Brev från folkhögskolan.

Artikel i tidskriften ”Ungdomsvännen” 1.11.1928, skriven av lärarinnan Tyra Jansson:

Då vi åter samlas till vår evangeliska folkhögskola, går tanken till eder alla, kära unga vänner, som senaste år besökte Ev. folkhögskolan i Dagsmark. Då jag ej, hur gärna jag ville det, får tillfälle att skriva åt en var, vill jag göra det genom Ungdomsvännen. Kära unga vänner, jag måste få nämna er vid namn. Ni måste få känna och se, att jag inte glömt en enda. För andra intresserade bifogar jag även hemorterna.

Signe Grönroos Dagsmark

Anna Krook Dagsmark

Elna Lövdahl Dagsmark

Paulina Nordberg Dagsmark

Hulda Nyholm Dagsmark

Amanda Rosengren Dagsmark

Signe Strömberg Dagsmark

Einar Hägglund Dagsmark

Alfred Storkull Dagsmark

Anselm Storkull Dagsmark

Rego Wilhelmsson Närpes

Agnes Blomqvist Närpes

Signe Nytin Närpes

Ellen Linden Närpes

Valter Fredriksson Helsingfors

Harald Norrgrann Kristinestad

Estrid Hellman Vasa

Frida Wiik Teerijärvi

Irene Andersson Kvevlax

Maria Grannas Vörå

Fride Blomqvist Purmo

Anni Lindström Jeppo

Jenny Sandbacka Jeppo

Elsa Jungar-Häggqvist Jeppo

Svea Finskus Jeppo

Johannes Sandberg Jeppo

Kära unga vänner, ni är köpta, återlösta med Kristi dyra blod. Det var den sanningen vi framför andra ville inprägla — öppna er blick för senaste vinter, ty: »Vanskligt är ju annat allt, som ett töcken tomt och kallt». Ni är inte mera edra egna, utan Jesu egendom, den han så dyrt förvärvat. Minns det, då djävulen och världen vill locka eder bort från livskällan: Jesus och hans nåd, hans välsignade gemenskap i ordet och sakramenterna. »Ja, med evig kärlek har jag älskat dig; därför låter jag min nåd förbliva över dig.» Jer. 31: 3. Så betygar Herren i sitt ord, som är sant och visst och består till evig tid. Gud själv förliknar sin kärlek vid en moders, då han i Jes. 49: 15 säger: »Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle dock jag icke förgäta dig. Se på mina händer hur jag upptecknat dig.» Ja vi blev upptecknade på Jesu välsignade händer, då han led korsets bittra död för våra synders skull. De såren han tog för oss, för våra synder, där är vi tecknade, inneslutna, och genom de dyra välsignade såren är vi helade, helgade, rena och saliga. »Vi äro frälsta, vilket under stort. Det skall ej ske, nej det är redan gjort. Det är fullkomnat, så han sagt vår Gud. Så är då Adams släkte Kristi brud». Gud vare tack, att vi är hans egna kära barn, inte en gång skall bli det, utan verkligt äro det på grund av Jesu gärning. Vad mer om vi gått bort, om vi förirrat oss i synden och flärden — vi är barn ändå och ha rättighet, att som den förlorade sonen återvända till Fadershuset, där vår Himmelske Fader för blodets skull tar emot sina avfälliga barn.

Tack för alla de brev jag erhållit, brev som visat att folkhögskolevistelsen framstår för eder som ett ljust och kärt minne — ett minne, ni bevarar i tacksam hågkomst. Även jag minns med glädje senaste vinter. Ofta glömmer jag det närvarande. Så också nu. Tycker mig se vita vidder — vintersol från en klarblå himmel. Vinterstillhet råder. I ett nu bryts stillheten, jag hör röster, muntra skratt. ‘Vad nu? Jo blott de våra, som med full fart rutscha ner för åbranten för att så fort som möjligt komma till vävstol och hyvelbänk. Stigen är skrämmande brant. Det kan hända en och annan gör en ofrivillig åktur, men ner kommer man, och det är huvudsaken. Intermezzot ökar blott glädjen. Åh de unga, med deras sol och friska, glada humör. — Men andra bilder framträda. — Det är söndag. Enligt gammal (?) tradition skall förmiddagens gudstjänst firas i Husmors rum. Stolar och bänkar flyttas in, rummet är inte stort, men rum finns det oaktat för alla. Där är varmt och gott, och där samlas vi till bön och sång och få lyssna till Luthers härliga, kärnfriska och sunda utläggning av dagens text. Och så kommer kaffetåren, kär för alla, icke minst för — undertecknad. Eller är det kvällssamkväm, skolans rektor håller tal, de unga medverkar, spelar och sjunga, läsa en dikt eller berättelse, som framhåller eviga livets sanningar och vill tjäna till hjälp och vägledning för de unga men även för de äldre, som fulltaligt kommit tillstädes.

