Del 10. Flyktförsöket till U.S.A. med Erland Norén.

Emil och jag arbetade i Rock Bay tills campen lades ned för jullov. Detta var 1926. Vi for så in till Vancouver och tog in på det välkända stället Cordova House, där så många landsmän bodde. Vi åt ute på stan, mest på de skandinaviska restaurangerna och i Finnsmidjon, så kallades en fin restaurang nere på Coral St. Där serverades stående bord för 40 cent och det var billig och kraftig kost.

På Cordova House bodde också några rikssvenskar men de flesta var österbottningar. Där var liv varje torsdag kväll då tjänsteflickorna, som arbetade i familj hade sin lediga kväll. Där dansades det i köket och i ”sitting rummet” till grammofonens ljud. Vi var ju nästan alla ungdomar, som bodde där.

Julen firade jag där i glatt sällskap. Efter julen kom så oväntat den första snön jag såg i Vancouver, varför de flesta lumbercamperna lade ned arbetet och många loggers strömmande in i staden. Jag gick nu arbetslös i över två månader och det tärde på mitt bankkonto i Bank of Montreal. Jag hade pengar på banken men de flesta andra hade spenderat stora besparingar. De måste nu dra sig fram på lån av kamrater, som var förståndigare och höll i pengarna.

Tiden fördrev vi med att spela kort och bråka med flickorna som städade och kokade i köket. På kvällarna gick vi ofta på bio eller teater som det fanns många att välja bland i en så stor stad som Vancouver. Annars så sov vi länge om morgnarna, så länge att det var hunger som drev upp oss. Det blev ju inte att gå och lägga sig tidigt på kvällarna heller.

Så var det att efter toaletten och rakningen (man måste ju vara så fin som möjligt då man rörde sig ute på stan) att gå och få en riktig måltid. Vi valde oftast Finnsmidjon, där maten serverades från stående bord. Det var bara att plocka för sig av de många rätterna, allt för en billig peng. Två gånger om dagen åt jag oftast, däremellan något kaffe eller beerglas, som serverades från någon gatuservering.

Av gammal vana tog jag en promenad till arbetsförmedlingen, men där var ju ingenting att få. Andra dörren från kontoret på gatan fanns en biljardhall, som ägdes av en österbottning och där brukade vi råka på bekanta, så vi tog några spel.

Många av mina bekanta tillbringade sin tid på någon krog men jag försökte hålla mig därifrån så mycket som möjligt eftersom det gick för mycket pengar. Men tiden i overksamhet i stadslivet blev också lång i längden. Jag var ju van att arbeta ute i de stora skogarna.

Min kusin Erland Norén som då bodde på ett hotell, kom så en dag över till mitt rum och frågade om jag inte var intresserade av att ta en tripp över till U.S.A, där han i Montana vistats några år som minare under sin första resa till Amerika. (enligt senare uppgifter var det nog i Massachusetts, som Erland hade vistats, men kanske Arthur tyckte att det lättare att skiva Montana?) Han trodde att arbetet där var säkrare än här i loggingcamperna i B.C. Han ville ha mig med, för ensam ville han inte gå över gränsen, som var både olagligt och riskfullt. Vi beslöt att fundera några dagar på saken.

Så en vacker morgon, då solen sken för en gångs skull på länge så beslöt vi båda att göra slag i saken och göra oss klara för resan till U.S.A. Jag gick till banken och tog ut alla mina besparingar på ca 200 dollar och så skänkte jag mina arbetskläder åt en god vän. Vi skulle ju ha med oss endast de kläder som vi stod i på resan, för att inte väcka uppmärksamhet.

Inom några timmar var vi klara. Det skulle ju inte ta oss så lång tid att åka ned till gränsen. Övergången av gränsen skulle ju ske i mörker på kvällen. Det var ju i mars månad 1927, så dagarna var korta.

Vi gick så upp till Hastings Street och tog en annan gata till New Westminster och vidare med spårvagnen ut till en ort som hette Aldergrove, där en Lappfjärdsbo som hette Frank Erikson hade en farm som gränsade ut mot gränslinjen. Frank var gift med en rikssvensk flicka och de hade en hönsfarm med tusentals hönor som gick fritt ute.

Han visade oss hur vi bäst skulle ta oss över taggtrådsstängslet. Skymningen blev tätare och vi gick enligt hans riktning, så det var bara att krypa under taggtråden, så var vi inne i U.S.A. Tullmannen fanns flera hundra meter ifrån oss i en liten tullstuga och han syntes inte till. Vi behövde inte gå långt innan vi kom till en bilväg, som vi följde i sydvästlig riktning. Karta och kompass hade vi nog. När någon bil kom på avstånd, kröp vi ned i gräset vid sidan av vägen. Det var spännande!

