Tidningsartiklar från 1870-talet.

År 1870.

Folkwännen 31.8.1870:

Klockgjuteri. Bonden och klockgjutaren Carlsson i Lappfjerd socken af Wasalän, som gjutit de vackra kyrkklockorna i Mustasaari, har utvandrat till Amerika, men hans hustru Anna Carlsson fortsätter, med biträde af sin svåger, verksamheten och har nyligen gjutit en klocka av mer än 74 lispunds vikt till Längelmäki kyrka. Klockans ljud prisas mycket.

År 1873.

Vasabladet 28.6.1873:

— Kristinestad. den 24 Juni 1873.

Vi har nu här under ett par veckor haft den härligaste sommar, med 20 – 25 graders värme i skuggan, och därunder har all växtlighet i hög grad påskyndats. Häggen är redan utblommad, rönnen och syrenen har under en veckas tid stått i full skrud. I början av senaste vecka rådde en verkligen tryckande värme, men så kom ett häftigt åskväder, som rensade luften och tillika medförde ett välbehövligt regn. Redan om måndagen mullrade åskan, men på tisdagen bröt Thors vrede riktigt löst och under en god timmes tid följde slag på slag med sådan kraft att husen darrade i sina grundvalar, allt under det regnet, till en del blandat med hagel, nedföll i strömmar. Därunder slog åskan ned på kyrkberget söder om rådhuset, och vräkte ett par lösa stenblock från den plats de hittills innehaft samt grävde en djup fåra i själva berget. Däremot har det inte hörts att någon skada genom åskvädret skulle förorsakats.

För att fortsätta de under fjolåret påbörjade planteringarna, har staden från Stockholm införskrivit en trädgårdsmästare, under vilkens ledning nu med allvar arbetas på att förskaffa stadsborna nöjet av att i framtiden nu och då kunna utbyta promenaderna på stenbron emot en behaglig vila under gröna träd. De efter branden 1859 obebyggda tomterna är nu fullständigt planerade, planterade och besådda med gräsfrö samt omgivna med staket. För närvarande arbetas det med iver på att realisera det för tjugofem år sedan beslutna, men allt hittills vilande företaget att förvandla den på östra sidan mitt emot bron belägna ”färjekarlsängen” till en park. För alla dessa försköningar står staden i skuld till herr Doktor Linsen, ty hade inte han tagit initiativet och ruffat upp stadsborna, skulle väl minst tjugofem år till fått förflyta, innan något i den vägen blivit gjort.

Stadens handelsflotta har inom kort blivit minskad med tre fartyg, som alla blivit sålda. Det äldsta av dessa, skonerten Amphion, byggd 1857 och mätande 77 läster, har sålts till Nystad för 16,000 mark. De två andra, skonertbarken Aimo om 169 läster, byggd 1865 och briggen Express, 160 läster och byggd 1866 har blivit inköpta, det förra av ett svenskt rederi för 2,250 pund sterling och det senare av ett norskt för 2000 pund. Vår flotta har sålunda blivit minskad med 407 läster, men denna minskning kommer dock att väl ersättas av firman S. A. Wendelins under byggnad varande stora skepp om 600 läster, som torde bli färdigt att gå av stapeln i augusti. Dessutom torde åtminstone ett av de sålda fartygen komma att ersättas av ett nytt,. som skall byggas under nästa vinter.

På brännvin är det ingen brist här och dagligen ser man fulla människor på gatorna. Tjöck och Påskmark byamän, som till följd av det nära grannskapet till staden, dagligen besöker densamma, har funnit ett sådant behag i denna ljuvliga syn, att de nu beslutit att göra det hyggliga skådespelet stationärt inom egna rå och rör, och för sådant ändamål bildat ett bolag för inrättande av ett tredje bränneri i Tjöck; och då de båda byarna, som i kyrkligt avseende är förenade med stadsförsamlingen, bildar enskild kommun, har förslaget inte mött något motstånd utan blivit av kommunalstämman bifallet, så att frågan nu beror endast på Guvernörens avgörande. Visserligen torde prästerskapet och kronobetjäningen kunnat motarbeta detta fördärvliga förslag, men …

Vår hamn har i vår varit ovanligt tom, men inom kort har vi att vänta större liv och rörlighet, för trots att införseln i början av året var klen, så tilltog den starkt mot våren, så att förrådet av både plankor och tjära nu torde vara större än i fjol. Härtill har naturligtvis det högt stegrade priset på skogsprodukter bidragit. För närvarande betalas 25 mark tolften för gran och 30 mark för furu samt 24 för en tunna med tjära. En spekulation, åt vilken den livliga efterfrågan på trävirke gett stark fart är dock mycket att beklaga, nämligen exporten av läkter, alltså ribbor. För närvarande finns av denna vara flera laster, och vilken mängd ungskog har inte för anskaffandet av dessa partier fallit för yxan uti vår skogsfattiga kustbygd?

