ån. Man behandlade den drunknade med alla metoder, bland annat rullades han fram och tillbaka.
Jag har inte varit med om sådant men troligtvis gjordes detta rullande i återupplivningssyfte, så att med magen nedåt få ut så mycket vatten som möjligt ur den drunknade.
Efter detta blev stämningen på bröllopet i Idbäcken sorglig. Man grät och beklagade och ingen dansade. Kanske sjöng man till och med religiösa sånger som spelmännen spelade till.
Men sorgen rår inte alltid på ungdomen och snart blev stämningen gladare och dansen fortsatte på nytt.
Då bröllopet var slut natten mot måndagen följde Hetj med Erik på väg hem över den gamla bron. Då de kom fram till Bjorsgropen, där Erik Johan Björses hem numera ligger, satte de sig och spelade en god stund. Det var ju en trolsk försommar eller midsommarnatt. Efter en god stund följde Erik med Hetj tillbaka över bron till norrsidan, där de skildes åt.
Historien vet berätta att deras samvaro hela tiden upptog spelning. Vem kan förklara en sådan uthållighet av musikens utövande, som inte själv varit med om det eller som inte har lagt hela sin själ i musiken?
Denna händelse har många gånger frestat mig att göra efterforskningar, för att få tag i namnet på brud och brudgum, gårdens namn där bröllopet hölls eller årtalet. Men det har bara inte blivit av.
Stämningen efter drunkningsolyckan vittnar om den varma religiösa våg som något årtionde efter 1808–1809 års krig spred sig i Lappfjärd. Först senare insmög sig ovanor som dryckessed med mera.
Spelandet och religionen
Farfar Erik hade många och troligen svåra överläggningar med sig själv och med farmor, som var varmt religiös. Hans stora intresse för musiken gav honom stöd för att stå medmänniskorna till tjänst med musik men tanken på synden ställde sig bred i vägen för utövande av spelmansuppgifterna.
En gång var han en fredagseftermiddag i själanöd för sitt löftes skull att gå på ett bröllop och spela. Farmor tröttnade på hans olust och befallde honom att gå. Då han kom ned till grinden satte han sig ned på dikeskanten i förtvivlan över situationen.
Efter mycket kamp med sig själv tyckte han sig komma till ett sådant resultat att han borde gå, eller rättare hans ord för mig lydde så, att han rent av fick befallning att gå till det väntade bröllopet.
Farfars spelsätt minns jag mycket väl. Det var långa stråkdrag, redigt spel och melodin inlindad i drillar, vilket gjorde honom till mästare. Men de melodier han spelade var för drillarnas skull svåra att lära för ett barn som jag var, så länge han levde i mitt hem.
Farbror Karl Erik gård på Ebb brann ned, vilket gjorde att faster Anna Kajsa Ulfves tog farfar och farmor och farbror Henrik, som på äldre dar led av fallandesjukan, till sig. Senare delen av 1890-talet tog min föräldrar farfar och farmor till Mittsholmen, där de sedan bodde i bordsändskammaren ända till sin död. Tack var detta fick jag höra farfars berättelser, hans spel och farmors böner. Hon var blind under de sista åren av sitt liv men hon kunde oerhört mycket utantill.
Spelmännen Prosi på Viiras Karl Henriks bröllop
År 1900 firade Karl Henrik Mitts, som kallades ”Viiras Kaal Hindrik” bröllop med min kusin Amanda Ebb. Spelmännen vid detta bröllop kom från Bötom och kallades ”Brosi spelmännen”. De här spelmännen spelade bra, till och med bättre än Holm Karl Henrik och Hinders Karl Henrik. Också jag tyckte att de spelade bra.
Den ena av dem bytte instrument nu och då, och tog till klarinetten som han trakterade bra. Jag var då 10 år gammal och jag satt hela tiden vid spelmännens fötter och njöt av musiken och kunde alla melodier som spelades på bröllopet.
Jag minns också att många melodier var nya och ungdomarna sjöng dem överallt i bröllopsgården. En polka minns jag ännu och vid ett passligt tillfälle skall jag ge den nedtecknad åt er. Förutom Bötomspelmännen var där också Holm Karl Henrik och Hinders Karl Henrik, som skötte om Pelldanserna och de andra ringceremonierna.
De två paren spelmän bytte om och spelade turvis. Beträffande Holm Karl Henrik räknade farfar Erik inte honom till någon skicklig musiker. Spelsättet var annorlunda och örat var inte det finaste.
På bröllopet hos Ebb år 1900 blev farfar ombedd att spela en menuett och han gjorde det stående utanför fönstret på gårdssidan. Men den långa tidsintervall, sedan han slutade och den modernisering som skett beträffande raskare tempo gjorde att de dansande hade svårigheter att kunna ställa sina rörelser och sirliga steg efter den långsamma rytmen. Men vackert var det att höra honom spela och se hans anletsdrag under spelets gång.
Vem som efterträdde farfar Erik har jag inte fått reda på men jag gissar att det var de tre som jag nämnde i början. Efter Mattfolk Hetjs död vill jag minnas att farfar som kamrat hade sin släkting ”Flakås Bernhard” men det var endast under en kortare tid, Giktbruten och ofärdig måste Bernhard redan helt ung avbryta sin spelmansgärning.
