Närpesbornas avväpning av de ryska trupperna i Kaskö.

Denna långa artikel ur Kaskö Tidning 6.2 1918:

Avväpningen.

Av vissa orsaker berörde vi i vårt senaste nummer (2.2.1918) icke, huru händelserna utvecklade sig här i staden. Militären delgavs kännedom om innehållet i det telegram, som stadsmyndigheterna emottagit av de Österbottniska skyddskårernas anförare Mannerheim. I detta telegram meddelades, att alla garnisioner från Gamlakarleby i norr till Seinäjoki i söder avväpnats och att de Österbottniska bönderna med vapenmakt skulle bekämpa de röda banditligorna, för återställande av lugn och ordning i landet.

De röda och soldaterna.

Våra röda ha icke försummat tillfällena att uppagitera militären mot stadsbefolkningen. Under orosdagarna ha de gjort täta besök hos soldaterna, där de för dem uppdukat och hopljugit den ena historien värre än den andra. De ha uppmanat dem att icke låta avväpna sig, utan ansluta sig till de röda och göra gemensam sak med dem för införande av nya och förbättrade samhällsmetoder. De behövde icke frukta för bönderna eller skyddskårerna, ty de voro endast några hundra man, som icke förmådde att kröka ett hår på dem. Om soldaterna läto avväpna sig, skulle be bli skjutna av borgarna. Man kan lätt förstå de rödas ställning. De hade vädjat och hoppats ända in i det sista, att de med hjälp av de ryska bajonetterna skulle kunna vända upp och ner på staden och att de i skydd av bajonetterna med militärens medverkan skulle få plundra och ödelägga hundradetals hem i vår trakter.

Deras fromma önskningar gingo lyckligtvis icke i uppfyllelse. Största delen av den här förlagda militären ville icke deltaga i dylika skändligheter. Det finnes soldater, allvarliga och sansade män, som i över två års tid vistats i staden. De ha under denna tid lärt känna stadsborna och haft förmåga att skilja mellan laglydiga medborgare och de etterrödas oroselement.

Dessa soldater, som väl insågo det allvarliga i situationen och voro övertygade om att de icke levande skulle lämna Österbotten om de tillgrepo vapen, ville icke medverka till stadens ödeläggande eller att blod skulle flyta. Väl fanns en del yngre element bland soldaterna, sådana som genom kriget blivit hemlösa och tappat all kontakt med släktingar och fränder, vilka voro böjda för att lyssna till de rödas locktoner.

De hade ju intet att riskera. Under krigsåren ha de genom sitt kringflackande och oroliga liv förlorat alla vekare känslor och blivit offer för lidelse och hat. Det är ju krig – och i krig är ju allting tillåtet.

En annan omständighet, som man icke heller får förbise, var att militören stod inför den risken, att om de godvilligt och utan motstånd utlämnade sina vapen, de vid återvändande till Ryssland riskerade att bli arkebuserade som landsförrädare.

Skyddskåren.

Under sista och denna vecka har stadens skyddskår nattetid patrullerat i staden. De senaste dagarna har patrulleringen pågått dygnet om. Stadsborna ha under de senaste dagarna mangrant anslutit sig till den frivilliga vakttjänstgörningen. Manskapet har rekryterats från sextonåringen ända upp till mannen i sextioårsåldern, alla besjälade av samma känslor och mål, försvarandet av hem och härd samt införande av lag och ordning i samhället.

Annons i Kaskö Tidning 6.2.1918.
Annons i Kaskö Tidning 6.2.1918.

 

Man ville till det yttersta stå på den post, där man blivit ställd. De lekamliga behoven, sömn och mat, fingo vika för den enskildes plikt mot samhället och fosterlandet. Närpes skyddskår har skickat reservmanskap hit som avlöst stadens skyddskår vid vakttjänsten.

Underhandlingar med militären.

På tisdagen (29.1 1918) började stämningen bli något tryckt. Vilda och otroliga rykten voro i omlopp om ställningen och läget på andra orter. Sedan telegrammet om militärens avväpning på övriga orter ingått till stadsmyndigheterna, beslöto representanter för skyddslåren och stadsborna att meddela militären om ställningen och stämningen i landet, samt uppmana dem att frivilligt sina vapen. I onsdags (30.1 1918) besökte borgmästaren Lund, poliskommissarien Lakari och stadsfiskal Nurmio, med kontoristen Arthur Lumme som tolk en av officerarna och framlade saken för honom. Soldatkommittén sammankallades och avväpningsfrågan debatterades. Sedan soldaterna samlats och frågan framlagts för dem, beslöto de att icke utlämna sina vapen. Underhandlarna meddelade då, att för den händelse de vidhöllo sit beslut, en skyddskår på över 1.000 man för närvarande liggande i Närpes och avvaktade order att ingripa och med makt avväpna militären.

