Mina första studentår.

Carl Gustaf Estlander (1834-1910) som var född och uppvuxen på prostgården i Lappfjärd, bodde sitt vuxna liv i Helsingfors. Däremellan gick han flera år i skola i Vasa. På äldre dar, närmare bestämt efter 1902 började han skriva ned ett memoarverk, alltså sina minnen under rubriken ”Från flydda tider”. Hans berättelser omspänner hans första 25 år och slutar därmed 1859. Meningen var att han skulle utge en ordentlig bok men hälsan satte stopp för detta. Efter att Carl Gustaf dog den 28 augusti 1910, för övrigt på hans guldbröllopsdag, började änkan Helene samla ihop hans skrifter och gav dessa till Finsk Tidskrift för publikation. Denna tidskrift hade ju Carl Gustaf själv grundat, så det var helt naturligt att de skulle införa berättelserna. Här kommer den sjätte berättelsen, som publicerades i tidning nr 3 år 1912:

Då jag, efter att ha tillbragt första hösten i hemmet, infann mig i januari 1851 för att börja min akademiska löpbana, gällde det först att låta skrifva in sig.

Det skedde på Universitetet, sedan man aflagt besök hemma hos Rektor; ty det var först Rems efterträdare Arppe, som begynte taga emot på rektorskansliet. Huru liten och grön student man än var, bjöds man att sitta i soffhörnet och behandlades af gubben Rem med faderlig välvilja. Han talte om sina gamla fastrar, som han hade i Lillkyro, och om de anförvanter jag hade i Wörå, och när jag gick ifrån honom kändes det helt lätt och varmt om hjärtat.

Inskrifningen i Österbottniska afdelningen skedde efter en uppvaktning hos kurator, Erik Alexander Ingman, som jag sett vid de besök han gjorde i hemmet med anledning af Jakobs lunginflammation. Uppvaktningen blef kort; han var just ingen talför man, såsom ock visade sig vid nationsmötena.

Hos inspektor, i hvilken vi återfunno den snäfve astronomie-professorn Woldstedt, vår buse i studentexamen, gjorde vi icke någon uppvaktning. Förmodligen hade han undanbett sig det, han syntes sällan till vid nationsmötena.

Där samlade sig i salen kring det stora runda bordet, vid hvilket kurator satt, i skilda grupper de ledande männen och deras anhängare; man hörde å ena sidan Theodor Clásens behagliga, ehuru något ihåliga röst och William Nylanders korta och kraftiga slagord, utlagda af Anders Chydenius och hans bror Hannes, nyss vorden student, men oförskräckt i att upptaga och utlägga parollen; å andra sidan hördes där någon gång Carl Gustaf Borgs snabba och skarpa inpass, Henrik Borgströms på en gång lifliga och omständliga juridik, Edvin Gideon Wasastjernas godmodiga, välvilliga och högröstade repliker, Gustaf och August Frosterus med sina alltid modererande och urbana invändningar, Jakobs trotsiga, på sak gående genmälen. Hvad man diskuterade minns jag ej, det var dyningarna efter den stora attacken, då Cygnaeus störtades från sitt kuratel, som ännu upprörde afdelningen och underhöll partibildningen, mera på personlig än på principiell grund; å ena sidan den store själf härskande vältalarens angripare, å den andra den konservativa majoriteten af hans vänner och beundrare, som stått honom bi i fejden. En gruppering, som alltså måhända i någon mån berodde på den gamla åtskillnaden mellan nord- och sydösterbottningar.

Af kurator hördes då och då hans lilla nervösa skratt, men med diskussionen befattade han sig för öfrigt icke; det gjorde man ej heller i kammarn innanför salen, där de likgiltiga och lefnadslustiga höllo till, rökande, pratande, och öfvande allsköns idrott. Salvor af skratt trängde våldsamt in i salen, öfverröstande politikernas debatter.