Vasabladet 12.7.1873:

Skeppsbyggeriet i stadens omnejder tyckes fortfarande vara i tilltagande. Förut har fartygen vanligen byggts på beställning av stadsköpmän eller åländningar, men nu tycks vår allmoge även börjat tänka på att inte blott bygga, utan även reda i skepp. Av de tio fartyg, som i år byggs på varven i Sideby och Härkmeri byar tillhör åtminstone tre bönder derstädes. De försök, som härförinnan gjorts åt detta håll, har på ett par undantag när utfallit olyckligt, men kanske att man på försöken samlat erfarenhet och nu kan göra den till godo. Åtminstone tycks den omständigheten att ett av bolagen antagit en åländsk skeppare såsom befälhavare och tillika delägare i bolaget tyda på det.

Tjära, varav betydliga partier under de senaste åtta dagarna inhämtats, betalas för närvarande med 27 mark tunnan. Detta måste betraktas såsom ett överdrivet högt pris, i fall stegringen inte har framkallats av anbud från utlandet, utan endast av tävlan mellan våra exportörer. Visserligen har varan en gång tidigare betalts till och med med högre pris än det nuvarande, men då var det anbuden från utlandet, som framkallade den starka stegringen, varemot anbuden nu äro sådana att de inte kan antagas av exportörerna. Såsom bevis på hurudana prisförändringar tjärtunnorna varit underkastad kan jag inte underlåta att meddela följande anteckningar av en härvarande köpman:

År 1863: 18 – 22 mark

År 1864: 15 – 17 mark

År 1865: 12 – 16 mark

År 1866: 10 – 13 mark

År 1867:  9 – 11 mark

År 1868: 10 – 13 mark

År 1869: 13 – 14 mark

År 1870: 14 – 16 mark

År 1871: 14 – 19 mark

År 1872: 16 – 21 mark

Brand i Lappfjärd:

Natten emot den 2 juli 1873 utbröt eld i uthusbyggnaderna på Vicekronolänsmannen Fredrik Starcke tillhöriga Klåvus hemman i Lappfjärd by. Innan gårdsfolket vaknade hade elden redan tagit sådan överhand, att den, trots att folk i mängd tillskyndade efter det alarm i grannskapet blivit gjord, inte kunde hejdas med de redskap, som stod till buds, utan förstörde såväl uthusen som karaktärsbyggnaden i grund, däremot blev större delen av lösegendomen räddad. Skadan uppskattas till omkring 11,000 mark och drabbar ägaren, emedan egendomen inte var försäkrad. På en annan plats i samma tidning, antogs det att branden skulle ha varit anlagd.

År 1874.

Vasabladet 17.1.1874:

Från Lappfjärd meddelas oss: I moderkyrkoförsamlingen, som räknar en folkmängd av omkring 5 000 personer, föddes under sistlidet år 188 barn, bland vilka endast 11 var oäkta. Hälsotillståndet har under året inte varit gott. De dödas antal överstiger därför betydligt de föddas och uppgår till 247, bland vilka mer än hälften eller 124 avlidit i smittkoppor. Antalet vaccinerade barn känner vi ej till men inte lär det vara stort. — Genom olyckshändelser har under året 3 personer omkommit, i det 2 män och 1 kvinna har drunknat. Trots att utflyttningarna från församlingen inte varit talrika (totalt 49 personer) och de inflyttade uppgår till ett antal av 56, så har folkmängden dock genom den stora dödligheten lidit en minskning av 52 personer.

– Som bekant begav sig senaste sommar mycket folk härifrån till Amerika i hopp om att genom arbete kunna göra sig fria från tryckande skulder. Dessa arbetare tillhör alla, eller åtminstone till det stora flertalet, ännu församlingen, om de ännu lever. Men det vet vi inte. Vad vi vet är blott att tiderna där borta är mycket svåra. Måtte dessa utvandrare finna medel att återvända till hemlandet, som de aldrig haft för avsikt att för alltid överge! Vår socken hör visst inte till de mest välmående i landet, för mycket tryck vilar över denna allmoge, många är skuldsatta. Kanske till inte så ringa del till följd av vissa ganska sorgliga förhållanden beträffande skogshushållningen, förhållanden som socknens länsman tycks ha varit blind för, då han uppgett, att det hittills övliga sättet för skogens användande inte inverkat menligt på tillgången av skog, och mycket litet har hittills i socknen blivit gjort för att genom skolor befrämja folkupplysningen. Måtte under det nu ingångna året rätt kraftiga åtgärder vidtas för att avlägsna de missförhållanden, som förmått så många att vandra ut för att undgå det tryck de misströstat om att hemma kunna befria sig ifrån.

Smittkoppor var en farlig sjukdom på 1800-talet och därför blev det obligatorisk med vaccinering. Redan då protesterades det mot denna vaccinering och därför var dödligheten ändå mycket stor. Enligt Vasabladet 20.12.1873 så insjuknade 2 202 personer i Närpes under tiden ”Sedan sjukdomens början till 15 dec 1873” och av dessa dog hela 777. I Lappfjärd var antalet avlidna betydligt mindre, under samma period var det 165 som dog och ännu den här tiden ingick Storå kapell i Lappfjärds församling.

