Carl Gustaf Estlanders personporträtt.

C. G. Estlander sjuttio år. Artikel i Finsk Tidskrift år 1904.

Den 31 januari 1904 fyller professor emeritus, statsrådet Carl Gustaf Estlander 70 år.

För att hedra honom och befästa minnet af denna dag, ha landsmän och Finsk Tidskrift nära stående personer för afsikt att låta slå en minnespenning, hvars bild här meddelas. Af medaljen, hvars storlek blefve 55 m. m. i diameter, präglas ett exemplar i silfver, afsedt för jubilaren, och därutöfver ett fåtal exemplar i brons.

Initiativet härtill togs den 16 oktober 1901, då vänner till Finsk Tidskrift voro samlade i anledning af att tjugufem år förflutit sedan tidskriftens första häfte utkom. Projekt till minnespenningen, komponeradt af förslagsställaren hr Jac. Ahrenberg, ingick i tidskriftens samma dag utkomna oktoberhäfte.

I enlighet med detta projekt skall medaljen, som modelleras af hr Carl Jahn och graveras af hr Adolf Lindberg i Stockholm, på framsidan visa C. G. Estlanders bild med åt höger vänd profil. I bottenplanet till vänster: AET: LXX. Å randen ofvan bilden: CARL GUSTAF ESTLANDER DEN 31 JAN. 1904. Under bilden följande ord (jfr C. G. Estlanders programartikel i Finsk Tidskrifts första häfte den 16 okt. 1876): ÅT VÄXTEN ANS OCH VÅRD. Å frånsidan af minnespenningen, i anslutning till nyssnämnda sentens, bröstbilden af en ung kvinna, som plockar frukt från ett träd. Ofvan bilden: FINSK TIDSKRIFT; nedanom bilden årtalen 1876—1901.

Till Carl Gustaf Estlander, som med så eminent förmåga ledt Finsk Tidskrift under dess tio första år, och hvars i den första artikeln angifna uppfattning fortfarande varit i hufvudsak vägledande för företaget, frambär tidskriftens Redaktion härmed sin vördnadsfulla hälsning, tillönskande honom att framgent, under en lång och lycklig lefnadsafton, få med obruten kraft tjäna de ljusa makter, åt hvilka han, fosterlandet till gagn och sig själf till heder, helgat sitt hittills förflutna lif.

Så här skulle minnesmyntet av Carl Gustaf Estlander se ut.
Så här skulle minnesmyntet av Carl Gustaf Estlander se ut.

Nekrolog i tidningen Nya Argus 1 november 1916, skriven av Georg Schauman:

Carl Gustaf Estlanders minne.

 Svenska Litteratursällskapet i Finland har redan på flera sätt, som sig bör, ärat sin bortgångne stiftares minne. På hans grav har sällskapet rest ett ståtligt monument med den avlidnes porträttbyst i brons, hans skrifter ha begynt utkomma i en av sällskapet ombesörjd edition, och nu senast har sällskapet utgivit hans levnadsteckning — en diger volym på 600 sidor, som till författare har sällskapets nuvarande ordförande, professor M. G. Schybergson.

Vi känna icke enligt vilken plan C. G. Estlanders skrifter skola utgivas. Ett företal till skrifterna upplyser oss endast därom, att avsikten är att göra ett urval och att åtminstone de akademiska och andra rent vetenskapliga avhandlingarna icke komma att upptagas i editionen. Av ett meddelande i sällskapets protokoll framgår att De bildande konsternas historia skall omtryckas och bilda en del av skrifterna. Då måhända editionen kommer att inrymma Estlanders samtliga för en icke lärd publik avsedda skrifter, är det för närvarande för tidigt att om den fälla ett omdöme — vartill jag för övrigt känner mig så mycket mindre kompetent, som jag trott Estlanders konsthistoria numera hava egentligen blott historiskt intresse. Jag inskränker mig förty till ett konstaterande av att de hittills utkomna två banden av Estlanders skrifter innehålla hans uppsatser i litteratur, konst och andra ämnen: det förra studierna rörande Runeberg, det senare övriga uppsatser från åren 1864 — 1881 eller förra delen av dessa.

Så vitt man av det publicerade kan bilda sig en föreställning om arten av Estlanders skriftställen, är det ur innehållets synpunkt som detta ter sig fördelaktigast. Estlander omfattar med sin ande vitt skilda yttringar av det estetiska livet, och även på historiens och politikens fält söker han sanningen. Innehållet är därför omväxlande och rikt. I ämnets behandling framträder

så gott som alltid det höga allvaret, och när han värmes av kärlek till uppgiften, såsom t. ex. i studierna över Runeberg, får hans behandling en, man kunde säga, religiöst pietetsfull karaktär. Hans utredningar och analyser äro sakliga och nyktra — måhända är nykterheten icke blott en temperamentfråga, utan betecknar ock en avsiktlig reaktion mot den romantiska estetiken och litteraturhistorien, representerad hos oss av Fredrik Cygnaeus. Estlanders kritiska omdömen äro — såsom han själv synbarligen tror — objektiva och grunda sig i själva verket på en filosofiskt utarbetad konståskådning: han hade genom sina studier lärt att förstå »konstens väsende» och kände estetikens fordringar och »lagspråk» och dömer i enlighet härmed. Men att Estlanders omdömen skulle varit grundade på ett inneboende konstnärligt sinne, på förmåga att omedelbart se och känna, njuta och hänföras — något som t. ex. Cygnseus icke saknade — det framgår tminstone icke av hans skrifter, så vitt de nu äro publicerade. Trots sin reflexionsmässighet —

eller kanske just på grund av sina teorier — låter han därför ock förleda sig till ensidigheter och överdrifter, såsom då han endast hos världslitteraturens allra yppersta finner en lika fulländad diktkonst som hos Snoilsky eller med vemod konstaterar, att litteraturen och den bildande konsten i Finland icke blivit stående kvar på de soliga höjder de intogo på J. L. Runebergs, Z. Topelius’, W. Holmbergs, W. Runebergs, B. Lindholms och Hj. Munsterhjelms tid. Även hos Estlander finnes den subjektiva begränsning som icke ens den lärde eller läraren kan komma ifrån, han må vara huru samvetsgrann som helst, men Estlanders estetiska doktrin och den orubbliga tron på den gjorde honom icke medveten därom.