Afdelningen hade i tiden lagt sig till med s. k. turkiska pipskaft, halfannan aln långa genomborrade hasselkäppar med masurhufvuden. Pipan stoppades ur en kardus Gefle vapen, som anskaffades och förvarades af kassören, allt detta troligen för att göra af delningsmötena mera tilldragande. Men pipskaften hade fått äfven en annan användning, nämligen för bajonett- och påkfäktning samt annan idrott. Ett par af nationens stora karlar, stadsmajoren Allén och Gottsman t. ex., togo ett par små gossar på sina nackar, de senare fingo hvar sitt pipskaft med uppgift att puffa ned den andre och så gick ryttarfäktningen lös. Den hölls till åskådliggörande af Hannibals strid med romarne, för att sålunda slutföra Cygnaei ofullbordade docentspecimen, eller för att ge en bild af Don Quijotes strid med väderkvarnarna, eller något annat lärorikt ämne. Rumormästarn, eller så att säga kurator för denna del af afdelningsmötet var August Sundman, en undersätsig nordösterbottning, utmärkt för sin kroppsstyrka och sina härskrin, då han efter något toddykalas med andra österbottningar gick grassatim genom gatorna. Han bodde i en kammare vid samma tambur som afdelningslokalen i Hällströmska gårdens gatbyggnad tillsammans med den yngre Svanljung, »Guffar» kallad, som aldrig burit halsduk och var rik på tokroliga infall. Veckorna efter deras ankomst stod på skåpet i deras rum sköna stycken palvadt kött, af hvilket enhvar kunde skära sig en skifva, blott han hade öl med sig åt värdarne. Deras rum var ett slags klubb, där man gick in för att träffa folk, nojsa och bullra. När de drefvo sina studier för kandidatexamen, hvilken de ernade göra undan till 1853 års promotion, var en hemlighet; men det tillgick väl sålunda, att de läste med andra, d. v. s. för hvart och ett af de tolf vitsorden följde med någon kunnigare kamrat, som var beredvillig att ta dem med på sin Faéton.

Söndringen inom afdelningen fick sin mest betydande yttring, så vidt jag var med, vid Porthansfesten hösten 1851. Afdelningens beslut var att fira dagen i all enkelhet i afdelningslokalen, hvars stora sal kunde godt rymma oss alla, men minoriteten gick till Kajsaniemi med William Nylander och Th. Clásen i spetsen. Vid festen i afdelningslokalen, där kurator presiderade, hölls ett föredrag om, såsom jag vill minnas, någon arabisk poet, af August Frosterus, en af Wallins elever; därpå utdelades en prisbelöning åt Georg Forsman eller, som han då redan kallade sig, Yrjö Koskinen, för en sockenbeskrifning öfver Tavastkyrö, skrifven på finska och på samma språk, äfven prisbelönad, om jag ej missminner mig. I inre rummet fick man toddy i afdelningens egna gröna utskottsglas, och till sist serverades en sera med piroger och sillsalat och öl, allt mycket städadt, allvarligt och stillsamt. Bäst det var öppnades dörrarna och en deputation från minoriteten inträdde högtidligt med hälsningar från kamraterna på Kajsaniemi, hvilka ville betyga sin vördnad och tillgifvenhet för den gamla afdelningen, hvars dagar snart voro räknade.

Också befann sig studentlifvet, då jag inträdde där, påtagligen i upplösningstillstånd, de gamla kamratskapsbanden voro lossnade och sederna voro som lössläppta yttringar af ungdomsmodet. Våren 1849 hade man från alla af delningar samlat sig i en gemensam kraftyttring, kattserenaden för Aminoff, »Torra farbror», hvilken på högsta ort utnämnts till professor i filosofi framför Snellman, som af konsistorium satts på första rummet, men i Petersburg blifvit förbigången. Aminoff var ju i sin goda rätt; men måste nu, ehuru oskyldig, tjäna vid den picce de résistence studenterna tillställde. Man visste att Aminoff skulle komma på indragningsstat, enär hela filosofin var dömd att försvinna från universitetets program i de nya statuterna, men det hjälpte icke: den allmänna oviljan måste skaffa sig luft med risk att framkalla svåra bestraffningar från den svartmuskige general, som vunnit sina grader i krigen med de vilda bergsboerna och som kommit hem för att i egenskap såväl af guvernör i Nylands län som af universitetets vicekansler lägga kapson på de befarade frihetsrörelserna.