Vasabladet 18.4.1874:

Någon dag i slutet av mars skall biträdande Kronolänsmannen Fredrik Starcke i Lappfjärd socken varit utsatt för våld. Herr Starcke lär, åtföljd av en nämndeman, någondera av de angivna dagarna på aftonen vandrat förbi Hoxell gästgiveri och, då skrik och oljud hörts därifrån, funnit sig föranlåten att gå för att se efter orsaken därtill. Kommen in på gårdsplanen hade de stojande personerna skingrats och gömt sig. Men ej belåten därmed hade hr Starcke sökt att få reda på fridsstörarna och i sådan avsikt, åtföljd av sitt biträde, gått för att söka efter dem. Då hade en karl från någon vrå rusat fram och med en avbruten plogskalm (?) måttat hr Starcke åt bakre delen av huvudet ett slag, som likväl hindrats af den efter Starcke vandrande nämndemannen. Denne hade med sin hand, den han lär fått illa sårad, avvärjt det tilltänkta slaget. — Våldsverkaren lär vara känd och befordrad till välförtjänt näpst.

Tidningen Vasabladet ger i samma nummer en kommentar om händelserna i Lappfjärd, så här:

Allmogen och polisen. I det införda brevet från Kristinestad omtalas att biträdande länsmannen Fredrik Starcke i Lappfjärd åter varit utsatt för obehagligheter av den allmoge, över vilken han är satt att utöva polisuppsikt. Visserligen finnes även bland den svenska allmogen i Österbotten personer som utmärker sig genom mycken råhet och våldsamhet, och vi är långt ifrån att vilja ta sådana i försvar. Men var och en, som lärt känna denna allmoge rätt, skall medge att densamma, blott den behandlas med foglighet och förnuft, är så lätt styrd, som någonsin en allmoge kan vara det. Vi vet också att de flesta av våra herrar länsmän just genom sådana medel förstått att styra detta folk, och därför har de också sällan eller aldrig varit utsatta för några våldsamheter, inte ens vid tillfällen då det gällt att stilla en uppretad folkhop av så hetsigt lynne som österbottningens i allmänhet. Undantag lär dock finnas och önskligt vore att någon närmare utredning rörande de sorgliga förhållandena i Lappfjärd kunde erhållas. Står denna socken verkligen så långt efter alla andra i sedlighet som man kan anta av vad som därifrån berättas, eller bär inte länsmannen genom egna fel själv skulden till det hat han tycks i så hög grad har ådragit sig?

Vasabladet 25.7.1874:

Från Kristinestad skriver en korrespondent att en konsert, som orgelnisten V. A. Sundblad varit sinnad att ge i stadens kyrka sista söndags, blivit om intet, emedan kapellanen i församlingen vägrat att för sådant ändamål upplåta kyrkan. Hr Sundblad hade då vänt sig såväl till vederbörande kyrkoråd som till pastorn i Lappfjärd, som tillika är kyrkoherde i Kristinestad, och erhållit varderas bifall till sin begäran. Men kapellanen hade dock förblivit obeveklig och konserten kunde inte bli av. Brevskrivaren klagar vidare över att inte blott aftonsångsgudstjänsten om söndagarna, utan också bibelförklaringar på onsdagseftermiddagarna ofta blivit ”för andra tjenstegöromål” avlysta, och tillägger därefter: För några år tillbaka väcktes här fråga och gjordes även, om jag ej misstager mig, ansökan om, att stadsförsamlingen jämte Tjöck och Påskmark byar, som har gemensam kyrka med staden, skulle avskiljas från Lappfjärds pastorat och bilda en egen kyrkoherdelägenhet. Några församlingsmedlemmar lär dock ha motsatt sig detta förslag på den grund, att vi kunde komma att bli alltför mycket beroende af kyrkoherden här, då vi ej hade mer än en enda präst, varemot det nu ”vore så vigt” att vid inträffande meningsskiljaktighet mellan församlingen och kapellanen vända sig till pastor i Lappfjärd för att finna en skiljedomare i tvistiga frågor. (!!) Vi har nu fått erfara, huru långt vi kommer genom att vädja till pastor i Lappfjärd. Skulle det ej därför och av många andra skäl, dem jag nu ej är i tillfälle att framhålla, vara tid på att åter uppta frågan om församlingens avskiljande till ett eget pastorat? Sker det snart, så kunde vi redan vid först inträffande lägenhet se vår önskan i sådant avseende förverkligad.

Brännvinstillverkningen.

Tillverkningen av brännvin var hårt reglerad på 1870-talet och tillverkningsrättigheterna såldes på auktion. Enligt en notis i Vasabladet 14.11.1874 skulle det i Vasa län få tillverkas 683 000 kannor under det kommande året. En kanna var ungefär 2,6 liter, så totala mängden var närmare 2 miljoner liter.

Kronan skulle förstås ha sin andel och i skatt skulle tillverkarna betala en mark för varje kanna. I Kristinestad var det två brännerier som fick vara med, Otto Wendelin fick tillverka 66 000 kannor och Erik Tötterman 93 000. Tjöck bränneri fick tillverka 52 000 kannor.

Vasabladet 17.10.1874:

Från Lappfjärd meddelas: Måndagen den 5 oktober 1874 på morgonen begav sig bönderna Michel Ingves, Carl Teir och Robert Hannus jämte dennes minderårige son August, samt bondesönerna Josef Ingves och August Norrgård från Skaftung by med segelbåt till ett fartyg, liggande för motvind i närheten av Härkmeri känningsbåk vid inloppet till Kristinestad. De var alla delägare i detta fartyg och ville av en eller annan anledning göra ett besök på detsamma.

