Minnen, minnen.

I ett kuvert på folkskolans vind, fanns det på flera papper nedtecknat ett tal som Selma Gröndahl säkerligen hållit på ungdomsföreningens 50-års fest. Vissa meningar var otydligt skrivna men efter bästa förmåga har jag tytt texterna så här:

Det var en vacker sommarkväll våren 1910 som glada ungdomar flög iväg opp till Dragåsen, att plocka mossa för det blivande Majbo. Majbo, vårt blivande ungdomshem! Majbo! Det vackra namnet som vi så beundrade! Det namnet. Vem som uppfann det namnet var väl vår ärade Aina Wadström.

Ja ja, kära ungdomar, det var en ljus tid. Inga hängande krigsmoln skymde då vår himmel. Man trodde inte att människorna var så hårda. Alla älskade varandra mera då! Vi älskade vårt mål att göra Majbo bra och vackert. Hjärtat riktigt flög i kapp med alla ljusa tankar. Man var ju så rik, så lycklig och stolt, att få äga ett eget hem. Man skulle bli nykter, så roligt att få bli kunnig i finare uppträdande.

Viktor Nylund var ju en drivande man också vid byggandet av ungdomsföreningens lokal Majbo. Maja Klemets gamla bondgård byggdes om och skarvades i med två flyglar och den kunde invigas 1910. Den revs sedan ner i början på 50-talet.

Vi for på sångfesten med Aina Wadström som ledare. Vi övade in alla gamla, vackra visor som fanns i byn, som Krook-Tilda, Åsinas-Fina, Rebeck-Fia och mången annan kunde minnas. Dessa pluggade Aina värre och fick fram de vackra visorna ur minnenas gömslen. Då vi första gången sjöng dessa visor, var sångarnas lärarinnor inbjudna och då vi sjöng: ”När solen tänder sina strålar, med kärlek tänker jag på dig”, då hade de tårar i ögonen. Så vackert sjöng vi den inte, sade de sedan till oss och Aina.

Men vem vet, kanske de sjöng den mycket djupare, vackrare och mera hemlighetsfullare för sig själva, då ingen annan hörde på. Alla tiders kärlek är vacker, så de gamlas, så Er, nutida och så kommande ungdomars. Vårda kärleken i alla dess former, det är vår plikt. Och vår sköraste skott eller gren, vårt livsträd kan bära och bör bära. Hugg av de stora kvistarna. Well!

Vackra kostymdanser kunde vi. Bara vemodiga teaterstyck spelades, mycket vackra ibland och ideélla.  Riktigt trevliga handskrivna tidningar, m.m. Då vi kunde någonting extra bra, som vi tyckte om då, sa Aina: ”Nu far vi till någon annan by med vårt program!” Så bar det iväg till Härkmeri, Tjöck, Mörtmark, Skaftung, Sideby, Pjelax.

Före vi hade Majbo, avlöpte många glada fester i gamla folkskolan, men då var jag ej med, blott någon gång. Den allra första maskeraden avlöpte där, till stor fröjd och gamman och uppskattning. Hannusas Hilmas Emil tog första priset som en utmärkt skrattretande spåkvinna, som bara nyste och nyste. Sedan var där en humoristisk målarpojke, med olika färgers byxlappar på sina byxor, färgpyttsar, burkar och bestyr. Enkom inklivande till och med med en död höna i en låda. Och där så var två ståtliga lappbrudar, bara idel lappar. En fin spanska med klingande knappar, som klingade och blänkte. Och dansade gjorde hon som få andra hann eller kunde.

Men det värsta var att ingen ville dansa med de maskerade, fast de bockade – det var vana att de maskerade dansade med publiken, inte sinsemellan. Men till slut blev sämjan god och man dansade av hjärtats lust. Den som föreställde präst, han dansade inte, utan gick bara omkring och såg allvarlig ut. Det var Torsten Wadström.

Vi fick inte behålla Aina Wadström länge med oss. Hennes fästman, en sjökapten dog och hon valde som sitt livsmål, det betungande sjuksysterarbetet, som vi vet. Vi älskade Aina och hon oss. Hon skrev sedan en gång i ett brev till mig: ”Jag håller så av det kära Dagsmark. Må det alltid så förbli, gott och lyckligt där i byn.”

Så kom en tid efteråt med vår glada Karl Rosenbacks dråpliga och tokroliga byrallor, då man kunde skratta sig fördärvad av hans roliga infall. Varifrån han fick dem, vete gudarna. Men roliga var de. Den tiden försökte Selma Båsk också med sina strofar och skrev i tidningen. Haga Viktor var en mästare i att sjunga den tiden.

