När Ryssen kom till Lappfjärd.

Denna berättelse är skriven av Karl Johan Roos (1815-1886) som var kyrkoherde i Lappfjärd under åren 1876 – 1886. Vid renskrivningen i oktober 2017 har jag litet moderniserat texten, så att den blir mera läsbar för dagens läsare.

Karl Johan var son till Johan Henrik Roos, som var född i Lappfjärd men som verkade som kapellan i Kristinestad. Karl Johan var under en lång tid kapellan på Replot men återvände till Lappfjärd då han blev kyrkoherde här, han var redan då över 60 års gammal. Karl Johan skrev under Replottiden flera skrifter om livet i skärgården, bland annat ”Sjelskytte i Quarken”. Han skrev också ett dialektlexikon över dialekterna i skärgården och i Närpes.

Karl Johan var den sista av släkten Roos, som var en andlig ledare i Lappfjärd. Hans far var ju kapellan i Kristinestad och hans farfar Johan Roos (född i Jakobstad 1753-1808) var kapellan i Lappfjärd men dog i sviterna efter den hårda behandlingen han råkade ut för under det finska kriget. Johan Roos var gift med Agata Kristina (1757-1808) som var dotter till Daniel Danielsson Roos (född i Lappfjärd 1710-1786. Daniel Danielsson blev kapellan i Lappfjärd 1734 men var också storbonde. Det var han som var nybyggare på Alkulla hemman nr 38 i Lappfjärd, som var på 1/6 mantal.

Daniel Danielsson far Daniel Eliasson Roos kom till Lappfjärd från Längelmäki år 1703, då han blev kapellan här. Det är alltså Daniel Eliassons barnbarns barnbarn Karl Johan Roos som nedtecknat detta:

”Min faders föräldrahus njöt på sin tid av ett anständigt välstånd, för vilket det sannolikt till icke ringa del hade att tacka den hemgift, som farmor Agata Kristina hade medfört från sitt föräldrahus eller ärvt efter sin gamla far Daniel Danielsson Roos. Man levde dessutom gott med kapellanslönen i Lappfjärd i anseende till tidens enkla seder och ännu fanns i gården arvegods efter husets morfars far Daniel Eliasson, som synes ha varit en oändligen lugn och stadig man.

Men oaktat således yttre omständigheter icke föreskrev någon förknappning i avseende av de medel, som användes till barnens uppfostran, blev min far Johan Henrik Roos och hans båda bröders handledning vid studier icke anförtrodd någon besynnerligt lärd man, icke heller åt offentligt läroverk, utan ombesörjd till en början hemma hos fadern Johan Roos och morbror Daniel och därefter på Kurikka prästgård av en därstädes anställd adjunkt eller informator, deras sedermera vordne svåger Daniel Theophilus Alcenius, som sedan blev kyrkoherde i Ilmajoki. Men huru denne Daniel undervisade, så blev min fader Johan Henrik vid femton års ålder student och inskriven vid Åbo akademi. Han kände sig kallad att bli jurist och torde även någon tid därefter ha tagit en förberedande s.k. logices examen. Men ödet ville inte som han.

Emellertid blev det ansett nödigt, att han för någon tid skulle ”taga condition” försöka såsom reformator och förtjäna lite penningar eller kanske snarare fina seder, s.k. ”mores” i ett finare hus, kanske bägge delarna. Var det senare i någon måtto ändamål, så måste det ansetts skola vinnas då, på rekommendation av Porthan, anställning erbjöds honom hos f-d- kapitenen baron Boije på Lahdentaka egendom i Tavastland. Han presterade pedagogice-examen och avreste dit.