Allvaret i Estlanders uppsåt och rätlinigheten i hans verk förläna en viss förnamnet åt framställningen, en förnämhet som dock ej får förväxlas med elegans. Estlanders form är icke glänsande. Helt säkert har han som skriftställare haft att kämpa med stora svårigheter; delvis har han aldrig övervunnit dem. Han får dock alltid sagt vad han vill, ofta på ett personligt sätt. Estlander saknar således icke »styl», men stilen är akademisk. Mest frigjort verkar hans skrivsätt i den tidigaste av de publicerade uppsatserna, som rör Flandrin, hans älsklingsmålare, och Delacroix. I den är fart och ansatser till litterär konst. De hämmande inflytelserna göra sig icke gällande eller märkbara, såsom senare. Uppsatsen är skriven utomlands, i Paris, i en främmande omgivning och vid en tidpunkt, då författaren synbarligen fylldes av livslust och manlig kraft. En stämning rakt motsatt den som framalstrat den såväl till form som till innehåll förfelade uppsatsen »Übi patria, ibi bene.» I denna finnes en bitterhet som stundom — och rätt oförklarligt, om man icke toge hänsyn till lynnes- och stämningsväxlingar — kunde framträda hos Estlander.

De emigrationsperspektiv Estlander i sistnämnda uppsats låter framträda göra ett så mycket mer egendomligt intryck, som hela Estlanders verksamhet stod i patriotismens tecken och även hans svensksinne var knutet till hans fosterland. Allt vad han skrivit — på ett par undantag när — har han offentliggjort i Finland, ja, till och med hans språk var specifikt finlands-svenskt, fullt av dessa provinsialismer vilka våra små skolmästare nu, med lektor Bergroths ordlista i handen eller i huvudet, förebrå sina farbröder. Estlanders svensksinne var icke grundat på nationalitets- eller ras-begreppet, icke på den svenska nationalitetens etnografiska rätt, utan på den svenska bildningens historiska rätt, kan man säga. Han hade icke så mycket det svenska folkelementet i sinnet som »ättlingarna av en klass som allt sedan förfädrens tid uppburit bildningen i vårt samhälle.» Så skriver han ännu efter representationsreformen med den förändrade ställning som denna innebar för den svenska delen av vårt folk. Prof. Schybergson har i sin intressanta och väl avvägda levnadsteckning alldeles riktigt karakteriserat Estlanders ståndpunkt i språkfrågan, då han säger: »Han skattade svenskan väsentligen som en fosterländsk kulturfaktor, men tänkte mindre på språkets kraft att sammansluta de svenska folklagren. Den svenska bildade klassens uppgift var att stå ledande i spetsen för Finlands såväl svenskar som finnar, och från denna ställning finge den icke avstå.» Estlander var bildningsaristokrat och socialt konservativ, och han bekämpade ur denna synpunkt fennomanin och dess på nationalitetsteorin grundade yrkanden på den svenska bildade klassens förfinskning.

I sin ungdom hade Estlander emellertid omfattat finskhetssträvandena. Han har själv förtalt detta i sina postumt i Finsk Tidskrift publicerade »Ungdomsminnen», men först genom prof. Schybergsons levnadsteckning har hans dåtida ståndpunkt i språkfrågan ställts in

i sitt historiska sammanhang. I en politisk artikel i »Helsingfors Tidningar» 1856 betonar han starkt faran av språkdualismens karaktär av klassolikhet, medan han senare, såsom vi sett, just ur social synpunkt finner den svenska bildade klassen nödvändig och gisslar avfällingarna. Huru Estlanders omsvängning försiggick framstår ännu icke fullt tydligt. Redan 1856 hade han bort ha klart för sig vart fennomanerna syftade. Hans frände och feriereskamrat G. Z. Forsman hade bl. a. 1854 hållit ett installationsföredrag i Vasa gymnasium, där räkningen gjordes upp med svenska språket i Finland: Runebergs skapelser voro diktade på ett språk, som den unge gymnasiiadjunkten hoppades för folkets och bildningens egen skull i framtiden bliva ett utländskt, ett inlärt. Det är klart att Estlander, såsom så mången annan mot finskhetssträvandena sympatiskt stämd, blivit skrämd, då Forsman eller Yrjö Koskinen i »Helsingin Uutiset» 1863 kungjorde att finska språkets sak skulle göras till en partifråga, att ett finskt politiskt parti borde bildas. Men omsvängningen måste ha skett redan tidigare, mot slutet av 1850-talet. Det kan icke ha varit uteslutande »jung-fennomanernas» aggressiva ton som stötte Esllander bort från finskhetsrörelsen. Härtill kan även ha bidragit den misstänkligt favoriserande hållning generalguvernören greve Berg intog till fennomanin, därmed endast fortsättande furst Menschikoffs, av revolutions- och socialismskräck avbrutna politik. Och måhända har Estlander också tagit intryck av vår egen ämbetsmanna-konservatism — en av dem som 1850 allra ivrigast motsatt sig finskans införande vid domstolarna och myndigheterna var Estlanders av honom högt uppskattade svärfar, d. v. s. guvernören i Vasa län Federley. Ett uttryck för Estlanders fennofili under studietiden var att han i såväl kandidat- som licentiatexamen hade betyg i finska språket och litteraturen (approbatur cum laude). Hans intresse för Kalevala och den finska folkpoesin var under en lång tid bestämmande för hans forskningar, och i den provencaliska rörelsen i Syd-Frankrike sökte han en motsvarighet till nationalitetsrörelsen i hans eget land och omfattade den därför med stort intresse. I dessa sina forskningar rörde sig Estlander på den internationella vetenskapens område, men blott en enda gång har han härvid anlitat ett annat språk än sitt modersmål. Ej heller i översättning ha, om man undantager en liten konsthistorisk studie av lokait intresse, sotri blivit översatt till italienskan, Estlanders undersökningar nått utöver gränserna för svenskt (eller skandinaviskt) språkområde. De hade måhända, om de fortsatts, givit Estlander en plats även i den europeiska eller internationella forskningens hävder.