Militären ville dock inte tro detta, utan fordrade, att underhandlare från de i Närpes förlagda skyddskårerna skulle infinna sig i Kaskö. Detta förslag förkastades av Närpesborna, vilka fordrade, att underhandlarna skulle komma ut till Närpes för att avgiva sitt svar. Ett extratåg ställdes till deras förfogande, med vilket följde borgmästare Lund, kontoristen Artur Lumme och fyra soldater. Tåget avgick vid tolvtiden och stannade på västra sidan av järnvägsbron, som går över Närpes å. De mottogos av parlamentärer från skyddskårerna. Militären fordrade att få behålla sina vapen, men lovade att hålla sig fullständigt neutrala och icke blanda sig i skyddsgardets eller de rödas förehavanden. Av gammal erfarenhet visste man att ryska löften icke äro att lita på. Militärens förslag avböjdes samt tillställdes dem ett muntligt ultimatum, att de senast klockan 3 på dagen skulle avgiva bestämt svar. För den händelse de icke ginge in på skyddskårens fordringar om fullständig avväpning, skulle Närpesborna fortast möjligt per extra tåg anlända till Kaskö och vidtaga med avväpningen.

Från järnvägsbanken kunde de ryska parlamentärerna övertyga sig om att det var kraft bakom de uppställda fordringarna och att Närpesborna icke voro att leka med. Utefter vägen från järnvägsstationen genom Finby och uppefter kringliggande vägar låg bondehären uppgående till 1,200 man, väl beväpnade och brinnande av iver att rensa fosterlandet från främmande inkräktare och de röda bandit- och huliganhoparna.

De ryska parlamentärerna uppskattade bondehären till en 5 á 600 man. Under dagens lopp anlände ytterligare stora förstärkningar av manskap från Korsnäs. Korsnäsborna voro väl beväpnade och utrustade.

Då de ryska parlamentärerna icke hade fullmakt att träffa något avgörande i avväpningsfrågan, återvände de med extratåget till staden.

Inför avgörandet.

Militären var icke sinnad att genast ställa sig skyddskårernas ultimatum till efterrättelse. Många av dem voro böjda för att icke lämna vapnen ifrån sig utan strid. Då de icke hunno besluta i saken till det överenskomna klockslaget, anhöllo de om en halvtimmes uppskov, för att avge sitt slutliga svar.

Under tiden rådde i staden en mycket tryckt och orolig stämning. Man var icke säker om, huru resultatet av underhandlingarna skulle utfalla. För att säkerställa sig för obehagliga överraskningar vidtog en del familjer åtgärder för att lämna staden och sätta sina små barn i säkerhet. Även äldre lämnade hus och hem för att övernatta hos bekanta. På Eskilsön lär det i alla gårdar varit stadsbor som nattgäster.

De röda sågos här och där stå samlade i små grupper. Förbi passerande soldater tillropades av dem med hälsningar och uppmaningar att icke giva sig godvilligt. Ända in i det sista såg man enstaka exemplar av de etterröda agitera upp soldaterna mot samhället.

Spelet var ju hårt och utsikterna synnerligen mörka för att deras djävulska planer skulle lyckas. Deras röda giftiga draksådd hotade att bli en misslyckad skörd. När det kom till de rödas kännedom, att skyddskåren ifrån Närpes skulle deltaga i avväpningen yttrade en av sällskapet, ”att det vore bäst om de togo skyfflar med sig, för att gräva sina egna gravar, ryssarna skulle sedan spela upp en segerhymn och nedskjuta dem i de gropar de grävt. Endast pjäxsulorna, vilka skulle stå rätt upp, skulle bliva det enda synliga av dem.”

Vid halv fyratiden på eftermiddagen hade militären ställt sig Närpesbornas ultimatum till efterrättelse och beslöt att frivilligt lämna sablar, ammunition och kanoner ifrån sig.Man kunde nu åter andas lättare och den beklämda stämningen lade sig något. Ännu återstod dock mycket, innan man kunde känna sig lugn och säker.

Kapituleringsvillkoren.

En skriftlig överenskommelse mellan skyddskårerna och representanter för militären undertecknades av borgmästaren Lund och bankdirektör Oskar Nix från Närpes. I denna överenskommelse framgick, att militären på grund av skyddskårernas övermakt nödgats kapitulera samt låtit avväpna sig av skyddskåren. Militären äger att fritt och obehindrat röra sig inom stadens områden, men förbjudes att begiva sig till Närpes eller andra orter. Samt försäkras personligt skydd till liv och egendom.