General Nordenstam var den ledande mannen i kommittén för universitetets nya statuter och honom gaf man, förmodligen på goda grunder, skulden för att filosofin ref s ut ur bröstet på vår alma mäter; åtgärden ansågs vara dikterad af den motvilja mot ideologerna kejsar Nikolai hade gemensam med en annan, ändå större krigarfurste, den store Napoleon, och man hördes ofta ifrågasätta huruvida någon filosofi kunde bättre betjäna ett själfhärskaredöme, än den som förkunnade att det bestående är det rätta, såsom man i kamratkretsen älskade att karakterisera den.

I afseende å den andra genomgripande reformen, aflifvandet af de urgamla nationerna och studenternas indelning efter fakulteterna, hvaribland nu räknades de nybildade historisk-filosofiska och fysisk-matematiska, de båda hälfterna, som gått i sär efter det att filosofins omslutande band borttagits, hade Nordenstam troligen att påräkna bifall äfven af kommitténs mest sakförståndiga medlemmar, rektor och professor Laurell samt professor Palmen, hvilken som sekreterare gaf statuterna den förträffliga formuleringen. Äfven bland studenterna kunde man höra yttras att nationerna eller af delningarna voro föråldrade ”och förfallna, och en sammanslutning på grund af likartade studier mera rationell och fruktbringande.

I afseende å disciplinen, med hvilken studentfakulteterna icke skulle befatta sig, hade vicekansler sina opinioner synbarligen från ryska läroverk. Hn studentinspektor, och under honom ett antal pedeller, skulle hålla reda på studenterna och för att underlätta uppsikten skulle studenterna ute vara klädda i uniform. För pedellerna skulle det vara lätt att tillse det en sålunda klädd ung man icke fick sjunga, skrala, röka eller eljest bete sig oanständigt på gatan. Enligt Nordenstams moralkodex fick man röka inomhus, men icke utomhus, hvilket äfven ur synpunkten af eldfara var förbjudet.

Med uniformsväsendet förband Nordenstam förmodligen äfven hoppet att en kåranda skulle uppstå, hvartill respekten för uniformen skulle i sin mån bidraga. Men om någon kåranda uppkom, så gick den ut på att hindra uniformeringen. Valet af studentinspektor var icke lyckligt; sannolikt var det konsiderationer som gjorde att därtill utsågs passiva, af lifvets strid uttröttade, att icke säga skeppsbrutne officerare, öfverstelöjtnanten friherre Hjärne och efter honom öfverste Toll. Det ålåg den nyblifne studenten att uppvakta inspektor iklädd reglementsenlig uniform, blå rock med två rader förgyllda messingsknappar, sex i hvar rad och svart ståndkrage samt blå mössa med svart bård och skärm. Att uniformen ofta nog var för stor eller för snäf, emedan den var lånad, kunde väcka misstankar hos inspektorn, men ansågs dock vara den unge medborgarens ensak.

Till den allmänna oviljan mot hvad man höll för ett ingrepp i den personliga friheten kom äfven kostnaden, som för mången var nog så kännbar, och så hjälpte man sig genom att låna af någon bland de icke många, som fogat sig i påbudet och hvilka på det sättet fingo ursäkt för sin fåfänga,. Under baron Muneks vicekancelleriat gjordes försök att befrämja uniformsväsendet genom att rocken fick göras mera lik vanliga rockar, med nedfälld krage, på hvars snibbar fästes stora förgyllda bronslyror, när man gick ut; men saken var ohjälpligt fallen. Presentationen hos studentinspektor underläts, hvilket han icke tyckes hafva misstyckt, nöjd med att få koncentrera sin verksamhet på uppköpet af universitetets vedförråd.