Men efter utnämningen till professor 1868 — Estlander var då i sin bästa ålder, endast 34 år gammal — tvungo förhållandena honom in på andra banor. Cygnseus, Estlanders företrädare såsom professor i estetik och nyare litteratur, hade redan varit ett slags »dux litterarum et artium liberalium.» Estlander fortgick i samma riktning, men hans didaktisktautoritära läggning gjorde honom snarare till en prseceptor eller mentor på detta område. »Han blev», säger professor Him i sin fina analys av Estlanders personlighet och verk (Minnestal i Finska Vetenskapssocieteten, 1911), »en undervisare icke blott för studenter utan även för den stora allmänheten. Han offrade sina egna planerade forskningar för att verka, ofta med ledarens ansvar och städse med arbetarens mödor, för organiserandet av den estetiska kulturen.»

Hos Estlander fanns högt utvecklad den germanska organisationsförmågan och viljan att leda och härska. Denna förmåga och vilja ställde han i de idéers tjänst han framför andra omfattade, och den bästa delen av hans mannaålders verksamhet, vid sidan av hans lärarverksamhet vid universitetet, gick ut på att skapa organ för konsten och konstfliten samt för den svenska odlingen i hans fosterland. Prof. Schybergsons biografi är full av upplysande detaljer om detta hans arbete, och envar som intresserar sig för annat än romaner eller dagens händelser bör taga kännedom om hans framställning, som förtjänar de bästa lovord. Vi lära oss här huru en målmedveten man även på så ömtåliga områden som konstens och litteraturens kan skapa beståndande institutioner — man vågar väl beteckna Ateneum, Finsk Tidskrift och Svenska Litteratursällskapet i Finland så. Huruvida Esttander leddes av en riktig insikt i sitt strävande för sammanförandet av den tekniska, konstindustriella och högre konstundervisningen undandrager sig vårt bedömande; det är möjligt att han härvid utgick för mycket från sina teorier och för litet tog hänsyn till verkligheten. Men att han vid grundandet av ett svenskt tidskriftsföretag och ett svenskt litteratursällskap handlade riktigt, måste erkännas av alla dem som anse det vara till gagn för detta land, att kulturen och litteraturen icke ikläda sig allenast finsk dräkt. Med tacksamhet skola därför städse de som i en eller annan form odla svenskt språk i Finland minnas C. G. Estlander såsom den man, som icke blott betraktade det som en olycka, om Runebergs språk skulle bliva utländskt i hans eget land eller, såsom han sade, ställas på sytning här, utan även reste hinder häremot genom de centralhärdar för svensk odling han grundade. Estlander var en handlingens man, och han handlade av kärlek till sitt svenska modersmål och sitt finska fosterland.

Nekrolog i tidningen ”Nylänningen, hälsning till hembygden från Nylands studenter” från 1910.

Med statsrådet Carl Gustaf Estlander, som på sin guldbröllopsdag den 28 sistlidne augusti avled i Helsingfors, har bortgått en av den svenska odlingens främsta märkesmän i vårt land. Carl Gustaf Estlander föddes den 31 januari 1834 i Lappfjärds socken i Österbotten. I det fint bildade föräldrahemmet, där traditionen från Porthans och Franzéns dagar omsorgsfullt vårdades, spirade hos Estlander kärleken till det ädla och sköna i livet, en kärlek, vilken, sedan han år 1850 vunnit inträde vid universitetet, under studierna växte till ett mäktigt intresse. År 1857 promoverad till magister, därvid han innehade det främsta hedersrummet, blev Estlander tvenne år senare licentiat och utnämndes 1868 till Fredrik Cygnasi efterträdare såsom professor i estetik och modern litteratur. Förutom det mått av hängivet arbete han i denna egenskap nedlade ett arbete, som lämnat alltför djupa spår i vår odling för att någonsin bliva glömt —, fann han tid och kraft till fruktbringande verksamhet inom en mängd andra områden på den fosterländska bildningens fält, vilka icke ens antydningsvis kunna här beröras.

Dock, vilka områden Estlanders verksamhet än må hava omfattat, präglades densamma alltid av en den varmaste kärlek till vår gamla odling, en kärlek, som redan tidigt gjorde honom till en av det svenska partiets ledande personer och starkaste stödjepelare. Det utomordentligt stora inflytande han genom sitt ädla föredöme och sina manande ord även i detta avseende utövade på hela den svenska befolkningen torde icke kunna skattas för högt. Att särskilt Nyländska avdelningen, vilken i Estlander såg en av de förnämsta förkämparna för de idéer densamma med stolthet kallat sina och såsom vars inspektor han i många år verkat, blev delaktig av detta inflytande skall alltid med tacksamhet ihågkommas. Därför skall Carl Gustaf Estlander, så länge svenskt språk och svensk bildning finnas i detta land, leva i sina landsmäns hågkomst.