Sönderslagna gevär.

Resultatet av underhandlingarna mottogos på olika sätt av soldaterna. En del voro mycket nedstämda över att skiljas från de krigiska symbolerna. Åter andra mottogo underrättelsen med en likgiltighet och voro glada över att lugn och säkerhet för dem skulle inträda. Tvenne krigare av gränsbevakningen gingo, genast då de fick veta att de skulle avväpnas, till närmaste knut och sönderslogo sina gevär.

Avväpningen.

Klockan 5.40 på onsdagskvällen (30.1.1918) anlände ett extra tåg från Närpes, med vilket följde de skyddskårister, som utsetts att avväpna militären. Företrädda av en vit flagga tågade de i led om två och två från järnvägsstationen upp i staden. Med biträde av den härvarande skyddskåren vidtogs genast med insamlandet av vapen och ammunition i de olika inkvarteringskasernerna. Fora efter fora anlände till järnvägsstationen, där vapenförråden inlastades i järnvägsvagnar. 7 kanoner, 225 fullt dugliga gevär och 43 delvis skadade. Ammunition till kanonerna och sprängämnen av allehanda slag i avsevärda mängder tillvaratogos. Klockan halv elva på aftonen (30.1.1918) avgick tåget med vapenlasten och Närpesborna.

På torsdagen fortsattes vapenletningen. Man hade starka misstankar att en del soldater undangömt gevär och ammunition i staden hos sina damer och övriga bekanta. Än gingo rykten att de röda skulle genom köp och på annat sätt kommit i besittning av gevär och ammunition. Hos tvenne ryssdamer söder i stan anträffades gevär och hos militären anträffades i propstravar och halm en del bajonetter. Dylika funnos även gömda bakom tapeterna i deras inkvarteringsställen.

Rymlingar.

I onsdagskväll begåvo sig 21 soldater tillhörande gränsbevakningen på rymmarstråt med Kristinestad som mål. Att de haft svårt att i den rådande dimman och mörkret ta sig fram genom skogen och ner till isen, visa de spår man anträffat efter dem. Tre av dem återkommo och läto avväpna sig.

Kaffebjudning.

Som ett ringa tack för Närpesbornas hjälp och kraftiga uppträdande hade stadens damer anordnat en enkel kaffebjudning i Ungdomsföreningens lokal. Tal höllos till Närpesborna, däri de tackades för sitt manliga och raska uppträdande. Talen besvarades av Närpesborna och den stämningsfulla samvaron avslöts med Vårt land.

Hemfärden.

Klockan sex avgick extra tåg med Närpesborna till hembygden. På samma tåg transporterades militärens kanoner. När tåget avgick uppstämdes Vasa marsch. Närpesborna och den vid avfärden närvarande allmänheten instämde.

Kasköbornas tackdikt till skyddskåristerna i Närpes, införd i Kaskö tidning 6.2.1918.
Kasköbornas tackdikt till skyddskåristerna i Närpes, införd i Kaskö tidning 6.2.1918.

 

Denna korta artikel ur Kaskö Tidning 6.2 1918:

List.

I fråga om det tillfälle, då Närpes skyddskår vid Finby station mottog utskickade från militären i Kaskö, skriver tidningen Syd-Österbotten: ”I de bakre leden, där gevär för tillfället saknades, tog man i stället gärdsgårdsstörar, och i skymningen lyckades listen”. Händelsen försiggick mitt på ljusa dagen öppet och ärligt, och något svek eller bedrägeri var här ej fråga om. Närpes skyddskår gick modigt till strid och behövde ej gripa till list. Dess ära är obefläckad och ren och fördunklas icke av Syd-Österbottens oeftertänksamma prat.

Följande artiklar ur Kaskö Tidning 6.2 1918:

Avresan.

I söndags eftermiddag (3.2. 1918) ingick order till skyddskåren, att ryssarna skulle göras klara för att fortast möjligt avresa från staden. Från Närpes hade med ett extratåg anlänt ett femtiotal skyddskårister, som skulle biträda och medfölja som konvoj på resan. Patruller utsändes från högkvarterat till kasernerna i staden för att underrätta ryssarna om avresan och bevaka dem.

I kasernerna slog underrättelsen ned som en bomb. Under en nervös och orolig brådska instuvade soldaterna sina tillhörigheter. En del visade uppriktig glädje att få lämna staden. Andra åter tog det mera tragiskt och vemodigt.