Jag har många gånger begrundat hur han, den österbottniske prästsonen från Lappfjärd, må hava tagit sig ut bland de tavastländska högadliga förnämheterna, på samma gång tackade jag Gud och honom, att inte någon tavastländsk fröken av halvrysk extraktion blev min mor. Gubben Johan Henrik, då en smärt och högväxt vacker yngling, stod dock väl hos de nådiga damerna på egendomen och hade för övrigt inget att beklaga sig över, förutom det att han i början av sin vistelse därstädes inte erhöll frukost i vanlig österbottnisk ordning. Men sedan de unga baronerna som var min fars elever, varit med honom på en julresa till Lappfjärd och set hur där levdes, avhjälptes även denna brist. Det ståtliga levnadssättet på Lahdentaka levde för övrig hos min far ännu på hans senare dagar i kärt minne och jag tror att just detta hade på hans lynne och karaktär haft ett menligt inflytande, emedan det allt för stora avseende, han merendels fästade vid skenet, icke sällan tycktes stå i direkt förbindelse med dessa kära minnen.

Men som vägen till ämbeten och framtida självbestånd icke gick gent fram genom Lahdentaka, var det icke skäl att för länge dröja där. De unga baronerna ansågs dessutom omsider mogna att inträda vid Carlbergs krigsakademi och det kom en dag, då min far Johan Henrik åter fick se sig om efter frukostar i Åbo. På vilket värdshus dessa serverades förmäler historien inte, men starka skäl talar för den åsikten att serveringen till det mesta skedde hemma i egen kammare och att anrättningarna till en stor del var hämtade från Lappfjärd, således inte alltför varma.

Kvällarna däremot tillbringade min far ofta vid Kuppis kägelbana, där han vid många tillfällen avlade prov på styrkan i sin arm, trots att han alltid överträffades av en Tandefelt och av Otto Fleming, den s.k. starke baronen. Supén intogs på stället och kostade ”en plåt” som oftast utgjorde en del av min fars vinst för kvällen vid kägelspelet. Det var andra tider då än nu, vilket är en högst naturlig sak, emedan för närvarande inga 16-skillings supéer serveras vid Kuppis. Men skulle de serveras de dock serveras, så skulle likväl farsgubben stå fast vid sin djupt inrotade mening att det var andra tider då och nu.

Vem ville ock för denna hans menings skull klandra honom, då man vet hur han i likhet med många andra, plötsligt blev fördriven från Auras klassiska stränder och avbruten i den fredliga utvecklingen av sitt liv genom utbrottet av 1808 och 1809 års krig! Dessa år skulle för alltid ligga som ett kaos mellan då och nu.

Man hade intet oväder anat över egna bygder, trots att makternas åskmoln just nyligen laddat ur sig över Tyskland, Italien och Gud vet var och horisonten ännu var mörk. Den första brandfacklan kom över det då levande unga släktet från skyarna. Studierna i Åbo hade just kommit i gång för vårterminen 1808, då några österbottningar, bland dem min far Johan Henrik Roos, en vacker vinterdag sammanträffade på något ställe i staden, på någon backe eller bro så där händelsevis, och märkligt nog, allas uppmärksamhet vändes mot den skara timmermän, som försedda med yxor och tåg hastade fram på gatan som går mot slottet och svenska fortifikationsofficerare med sina vita plymer, följde dem efter dem. Man började ana att något allvarsamt var å bane. Då de frågade fick de veta att den i Åbo stationerade avdelningen av den svenska skärgårdsflottan skall brännas, därför att ryssarna är i antågande. Man kunde därpå följande natt, om man inte sov vilket många gjorde just då, få se staden upplyst av det hemska skenet från vår brinnande flotta.

För ynglingarna återstod för tillfället inget annat än att resa bort, var och en till sin hemort. Några mil norr om Åbo upphanns min far Johan Henrik och hans resekamrat av en rysk husar-överste. Han sade att han skall föra sin herres krigsförklaring till den svenska kungen, naturligtvis längs Torneåvägen. Han kom i samspråk med min far och dennes kamrat, då han träffade dem på en gästgivaregård. På tyska frågade han efter varmt vatten men folket i gården förstod inte detta språk. Min far erbjöd sig att tolka vad denne önskade. Det varma vattnet skulle han använda till toddy, som i vårt land var helt obekant. Då toddyn var tillredd bjöd han den också åt studenterna, också åt min far.

