Stormningen av Näsilinna.

En person, som endast kallade sig A. K. men som torde vara Axel Klockars, skrev en artikel om hur det gick till då lappfjärdspojkarna tillsammans med andra sydösterbottningar, för en dag intog de rödas högkvarter i centrala Tammerfors. Gruppen som kallades ”Melins kompani” gjorde ett oväntat anfall mot rödgardisternas högkvarter, som var inrymt i Tavastlands museum, som kallas Näsilinna. Vill du läsa mera om Melins kompani och vilka sydösterbottningar som var med, klicka då HÄR!

Den här slottsliknande byggnaden i Tammerfors byggde Peter von Nottbeck år 1898 och den fick då namnet Milavida. Byggnaden som är planerad av Karl August Wrede såldes 1905 åt Tammerfors stad som började kalla den för Näsilinna och där inrymdes Tavastlands museum. Slottet skadades svårt under striderna 1918 men har sedan restaurerats i ursprungligt skick.
Den här slottsliknande byggnaden i Tammerfors byggde Peter von Nottbeck år 1898 och den fick då namnet Milavida. Byggnaden som är planerad av Karl August Wrede såldes 1905 åt Tammerfors stad som började kalla den för Näsilinna och där inrymdes Tavastlands museum. Slottet skadades svårt under striderna 1918 men har sedan restaurerats i ursprungligt skick.
Här på kartan ser vi var Näsilinna ligger.
Här på kartan ser vi var Näsilinna ligger.

Senare har det gjorts en film ”Slaget om Näsilinna”, som visar hur kallblodiga våra förfäder var i striderna i inbördeskriget i början av 1918. Denna artikel publicerade i tidningen Syd-Österbotten den 8 maj 1918:

En dag med 6:te Vasa jägarbataljons 1 kompani.

En hjältemodig bragd av svenska gossar från Kristinestadstrakten.

Vi skriver aftonen den 2 april. Vårt kompani ligger inkvarterat i Messukylä kyrkoby, ungefär 3 km från Tammerfors. Från Tammerforshållet hörs ingenting vidare än den vanliga artillerielden och starkt ljussken från någon brinnande byggnad i staden. Men sådant här har varje kväll passerat. De röda börjar skjuta så snart de ser att vi tänder ljus på kvällarna här i vårt logi. Exploderande granater yr ofta omkring här i vårt grannskap, många gånger nästan alltför nära, men besynnerligt nog utan att det minsta skadar oss. Vanan blir ock här halva naturen. Vi sover ungdomens sorglösa sömn, de timmar vi har att sova.

Gunnar Melin som ledde den svenska gruppen med sydösterbottningar till Näsilinna och tillbaka, var född i Vasa och hade fått jägarutbildning i Tyskland.
Gunnar Melin som ledde den svenska gruppen med sydösterbottningar till Näsilinna och tillbaka, var född i Vasa och hade fått jägarutbildning i Tyskland.

Redan nämnda kväll kl. 9-tiden var vi liggfärdiga, visserligen hade ett och annat rykte sipprat ut under dagens lopp, men så kom ordern: Alla gruppchefer har sammankomst hos fältväbeln, manskapet blir liggande fullt påklätt, sedan envar först i rustkammaren försett sig med 250 patroner. På vår sammankomst hos fältväbeln fick vi närmare besked om vad saken gällde, jämte nödiga instruktioner. Där fick vi veta vad vi redan anat, att allmän stormning från alla sidor av Tammerfors skulle utföras kl. 3 på morgonen den 3 april. Vårt kompani hade fått på sin ära att gå främst i spetsen för fyra á fem bataljoner. Vi skulle springande i gruppkolonn ”smita i väg” längs landsvägen till stadens nordöstra sida, till vi hunnit få fotfäste på stadens gator. Så åter språngmarsch genom staden skrikande och hurrande som galningar, tills vi nått vår bestämmelseort Tavastlands museum. Där skulle vi ordentligt få vila ut efter ett språng på cirka 2 ½ km. Detta var vår order.