I Lappfjärd har under flera århundraden funnits en släkt Hellman, varur flera spelmän har utgått.
I början av 1800-talet och tidigare var det vanligt, i synnerhet från byarna Härkmeri och Dagsmark att bröllopsföljet for i schäser till vigseln i kyrkan. Man förstår härav att spelmännens skicklighet fick många tillfällen att göra sig gällande under den långa resan. Farfar Erik var många gånger i Skaftung och spelade på bröllop. Huruvida förridare förekom vid den åkande bröllopsraden, kan jag dock inte uttala mig om men det är högst sannolikt.
Bröllopsceremonierna i Lappfjärd var ovanligt högtidliga och noga avpassade efter kyrkans fordringar. Våra fäder hade inte några andra folkfester och därför tjänade bröllopen som festlighet. Vi måste förstå dem därför. Vi måste förstå varför andakten var så gripande under vigseln, då Guds välsignelse gavs åt de unga. Vi ser dem sirligt och graciöst ta stegen i menuetterna. Vi ser på dem den andra dagen, då brudgummen tar avsked av sina ungdomskamrater genom särskilda ceremonier.
Likaså då gubbarna tog emot honom i sitt stånd. Samma sak var det med bruden, då hon skildes från sina flickvänner för att sedan tas emot av de gifta kvinnorna. Farfar hade skilda polskor till dessa fyra ceremonier men tyvärr så minns jag endast damernas båda polskor. Pojkar och gubbar torde senare ha haft samma polskor.
Vi förstår skämtardagen, alltså den andra dagen för medan de olika ceremonierna pågick var de flesta lediga och då fann man på alla möjliga upptåg och skämt. Också nu kom aktningen för kyrkan och religionen till synes. När dansen var slut på lördag natt, samlades man på nytt först en god stund efter avslutade gudstjänst.
År 1906 spelade Holm Karl Henrik på sina sista bröllop eller kanske var syster Alvinas och svåger Erlands bröllop i fager midsommartid det sista. Till all lycka fick jag samma sommar honom att lära mig de flesta av hans melodier.
Följande år då bror Emil firade bröllop på Flakåsen var troligen Karl Henrik död, eftersom Hinders Karl Henrik och Björknäs Erland var spelmän. Tillsammans med Klemets Erik Anders spelade jag år 1909 på ”Hanus Viktoras” och kanske också på Knus Kalles bröllop.
Efter att jag hade börjat min skolgång i Helsingfors, spelade jag år 1912 på Frans och Manda Agnäs bröllop i Dagsmark. Samma år spelade jag också på Axel och Alvina Andtfolks bröllop å Holm. År 1914 spelade jag på det sista bröllopet i Lappfjärd och det skedde på Storfors i Dagsmark då Alvina och Axel Klockars gifte sig.
Mina minnen från dessa bröllop är många och dyrbara. Ja, jag skattar dem som mycket dyrbara. De här festerna gav mig tillfällen då jag kunde observera olika karaktärers sätt att fira bröllop, se skämtet, o kynnet men mest av allt den sanna fröjden.
Jag fick se mitt folk sådan det var i verkligheten. Jag sätter stort värde på mina fäders sedvänjor. De stod så långt avlägset från dagens hjärtlösa musikaliska rytm, som liksom vill slita de stackars människobarnen i stycken, som natt och dag. Mina känslor är därför på spänn då jag berör detta ämne. Hedra din fader och din moder.
Förslag åt Valter Enlund
Då jag för något år sedan föreslog för Valter Enlund i Perus att han skulle spela flitigt och hålla alla gamla melodier i minne tills tillfälle ges att teckna dem till pappers. Samma sak gäller gamla seder och bruk och jag menade att jag med hjälp av min son Lars Lillhannus komma till Lappfjärd och börja detta oerhört viktiga värv på allvar.
Tillvaratagandet av dessa för lappfjärdsbygden så typiska och dyrbara minnen ligger på oss, vi släktingar som fått musikens arv i blodet. På oss ankommer det att väl hävda vårt arv och se till att denna tonskatt blir bevarad och väl använd.
Tillsammans med Otto Storfors tecknades många melodier upp och han har lämnat dessa till Svenska Litteratursällskapet. Numera har jag glömt många men när jag hör dem så känner jag igen dem och kan också säga om de spelas rätt. Så även i söndags i radion. Jag tror att en hel del skulle kunna dras fram i dagsljuset ännu.
Troligen finns det mycket mera att beröra ännu men med hopp att vi skall kunna samlas någon gång skall jag sluta här, Och skulle inte detta förunnas mig, må det sagda vara er till hjälp då det gäller att samla in i minnets kammare.
Eder och hembygden tillgivne, Otto Lillhannus.
Den 17 januari 1947 kom Otto Lillhannus på flera saker som han ville komplettera texten med:
Sedan jag genomläst ovanstående i all hast nedskrivna minnesskildringar märker jag att en del blivit bortglömd. En stor del faller i glömska, för ämnet är vittomfattande.
