Striderna i Lappfjärd år 1808.

Sammanställt av Lasse Backlund i april 2020:

Det Finska kriget eller 1808-09 års krig bröt ut den 21 februari 1808, då ryska trupper trängde in i Finland, som då var en del av det svenska riket. Till en början var ryssarnas avsikter att endast inta det södra Finland för att säkerställa sjötrafiken på Finska viken och att därigenom förhindra ett svenskt anfall mot huvudstaden sankt Petersburg. Men eftersom det inte förkom något egentligt motstånd, så trängde de ryska trupperna allt längre in i landet.

Några egentliga strider blev det inte utan de ryska trupperna kunde utan motstånd tränga långt i Finland. Under överbefälhavare Klingspors befäl retirerade den lilla svenska hären norrut och tanken var att den skulle retirera ända till Uleåborg och där invänta sommaren. Finlands starkaste fästning Sveaborg kunde vid fritt vatten förstärkas med nya trupper från Sverige och tanken var att dessa trupper i samspel med armén från norr, skulle skära av ryssarnas transportleder och stänga in den ryska armén.

Dessvärre kapitulerade den starka fästningen Sveaborg med sina 6 000 man redan den 6 april, vilket betydde att kniptångsstrategin inte skulle lyckas. Sveaborgs kapitulation blev en stor seger för Ryssland och krigsbytet var enormt stort, bland tog de över 100 fartyg som låg i skydd bakom fästningen.

Den 21 mars 1808 hade de retirerande svenska trupperna kommit ända till Lappfjärd där de stannade ett par dagar. Den 23 mars drog de vidare norrut undan den ryska armén, som leddes av general Orlow-Denisoff. Med sina ryska trupper stannade denne i Lappfjärd, där han tog in på Ahlkulla gård och visade stor grymhet mot ortsbefolkningen. Hans uppgift var att hålla området mellan Kristinestad och Vasa.

Då Sveaborg kapitulerade hade den lilla svenska armén dragit sig långt norrut och i slutet av april 1808 kunde Klingspors trupper vinna ett par mindre slag i Siikajoki och de kunde också tränga de ryska trupperna tillbaka ända till Sydösterbotten.

Vid midsommartiden kom en grupp med mer än 1 000 svenska soldater med båt till Vasa. Denna grupp var alldeles för liten för att kunna anfalla ryssarna och det enda de gjorde var att uppvigla ortsbefolkningen till uppror mot ryssarna. Uppbådet av bönder fortsatte ända ned till Närpes men inte till Lappfjärd, för där fanns ju ryssen Orlow-Denisoff med många soldater.

Orlow-Denisoff kände till bondeupproret norr om Närpes men han hörde också om uppror söderut. Han drog snabbt iväg till Storå och Honkajoki men återvände till Lappfjärd redan den 11 juli. I trakten av Pjelax råkade ryssarna på bondehären, som de förföljde ända till Finby i Närpes. Den 20 juli drabbade de samman vid bron i Finby och lyckades fånga närpesborna i ett bakhåll. Orlow-Denisoff som redan tidigare hade hotat med hämnd om bonderesningen fortsatte, verkställde nu hotet och dödade flera bönder och brände upp flera gårdar.

Den 10 augusti blev ryssarna slagna i en strid i Kauhajoki och under von Döbelns ledning drog svenskarna sedan mot Lappfjärd. Samtidigt kom kapten Anders Gyllenbögel med en frikår av åbolänningar norrifrån och slog sig fram söderut via Tjöck till Lappfjärd. Detta gjorde att ryssarna tvingades retirera mot Björneborgshållet. Efter en tid återkom ryssarna och de stannade tillsvidare i Ömossa.

Den 27 augusti 1808 landsteg en större grupp med 2 500 svenska soldater i Kristinestad. Gruppen bestående av soldater från Upplands och Helsinge regemente leddes av von Vegesack och de drog vidare till Lappfjärd följande dag.

Den 29 augusti 1808 stod de svenska trupperna norr om Lillån och de ryska trupperna på den södra sidan. Efter livliga strider blev ryssarna tvungna att dra sig söderut där de slog läger i Ömossa. Kartan från Stockholm, ur Krigsarkivets samling ”Sveriges Krig”.

Ryssarna som inte kände till förstärkningen från Sverige företog den 29 augusti ett anfall mot Lappfjärd söderifrån. När ryssarna med 1 600 man närmade sig Lillån, som låg endast 500 meter söder om nuvarande kyrka öppnade svenskarna eld med flera kanoner. Samtliga svenska soldater fanns på den norra sidan av Lillån och nu började en strid som pågick i en timme. Ryssarna som var i underläge drog sig nu söderut igen mot Back by och slog läger i Ömossa.

Den 29 augusti 1908 restes denna minnessten i närheten av kyrkan i Lappfjärd. Detta skedde under den tid Finland var en del av det ryska riket och man kan anta att minnesstenen var en protest mot förryskningen av Finland. Den skulle därför ha tillverkats i smyg och förvarats i ett härbre i närheten. Den sattes upp i all tysthet om natten på en stor natursten, som låg på Josef Ingves mark. Foto Selim Björses, SLS:s arkiv.

Den 6 september blev det hårdare strider i Ömossa och efter det drog sig den svenska armén norrut, där ett slag utkämpades vid Jutas i Nykarleby och sedan det totala nederlaget i Oravais den 14 september 1808. Mellan nederlaget i Oravais och freden i Fredrikshamn ett år senare den 17 september 1809 förekom inga större strider i vårt land. Kriget var med andra ord väldigt kort, med endast några mindre strider, främst i Österbotten och antalet stupade var det minsta under alla våra krig.