Skulle vårt företag vara utförbart? – Men hur som helst, ingen tvekan. Vi hade vår order och skulle utan vidare lyda.

Kl. ½ 1 på natten kom alarmordern: Inga vidare persedlar tas med, än geväret, patroner, yxor och handgranater, resten lämnas i förvar hos trossen. Kl. 1 avtåg, tysta och inget rökande för att ej förråda oss. Kl. ½ 2 nådde vi några kasärnbyggnader. Där hukade vi oss ner eller lade oss direkt på den frusna marken. Väderleken var rätt kylig. Tysta som andar låg vi där, endast någon sakta viskning hördes. Kanske var det en stilla bön, som trängde över ens läppar? Det som sen följde, satte våra nerver på helspänn. Kölden gjorde även sitt till. Vi började frysa så att tänderna skallrade.

Kl. 2 kom en större projektil från våra batterier fräsande genom luften och kreverade i staden. En knapp sekund och åter en dito. Förspelet hade börjat. Knall på knall följde stundom 2 á 3 i sekunden, hotande att spränga ens öronhinnor. Så fortgick det oavbrutet i en timmes tid, då det kl. 3 helt plötsligt avstannade.

I detsamma flög tre klara ljusbomber opp i vår omedelbara närhet. Det var tecknet. Inom ett ögonblick var vi alla på benen. Nu skulle dagens egentliga arbete börja. Vårt kompani stod färdigt främst i spetsen, med påskruvade bajonetter. En handrörelse och vi satte av i marsch – marsch. Benen var något styva i början men det klarade sig snart. De första hundra metrarna gick som en dans, inte skott hade ännu avlossats, ehuru vi var mitt ibland de rödaste röda. Plötsligt började de röda från en närbelägen höjd att smattra med sin kulspruta. Liten förvirring bland oss men genast hörde vår överlöjtnant Melins kraftiga, lugna stämma ropa: ”Framåt” och framåt gick det oavbrutet. Mången kamrat snavade i den mängd av järntråd, som låg tvärs över landsvägen. För många blev det fallet det sista, ty även kulorna från de röda började hjälpa till. Underligt är att en enda av oss kom igenom, men troligen var de röda så förvirrade, att de inte visste vart de sköt.

En liten händelse vill jag ej förbigå, emedan den just ådagalägges de rödas nervositet.

När de första grupperna nått så att säga fast mark i staden, kom en röd fältherre jämte ett par hantlangare emot oss med en lyftad bastant käpp, ropande att vi genast för f – n skulle gå till våra platser, för nu kommer dj – na. En salva; hurra och sedan vidare framåt. Detta gick också utan vidare motstånd, om man undantar några krypskyttar och en och annan röd rysse, vilka fick sina välförtjänta straff. Slutligen nådde vi stadshuset, som sades vara besatt och vilket även besannade sig. Men även här torde förvirring inträtt, ty jag tror att de sköt endast skrämskott på oss. Efter att med några välriktade skott gjort fönstren rena lyckades vi även här ”smita i väg”. Så följde vi gator framåt tills vi nådde en fabriksbyggnad, där vi skulle över forsen. Nu kom yxorna till användning, ty vi måste spränga portarna för att slippa in och därefter ut på en dammbyggnad över till andra stranden. Så igen in i en fabrik, över ett mindre hus, ner från taket med ett 3 meters höjdhopp, så igen ut på ett slags dammbyggnad och över till andra stranden. Men här började kulor att vissla runt öronen. Här satte vi oss genast i ställning och så framåt igen. Vi hade så kommit fram in i en park och var nu helt nära vårt mål för dagen. Ännu några steg och vi var inne i muséet, några handgranater och vi var herre på täppan – för tillfället åtminstone. Klockan torde vid det laget ha varit omkring 5 på morgonen. Vi hade alltså tagit vår uppgift ganska lätt och skulle nu ha fått det bra, om blott de andra bataljonerna varit i stånd att följa efter. Nu först märkte vi till vår häpnad vårt fåtal, cirka 175 man som följde med ända till slutet. Vi måste därför genast försäkra oss mot överfall, ifall de röda fått någon vetskap om vårt fåtal. Allt var sedan lugnt ända till kl. 7, då vi märkte några rörelser hos de röda bakom några vedtravar på cirka 800 meters avstånd.