De uppnådde det också lyckligt och tillbringade dagen där till kl. 4 på eftermiddagen, då de, åtföljda av fartygets skeppare Blomqvist, hemma från Åland, samt matroserna Erik Utter och Karl Ådjers från Lappfjärd, åter gick ombord på sin segelbåpt för att bege sig hemåt. De hade nu motvind och nödgades kryssa. Lösa stenar utgjorde ballasten i båten, och då denna av vinden kastades på sidan, rullade stenarna åt samma håll, med den påföljd att båten kantrade och männen hamnade alla i sjön. Teir, Norrgård, Blomqvist och Josef Ingves arbetade sig upp på den omkullstjälpta båtens köl, dit man även lyckades dra upp Michel Ingves, som då ännu visade tecken till liv men som snart avled. De andra, Erik Utter, Karl Ådjers, Robert Hannus och dennes son August, omkom alla i vågorna.

I fyra timmars tid drev båten redlös för vind och våg men kom allt närmare fartyget, vars besättning lyckligtvis märkte de skeppsbrutnas nöd och skyndade till deras hjälp. De blev också alla räddade och upptagna på fartyget. De fyra drunknade männens lik lär ännu inte ha hittats. — Sålunda omkom på en gång fem personer genom den så ofta begångna oförsiktigheten att ta in lösa stenar som ballast i en segelbåt.

År 1875.

Statistik ur Vasabladet i juni 1875:

Inom Lappfjärd sockens moderkyrkoförsamling har under loppet av år 1874 följande förändringar beträffande folkmängden inträffat: Födda, mankön 97, kvinnkön 100 summa 197. Bland de födda var 5 oäkta. Döda, mankön 82, kvinnkön 76,; summa 158. Således 39 flere födda än döda. Till församlingen hade inflyttat 59 personer och utflyttat 32. Således 27 flera in- än utflyttade. Församlingens folkmängd hade sålunda under året ökats med 66 personer. Vigda brudpar var 44. Till H. H. Nattvard hade kallats 123 barn. Vaccinerade barn under året 18.

I hela Lappfjärds församling som omfattade Lappfjärd, Storå och Kristinestads församlingar, och folkmängden denna tid uppgick till 12 000 personer, så var det år 1874 hela 155 brudpar som gifte sig, en stor mängd, vilket noterades i flera tidningar.

År 1872 föddes i hela Vasa län 12 324 barn medan de avlidnas antal var 6 005. Av dessa 6 005 avlidna var hela 3 479 barn under 5 år, alltså mer än hälften. Dödligheten bland barnen var relativt sett betydligt större på landet än i städerna. Däremot levde folk på landet betydligt längre än de i städerna. I hela länet så dog det 122 personer i åldern 85 – 100 år och av dessa så var det endast 1 som bodde i en stad.

År 1874 bodde det i Vasa län, som den tiden var betydligt större än i dag 315 979 personer och av dessa bodde 13 671 i någon av de 7 städer som fanns den tiden:

Vasa 4 491 personer, Kristinestad 2 316, Jakobstad 1 987, Gamlakarleby 1 727, Jyväskylä 1 459, Nykarleby 1 109 och Kaskö 672 personer.

År 1870 postades det 121 641 brev i hela Vasa län, som då var betydligt större än vad det är i dag. Vasa låg i topp med 44 583 och Kristinestad kom god två med 13 980, tätt följt av Gamlakarleby med 13 800 brev.

Vasabladet 6.3.1875:

Guvernören i länet har den 8 januari 1875 beviljat Färgaregesällen Otto Vilhelm Lindqvist att på Lång hemman i Dagsnmark by av Lappfjärds socken inrätta och bedriva ett färgeri.

Vasabladet 17.4.1875:

Dödsfall. Kyrkoherden i Lappfjärd, prosten Elias Robert Alcenius, har den 10 april 1875 avlidit på kyrkoherdebolet Bäckelund i den höga åldern av nära 79 år. Prosten Alcenius var i allo en ärans man, varmt tillgiven kyrkan, nitisk för befrämjandet av folkupplysningen i se församlingar han tjänat, hjälpsam och välgörande mot de fattiga samt älskad och vördad av alla som lärde känna honom. Med stort intresse omfattande den fosterländska historien, ägnade han under hela sitt liv sina lediga stunder åt forskningar på dess område och utgav år 1850 det märkvärdiga genealogiska arbete, som är känt under namn af Genealogia Sursilliana, till vars kompletterande han fortfarande samlat rikliga bidrag. Till kyrkoherde i Lappfjärd kallades han av församlingen för 19 år tillbaka från Kalajoki, där han i 30 år varit kapellan vid moderkyrkan. Under de senaste åren av sin levnad såg han sig genom sjuklighet tvungen att dra sig tillbaka från utövningen av sitt ämbete, som han ständigt omfattade med kärlek, verkande genom det ädla föredömet av en själasörjare, som ådagalägger sin kristliga tro i en ständig utövning av den kristliga kärlekens plikter.