Ryssen föreslog även resesällskap på väg norrut och detta passade studenterna bra. Allmogen som fått nys om det förestående kriget, ville ogärna låna ut sina hästar men med den gode översten och hans resesällskap borde vara resonabel, eftersom han på varje gästgiveri lämnade en svensk tvåbancosedel för skjutsen.

Under en mörk och kall natt, då det var yrväder, åkte studenterna omkull i sin käppskrinda. Tomma smörbyttor och diverse annat rullade hit och dit i snödrivan. Skjutskalren svor och förbannade sig över det omåttligt stränga åkandet. Byttor och kappsäckar, knyten och påsar återsöktes i den djupa snön och man fortsatte resan. Den ryska översten hade rest iväg men återsågs inte bland dem, som inom kort skulle våldgästa på Alkulla i Lappfjärd, som min farfar Johan Roos ägde och där han bodde.

Den evigt vördnadsbjudande prostgården i Lappfjärd var vid denna tid illa bebyggd och var inte så bra belägen att den skulle ha passat som högkvartet för vare sig de svenska eller ryska truppernas överbefäl. Det hade nu med avseende därpå varit en fördel att inneha denna gård – andra därmed förenade fördelar att förtiga.

Min farfar Johan Roos hade låtit ett genom prosten R. J. Estlanders år 1807 timade död sig erbjudande tillfälle att bli pastor i socknen gå obegagnat sig ur händerna och bodde på Alkulla gård som förut. Men just vid detta Alkulla hopade sig krigets fasor, därför att det gjordes till högkvarter för de ryska generalerna. Några av dessa såg ut som att de lärt sig seder och uppförande vid någon tatarisk rövarehord. Hela släkten Roos var vid dessa tillfällen undanträngda till en liten och låg vindskammare. Det fanns knappt rum för alla att få en viloplats på golvet.

I kammaren tillbringade de flera veckor medan gårdens egendom, kreatur, silver, möbler, duktyger m.m. var allt lämnat åt erövrarna. Gården uthus tjänade som fängelse för de ortsbor, som av vilddjuren misstänktes hysa ett fientligt tankesätt och den behandling som fångarna fick var oftast den mest upprörande. Några Närpesbor, olycklige genom sina socknebors trohet och patriotism, blev piskade till döds på blotta misstanken att de hade deltagit i det s.k. upproret. Deras så småningom bortdöende ångestskrik trängde upp till de bävande invånarna i vindskammaren. Andra ställdes att i timtal stå bakbundna med förbundna ögon och vänta på att bli skjutna. Bland annat magister Eliel Lagus som sedermera blev kapellan i Lappfjärd och präst i Lillkyro.

Greven och generalen Orloff-Denisoff vistades i Lappfjärd under det finska kriget 1808-09 tillsammans med sina kosacker.
Greven och generalen Orloff-Denisoff vistades i Lappfjärd under det finska kriget 1808-09 tillsammans med sina kosacker.

Det var i synnerhet under befälet av Orloff-Denisoff, som dessa skräckscener hörde till ordningen för dagen. Denna ryss hade nämligen efter förlusten av sina i Närpes tillfångatagna kosacker att se emot att hamna i onåd hos kejsaren. Han sökte därför tröst i ett vilt supande och han begick i sitt rusiga tillstånd vad han som nykter måhända icke skulle tillåtit sig. Hans till grymhet mest villiga kreatur var en tysk vid namn Kniper, överste eller general. Med honom var alla försök till underhandling ändamålslösa, eftersom han vanligen även i berusat tillstånd bibehöll redig sinnesförfattning. En enda person i gården kunde meddela sig med barbarerna, nämligen min far Johan Henrik. Det var därför han underkastades dagliga förhör om vad som hänt eller kommer att hända med de i grannskapet kampererande svenskarna.