En festkväll kom Karl Rosenback till mötet mycket brådskande: ”God kväll på er flickor!”  Vi var i serveringsrummet. Han tog av sig rocken och där står han i bara skjortärmarna. Där står han perplex, vår käre författare. Det blev allmänt jubel  medan han rodnar och myser. Nu hade han glömt tröjan hemma, då han skrivit för mycket byralla! ”Ja, det har jag till sista minuten” sade han. Så rusar han iväg och han är tillbaka om 10 minuter. Men han var stolt som en kung, då han kom tillbaka och klev in i stora salen.

Ibland hände det om det var dött i lokalen, då klev han fram, satte sig mitt i lokalen mot en vägg och vi flickor flockade oss runt honom. Då slog han upp sin språklåda och då flödade skojet friskt omkring som gnistor. Var och en fyllde i och man fick sig en underbart rolig stund. Men tog han fiolen och tolkade sina toner på den, blev det blott en jämmerligt långsam dödsdans. Så olika.

Konrad, Mjölnar-Elis och Haga-Viktor skötte den tiden musiken. Åren före dem var det Klemets Erik Anders och Ställar-Aron som spelade på bröllop och allt. Deras tid hade de hornmusik också med lärare Rosenback som ledare.

Julafton och vid midsommarafton kunde man få höra musik klinga ned över byn. De var då uppe på Byåsen och spelade för byn. Det var vackert! Det var mycket, mycket musik och sång den tiden, mycket ideélla strävanden.  Man ville försköna tillvaron med vackra sånger,  fina uppträdanden, vackra drömmar och sköna sånger. Högstämda tänkesätt.

Allt svärjande bannlystes, grovt talesätt förkastades och så vidare. Därför om vi nutida tänker och ser oss omkring, så hör ni aldrig fult tal av den tidens karlar. Det betalar sig att sträva efter det vackra i livet. Fult blir det nog ändå!

Folkhögskolan arbetade nere i Lappfjärd. Programmen på en fest var den tiden teater, tidning, hälsningstal och annat smått trevligt, kostymdanser, sjungande va vackra visor med mera. Dansen skulle alltid begynnas med ringdans, det hörde till det fina i salen. Man tog i ring, bockade vackert, dansade varligt och förnämt. Icke skuttade de som nutidens ungdom, som en hop vildingar. Å nej, det var vackert och uppskattat. Man hade tid att beundra en och var i den dansen.

Då Krook-Hulda och Gröndahlas-Selma, den tidens storsångare i Majbo, och Haga-Viktor stämde upp, då blev det kläm i sången. Så dansades då med glädje och fröjd. Till och med Nylund , Kårk-Frans och flera andra som inte dansade, kom med i leken. Innerligt roligt var det. Sedan blev det polkande, vals och tvåstegaren m.m. och avskedsvalsen som alltid blev mera vemodig.

Till de mera sanna humoristerna hörde den tiden Tresk-Kalleas-Adelina, Kias-Mari, Hindrikas-Hulda, Axelas-Hilda, Kalle, Lillstu-Frans, Leonard, Utteras-Manda och Mattas-Hilda. De kunde visan, också att hålla humöret och skrattet uppe. Man fick nog skratta då de började.

Förut vet jag att var Stål-Ida, Haga-Ida, Konstonas-Manda och Ida, nämligen Pelas-Ida numera och Klemets Erik Anders, dessa spred humorn omkring sig.

Det var nu den vackra sommarkvällen vi skulle plocka mossa, som vi flög upp till Dragåsin. det var Kårk-Frans, Koll-Hindrikas Erik Anders, Krook Erland, Erkas-Selma Klemets, Tresk-Kalleas-Selma, Gröndahlas Selma (det var ett otal av Selmor den tiden), Agnäs-Frans, Pelas-Manda. Lärarens alla ungdomar Torsten, Einar, Gunnar, Elin och Aina samt deras ångfågel Hulda, Skräddarinas-Hannes, Nybond Frans, Gröndahlas-Hannes. Jag minns alla. De plockade mossa i massor. Visor och folkhögskolsånger sjöngs, de var då på modet. Välkommen lilla lärka, Till vår ensliga Nord, Bygg på tuvan ditt bo, Bland de leende sippornas tal, Väntat uppå dig har jag gjort mången gång i det villande blå – men du kom ändå m.m.

Bäst som det var kastade Kårk-Frans en brinnande tändsticka i en av flickornas korg. Skrik och fas, det blir eld i skogen! Men han lade bara sin mössa varlig däröver och elden dog.