Vid åttatiden på kvällen var redan den första kontingenten klar att marschera till station. På stationsområdet rådde ett rörligt liv. Ett extratåg stod uppeldat och klart att bortföra ryssarna.

Den ryska lotsen.

Det ryska lotsverket som härstädes haft en infödd representant vilken på kronans räkning gått här i två års tid och haft sötebrödsdagar fick även göra sina landsmän resesällskap. Han uppfiskades i sitt lokus och fördes till stationen för att lotsa landsplågan från våra trakter.

Visitering.

Innan dessa fingo tillåtelse att bestiga vagnarna , undersöktes deras bagage och klädbylten av skyddskåristerna. Vid undersökningen hittades nog ett och annat, som togs i beslag för att förvaras härstädes, tills vidare bestämmes från högre ort. Ett lass med mjöl och gryn samt diverse annat, som nedkörts till stationen, sökte ryssarna få med sig i vagnarna, men hindrades av skyddskåristerna.

De sista minuterna.

Sedan visiteringen och undersökningen slutförts halvelvatiden, inväntades order för tågets avgång. Under väntan sågs en och annan av soldaterna i samtal med stadsborna, undrande och spörjande dem vart resan gällde.

På den frågan kunde ortsborna lika litet som skyddskåristerna lämna något bestämt svar. Endast att resan gällde Seinäjoki. I vagnarna sökte soldaterna inrätt sig så bekvämt som möjligt. Sittande på klädesbylter, säckar och skrin hade de nu göda tillfällen att övertänka svabådans förgänglighet. (svabåda är ryska och torde betyda ungefär frihet på svenska). Man kunde icke nu, som under svabådan på en andra klassens mjuka och bekväma soffa sträcka ut sin stofthydda för att efter kortspel och nattsudd få en ostörd vila. Från en av vagnarna trakterade en marinsoldat sina olycksbröder tröst från en dragharmonika. Även hördes en balalaika strängad till en vibrerande avskedssång.

Från stationshuset utropades på ryska och svenska, att tåget skulle avgå efter fem minuter och att soldaterna skulle ta plats i vagnarna. På skyddskårens vägnar utdelades cigarretter bland soldaterna.

Vagnarna låstes och efter avgångssignal ångade tåget med krigsfångarna ut från stationen klockan fem minuter före 11 på kvällen. Från tåget klämde skyddskåristerna i med Vasa marsch, vilken sångs vackra och kärnfriska ord samt eggande toner mana till dåd och mannabragd för hembygd och fosterland.

Friskare fläktar.

Man kan nu åter andas ut efter att i tre års tid haft gästabud för de grå. Väl finnas de av det så kallade täcka könet, som nu gå i sorg över att tovaritschi rest. Trösten kommer väl med sjöfartens öppnande efter islossningen.

Vi kunna nu åter fira våra fester och ha våra sammankomster utan att nödgas jämnt och ständigt ha de grå oroselementen inom knutarna. De röda äro naturligtvis ledsna och nedstämda. De ha nu icke bajonetten att vädja till. Trösten kunna de heller insupa från Vapaa Sana och Österbottens Folkblad. Dessa tidningar hava tills vidare upphört att sprida det röda giftet i samhällskroppen.

Storstädning.

Sedan ryssarna rest, vidtogs i måndags storstädning och inventering i kasernerna. En hemsk syn av förödelsens styggelse mötte en i alla kaserner undantagandes marinsoldaternas kvarter, vilka voro präglade av att där rått en viss grad av renlighet.

Klädespersedlar, underkläder, drypande av smuts och allsköns ohyra, pälsar, gamla stövlar, täcken, verktyg och hästmunderingspersedlar lågo kringspridda huller om buller i kasernerna. Det hela visade tydligt, att en oerhörd brådska varit rådande vid avfärden.

Det var nu för de utkommenderade skyddskåristerna att sortera ihop den ärorika ryska arméns sista kvarlevor från en nu i hast förgången glansperiod. Hela dagen pågick inventering och transport av soldaternas, ryska kronans och stadens egendom. Även livsmedelsförråd av mjöl, gryn, kött m.m. tillvaratogs och fördes till stadshuset.

Även vapen och patroner anträffades på undangömda ställen i kasernerna. Bland de tillvaratagna även värdefulla militära inventarier, vilka nu komma skyddskårerna väl till pass och kunna tjäna dem till stor nytta mot de röda huligan- och banditligorna.

Militärhästarna.

De vid avväpningen i Kaskö och Benvik tillvaratagna hästarna har placerats på olika platser inom Närpes och Övermark.

Tillbaka till huvudartikeln.