 

Nekrolog i Finsk Tidskrift 1910, alltså i den tidskrift som han själv grundade 1864:

C. G. Estlander.

Dödskorset har mer än en gång stått öfver texten på Finsk Tidskrifts första sida. Under sin trettiofyraåriga tillvaro har tidskriften haft att rista dödsrunan öfver många af vårt lands märkesmän, mången bland världskulturens främjare och förkämpar. Men sällan har vårt lands kulturlif lidit en så stor förlust och aldrig har Finsk Tidskrifts närmaste krets så hårdt drabbats af allhärjarens hand, som då tidskriftens grundläggare, professor emeritus, statsrådet Carl Gustaf Estlander söndagen den 28 augusti 1910 insomnade i den eviga hvilan.

Carl Gustaf Estlanders verksamhet var i främsta rummet vetenskapsmannens och universitetslärarens. Den professur, han år 1868 öfvertog och som första gången innehafts af hans företrädare Fredrik Cygnaeus, omfattade estetik och modern litteratur.

Estetiken, »vetenskapen om det sköna», hade redan ett årtionde tidigare af Fr. Th. Vischer, i Hegels spår, satts i system såsom en särskild disciplin, hvaraf Cygnaei forskningssätt och lärareverksamhet dock ej ännu hunnit taga märkbart intryck. Det blef Estlander förbehållet att vid vårt universitet införa studiet af det skönas väsen och lagarna för dess yttringar och verkan med ledning af den vetenskapligt skolade tankens metoder. Det skönas begrepp ansågs innefatta bildande konst och litteratur. Musikens teori, som ju äfven ingick i Vischers system, men af honom i hans grundläggande arbete icke själf ständigt behandlats, förblef äfven här, såsom den förblifvit det vid de flesta universitet, ställd utanför det akademiska undervisningsprogrammet eller åtminstone utanför den estetiska professurens område. Men bildande konst och litteratur hörde samman, och studiet af dessa till omfattningen så vidsträckta, till sitt väsende så olikartade vetenskapsgrenar leddes af Estlander i både spekulativt kritisk och i historisk riktning. Denna öfvermåttan kräfvande uppgift, hvilken hos oss visserligen ännu anses förbunden med professuren i fråga, men efter nutida begrepp knappast kan uppbäras af en enskild individs specialvetenskapliga verksamhet, fann på sin tid i Estlander en verklig specialist. Litteraturforskningen, åt hvilken han vid början af sin akademiska bana med fäderneärfdt intresse ägnat sig, beredde honom inträde i universitetets lärarekår. Efter att med den skarpsinniga, klart byggda studien öfver »Richard Lejonhjerta i historien och poesin» hafva eröfrat doktorsgraden år 1858, vann han året därpå med den på samma studiematerial grundade, ehuru företrädesvis till anglosachsisk folklore anknutna afhandlingen öfver »Folksångerna om Robin Hood» docenturen i litteraturhistoria. Forskningarna på det ämnesområde, den plantagenetska konungens hjältesaga erbjöd, ledde Estlanders intresse genom den normandiska kretsen öfver till det egentliga Frankrikes litteratur. Och här, inom den rent latinska rasens idévärld, fann han materialet för sitt mest betydande litteraturhistoriska arbete, professorsafhandlingen »Bidrag till den provencaliska litteraturens historia» (1868). De studier i romansk filologi och lingvistik detta arbete kräfde, fann han tillfälle att tillgodogöra äfven för kritiskt historiska öfversättningar (Poéma del Cid, 1863, och Piéces inédites du roman de Tristan, 1866), med hvilka han blef föregångsman i vårt land för den nyfilologiska forskningen, till hvars utveckling han väl sedermera ej i verksammare grad bidragit, men hvars tacksamhetsskuld för hans initiativ dess nutida målsmän hos oss obetingadt erkänna.