Vad som särskilt ligger mig om hjärtat att beröra är ett minne från hösten 1905 då jag deltog i min första spelmanstävling på rådhuset i Kristinestad. Vilka de andra deltagarna var minns jag inte. Men Gustav Hellman från Låhlby och Frans Hellman från Lappfjärd var i alla fall med. Från Tjöck var många med, bland annat den största av spelmännen från Tjöck nämligen Karl Erlands.
Men den som jag särskilt vill komma ihåg var Johan Krokbäck från Penik, en lappfjärdsbo i 70 års ålder. Jag minns inte allt vad Johan spelade men det fanns ingen annan som spelade Lappfjärds brudmarsch som han. Han utförde den i en annan tonart än vad som var vanligt och han spelade den efter tidigare spelsätt.
Min ungdom gjorde att jag inte närmare tog reda på denna förträffliga spelman, om han hörde hemma på bröllop i Lappfjärd och i Tjöck. Men nu efteråt vet jag att han låg inne med fina gamla melodier, som han tog med sig i graven. Att han var känd också i Kristinestad förstår jag eftersom en del av hans melodier har blivit upptecknade. Sålunda är bland annat ”Pensarn kommer till gården” spelad av Krokbäck. Denna polska är så fin att jag därav förstår att Krokbäck var en bättre sorts spelman.
Av allt jag kommit till beträffande spelmännen, bör Mattfolk Hetj och min farfar Erik Ebb ha varit mycket måttliga i användningen av starka varor. Josef Småträsk och Holm Karl Henrik var inte heller av den värsta sorten, men en del andra kunde sitta och halvsova på spelmansbordet.
Klemets Kalle från Dagsmark har jag inte nämnt bland de gamla spelmännen, eftersom han vistades i Amerika under den bästa tiden i livet. Om han brukade spela på bröllopen i yngre år känner jag inte till.
Lappfjärds-, Tjöck- och Sidebyborna är genomgående musikaliska. Om man jämför svenska Österbottens folk med varandra i detta avseende, så är dessa sydliga kommuner nära släkt med Karleby med omnejd. På båda hållen har folkvisan och danslåtarna varit mycket omhuldade och använda. Att samma melodier samtidigt förekommit på dessa skilda orter vill jag tolka som de vandrande gesällernas förtjänst på 1700-talet och förra delen av 1800-talet.
Dessa gesäller kunde ibland vara musikaliska och förde sålunda melodier med sig från ort till ort. Dessutom var sjöfarten från svenska Österbotten livlig till Sverige och under vistelsen i svenska hamnar bodde man i fartygens kajutor. Förstås gästade man varandra och då sjöngs det och spelades.
Minnen från de få bröllop jag spelade på är som sagt många. En omständighet som styrker mitt påstående att befolkningen i allmänhet är musikalisk, är det ännu rådande förhållandet att fiolen kan användas även av andra än de egentliga spelmännen.
Jag minns att tröttheten ibland ville ta överhanden och då kallade jag på någon av golvståndarna att komma och spela en stund. Bland annat flera korsbäckpojkar från Tresk kunde hantera fiolen men jag kunde inte godkänna deras sätt att spela. De nötte stråken på ett ställe i förtvivlan för att få fram ljud och när jag sedan övertog fiolen själv, hängde tagelstråna i stråken som fallna krigare.
Många kända spelmän har inte blivit nämnda, eftersom meningen blott var att plocka fram de äldsta och de som haft det största inflytandet på musikens fortbestånd i Lappfjärd. Av broder Emils berättelser vet jag att två bröder Ingves i Skaftung var goda fiolspelmän och de gick under namnet ”Anamajas Oskar och Axel”.
År 1908 gästade Lappfjärd UF Sideby UF, då en stor folkfest var ordnad på Kilängen. Till denna fest hade en gumma från Kasaböle lärt in en gammal dans kallad ”Purpuri”, som dansades med många turer och svängar och den var så vacker. Just då spelade en av bröderna Ingves från Skaftung.
Min gärning som spelman i Lappfjärd är obetydlig men jag kom att bli en föreningslänk mellan en tid som gått och en tid som kom. Om jag inte hade fått Holm Karl Henriks melodier och kunnat ge dem åt andra, hade vi nu varit mycket fattigare. Mitt öra var ju därtill tränat från barnaåren och kunde snabbare och lättare lära mig melodierna. Mycket mera borde ha gjorts, det har jag lärt mig men då man är ung är man ung. Då tar man allting ytligt och lätt.
Då jag i Syd-Österbotten för några år sedan läste en notis från Lappfjärd om att en hembygdsförening hade bildats, stod det med ens klart för mig att det gamla av sång och musik måste bli det dyrbaraste i de samlingar som denna förening någon gång i tiden kan åstadkomma.
Till detta ger jag dessa rader och vill om möjligt ge ännu mer. Men som jag redan sagt är ämnet omfattande och krävande. Det fordrar sakkännedom, rätt uppfattning om vad som äkta eller falskt, Det kräver också kärlek till hembygden och fädernas seder och det arv de lämnat oss.
Utan dessa förutsättningar kan inte arbetet lyckas väl.