Ett försök som gjordes i och med 1856 års skolordning att lägga den rätta grunden, genom att kläda skolgossarne i uniform, strandade emot ett passivt motstånd hos lärarne och hemmen. Så mycket jag kan erinra mig, rönte Nordenstams försök icke heller något bistånd från universitetets lärarepersonal, bland hvilka ytterst få föregingo med sitt exempel. En svårighet vid studentuniformens införande låg också däruti, att medan de efter 1 sept. 1851 inskrifna voro förpliktade att bära det fula fodralet, fingo de äldre studenterna gå klädda efter behag, hvilket för pedellerna försvårade kontrollen och födde krakel och misshälligheter af alla slag. Man gjorde razzior vid biljarderna, troligen ock emedan Nordenstam ansåg onödigt att studenterna skulle där förlora sin tid, hvarutinnan han kunde hafva nog så rätt. Också infann sig pedellen engång, då vi dunkade på hos Oelzes midt på blanka förmiddagen. Ett par af oss voro kronostudenter, såsom vi på spe kallade de uniformsförpliktade, men som de voro försedda med mustascher lika väl som vicekansler själf, lämnade pedellen dem i fred och styrde kurs på mig, som var den yngste i sällskapet. Vid hans närgångna fråga hvar jag hade min uniform, tappade jag bort min själf behärskning, såsom lätt hände mig, och svarade hetsigt, i känslan af min värdighet som fri student, hvarpå pedellen uppmanade mig att följa honom till studentinspektor. En äldre erfaren jurisstudent i sällskapet lade sig då emellan och bad mig lämna pedellen mitt namn, hvilket skedde, hvarefter jag icke hörde något vidare om saken. Med tiden blef det vanligt att pedellerna nöjde sig med att upptaga namn, därvid man icke sällan tillät sig att ge dem fingerade namn, som inspektor förgäfves sökte i sina förteckningar.

Den militära disciplin, vicekansler ville påtvinga ungdomen, var den allmänna orsaken till spänningen mellan honom och studenterna; en särskild anledning var den nämnda kattserenaden och dess påföljd. Relegationer i mängd, karcer och varningar ansågos som alltför stränga, af vicekansler uppdrifna bestraffningar. Däraf följde att man ingenting ville ha att skaffa med den ryske generalen, och då denne till en stor bal, hvilken han gaf vid Universitetets jubelfest med anledning af tronföljarens 25-åriga kancellariat, inviterat ett fyratiotal studenter, infunno sig blott några få kavaljerer, tillsammans med en savolaxare, hvilken tillhörde det intima umgänget i vicekanslers familj och gjort sitt bästa att få andra med sig.

Detta studenternas beteende ansågs i hög grad kränkande mot Kejsarens förtroendeman, och kunde lätt tydas som en missaktning mot tronföljaren själf. Det talades om att kejsarn var förgrymmad, att universitetet var i fara, att det skulle suspenderas tills upprorsandan gått ur studenterne. Då man åter samlades efter vinterferierna, var man i kamratkretsen mycket lifvad af det som skett och det som skulle komma att ske. Jag hade icke varit med om de märkeliga händelserna, men fick dem genomdryftade under de ifriga, högljudda samspråken. Händelsen med balen hade skett nyligen, d. 11 januari, men äfven minnet af den första sammanstötningen, med anledning af kattserenaden, vaknade till nytt lif. Den ene mindes ett, den andra ett annat af uppträdet hos »Torra farbror». En hade haft med sig madamens sopskyffel, en annan kunde ur nyckelpipan få skarpare ljud än med någon lertupp. En tredje skröt med att han intet instrument haft med sig, men stadkommit det gröf sta bullret, då han med ett vedträ ur vedlåren i farstun bearbetat locket, hvilket, då man visste att »farbror» högg sin ved själf, tycktes vara ett fiffigt sätt, liksom att ge honom med egen käpp.

Hvilka som sedan fingo sota för det oförsvarliga upptåget, kommer jag icke ihåg, ej heller hvilka som uteblefvo ifrån balen. Med mycket lugn, till det yttre åtminstone, af mången äfven med jubel, emottogs underrättelsen om suspensionen. Man skulle ge sig till sjöss eller på handelsbod, man tänkte följa med domare på ting, en och annan beslöt till och med att följa en gammal föresats att söka sig till England för att den vägen komma öfver till industrin. Flertalet sade väl ingenting, men togo saken nog allvarsamt.