(Genealogia Sursilliana är en släktutredning om präster i Österbotten i 14 generationer och den börjar med Erik Ångerman, som kallades Sursill. Släktutredningen påbörjades av biskop Terserus (1605-1678) i Leksand men slutfördes av Lappfjärds kyrkoherde Alcenius år 1850. Flera korrigeringar och kompletteringar har gjorts sedan det. Sursilliana omfattar bland annat följande familjer: Aejmelaeus, Alcenius, Cajanus, Calamnius, Castrén, Forbus, Frosterus, Hoffrén, Kyander, Lithovius, Mathesius, Nylander, Roos, Schroderus, Snellman, Stenbäck, Toppelius, Tuderus, Wacklin och Wegelius. Bland de mer kända ättlingarna finns bland annat de finska presidenterna K. J. Ståhlberg, Lauri Relander, P. E. Svinhufvud, Gustaf Mannerheim, Tarja Halonen, Jean Sibelius och Olof Palme.)

År 1876.

Under år 1876 avskildes Storå, Bötom och Sideby från Lappfjärds församling och de bildade då egna pastorat.

I mars 1876 ordnades det kyrkoherdeval i Lappfjärd och vice pastorn Carl Johan Roos fick överlägset mest röster. Carl Johan var känd av Lappfjärdsborna sedan tidigare eftersom hans farfar Johan Roos var en omtyckt kyrkoherde fram till 1808. I Lappfjärd röstade 3/4 av de röstberättigade medan det i Kristinestads båda församlingar var endast hälften som röstade.

Vasabladet 2.2.1876:

Gästgivarehållningen i Kristinestad, som under de fem föregående åren varit överlämnad åt handlanden H. O. Fontell, inropades vid anställd entreprenad-auktion av handlanden F. F Grönroos emot en summa av 1 990 mark. Gästgivaren åligger att för skjutsning tillhandahålla allmänheten fem hästar, samt att upplåta nödiga rum för resande.

Vasabladet 1.7.1876:

För några veckor sedan hade en stor mängd skeppstimmermän och andra arbetare från denna Lappfjärds socken låtit övertala sig att vandra till Åbo, där man förespeglat dem en synnerligen lönande arbetsförtjänst under sommaren. Ankomna dit fann de sig emellertid mycket snart på det högsta besvikna i sina förhoppningar och skulle nu gärna återvända till hemorten, där deras arbetskrafter väl skulle tas i anspråk och även med större fördel för dem själva kunna användas. Därtill är de emellertid urståndsatta, eftersom de, enligt vad ryktet förmäler, tvingats att till arbetsgivarna inlämna sina resebetyg, förutan vilka de inte kan bege sig på hemväg, men som arbetsgivarna nu vägrar återlämna till dem. De kvarhålls sålunda med våld och måste, då de varit oförsiktiga nog att inte före avresan från hemorten uppgöra formligt kontrakt med arbetsgivarna, åtnöja sig med den dagspeng dessa, ”vid det stora tilloppet af arbetssökande”, behagar bjuda dem. Så framställs förhållandet här av trovärdiga personer och osannolikt synes det inte vara. Visst är, att åtskilliga av dessa arbetare redan vänt sig till vederbörande härstädes med anhållan om nya betyg och att de vilka hittills gjort sådan anhållan, är i alla avseenden välfrejdade personer och kända såsom ordentligt folk och dugliga arbetare.

— Mycket ont har på senare tider blivit påbördat den på arbetsförtjänst utvandrande lösa befolkningen i Österbotten. Här kan nämnas, att bland dessa s. k. lösa personer finnas många bondesöner och till och med hemmansägare. Allt skäl till klagomål över några av dem förefunnits, bestrides inte, men man bör inte heller tillsluta ögonen för det sätt, som de inte sällan behandlas av egennyttiga arbetsgivare.

Lappfjärds socken har en synnerligen bördig jord och de vidsträckta åkerfälten och ängarna står nu i den härligaste blomstring. Jordbruket härstädes, särdeles vad ängarna beträffar, synes emellertid befinna sig på en nog primitiv ståndpunkt och man skördar därför säkerligen inte ens tionde delen av vad dessa av naturen så bördiga slätter med lätthet skulle frambringa, om ett bättre brukningssätt blev allmänneligen infört. Men sådant har hittills inte låtit sig göra, redan av det skäl, att jorden här, liksom i så många andra delar av södra Österbottens kustbygder, är skiftad på ett sätt, som gör uppkomsten av ett väl ordnat lantbruk rent av omöjlig. Hemmanslotterna består av en mängd helt små, ofta på mycket långt avstånd från varandra belägna jordstycken, på vilkas odling, just därför att de är så spridda, att det inte kan löna sig att nedlägga kostnad och arbete, hur bördig markens beskaffenhet ock må vara. Det finnes hemman om 1/8 mantal, vars jord är styckad i 20 till 30 spridda skiften, och några hemmansägare vet inte ens, var alla dessa små jordlappar är belägna. Inom Lappfjärds kyrkoby, som ensam utgör 24 mantal, påbörjades för 17 år sedan ett storskifte av kommissionslantmätaren, numera länelantmätaren Berger och skulle otvivelaktigt för länge sedan varit till oberäknelig vinning för orten slutfört, om han inte genom andra tjänsteåligganden blivit hindrad att fullborda det. På senaste tider har ingenjör Rodas med erkänt nit och drift fortsatt Bergers verk och lär under instundande höst kunna, såsom man har allt skäl att hoppas, till allmän belåtenhet avsluta detsamma. Kommer det så långt, så är ett av de svåraste hindren för uppkomsten av ett väl ordnat jordbruk inom denna av naturen så lyckligt lottade bygd avlägsnat.