Vid sidan af sina litteraturhistoriska undersökningar fann Estlander tid och tillfälle att ägna vetenskapligt studium äfven åt den bildande konsten. På detta område, såväl som på litteraturens, fann han för sin teoretiska spekulation fast botten i Vischers geniala tankebyggnad, till hvilken han med öfvertygelse anslöt sig. I öfrigt erbjöd däremot denna uppgift för forskaren i vårt land nybörjarens arbete till en början, och nydanarens därefter. Af företrädaren på den estetiska lärostolen, Cygnaeus, hade denna del af arbetsfältet öfverlämnats åt Estlander fullständigt obruten. Föga anlagd för metodisk forskning öfver hufvud, hade Cygnaeus såsom vetenskapsman och lärare alls icke befattat sig med allvarligare studier rörande den bildande konstens historia och teori. Visserligen bevaras hans namn med tacksamhet af den finska konstens häfder på grund af den framgångsrika verksamhet han utöfvade till dess fromma, under en tid då den spirande plantan behöfde fostrarens ans och vård. Men för konstens vetenskap gjorde Cygnaeus föga. Hade således en konstforskare i vårt land ingen inhemsk tradition, inga inhemska förarbeten i detta kunskapsämne att bygga på, så fann han också i hvad den finska utöfvande konsten dittills frambragt så godt som ingen ledning alls. Det gällde således att på egen hand, genom egna iakttagelser och eget omdöme bryta fullkomligt nya vägar. Detta är hvad Estlander gjorde och fullbordade, och att hans gärning, sådan den sammanfattades i arbetet »De bildande konsternas historia från slutet af förra århundradet till våra dagar» (1867) verkligen i fråga om nordens konst blef icke blott för sin tid epokgörande, utan äfven för lång tid framåt normgifvande, är så mycket mera beundransvärdt. Uppgiften att underkasta samtida kulturföreteelser en objektiv och jämförande värdesättning, måste under alla förutsättningar vara ytterst vansklig. Ett visst tidsafstånd synes ju nästan oundgängligen erforderligt för en samlad bild af företeelser, hvilka, skärskådade på nära håll och i dagsopinionernas ofta rätt missvisande belysning, så svårligen låta sig med full rättvisa bedömas. Numera, efter det mer än fyra årtionden förgått sedan Estlander bedömde och kännetecknade sin tid konst, funnes väl i tskilliga stycken anledning att revidera hans domslut. Men länge nog, ännu in på 90-talet, kunde man vid läsningen af Estlanders »De bildande konsternas historia» iakttaga i hvilken betydande grad hans omdömen och förutsägelser visat sig riktiga, och man fylldes af beundran för det sällsynta skarpsinne han därvid ådagalagt. Måhända borde man beklaga att han icke funnit rådrum att fortsätta sitt verk och i samband därmed, för en välbehöflig ny upplaga, underkasta det år 1867 utgifna arbetet sådan omredigering som han förmodligen själf kunnat finna påkallad. Huruvida Estlander vid en värdesättning af t. ex. 1890- och 1900-talets konstföreteelser i Europa och särskildt hos oss skulle lyckats i samma grad träffa en allmänt tillfredsställande framställning, som han det gjorde på 60-talet, må visserligen lämnas därhän. Åtskilligt af hvad inom nutidens måleri stått högt i kurs stämde ej rätt öfverens med hans uppfattning af det skönas väsen och villkoren för dess värde. Och hellre än att mäkla med sin öfvertygelse, fann sig Estlander i att stanna utanför de för tillfället uppburna riktningarna och att af deras förkämpar anses sakna sinne för tidsutvecklingens kraf. En de bildande konsternas historia, af Estlander framförd intill »våra dagar», skulle sannolikt icke uppnått den obestridda auktoritet hans ord tillvunno sig för fyratio år sedan. Men af högsta värde och till mycken ledning hade ett sådant arbete af hans hand dock säkerligen blifvit. Därför borga de sunda, oanfäktbara grundsatser, på hvilka hans estetiska uppfattning öfver hufvud hvilade. Och de täta, snabbt växlande skiftningarna på ytan af våra dagars konstlif, inför hvilka Estlander stundom kunde ställa sig oförstående eller af visande, skola helt visst icke befinnas i hvarje fall hafva ägt den verkliga betydelse, de för stunden tagit i anspråk, om de än hvar för sig med någon nyans bidragit till konstutvecklingens brokiga skepnad. I alla fall är och förblir Estlanders »De bildande konsternas historia» ett betydande verk för sin tid och af bestående värde i fråga om Sveriges och Finlands, ja, hela nordens konst. Den prägel af i viss mån begränsad giltighet, arbetet fått sig åsätt genom de i titeln använda efemära uttrycken »våra dagar» och »förra århundradet», motsvarar icke dess verkliga innebörd, äfven om författaren själf därmed haft någon af sikt.

Estlander var numera obestridt vårt lands främste konstkännare och konstdomare, en ställning hvars absoluta värde oändligen öfverträffade det relativa, på en tid då insikt och intresse i fråga om bildande konst annu hos oss hade så ytterst få representanter. I denna egenskap togs han naturligtvis genast i anspråk för våra konststräfvanden, närmast af Finska Konstföreningen. Redan år 1863 inträdde han i dess direktion och fungerade sedan från 1869 till 1876, under Cygnaei ordförandeskap, såsom direktionens sekreterare. Sistnämnda år öfverlät han sekreterareposten till Hugo af Schultén och återinträdde i direktionen, hvarefter han år 1878, vid Cygnaei afgång, öfvertog och sedermera i ej mindre an aderton års tid såsom ordförande handhade ledningen af Konstföreningens arbeten. H vad Estlander under dessa trettiosex år verkat till fromma icke blott för den förening, hvars angelägenheter han närmast hade att tillgodose, utan därvid äfven, både direkt och medelbart, för Finlands konst och dess konstnärer, låter sig i närvarande stund icke beräknas men måste skattas mycket högt.

Finska Konstföreningen, ursprungligen stiftad med syfte att på samarbetets väg erbjuda landets konstnärer understöd och deras produktion af sättning, har ju aldrig arbetat såsom ett slutet samfund, utan ända från begynnelsen, och i stigande grad i den mån tillgångarna ökats, verkat såsom en offentlig institution. Huruvida den uppgift, Konstföreningen skall tillgodose för hela vårt land, äfven under framtiden varder bäst fullföljd på grundvalen af en organisation som tillstädj er att de maktpåliggande värfven ordnas och bestämmas af tillfälliga representanter vid ett föreningsmöte, må ifrågasättas. Det enskilda initiativet har ju mången gång förmått skapa lifskraftiga institutioner på områden, där statsmakten saknat antingen vilja eller förmåga att någonting uträtta. Sådant var ogensägligen fallet, då Finska Konstföreningen för sextiofyra år sedan kallades till lif. Och ännu under lång tid därefter skulle denna »de opraktiska fantasternas dröm», hvilken år 1846 erhöll åtminstone de yttre formerna för tillvaro, helt visst mycket långsammare gått sitt förverkligande till mötes, om händelsernas utveckling gjorts beroende af statsmaktens åtgärd och intvungits i byråkratiska former. Att Konstföreningen genom regeringens omtanke erhållit en fristad för sina samlingar och skolor, skall med tacksamhet erkännas. Men hvad det offentliga i öfrigt gjort för vår konst har hittills inskränkt sig till en jämförelsevis blygsam ekonomisk medverkan vid Konstföreningens arbete äfvensom till studieunderstöd och täflingspris, vid hvilkas utgifvande Konstföreningen, eller konstnärer utom föreningen, rådfrågats. Väsentligen har Konstföreningens utveckling möjliggjorts genom enskildas intresse och offervillighet. Möjligt är, att under förhållanden, som hos oss kunna varda rådande, den fosterländska konstens syften bäst gagnas på den väg vi hittills gått. Å andra sidan förefaller det dock uppenbart, att de stora kulturvärden vårt nationalgalleri och den offentliga konstundervisningen i landet företräda, numera ej fullt sakenligt uppbäras af en enskild »förening». I vissa fall har olägenheten af att Finlands konst »officiellt» representeras blott af ett sällskap privata medborgare och deras förtroendemän, gjort sig märkbar; den gamla sanningen af rönet nomen est omen, har, t. ex. gentemot utlandets motsvarande institutioner, understundom framträdt i form af lättförklarlig missuppfattning. Men vill det sig väl, och får Konstföreningen gå fri för tillfälligheters störande ingripande, så skall hennes uppgift dock måhända ännu länge kunna framgångsrikt fullföljas under de traditionella formerna. I sådant fall betyda ju namnet och etiketten föga.