Då hördes det att tronföljaren, kanslern själf, skulle anlända till staden för att ställa saken till rätta. Antagligen var detta en åtgärd i enlighet med hans eget goda, vänliga hjärtas tillskyndan; säkert är att han därmed intog en fast plats i den uppgående generationens hjärta, såsom ock i hela nationens. Ingenting kunde vara för ändamålet bättre beräknadt af hans kloka rådgifvare, ministerstatssekreteraren, än inrättandet af en lärostol i finska språket. Den glada öfverraskningen öfver denna åtgärd ökades, då tronföljaren personligen öfverlämnade fullmakten på denna lärostol åt Mathias Alexander Castrén. Med denna gåfva i handen trädde han in till de i universitetets konsistoriesal församlade lärarne, och därifrån kom han ned till oss i solenni tetssalen. Närmast gången stodo de som hade frack och hvit väst; alla hade sina bästa kläder på. Hvad tronföljarn sade, kommer jag icke ihåg, ej ens hvad språk han begagnade, men personligheten står liflig för mitt minne, en högrest, vackert byggd ung mannagestalt, med den välskurna, något stela oldenburgska anletstypen i ungdomlig fägring, en högborenhet för allt hvad jag kunde tänka mig.

I vårt hörn af studentvärlden var man icke så litet skeptisk och något rabulistisk, men det fanns knäppt en öfverliggande utbrunnen medicinare eller superklok jurisstudent som icke tog sin plats i tåget då studentkåren gick att uppvakta tronföljaren-kanslern vid slottet, eller säga honom farväl på Inånga bron. Af hjärtans grund sjöng man kejsarhymnen vid sidan af våra patriotiska sånger, och då fursten på svenska ropade »jag tackar Er», ville hurraropen aldrig taga slut.

Bespottarne kunde likväl icke förneka att ungdomen genomströmmades då af den mäktiga känsla, hvilken genomgick hela samhället och sedan blef den orubbliga grunden för den tillgifvenhet, hvarmed Alexander II omfattades i sitt storfurstendöme. En tillgifvenhet som vidare utvecklades då han som monark efter orientaliska kriget presiderade i vår senat vid öfverläggningen om åtgärder för landets upphjälpande; då han kom för att öppna landtdagen 1863; och slutligen då han besökte Helsingfors under den allmänna slöjdutställningen 1876, hvilket allt jag sedermera hade särskild anledning att betänka, då jag i egenskap af ordförande för ständerdelegationen ledde åtgärderna för Alexandersmonumentets uppställande och af täckande 1894.

Efter det höga besöket blef det lugnt, och man beredde sig att börja med studierna. Den nya ordningen skulle väl införas med 1853 års ingång, men det gamla programmet för de lärda graderna likväl gälla för den promotion, som väntades till sommaren sagda år. Man läste således på sina tolf vitsord, österländska språk, ryska, astronomi, tillsammans med kemi, filosofi och lärdomshistoria m. m., som skulle gjort kandidandens hufvud till en värklig olla podrida, som spanjoren säger, om ej flertalet ämnen tagits helt lätt, efter små handböcker och »luntor». Tentamensanekdoterna ökades i mängd och vidunderlighet; det var klart att examinatorerna, då det nu var sista gången filosofiekandidatgraden utdelades, ville sopa rent hus för de nya grundligare gradstudierna och få undan öfverliggare och undermåliga. Äfven Sundman fick sina sju röster, men »Guffar» (Svanljung), som var en redbar natur, nöjdes med sex approbaturer, hvilket väl uteslöt honom från magistergraden, men tillät honom att fortsätta i medicinska fakulteten.

I följd af denna villervalla — professorerna läste ännu de gamla kurserna — blefvo mina studier alldeles osammanhängande under de två första åren. Naturligtvis skulle jag följa min bror och Wasastjernorna i spåren och började så med koniska sektionerna och sfärisk trigonometri, fysik och zoologi, de matematiska disciplinerna dock blott så långt, att jag fick en ungefärlig föreställning om hvad de ville utreda. Jag anlitade professorns föreläsningar, men mera på lustighet; han sades vara en grundlärd man, men lärdomen måtte hafva besatt honom, mer än han besatt lärdomen, ty han kom inte långt, innan han kom af sig och afbröt demonstrationen, konfys och röd i synen. Skulle han utreda för oss lagen om adhesionen och hade på bordet en träkloss med snöre och tyngd i ena ändan, rörde sig denna tvärsemot hvad han af misstag förutsagt, och när han ville utlägga för oss hemligheten af en landtmätareked, bestod föredraget i att han släpade keden fram och tillbaka under tankfull tystnad. När han då en gång stakade sig då 2 skulle divideras med 5, tyckte jag mig veta ungefär hvad han kunde meddela.