Fredsförhandlingar skedde hela tiden efter slaget i Oravais, och Sverige hade från början kravet att endast södra Finland skulle avskiljas åt Ryssland. Gränsen skulle i så fall gått mellan Sastmola och Sideby. Det går att spekulera i hur Sydösterbotten skulle ha sett ut i dag om det kravet hade godkänts av ryssarna. I Ryssland var man över utgången, för nu fick de en brett och fredligt område mellan ärkefienden Sverige och huvudstaden Sankt Petersburg.

I Lappfjärds streds det alltså ”något öfver 1 Timme” och ungefär 50 svenska soldater skulle ha stupat och betydligt flera ryssar. En allmän gissning är att de stupade soldaterna skulle ha begravts på en mosse öster om Åsändan, på den mosse som i dag kallas Ryssmossen. Några druvhagel och en del av en större kanonkula som hade skjutits med kanonerna har upphittats i Lappfjärd, likaså en bajonett men i övrigt finns det inte många synliga följder av striden. Enligt Lappfjärds historia, del II så skulle flera broar hade blivit förstörda av ryssarna under den här tiden, bland annat Tjöck bro, Sågkvarnsbron och Gråtarbäckbron.

Redan under kriget 1809 lovade den ryska överbefälhavaren Buxhövden  att skador som de ryska trupperna hade förorsakat, skulle ersättas av kejsaren. En värdering gjordes, som visade att mer än 70 gårdar blivit skadade eller förstörda till ett värde av 2 441 riksdaler. Ersättningen betalades dock ut i ryska rubel och i själva verket var det bara en liten del som ersattes.

En positiv sak som hände under den ryska ockupationen 1808 var att ”lilla tullen” avskaffades. Den här tullen hade införts i början av 1600-talet, då bönderna måste betala tull för de varor som de förde in till staden för att säljas. Lilla tullen skulle betalas i stadens tullstugor, och vill du läsa mera om tullen och tullstugorna i Kristinestad, så skall du klicka HÄR!

Förlusten av Finland var svår för Sverige men för finländarna började en ny tid som självständigt storfurstendöme. Den frihet vi fick var stor och efter freden började den lyckligaste och friaste perioden i Finlands historia.

Den tjänstgörande Fältmätnings officeren Carpelan skrev i Kalajoki den 12 oktober 1808 en rapport över hur striderna i Lappfjärd hade gått till. Rapporten är lång och ingående. Ryssarna skulle ha anfallit med 1 600 man och ”affairen”, alltså striden skulle ha räckt endast en timme. Fienden förföljdes sedan till Ömossa, dit det var 2 mil. De svenska trupperna leddes av von Vegesack och ryssarna leddes av överste Anshelm. Dokumentet är från Stockholm, Krigsarkivets samling Svenska Krig.

Truppernas inkvartering i Lappfjärd.

Bönderna i Lappfjärd var tvungna att upplåta sina gårdar för soldaterna, som vistades i nejden sommaren 1808. Det fanns turvis ryska och svenska soldater och alla dessa skulle förses med mat och husrum. Kaplanen Elias Lagus beskrev bra hur den ryska befälhavaren uppförde sig under den tid han vistades i Lappfjärd. Läs hans text HÄR!

Också de svenska soldaterna skulle inkvarteras i  gårdarna och förses med mat och förnödenheter. I dag kan vi bara föreställa oss hur det går till att inkvartera 5 000 soldater med kort tids varsel och för folket den tiden var det ofattbar uppoffring. På kartorna nedan kan du se vilka gårdar, som tvingades ta emot dessa objudna gäster.

I Hoxells gård nära Birgittakyrkan inkvarterades den andra bataljonen åbolänningar. Del av karta från Krigsarkivet i Stockholm, ur samlingen Svenska Krig.
”Angnis enkas gård” låg nordväst om Birgittakyrkan och i hennes gård inkvarterades en skvadron med dragoner. En dragon är en soldat som rör sig med häst, men som strider på marken. Del av karta från Krigsarkivet i Stockholm, ur samlingen Svenska Krig.
I Klåvus gård, nuvarande af Hällströms inkvarterades de svenska artilleristerna. Del av karta från Krigsarkivet i Stockholm, ur samlingen Svenska Krig.
I närheten av Bergentins gård och Gamälbroen inkvarterades stora mängder med svenska soldater. Bokstaven D står för Johan Agnis, Johan Hox och Dålis och där inkvarterades den första bataljon åbolänningar. Bokstaven E står för Håx, Hinders och Ålgars gårdar och där inkvarterades en bataljon av Tavastehus regemente. Bokstaven F står för Carl Ålgars gård och där inkvarterades en skvadron med dragoner. Del av karta från Krigsarkivet i Stockholm, ur samlingen Svenska Krig.

Foton.

Sedan 1908 har minnesmärket påmint lappfjärdsborna om händelserna den 29 augusti 1808. Bakom rönnen skymtar Ingves´gård.
Texten på stenen kan verka lite oklar, men den avser förstås den dag som striderna pågick på båda sidorna om Lillån. Den tiden rann Lillån ut i Söråen men senare tiders dikesregleringar har torkat ut ån, som sedan började kallas Lillåbäcken och är idag knappt synlig 500 meter söder om kyrkan.
Denna skylt bredvid minnesmärket förtydligar att det handlar om 1808-09 års krig. Fotot från sommaren 2006, då rönnen gav rikligt med bär.