I hvarje händelse bör Konstföreningen emellertid förstå att anpassa sig efter utvecklingens kraf. Det är hvad hon under Estlanders ledning i hög grad visade sig kunna göra. Den patriarkaliskt-personliga ledning, som ännu under Cygnaei tid kunde vara ändamålsenlig och som han till egen och andras belåtenhet utöfvade, måste snart nog lämna rum för nya metoder. Med säker blick och aldrig svikande takt ledde Estlander efter hand Konstföreningens verksamhet in på de banor, förändrade tidsomständigheter betingade. Vår ännu oskrifna konsthistoria skall härom engång afgifva sitt domslut, därvid Estlanders af upphöjd oväld och säkert omdöme präglade gärning inom Konstföreningen helt visst måste finna tillbörligt erkännande. De utkast till häfdateckning, vår konst tillsvidare besitter: Aspelins »Suomen taiteen historia» och Tikkanens till Konstföreningens halfsekelfest år 1896 utgifna historik, sysselsätta sig, naturligt nog, icke speciellt med denna sida af ämnet.

Estlanders intresse för bildande konst gällde jämväl dess tillämpning inom handtverket och industrin, och han fattade det såsom en del af sin lifsuppgift att så vidt möjligt främja äfven konstflitens uppblomstring i vårt land. På teoretisk väg fann han ett organiskt samarbete mellan dessa två verksamhetsområden icke blott möjligt utan äfven riktigt. De grundsatser han ansåg konstutvecklingen böra följa, önskade han göra tjänliga äfven för den tillämpade konsten, och han insatte sin personliga kraft både såsom skriftställare och administratör på att fullfölja denna idé. Då fråga uppstod om att bereda Konstföreningens samlingar och skolor ett hem och det gällde att härför vinna statsmaktens oumbärliga understöd, förstod Estlander att bakom krafvet på detta byggnadsanslag ställa både konstens och konstflitens intressen. Sannolikt, ja säkert, är, att frågans praktiska lösning på detta vis påskyndades. Och den endräkt i sträfvandena, Estlander åsyftade och som han ville besegla genom att låta den Höijerska monumentalbyggnadens fasad krönas af inskriften Concordia res parvae crescunt, har lyckligtvis icke varit störd under sammanboendet, om än praktiken måhända icke kunnat förverkliga alla hans förhoppningar i fråga om ömsesidighet i idéutbyte och gemensam arbetsfrukt.

Litteratur och konst voro de två kulturmakter, till hvilkas tjänst Carl Gustaf Estlander, ända från ungdomen medveten om sitt mål, med sällspord framgång inriktade sin arbetskraft. Men hans verksamhet leddes ytterligare af ett tredje syfte. Fosterlandets väl, h var åt han helgat sitt lif , fann han vara olösligen förbundet med vidmakthållandet af vår fäderneärfda kultur. H vad den skänkt oss, ansåg han innefatta hufvudsumman af lifvets bästa arfvedel, den, hvarförutan lifvet ej vore värdt att lefvas. Såsom vetenskapsman och lärare bidrog han efter sin förmåga, och bättre än de flesta det förmått, till att på den inhemska odlingens grund främja bildning och vetande. Men den rot, ur hvilken vår inhemska kultur uppväxt, ville han hafva bevarad för organismens naturliga utveckling och förkofran. För den skull blef han i unga år, och förblef han lifvet igenom, en härigifven förkämpe icke blott för den västerländska civilisationen i vårt land utan ock för dess förmedlare, vårt svenska modersmål. Född och uppfödd i en rent svensk trakt af Österbotten, i ett hem, där svensk bildning uppbars af flere släktleds starkaste traditioner, lärde han sig vörda och älska sitt språk långt innan forskarens värf tog hans tankar i anspråk. Och när, under hans tidiga mannaålder, den sträfvan för finskans främjande, hvilken han i sin ungdom följt med sympati, antog former, som hotade hans modersmåls rätt och bestånd, så ställde han sig utan tvekan i ledet bland de främste försvararne af den svagares för honom så heliga rätt. Under den ödesdigra strid, tvåspråkigheten i vårt land framkallat, har Estlander så vid talrika tillfällen nödgats föra de sina an, om han än i fejden aldrig fullföljt »krigarens lofliga uppsåt att såra och döda». Under lång tid erkänd ledare af ett parti, hvars försvarspolitik visserligen aldrig kraft blind lydnad eller hänsynslös underkastelse, har han i många fall haft att ägna uppmärksamhet åt uppgifter, hvilka, utan partistridens förutsättning, aldrig skulle sysselsatt honom. Men det öfvervägande betydelsefulla han verkat i sitt modersmåls tjänst har varit af rent positiv innebörd, till gagn för den sak han förfäktade, men ingen till skada, för så vidt icke en sådan ståndpunkt får gälla, enligt hvilken det svenska kulturelementets stärkande och lyftande vore till men för finskans framgång. För vårt språk har Estlanders arbete, där tillfälle erbjudits, varit oaflåtligt och af ädlaste halt. Hans lifsmål: litteratur, konst och svenskhet, kom så att förete den harmoniska trefald, som ju kännetecknar systematiken i den af honom hyllade Hegel-Vischerska skönhetsläran.