Jag kände mig för osäker att ens tänka på privatlektioner af den sort Evert Wasastjerna tog hos Tulindberg, den förfallne doceten, om hvilken det gick sorglustiga historier. Han gick i svårt åtgången kostym, och särskildt var cylinderhatten, som han vid möte med bekanta svängde med en stor gest, så bräcklig, att engång själfva cylindern lossnade och han stod med brätten i handen, villrådig om hvilkendera beståndsdelen han skulle sätta på hufvudet. Han briljerade med att känna alla människors födelsedagar, dem han bevarade i sitt vidunderliga minne och därur framdrog, som inledning till en ny bekantskap, till föremålets häpnad och förundran. Under sina privattimmar var han sysselsatt med att knäppa bort flugor och annat otyg, som omsvärmade de matematiska djup han upplät för sina adepter, så att desse på engång kunde drifva optiska och rent matematiska studier. Ej bättre gick det med Pouillet-Miillers Physik; jag tornade i det ena kapitlet efter det andra på matematiska än fasta, än vacklande grunder. Milne-Edwards Zoologie var däremot en fängslande läsning med sitt klara åskådliga språk och sina tydliggörande bilder. Jämte en smula naturkunnighet förkofrade jag här den franska jag tidigare sökt tillägna mig på egen hand. Alldeles på tok gick det åter med kemin. Om syror, baser och salter fick jag väl några osäkra begrepp; koksalt och engelskt salt visste jag hvad det var, men de kemiska saltema syntes mig vara på konstigt sätt sublimerade produkter af tvifvelaktig existens. Ekvivalentvikten åter föreföll mig som en maskopi, hvarvid det ena elementet sökte drifva ut det andra; ett intrigspel mellarfsmågubbar af samma art, som dem docenten Tulindberg satte i gång. Och när sedan syntesen skulle gå för sig efter en liten handskrifven kokbok, var jag så bortkommen, att jag gick med min skål till en snödrifva, där Arppe ertappade mig med frågan om jag kokade där i stället för på sandbadet.

Därmed togo mina sträfvanden bland de fysisk-matematiska vetenskaperna ett slut, men jag ansåg mig dock hafva studerat nog kemi för att kunna deltaga i kolsyre-»blusningen» (kalaset) , hvarmed studierna af slutades. I det dåf örtiden nya kemikum på biblioteksgården vid Fabiansgatan hade laboratoriet flyttat öfver från sitt ursprungliga krypin, ett par rum i universitetets södra flygel, från hvilket det dock hastigt nog, under Arppes tid och tack vare hans drifkraft, utvecklade sig till en af universitetets ståtligaste anstalter. I den nämnda tvåvåningsbyggnaden upptog laboratoriet ena hälften; i den andra fanns anatomisalen, hvarifrån mindre trefliga snyltgäster kommo att taga del i blusningen. I stora behållare hade man preparerat en mousserande dryck, som icke var bara vatten; ingredienserna hade bekostats af kemisterna, tillverkningen hade ålagts den skickligaste bland dem, hvilket väl var vaktmästarn, och drycken förtärdes ur laboratoriets glasförråd, skålar och koppar. Det var ett larmande lebens i de otvättade rummen ända ned i stenfotsvåningen; glädjen blef allt bullersammare och talen mera skrikande. En tysk student från Dorpat, med mössan bak i nacken, sjöng tyska studentsånger, balanserande och gestikulerande på en kagge. I detta pandemonium gick en ung man, klädd i rysk gardesdräkt, elegant och behaglig att se. Han var kommen från Fredrikshamn för att drifva vetenskapliga studier, och då han anslöt sig till några af mina vänner, träffade jag honom då och då under de följande åren.

