Drabbningen i Kristinestad den 31 januari.

Denna text är kopierad ur boken ”Befrielsekriget i Österbotten i midvintertid 1918”, tryckt på Fram i Vasa 1918:

På tisdagen och onsdagen voro parlamentärer för att underhandla med ryssarna om utlämnande av vapen. Natten mot torsdagen besvarade soldaterna, troligen påverkade av rödbandisterna, skyddskårernas anhållan med att de önskade krig. Ännu på torsdag morgon, innan drabbningen började, hade skyddskårerna per telefon sökt förmå ryssarna att giva sig, men utan resultat.

Så bröt striden ut på torsdagen den 31 jan, kl. något över halv 9 f.m. Enligt fleres samstämmiga uppgifter skola de första skotten ha lossats av rödbandister från rådhustornet, då de fingo syn på skyddskåristerna. Omedelbart efter dessa signalskott följde salvor från trakten av kasärnen i Lehtinens gård. Skyddskårerna besvarade och togo sig fram över isen på Norrfjärden.

Jägarkeden skred så småningom fram till staden. Ryssarna lämnade de platser de intagit dels i och vid kasärnerna i norrstaden, vilka på flera ställen genomskötos, dels uppe i rådhustornet och gamla kyrkans klockstapel och begynte retirera till batteriet bakom packhuset, dit de rödgardister, som icke fallit i gatustriden, även sällade sig. Så inom något mer än en timme var staden rensad från fiender.

Omkring batteriet, som numera angreps även från Varvsbacken, utspann sig en het strid. Slutligen klockan något före 11 hissades från batteriet vit flagg till tecken att man gav sig. Skyddskåren rusade då fram men mottogs ännu av skott från rödgardister, varav en del uppehöll sig i f.d. Båges bryggeribyggnad och sålunda måste man ha sett den vita flaggan. Under den förvirring, som nu uppstod, sårades några skyddskårister och stupade två sådana från Tjöck.

Under striden avlossade ryssarna omkring 25 kanonskott, utan att dessa gjorde någon skada.

Soldater och rödgardister som överlevde striden, avväpnades och fördes fångna till staden. Inom kort hämtades även de soldater, som tagit sin tillflykt till Stadsskatan. I striden deltog enligt uppgift omkring 1,000 skyddskårister men snart infann sig även reserven, så att antalet av de i staden efter striderna församlade skyddskåristerna torde ha uppgått till 1,500 man. Bland dessa syntes skyddskårer från alla staden omgivande kommuner. Kärntrupperna utgjordes dock av de s.k. ”vörågossarna”.

Striden avlöpte ej utan förluster. På skyddskåristernas sida stupade fyra och sårades ett tiotal. Av soldaterna och rödgardisterna torde ett par tiotal ha fallit och omkring lika många sårats.

I skyddskåristernas händer föll ett rikt krigsbyte, bestående av 6 fältkanoner och 2 belägringskanoner, jämte rätt mycket till dem hörande ammunition och betydande mängder sprängämnen. Även militärens handvapen jämte ammunition och ridhästar blevo segrarnas byte.