Kära, minns ni alla de gånger vi fått vara samlade kring Herrens dyra, välsignade ord, då evangelium ljudit så klart och fulltonigt, då hjärtat riktigt jublat i salig fröjd: »Ack saliga stunder, som Jesus oss ger, då nådens under har själen beter, då ordet förkunnar vårt eviga väl, då Jesus är nära att väcka och lära och trösta vår själ. »O ja, måste vi inte med tanke därpå utbrista: »Tack min Gud för vad som varit, tack för allt, vad du beskär!» Allt, allt är av honom, prisat vare hans namn! —

Minns ni den soliga söndagsmorgonen vi vandrade 6 – 7 km för att se ett berg. Ett berg? — ja just ett berg. Målet var självaste Bötomberget med vacker utsikt över Lappfjärd kyrkoby, Kristinestad, samt havet som en vit och blånande strimma i fjärran. Härligt! Men Bötomutfärden var inte den enda. Alla minns vi med glädje Närpes, Lappfjärds- och Kristinestadsresan.

Men hemma i köket då — tycker jag mig höra er säga. I köket ja — där var varmt och trivsamt — icke sant? Där fick man lära sig tillreda kakor och småbröd, som »gick åt», och grötar, som »gingo igen» i — pannkakor, m. m. m. m., fick mottaga så många goda lärdomar och råd till ordning och sparsamhet, flit och samvetsgrannhet, till nytta och välsignelse för livet. Tack, Husmor! »Mor, lilla mor» för oss alla.

Minns ni då Nej — vad nu? Skall de gamla — ursäkta — jag menar förstås fjolårets »barn» skymma bort de nya»? Nej, nej, det får ej ske. Ni får lov att då och då titta mellan raderna. Så där ja — nu ser jag den och den och dess glada blick. Jo jo — jag känner det, ni äro med oss allesamman, med i arbetet, med då vi reda till fest, med i edra tankar och framför allt – med i edra böner. Ja kära unga vänner, det behöva vi framför allt. »Vår egen kraft är här för svag» — men — »Allt förmå vi genom honom, som styrker oss.»

Och nu vill jag till sist påminna er ett ord ur Böckernas bok: »Eder Fader vet, vad I behöven.» Ett gott ord att minnas i prövningens, de många undrande tankarnas och frågornas stunder. Han är nära. Han älskar med en evig kärlek. Han känner och vet allt om eder. Till honom kommen I gå med allt, som trycker och ängslar, all tomhet, kallsinnighet, nöd och oro, alla tvivel ja allt, allt, som ni icke kan säga ens för er bästa vän. Det får ni säga till honom och han skall svara var och en den rätta stunden — svara med sitt eget ord. O måtte det bli så med eder alla som med profeten vars bekännelse vi läsa i följande ord ur Jer. 15: 16. »När jag fick dina ord, blevo de min spis, ja dina ord blevo för mig mitt hjärtas fröjd och glädje; ty jag är uppkallad efter ditt namn, Herre, härskarornas Gud.»

Dyra unga vänner, älskar ni eder folkhögskola och önskar dess framgång — ja det gören I. — Vandren då i Guds kraft evangelium värdigt. Då skall det visa sig, att den evangeliska folkhögskolan — så för kättrad och förkastad av världen — likväl fått bli för de unga, som besökt henne till varaktig välsignelse. Jesu frid med eder alla! Eder tillgivna Tyra Jansson.