Så hade jag med ringa framgång sökt att suga honung och vax bland blomstren i de s. k. exakta vetenskapernas örtagård under de två första studentåren. Då det med 1853 års ingång gällde för oss att välja mellan den ena eller den andra af de nya fakulteterna, stod det klart för mig att jag måste tillhöra den historisk-filologiska och söka mig någon annan väg än mina närmaste kamraters. Till en god del hade nyfikenheten — jag vågar icke kalla det vetgirighet — vägledt mig vid de nyssnämnda studierna; och nyfikenheten hade väl ock sitt finger med i fråga om humaniora. Kanske var det ock något oskyldigt renomisteri, som föranledde mig att begynna med spanskan, hvilken fanns i österbottningarnes bibliothek representerad af Antonio de Solis historia om Mexicos eröfring och ett spanskt-tyskt lexikon. Romantiken, som fört de spanska studierna på dagordningen, hade förmodligen föranledt någon afdelningsmedlem att anskaffa dessa böcker. Paradigmens likhet och olikhet med latinets, det förändrade skick hvari man här återfann romarspråket, den stora behändighet spanskan hade i att använda verbemas participier och gerundier, väckte mitt lifligaste intresse; och längre kom jag just icke den gången. Den lugna plastiken i historikernas framställningskonst, den fasta ortodoxin och den nationella själf känslan i deras uppfattningssätt hade jag knappt öga för.

För öfrigt hade jag förmodligen haft skäl att först göra mig bättre hemmastadd i franskan och engelskan, med hvilket senare språk min bror och hans kamrater begynt göra sig förtrogna. Jag hade dessutom i Mahlstedt, en tysk från Bremen, som var första kontorist hos Borgströms, en ifrig vän af engelska romaner, af hvilka han hade en god samling i Tauchnitzedition. Hans omdömen voro icke ingående eller skarpsinniga, men desto mer positiva och energiska.

Hans favoritförfattare var Boz, såsom Dickens kallade sig den tiden, och så gjorde jag bekantskap med den ädla, varmhjärtade humoristen, som i högre grad än någon annan af världslitteraturens storheter skänkt mig en glad syn på lifvet. Jag började med Nicholas Nicklnb ; r och tröttnade icke att läsa om och om de sidor jag hade svårt a, t förstå. Därmed dagades småningom ordens betydelse i allmänhet, men också den komiska mening, i hvilken de här begagnades för att sätta puckeln på det lumpna, småsinnade och elaka samt kronan på det goda och själf uppoffrande. Sedan har bland Dickens romaner denna blifvit mig kär framför andra, för dess rikedom på humoristiska skildringar ur det lägre borgerliga lifvet, dess förträffliga komposition och det lifligt strömmande föredraget. För dessa egenskapers skull, men också emedan jag därmed återkallat min sorglösa, lyckliga stämning då jag först begynte denna läsning, har jag sedan ofta omläst den, alltid med ny, minnesrik förnöjelse.

I den mån jag blygsamt ställde undan de naturvetenskapliga arbetena, växte min nyfikenhet i afseende å filosofin. Att denna »vetenskapernas vetenskap», såsom adepterna själf medvetet kallat henne, skulle förvisas från vår högskola, ökade blott mitt intresse. Men därtill medverkade ock, jag måste medge det, en omständighet af rent tillfällig art. När vi, min bror och jag, vintern 1852 passerade Tavastehus på väg till Helsingfors, och som vanligt veko in till Holstis för att framföra hälsningar, strumpor och andra småsaker från gamla faster, mötte oss förgråtna ansikten och hans hustru Rosa upplöst i tårar. Holsti hade träffats af ett svårt slaganfall. En ädlare själ har väl aldrig lämnat en bristfälligare kroppshydda än hvad som här skedde efter några dagar. För att göra Rosa en tjänst, åtogo vi oss att föryttra den dyraste beståndsdelen af den bortgångnes boksamling Georg Wilhelm Friedrich Hegels Werke, 22 präktigt inbundna volymer, som i tiden tillhört J. M. Sundvall.