Ett oväntat gott inflytande på jordbruket här på orten har, märkligt nog, anläggningen av järnvägar i södra delen av landet utövat. Härförinnan har Lappfjärdsborna oupphörligen varit sysselsatta med släpning av foror mellan Tammerfors och Kristinestad och därför försummat sitt egentliga och i alla händelser mest lönande yrke, nämligen lantbruket. Numera, och redan från den tid Tavastehus sattes i järnvägsförbindelse med Helsingfors, har trafikanterna i Tammerfors nästan helt och hållet upphört att verkställa såväl sin import som export över Kristinestad och därmed har även Lappfjärdsborna upphört att förnöta sin tid såsom formän.

Åker och äng står nu här i den härligaste blomstring. Redan midsommardagen såg jag rågåkrar i full blomning, och då väderleken varit den mest gynnsamma med en värme av 23 till 29 grader Celsius i skuggan, torde numera de flesta åkerfält redan ha blommat ut. Under nätterna har temperaturen stundom gått ned till 10 grader, och därunder, dock är det föga troligt att den ens på de mest frostömma ställen skulle, såsom några säger, sjunkit ända till fryspunkten. Upp i landet lär däremot frost under de senaste nätterna tyvärr ha gjort skada. Regn har på länge inte fallit här, men vore nog behövligt för vårsäden och ängarna, på vilka man tyvärr här och där märker spår av ängsmaskens förhärjningar.

Vasabladet 18.10.1876:

Storskifte. Samtliga bönder och andra jordägare i Lappfjärds socken har godkänt den av ingenjör Rodas nu utförda utbytesregleringen vid storskiftet i nämnda socken. Ett så glädjande resultat av det långvariga och kinkiga arbetet hade man ännu i somras knappt vågat hoppas. Detta skifte, som otvivelaktigt skall komma att i hög grad bidra till uppkomsten av ett förbättrat jordbruk der på orten, synes således numera inte skall möta några svårare hinder för ett snart slutförande, tack vare förrättningsmannens skicklighet och allmogens prisvärda enighet. Måtte andra socknar i våra kustbygder, där jorden är styckad i otaliga små, från varandra vitt spridda skiften och till följd därav omöjlig att på ett tidsenligt och fruktbringande sätt odlas, följer detta Lappfjärdsbornas hedrande föredöme av enighet.

År 1877.

Sedan urminnes tider har tjäran varit den viktigaste exportvaran för österbottningarna. Tjäran tappades i tunnor som granskades av en krönare eller en så kallad tjärvräkare, på finska tervantarkastaja. Redan 1641 bestämdes det att alla stapelstäder skulle ha en av kronan utsedd granskare och som sedan skulle stämpla tunnorna med stadens stämpel.

Tjärvräkaren skulle granska både mängden och kvaliteten. Om det förkom fel i varan så skickades den tillbaka till tillverkaren men om den var i skick kunde den skeppas iväg. Den här granskningen gjordes på speciella ställen i hamnområdet, som kallades ”tjärhof”.

Vasabladet skrev om problem med felaktig tjära så här den 26.9.1877:

Undermåliga tjärtunnor. Förut har i tidningarna omnämnts, att man från utländska platser klagat över att undermåliga tjärtunnor från Finland dit importerats. Med anledning därav lär guvernörsämbetet i Vasa ha anbefallt undersökning därom, bland annat i Gamlakarleby stads hamn. Denna undersökning skall, såsom vi hört uppges av säker person, utfallit så, att åtskilliga laggkärls krönare befunnits ha krönt mer eller mindre undermåliga tunnor. Med anledning därav torde laga åtal väckas mot de krönare, som saken faller till last.

— Då denna sak är av största vikt för exportrörelsen, har man påpekat, att det verksammaste medlet att förekomma exporten av underhaltiga tjärtunnor, vore att påminna om efterlevnaden av en kunglig förordning av den 29 Maj 1739. att ej tillåta utskeppning av tjärtunnor, innan de blivit omsatta i av justerare krönte, fullmåliga tunnor. Där städerna äga egen justerare, kunde sådan justering verkställas genast, utan någon betydlig tidsspillan och svårare hämmande av exportrörelsen.

Vasabladet 5.12.1877:

En okänd resenär och skribent skickade en text till Vasabladets redaktion och det ansågs vara nödvändigt att publicera texten på tidningens första sida. Texten som handlade om Kristinestad, skrevs ”för att döda tiden” och lyder så här i bearbetad form:

Staden äger ett ganska gott läge vid en smal havsvik, som dock påstås vara grund för större fartyg, med god utsikt till andra stranden av viken, vilken består av hopgyttrade magasin, plankstaplar och vanliga plank av bräder. Detta bevisar på sitt sätt affärer i trä och dylikt men ingalunda ordningssinne. Nog nu om den så kallade östra sidan.