På konstens område var och förblef Estlander emellertid fullständigt oberörd af sin ståndpunkt i nationalitetsfrågan. Könststräfvandenas främjande i vårt land innebar enligt hans uppfattning i sig ett fullt själf ständigt mål, hvars nående var en angelägenhet för folket i dess helhet och icke fick påverkas af andra synpunkter. Skall historien om vårt konstlif , sådant det gestaltat sig under Estlanders tid, skipa rättvisa, så bör hans vackra, öfver hvarje skymt af partisinne höjda oväld vid handhafvandet af Konstföreningens verksamhet uttryckligen framhållas. Men såsom skriftställare och medborgare hade han så mycket rikare tillfälle att tjäna sitt modersmåls sak med gagnande gärning. Att i detalj söka återupplifva minnet af hvad han härvid verkat: såsom enskild man, inom kommunens, universitetets och landtdagens arbetsområden, eller i egenskap af Nylandska afdelningens mångåriga inspektor och andliga föresyn, skall väl en gång varda hans häfdatecknares uppgift. I detta nu kunna dessa enskildheter knappast öfverskådas. Hufvudpunkterna af hans lifsgärning i den svenska odlingens tjänst äro dock lätt skönjbara. Främst står då hans skriftställarverksamhet, som riktat den finländska litteraturen på vårt modersmål med talrika arbeten af framstående värde. Och såsom en sammanfattning af hvad han på detta område själf eftersträfvat och ville hafva kommande släkten förbehållet, står därnäst grundandet af Svenska Litteratursällskapet i Finland, hvartill Estlander år 1885 tog det lifgifvande initiativet. Såsom sällskapets själf skrifne ordförande ledde han dess arbeten i tolf års tid, hvarunder han flitigare än de flesta bidrog till dess publikationer. Då Estlander år 1897, mottagande värdigheten af Litteratursällskapets hedersordförande, afgick från sitt ansträngande värf i spetsen för dess arbete, hade han lyckan att se denna institution, hans lifs käraste verk, utvecklad till en grad, hvarom han i början säkerligen ej vågat drömma. Och Svenska litteratursällskapets grundläggare vardt slutligen också förunnadt att upplefva samfundets kvartsekelfest, hvilken han väl icke personligen kunde vara med om att fira, men därvid det enhälliga erkännande, hela den svensktalande världen skänkte sällskapets verksamhet, månde af honom förnummits såsom en rik belöning.

I af sikt att erbjuda den svenska litteraturen i vårt land ett samfäldt, samlande organ, bragte Estlander år 1876 till verkställighet en inom intresserade kretsar sedan någon tid närd önskan att grunda en svensk, litterär månadsskrift. I oktober 1876 utkom första häftet af Finsk Tidskrift. Byggd i främsta rummet på hans kraft såsom utgifvare och förnämsta medarbetare, lyckades Finsk Tidskrift från första stund tillvinna sig allmänhetens välvilja och våra svenska författares medverkan. Äfven i detta företag kvarstod Estlander under mer än ett årtionde såsom ledare, och om Finsk Tidskrift kunnat upprätthållas i längre tid än någon annan på svenskt språk utkommande månadsrevy vare sig i Sverige eller Finland, så liar härtill — det må obetingadt erkännas — grundläggarens namn och det anseende han förmådde skänka sitt verk, högst väsentligen bidragit. Intill det sista kvarstod professor Estlander såsom den främste bland Finsk Tidskrifts medarbetare. Ännu i fjol kunde tidskriften bjuda sina läsare några rader af hans hand, och så länge han lef de ägnade den åldrige mästaren sitt varmhjärtade intresse åt detta sitt verk. Carl Gustaf Estlanders bortgång har därför drabbat Finsk Tidskrift med tyngden af en oersättlig förlust. Men väl må vi hoppas att den bortgångne höfdingens minne och det upphöjda föredöme han äfven på detta område i ord och handling gifvit, skola för yngre släkten utgöra en maning att icke låta hans skapelse sjunka i glömska.

Äfven ett rikare land än vårt skulle helt visst tagit en förmåga, sådan som Estlanders, på mångahanda vis i anspråk. Det var då naturligt att hos oss hans arbetskraft blef till ytterlighet anlitad, mången gång utöfver hvad hans i yngre år dock så starka hälsa skulle medgifvit det. Sitt rika pund har han väl förräntat, men han offrade det också fullständigt åt de uppgifter honom ålades. Upptagen af mångahanda kräfvande värf på ämbetets och det medborgerliga lifvets område, fann Estlander dock tid till fullföljande af sin vetenskapliga forskning, därvid alltjämnt fördelande sitt intresse mellan de två hufvudsakliga studieområdena: konsten och litteraturen. En fullständig förteckning öfver hans vetenskapliga arbeten af ses ej med dessa minnesrader. Såsom de förnämsta bland Estlanders under senare år utgifna verk må emellertid nämnas den ypperliga monografin öfver målaren Hippolyte Flandrin (1890), vidare det såsom sammanfattning af föreläsningskurser vid universitetet utgifna arbetet: »Vitterhetens utveckling hos de nyare folken i medeltiden» {1900), däri författaren anknyter sina undersökningar till de forskningsrön han tidigare offentliggjort på den medeltida vitterhetens område, samt, slutligen och framför allt, »Runebergs skaldskap» (1902), denna af varmaste beundran och tillika intelligentaste kritik burna framställning, hvarmed Estlander fullbordade »normalupplagan» af Runebergs samlade arbeten.