Hegel stod kanske icke mer fullt på höjden af sitt rykte, och resultatet af våra bemödanden att försälja hans verk, var att jag fick behålla dem. Här var jag nu således i besittning af den förgångna tidens högsta och djupaste visdom, en utläggning af omne scibile och litet mera till, världsalltet fiir sich, an sich, och an und fiir sich, först ett sublimat kalladt Wissenschaft der Logik, så historiens filosofi, rättsfilosofi, konstens filosofi, religionsfilosofin, filosofins historia och spridda skrifter. Jag lade mig mcd knäna på stolen och armbågarne på bordet, hvilket jag funnit vara en särdeles ändamålsenlig ställning för att begrunda en sak, och gjorde så ett hufvudlöst angrepp på stora logiken, men fann en hop mcd de mest vågade påståenden såsom att seyn och nichts är samma sak och att de likvisst frambringa ett tredje som heter werden, och andra dylika spetsfundigheter, för hvilka jag ej hade någon användning. Jag följde då en äldre kamrats råd och lade historiens filosofi på bordet. Här fann jag fastare mark för tanken att röra sig på, och det var mcd lifligt intresse jag fick veta så mycket nytt om Kina och om andra österlandets despotier. Som slutsumma af detta fängslande studium blef det för mig klart att hvad som varit, är som det bort vara, och hvad som är är förnuftigt, tankar på hvilkas riktighet jag begynte tvifla först sedan erfarenheten lärt mig annat, på samma gång jag lärt mig inse det i grunden högsinnade och själfulla i Hegels lära om världsutvecklingens ändamål, hvilket han sätter i andens medvetande om sm frihet.

Det var besittningen af denna visdom, som först bragte mig i beröring med Cygnaeus. Medan denne väntade på den nya professionen i Estetik och nyare litteratur, afslutade han en framställning af den stora franska revolutionen, hvilken han gjorde som docent i historia. Med en lågmäld, entonig stämma, i långa perioder och utan att ändra ett ord, föredrog han berättelser om de upprörda händelserna i Paris. Hur man lyssnade, blefvo platser, byggnader, människomassor och personer helt tydliga för ens ögon, man åsåg bastiljens stormning och följde prinsessan I,amballes hufvud där det bars på en pik. Mirabeau, Lafayette, Péthion, men i synnerhet Danton och Camillo Desmoulins, alla framstodo de åskådliggjorda i de fasta, yttre dragen, och då han skildrande kungaparets flykt, fick man en riktig ångest för huru den skulle aflöpa.

Den stora föreläsningssalen var full af folk, som i djupaste tystnad satt fängslad af skildringen. Allt bedömdes ur monarkisk och mänsklighets-synpunkt; en värdering ur synpunkten af politisk omskapning och frigörelse förekom icke. När slutligen postmästaren i Saint-Ménéhould gjorde sin fatala upptäckt vid det att kungen visade sitt feta ansikte i vagnsfönstret, stannade föredragaren i sin berättelse för att reflektera öfver de stora ting, som kunna framkallas af små orsaker. Hade kungen suttit stilla i sin vagn, eller hade postmästarn icke råkat kasta sina ögon dit, så hade konungaparet undkommit och revolutionen helt säkert tagit ett annat förlopp. Denna uppfattning stämde icke med min ur Hegel hämtade visdom; och eggad af vår dåvarande bolagist Edw. Bergh, satte jag upp en skarp ‘ gensaga, abstrakt, oförsynt och öfverlägsen, såsom det en ofjädrad Hegelian ägnade och anstod. Jag hade genast en förnimmelse af att detta högdragna förkunnande af det nödvändiga i historiens gång var opassande, men uppläste emellertid mitt opus vid det repetitionskollegium Cygnaeus höll i veckans slut. I stället för att näpsa mig, svarade han blott med några vänliga ord. Filosof var Cygnaeus icke stort mer än han var matematiker, men han var framförallt en varmhjärtad befrämjare af hvarje sträf vande, som syntes honom lofva något. På en akademisk fest för honom, Lönnrot och Topelius, då de tillträdde sina ämbeten, talte han vid mig och uppmuntrade mig att slå mig på litteratur och konsthistoria, hvilket hade till påföljd att jag skaffade mig Kuglers högst exakta och tråkiga Kunstgeschichte, en gärd, äfven den, åt min nyfikenhet.