Västra sidan eller egentliga staden äger ett ganska stort, men illa, stenlagt torg, till vilket man kommer, när man passerat en stenlandsväg över nämnda havsvik. På detta torg skall det finnas en staty av drottning Christina, stadens grundläggarinna. Statyn skall dock endast om dagarna ha sin plats på torget, och införes i därför tillrett rum till nätterna. Troligen av nödig omsorg om statyn har den nu på hösten alls inte varit på sin plats, varpå ingen rimligtvis kan undra, då himlen nedsänder regnskurar varje dag. Således är jag inte i tillfälle att närmare beskriva härligheten, så mycket mindre som jag ej ansåg mödan värd att bråka med att uppsöka någon guide, som skulle visa mig hennes nattkvarter. Detta i synnerhet som drottningen ifråga i livstiden har lämnat många mörka spår i historien och jag har aldrig varit intresserad av regenter med kjol.

I byggnadsväg äger staden ett jämförelsevis nytt, i enkel och passande stil hållet rådhus med ett dominerande torn.

Kyrkan däremot är ett ruckel i svart och vitt. — Någon författare har sagt: Lutar kyrkan till undergång, lutar även samhället”. Hans yttrande var visst i ideell mening sagt, men här kan samma yttrande tillämpas i materiellt. Ett och annat hus är här visst i lod och vinkel sammanfogat, men slutresonemanget blir i alla fall, att hela högen blir eldmat, något som försäkringsbolagen bör vara beredda på. Gatorna är smala och till ett stort antal och de hopgyttrade gårdarna är byggda uteslutande av trä. Ingen kan rimligtvis undra därpå, så gammalt som Kristinestad är och också den med kyrkan inbegripen, kan någon gång uppstå förhärligad ur askan. Men månne inte, om så blir händelsen att Kristinestadsborna bör flytta till sin granne Kaskön?

Väglaget är uselt, en naturlig följd av det oupphörliga regnet och mulna väderleken. Detta måste vara en plåga för dragarna. Också våra vanliga vägar är ganska primitivt anlagda. Det kan de nog vara för mindre trafik, men odugliga för en större trafik, såsom närmare intill städer med någon rörelse. Sålunda är dessa vanligen djupspåriga och ojämna, eftersom gruslagret är ytterst tunt, och att lerjord och dylikt som många vägar vanligast består av, inte äger varken fasthet eller porositet att genomsläppa vattnet som samlas. Är vägen dessutom icke nog kullrig, blir den mera snart uppblött, så att fordonen vanligast nedsjunka intill jordlagret och följer dess ojämnheter. Följden av detta blir att vägfarande med någon fantasi lätt kan tro sig befinnas i vaggande båt.

Skulle däremot väganläggare inse sin egen och även de resandes fördel, borde de inte vid vägarnas anläggning inbespara det mesta möjliga, endast för att åstadkomma ett dyrt underhåll. Grus och återigen grus kan ej nog rekommenderas. Ingalunda i den mening man vanligast förstår därmed, att man smörjer ½ till 1 tums lager av varan över vägen. Sedan denna är torr och krossas av hjulen till ett fint damm, så strös den av vinden över fälten. Nej, visst inte. Ett 1 ½ – 2 fots tjockt gruslager på ett jämnat och kullrigt jordunderlag insåg redan romarna erfordras för en god väg.  Detta åter förutsätter en nog så tät stenmur på båda sidor, som skall hindra gruset från att rinna ner i diken, och dessas anläggning torde vara den dyraste. Att gruslagret erfordrar ett tunnt lerlager överst för att binda de första åren, ligger i sakens natur.

Att en sålunda anlagd väg genomsläppte vatten genom sitt gruslager och höll sig alltid torr samt gjorde vidare grusning överflödig, borde knappast behöva påpekas.

Vasabladet 5.12.1877:

Magistraten i K r i s t i n e s t a d föreslår, i ett väl motiverat förslag, att jakten på rovdjur borde befordras sålunda, att ”åt jägaren erbjudas så stora premier, att de utgöra en verklig driffjäder till jagten och att de i mohn af rofdjurens förkomst äro större i trakter, der dessa mera sällan förekomma, samt att utbetalningen af premierna så ordnas, att de, med minsta möjliga tidsutdrägt komma vederbörande jägare och fångstmän tillhanda.”

Inom stadens ägoområde är premierna sålunda bestämda: för björn 80 mark, för varg, lo och järv 40 mark, örn och uv 5 mark.

12.12.1877: Tidningsplaner. I Kristinestad skall det enligt tidningen Uusi Suomi arbetas på grundläggandet av ett boktryckeri och en tidning på finska språket. Man har redan gått i författning om införskaffande av material för tryckeriet.

År 1879.

En yrkeskunnig "skortensfejare" söks i denna kungörelse i tidningen Ahti 26.4.1879.
En yrkeskunnig ”skortensfejare” söks i denna kungörelse i tidningen Ahti 26.4.1879.
Flera intressanta saker skulle säljas på drätselkammarens auktion. Annons i Ahti 26.4.1879.
Flera intressanta saker skulle säljas på drätselkammarens auktion. Annons i Ahti 26.4.1879.
Bokhandeln sålde också annat än böcker och papper. Annons i Ahti 26.4.1879.
Bokhandeln sålde också annat än böcker och papper. Annons i Ahti 26.4.1879.