Runeberg var Estlanders ideal, sammanfattande såsom människa och skald de egenskaper Estlander skattade högst i lifvet och i konsten. Estlanders lif, som börjades samtidigt med att den runebergska dikten slog ut sina första blommor, fortgick under oaflåtlig påverkan af detta skaldskaps sublima utveckling och under hängifvet studium af dess yttringar. Då Finsk Tidskrifts första häfte i oktober 1876 utkom, fann sig Estlander föranledd att, i de minnesvärda inledningsorden »Till läsaren», såsom en utgångspunkt för tidskriftens blifvande kritiska arbete framhålla det faktum »att Runeberg blifvit erkänd konung i diktens värld». Vägande Runebergs »sunda och manliga realism» mot den »tunga och kvafva luften» i det föregående poetiska skedets »formlösa subjektivism», påpekade Estlander huruledes kritiken måste ändra sig jämsides med skaldekonsten. »Vitterheten och den vittra kritiken följas åt som kroppen och skuggan. Det åskådningssätt, som gör sig gällande i vitterheten, i all synnerhet i poesin, öfverföres ofrivilligt på bedömandet af företeelserna, särdeles de poetiska.» Därmed hade Estlander för egen del och för den tidskrift han skulle leda formulerat ett kritiskt program, hvars infriande han, i stort sedt, till fullo genomförde. En af de första uppsatser honom tillkom att i sin tidskrift offentliggöra, blef dödsrunan öfver nationalskalden, i maj 1877. Den stora ande han velat åkalla till Finsk Tidskrifts dopvittne, slutade nästan samtidigt sitt jordelif. Men Runeberg kvarlefde odödlig i de eviga skaldeverken och i nationens hågkomst, som beredt honom denna »immanens i ett helt folk», hvartill världslitteraturens historia, ja, världshistorien saknar motstycke. Med stegrad värme fördjupade sig Estlander i studiet af Runebergs skaldskap; gång efter annan offentliggjorde han frukter af detta sitt studium, och alltmera tog hans åskådningssätt, afspeglande sig i hans kritiska verksamhet, intryck af förebildens förädlande, fördjupande inflytande. Häraf följde ock att Estlanders litterära omdöme, sådant det företrädesvis kom till synes i Finsk Tidskrift, mången gång bar vida utöfver den krets, han ursprungligen tänkt sig att få tala till, och i fråga om flere af samtidens mest betydande litterära företeelser på vårt språk erkändes vara, och förblef, det afgörande ordet.

Att Runebergs sundt harmoniska väsen så direkt, så helt uppfattades af Estlander, berodde otvifvelaktigt på kongenialitet — så stor olikheten än i många afseenden kunde vara. Äfven Estlander var en allt igenom harmonisk natur, hvars lyckliga jämvikt ytterligare förstärktes och förskönades i den rena värld, där hans ande älskade att vistas. Lyckligt och harmoniskt förflöt också hans långa lif , så bittert än bekymren för det fosterland, hvars väl var hans högsta åtrå, och för den kultur han med all sitt lif s kraft ville värna, mången gång kunde hemsöka hans sinne. Vid sidan af en maka, som i sällspordt hög grad förmådde skänka honom hemmets lycka och därutöfver allt hvad en ädel människa kan gifva en annan, nalkades han, till kroppen bräcklig, men till själen lif f ull och vaken, den femtionde årsdagen af detta äkta förbunds stiftelse. Under denna långa tid hade ingen svårare hemsökelse drabbat hans hus, ej ett enda dödsfall inom den ovanligt talrika skaran af barn och barnabarn fördystrat familjekretsen. Då slog olyckan för första gången ned i hans hem, i det, för en månad sedan, hans äldste son plötsligt, i främmande land, bortrycktes i blomman af sin ålder. Det var en hård prövning för den af år och sjukdom böjde mannen. Han öfverlefde den ej länge. På guldbröllopsdagen lade han sitt vackra hufvud till hvila, omkransad af den rika skörd af sommarens sista blommor, dem vänner och fränder sändt det åldriga paret till lyckönskan.

I det hem, där Carl Gustaf Estlander slöt sin rika lefnadsdag, hade han haft sin bostad i mer än trettio år. Därifrån hade så många af hans tändande, väckande, manande ord utgått. Där, i den urbane, försynte kulturkämpens trefna studiekammare, hade så mången af hans vänner, lärjungar, medmänniskor, hämtat upplyftande tankar och intryck, lifvande, lefvande, hugsvalande minnen. För alla dem, som haft lyckan att stå professor Estlander personligen nära, och för så många, många utom deras krets, kännes därför hans bortgång så som om en sol gått ned.

Men liksom solnedgången efter en vacker sommardag, lik den som slöt Carl Gustaf Estlanders lefnad, kvarlämnar på fästet ett förklaradt, förklarande och förskönande ljus, ett: ljus utan skugga, så skall hans minne i vårt land och i vidakretsar därutom, hos alla dem som veta att skatta ett lifslångt, uppoffrande arbete i mänsklighetens, i fosterlandets, i det godas och det skönas tjänst, med vördnad och kärlek bevaras från släkte till släkte.