Så traskade vi på i timmar tills det kändes i benen och modet föll, då vi tänkte att vi skulle gå hela natten, men vi sade ingenting till varandra. Så vid 10 -11 tiden på kvällen kom vi in i en liten farmby och där var gator av olika namn. Vi gick och tittade efter vägen till Bellingham i Seattle. Då vi gick och sökte, så såg vi inte den civila polismannen som plötsligt dök upp ur dimman. Han hade säkert följt efter oss under vårt sökande efter rätt väg.

Han frågade oss vart vi skulle och varifrån vi kom. Vi svarade att vi tänkte oss till Everson, som borde vara där omkring, samt att vi kom från Aldergrove. Han var ju polisman och såg genast vad vi var för karlar som strövade runt sent på kvällen.

Sedan sade han på engelska att det är bäst att vi följer med honom. Vi gick en liten bit och in i ett större hus än de vanliga villorna. Vi såg senare att polisstationen var inrymd i en brandstation. Det var nämligen till polisstationen som han tog oss. Där bakom disken satt en äldre polisman, som var civilt klädd men han presenterade sig som sheriff i byn.

Han började fråga ut oss hur gamla vi var och var vi var födda. Han frågade också när vi kommit till Canada. Han nämnde Canada då redan.

Jag hade med Erland kommit överens om att om vi blev fast, så skulle vi säga sanningen. Vi togs in en i gången då vi förhördes. Vi sade att vi hade gått vilse i dimman och att vi kunde komma över gränsen utan vidare, då vi inte såg några vakter.

Allt vad vi hade i våra fickor fick vi sätta framför honom på bordet. Det var ju våra klockor och pengar. Jag hade en liten Kauhavakniv med slida, som vi brukade ha hemma i Finland hängande i vår väst. Den var mycket vacker, utsirad med ett hästhuvud och bladet var ca 2 tum långt och det sade han nog var barnsligt att bära. Sådana skulle bara användas som pennvässare.

Sheriffen sade att han nog hade hört sådana historier förr. Han frågade mig bland annat hur jag på så kort tid hade lärt mig så pass bra engelska. Jag hade ju läst litet redan innan jag reste till Canada.

Vi fördes så in i ett annat rum och förhördes enskilt med ungefär samma frågor av en annan polisman.

Sedan fick vi tillbringa första natten i U.S.A. i brandstationen på golvet med en madrass under. Vi var trötta efter den långa vandringen, så vi somnade snart. En brandman var vår kamrat i rummet men om han satt på sin stol hela natten vet vi inte för vi sov hela tiden.

På morgonen fick vi tvätta oss i ett toalettrum med WC och så fördes vi igen in till chefen och samma frågor fick vi svara på. Han frågade oss om vi ville bli sända tillbaka till Finland. Jag svarade att för mig är det ingen skillnad. Erland Norén svarade att han helst ville stanna i Amerika eller i Canada.

Efteråt tog en civilklädd polis oss till en restaurang i närheten där vi fick hot kicks med kaffe eller mjölk. Inkomna till brandkårshuset igen efter måltiden ficj vi tillbaka våra ägodelar, allt förutom min kniv som sheriffen sade att var olaglig att bära. Jag fick alla mina 200 amerikanska dollar och Norén sina 150 dollar, så vi var ju inte utan pengar.

Polischefen skakade hand med oss och sade att vi skulle hälsa våra landsmän i Vancouver att inte rymma över gränsen till U.S.A., för vi tar dem förr eller senare.

Så stod en Ford bil utanför på gatan och vid ratten satt en av polismännen som var civilklädd. Bilen förde oss tillbaka samma väg som vi hade kommit på natten upp till tullhuset, som vi hade undvikit på kvällen. På vägen dit frågade chauffören om inte jag ville ge honom den fina kniven, som lämnade på chefens bord. När vi kom in i tullhuset, så satt två canadensiska tullmän och pratade.

Chauffören bad då att vi skulle ringa upp polischefen därifrån vi kom. Tullarna ringde upp och Norén som var bättre i engelska än jag, förklarade för chefen att han skulle ge den fina kniven till vår chaufför. Det lovade han att göra.

De canadensiska tullmännen frågade oss om namn och ankomsten till Canada. Efter det fortsattes bilfärden upp förbi Frank Eriksons hönsfarm och upp till Aldergrove, därifrån spårvägslinjen gick in till Vancouver.

Där stod vi nu på samma haltpunkt, där vi föregående dag hade stigit av. Spårvagnen kom och vi skakade hand med bilföraren, som önskade oss lycklig resa och vi tackade för bilfärden. Vi steg så på spårvagnen som förde oss snabbt in till Vancouver.

När vi vid middagstiden kom in i Cordova huset och träffade alla bekanta, så trodde de knappast vad vi berättade för dem, alltså att vi hade suttit häktade en natt i Amerika och sluppit ut utan att betala böter eller för resan upp till spårvägslinjen till Vancouver. Äventyret kostade oss litet, endast ned och upp till Aldergrove. Äventyret gav oss erfarenhet och nu var det bara att lugna ned oss och vänta på att lumbercamperna skulle öppnas snart.

Fortsättning följer…