Folkwännen 28.5.1879:

Instundande höst har vi hopp om att i församlingen tre, högre folkskolor träda i verksamhet. Redan hösten 1875 beslöts på kommunalstämma att en högre folkskola gemensam för gossar och flickor skulle inrättas i Lappfjärd by. Dock tyckte utbyarna Dagsmark, Härkmeri och Mörtmark, att de i följd av sin avlägsenhet inte kommer att ha särdeles nytta av denna skola och önskade därför inrätta skilda skolor. Detta blev också beslutet på kommunalstämman den 28 maj 1877 och begyntes därpå med större eller mindre iver de skilda skolornas iordningställande. Först kom Dagsmark by, vars skolan förliden höst öppnades. Att under två provår förestå lärartjänsten antogs av folkskoledirektionen S. Manner, som förut tjänstgjort i församlingen som kringflyttande barnalärare. Sina kunskaper har han inhämtat i A. Swedbergs i Munsala enskilda skola, varefter han någon tid åhört undervisningen på seminarium i Jyväskylä. Byamännen höras vara nöjda; dock torde man nog mycket tagit hänsyn till den ståndpunkt, varpå bildningen förut stått, så att skolan ännu inte gör skäl för namnet högre folkskola. Den besöks av omkring 80 elever, gossar och flickor.

I Lappfjärd by är skolhuset uppbyggt och inredes nu, så att vi med visshet kan anta, att allt blir i ordning till hösten och torde icke Härkmeri byamän vara långt efter. Senast kommer Mörtmark by, enär där påbörjats ett storskifte och man väntar att nödig mark skall bli utbruten för skolans behov. I denna kommer undervisningen att meddelas på finska, vilket språk också förstås av alla innevånare i byn, om ock närmare hälften har svenskan till modersmål. Måtte dessa skolor verka till verklig välsignelse!

Andlig upplysning behövs också, på det vi inte må övermannas av strävanden blott för våra lekamliga behov. Denna samma kommun hade den 12 dennes stämma för att rådgöra och besluta huruvida inte kommunen själv skulle inrätta ställen för försäljning av öl och brännvin. Man tänker såunda: enskilda får rättighet att försälja öl, trots att kommunen uttalat sig däremot, och erlägger ingen skatt därför, varför kunde vi inte själva ta saken om hand och driva den som affär till förmån t.ex. för folkskolan. Lyckligtvis väckte saken nu sådant motstånd, att den förföll, men den kan ju återtagas.

I medlet av mars dog ett barn och blev kristligen begravt. Kort därpå utbredde sig ryktet, att det skulle dött i följd därav att dess fader misshandlat det samma. Denna berättelse stod att läsa i den i Kristinestad utkommande finska tidningen Ahti. Emellertid fann såväl kronobetjäningen som barnets fader sig föranlåtna att ta itu med saken. Följden var, att barnet uppgrävdes, undersöktes av läkare och befanns ha dött en naturlig död. Barnets fader har nu stämt Ahtis redaktion, och borde man väl kunna hoppas, att han får ersatt åtminstone sina dryga kostnader i saken.

Våren är kommen också till våra nordliga trakter. Den 16 syntes svalan. Broddåkrarna står gröna och vackra, och har man allmänt börjat med vårsådden.

Vasabladet den 2.7.1879 skrev att banditer uppehåller sig på vägen mellan Lappfjärd och Kristinestad. För någon vecka sedan så anföll några män med svärtade ansikten en vägfarande och högg honom illa med kniv. En gång förut på samma ställe hade maskerade karlar anfallit en kvinna, vars goda häst dock räddade henne undan skurkarna.

Vasabladet 5.7.1879:

Dödsfall. I måndags den 30 juni 1879 på förmiddagen avled på Juth kapellansbohl i Lappfjärd en av vår orts äldsta prästmän, kapellanen i Lappfjärds församling, Bernhard Taxell i 71 års ålder. Pastor Taxell, som var född i Humppila kapell i Tammela och prästvigdes 1831 och hade tillträtt i Lappfjärd i maj 1867, var en gammaldags ärlig, uppriktig och flärdlös man med ett glätttigt lynne och ett varmt hjärta. Lyckligt lottad som präst var han såväl därför som också för sin tjänstvillighet och det sätt i övrigt, som han bemötte sina åhörare med, allmänt avhållen av dessa. Sedan två och ett halvt år, till följd av ett slaganfall, för det mesta fängslad vid bädden, längtade den vördnadsvärde läraren till frid från ett plägfullt, numera overksamt liv. Hans bön blev hörd och med saknad och sorg står nu vid hans bår en älskad maka, född Sääf, och två döttrar samt vänner och talrika tacksamma åhörare. Frid över griften!

Tidningen Ahti 12.7.1879.
Tidningen Ahti 12.7.1879. Direktören John Madigan från Amerika var en känd cirkusartist, som drev flera cirkusföretag, bland annat denna i Finland år 1879. John hade en styvdotter som hette Hedvig men som sedan blev känd som Elvira Madigan.

 

Tidningen Ahti 12.7.1879.
Tidningen Ahti 12.7.1879.

Vasabladet 27.8.1879:

Pärlor har under denna sommar hittats i Dagsmark och Karijoki åar. Många pärlor har varit ljusa, rätt vackra och fullmogna, nästa lika stor som en ärt. En hel hop sämre och mindre mogna har också hittats. Guldsmeden Kuusinen i Kristinestad har fiskat sådana men också köpt en del, som han sedan har sålt till Petersburg.