Vid ett av dessa förhör hände följande. Till Kristinestad hade anlänt en svensk fregatt med 110 mans landstigningstrupper ombord och detta skulle berättas för generalen Orloff-Denisoff. Som vanligt var han berusad och låg med av vrede gnistrande ögon utsträckt på en säng. Han frågade att hur många man det fanns på den svenska fregatten. Min far kunde inte säga annat än vad som ryssarna redan visste efter alla rykten. Men den ursinnige Orloff vände ”hundert und zehn” till ”zehn hundert” – ”da sist tausend” och påstod att berättaren med denna uppgift ville föra honom bakom ljuset. De försökte på samtala på franska men det gick lika dåligt. Min far förklarades för fånge med antydan att observera att en galge stod upprest utanför fönstret. Min farfar Johan Roos, som var fullkomligt obekant med dessa språk som talades, kallades därmed till förhör och han blev slagen och misshandlad.

Man väntade det värsta men plötsligt ändrade vilddjuret Orloff ton. Han bad både min far och farfar om förlåtelse och ville begära dem att dricka toddy i hans sällskap. Några andra av befälet omtalas med vitsord för mänsklighet och moderation och ofta var min far Johan Henrik på grund av sin lilla språkkunskap i tillfälle att hos dessa utverka någon lindring för allmogen och andra bekanta, som led av underbefälets och soldaternas övervåld.

Stormen avlägsnade sig men gårdens egendom var förskingrad och dess invånare var nedtryckta av lidanden. Den ryss, som farsgubben annars berömde, alltså general Alexejeff, hade enligt vad min mor visserligen inte bidragit till att lindra familjens bekymmer och sorg. Husets förluster för året 1808 slutade därmed att först farfar Johan Roos och kort därefter farmor Agata Kristina, bägge brustna i sitt väsendes innersta, vandrade ”all världens väg”. Stunden var kommen att man skulle flytta, man hade ock redan i hundrade år bott kvar.

Med anledning av kriget var det för övrigt min fars favoritämne att omtala de händelser, som han under den olyckliga tiden upplevt och bevittnat. I flera detaljer kan hans berättelser var av allmänt intresse. Här är likväl icke stället att ingå på en undersökning därom. Min far var även rik på anekdoter och jag påminner mig händelsevis vad han berättade från tillfället av ryssarna intågande i Lappfjärds by.

Då ryska trupper första gången under kriget intågade i denna by, var det inte många invånare som vågade stanna vid vägen och beskåda dessa. Men vid inkörsporten till en gård stod en gammal gumma, som med sammanknäppta händer oupphörligen ned och varje gång hon neg frammumlade hon dessa ord: ”Jesus näpse dig, satan!” Gumman böjde sina knän vid nämnandet av Jesu namn. Ryssarna menade att det vore en övermåttan god och välmenande gumma. Det var hon sannolikt också men någon vän av ryssarna var hon inte.

För teckning av det tidsskede som följde efter kriget, är jag helt och hållet i avsaknad av autentiska källor. Några brev från den tiden förekommer inte i den lilla brevsamling som jag har kommit över, som berör min släkts gamla familjeförhållanden. Min far har utförligt berättat hur allt var i oordning på Alkulla gård men inte alls hur man därefter så småningom började ordna upp sakerna. Vad arvet efter farföräldrarna vidgår så erhöll min farbror Jakob på sin lott en gammal mangel, ett bord och ett silverur. Min far Johan Henrik fick likaså ett ur, en koffert med gammelfarfar Daniel Eliasson Roos´namn målat i rött och den tebricka som Orloff-Denisoff använde då han bjöd på toddy åt min far och farfar och kanske något annat smått. Hemmet torde ha bortgått för skuld.