Samtidigt märkte vi också, att de låg fulltaligt i en närbelägen löpgrav. Kulorna började nu tala sitt säregna språk. Vår belägenhet blev kritisk. Kulorna ven från alla väderstreck. En detalj måste jag här omnämna. När vi stormade muséet föll i våra händer 2 kanoner och en kulspruta. Dessa skulle nu ha varit oss väl till pass, om blott en enda av oss förstått sig på dem. Kulsprutan försökte nog sig en överjägare med. Men troligen fick han den ej att funktionera riktigt, eftersom han slängde den ifrån sig.

Vad som sedan hände under tiden kl. 7 på morgonen till kl. 9 på kvällen är för mig som en dröm. Hur kunde vi 175 man emotstå en kanske tiodubbelt starkare hänsynslös fiende, vilken hade till sitt förfogande kulsprutor, kanoner och manskapet instuvat uti skyttegravar. Under dagens lopp minskades nog vårt manskap och även vårt befäl led svåra förluster – ungefär hälften. Så snart en enda av oss visade sig i fönstren, var man säker om att genast skulle fiendens kulspruta börja smattra. Men jag tror nog ändå att de rödas förluster även här var mycket större än våra. En ytterst tråkig sak var det, att inga sanitärer följde med oss på morgonen, varför månget ungt och förhoppningsfullt liv gick till spillo, då vi ej hade tillräckligt med förbandsmaterial.

Efter striderna i april 1918 var Näsilinna svårt skadat.
Efter striderna i april 1918 var Näsilinna svårt skadat.

 Omsider inträdde skymningen och även vårt befriande. Och denna kom i ”grevens tid”. Tavastlands museum var då i fallfärdigt skick genom de rödas häftiga kanonad på eftermiddagen. En sak må jag med glädje omnämna och det var befälets lugn och kallblodiga sätt och uppmuntran på allt vis att vi borde hålla stånd. Kl. 9 på kvällen ansåg emellertid befälet också det vara bäst, att vi försökte komma undan. Ty mot en anstormning från de rödas sida skulle vi numera helt säkert ej varit i stånd att försvara oss, varefter vårt öde varit beseglat.

 Näsilinna original_697319_original_bbf61fa361fa81e0db76da97a259680ede61b3e2216f8525d34cb6678a81b1d8

Vi har idag svårt att förstå att så här kunde det se ut i Finland för 100 år sedan.

Tysta som andar, smet vi åter iväg alla, som blott var i stånd att röra sina ben, däribland många svårt sårade. Som genom ett under lyckades vi också komma över en järnvägsbro, där de röda på dagen uppställt en kulspruta rakt emot oss. Troligen hade deras mordvapen råkat i olag eller hade de helt enkelt lämnat sin post. Helskinnade slapp vi upp på Näsijärvi och var räddade. Trötta, uthungrade och sårade nådde vi kl. 1-tiden på natten våra kvarter, där vi genast kastade oss på bara golvet och sömnen inträdde omedelbart. 

Så här vackert är Näsilinna i dag. Dess historia är tragisk och det var just här som 175 sydösterbottningar belägrade sig under en dag, omringade av tusentals rödgardister och ryska soldater. Och att de sedan lyckades bryta sig ut och ta sig tillbaka till de egna trupperna är en hjältebragd som det talas om fortfarande.
Så här vackert är Näsilinna i dag. Dess historia är tragisk och det var just här som 175 sydösterbottningar belägrade sig under en dag, omringade av tusentals rödgardister och ryska soldater. Och att de sedan lyckades bryta sig ut och ta sig tillbaka till de egna trupperna är en hjältebragd som det talas om fortfarande.