På alla åsar i byn plockade vi mossa, som kördes ner till Majbo . Det var svårt att hitta mossa, då det var storskifte i byn och alla plockade mossa till sina byggen. Sedan blev Majbo högre och högre upp och blev färdig av flinka händer och Nylund sade åt oss flickor att komma och hjälpa till med att spika pärttaket – och koka kaffe åt dom. De djärvaste av vi flickor klev upp på taket och radade. Tresk-Kalleas- Adelin spikade själv.

Från Sideby kom tapetserare, målare Långvik och Österholm och snart var det färdigt med invigningsfesten.

En gång klädde vi ut oss i snävkläder, som de andra kläderna då kallades, och kläder fick vi av Gröndahlas  Manda, som då varit mejerska i Korsholm och hade snävkläder på lager, samt Klemets Ida, som då var nygift fru åt Gröndahlas Emil. Där klädde vi om oss nu, vid Kias kroken bodde de då. Så skulle vi gå upp till Mattssons bageri, och då gick vi förbi storbron så pojkarna skulle få se sina eftertraktade finskor, till förargelse för oss. Nog är vi vackrare än finskor, sa vi då vi beundrade oss själva. ”Får se nu om de inte kommer utfarandes och tror att vi är finskor, så ni få si” sade Kajsas Alvina, nuvarande Alvina Bränn. ”Ja”, sa Pelas-Manda, ”vi ska dra ner hassdukan i ögon, si di it sir oss”.

Som vi kom utanför Mattsons bageri i Storkullas lillstugon, så kom det utrusande en hel hop pojkar. Tumlande om varann på sina peder ut på vägen. ”Si hur brottom de har” utbrast en av oss. Så kom då Mattas-Viktor först, vänder på huvudet. ”Va, var det ni som for förbi”? Allmänt jubel. ”Vi trodd e va finskor”.

”Duger vi?” Så vände de och det skrattades av bägge parterna. Pojkarna in igen till Mattsons bageri och vi till vårt för att klä av oss kläderna.

De första som åkte velociped av flickorna var Stellarinas Betty och Gröndahlas Manda. De åkte ända upp till Kvevlax en gång och skulle precis ha kört ihjäl sig. Det fanns ju inga frinav på de velocipederna. Men folk stod i alla fönster och tittade.

Vad är det som låter puh puh och luktar illa, frågade Nylund en gång. Det är bilen, sa han oss och log. Utanför Majbo körde jag för första gången i bil. En lastbil stod på vägen utanför, alla ut! Ägarna klev stolta ut ur bilen. ”Vill ni åka flickor” frågade Krook Erland. En några, par 3 vågade kliva på, så bar det av. ”Håll i er, så ni inte flyger av, nu går det hårt”, sa Erland. Håret stod på ända och lurviga blev vi. Ända ner till Erikas körde vi och så tillbaka.

”Var det roligt?” frågade de andra. ”Ja, men det gick för hårt” svarade vi.

En rolig gång var då Frivelas-Manda , Hulda, jag och Hindrikas-Hulda, tapetserade scenen. Den blev alltid så trasig av alla klåfingrade småpojkar. Pojkarna trilskades den gången, men nog hinner vi laga, sade Frivelas-Manda. Så blev det en rolig kväll med klisterkokning och tapetsering och till sist när vi blev dödligt hungriga, så gick vi in till Sebbas-Selma och tiggde potatis och fläsk. Det åt vi och drack kaffe som kokades i lokalspiseln.

Så begynte sporten. Inga oegentligheter förekom just. En glad tid var det. Som nu håller ungdomar till med roliga påhitt, oppsittor och utfärder. Många glada utfärder i det gröna hade vi. Aldrig hade vi fester på lördagskvällarna, då föll sabbaten in sade våra föräldrar. Då var vi flickor hemma och väntade på våra pojkar. Som gick och tänkte på sina flickor hela veckan. På söndagskvällarna då var det trevligt, då hade man roligt i alla byar.

Lärarinnan Ahlskog ledde en utmärkt nykterhetsförening i byn. Undan för undan går tiden över vårt vackra, lilla Dagsmark. Olika seder och bruk. Nu går alla klädda i snävkläder. Nu är en annan tid, som vi ungdomar bör minnas senare och vårda minnena.

Upp ungdom, för all skönt i livet. Hata vad oskönt är!

Gör ej din nästa illa, fastän vårt liv har besvär.

Vårda troget ditt livs mål. Kämpa ditt kall till slut!

Strö många rosor på vägen. Snart har du verkat ut.

Låt Kristi kärlek brinna. Jaga det onda på flykt.

Vill du ditt livsmål vinna, Gör din goda plikt.

Höj uti glädjens toner, själens förborgade flykt,

upp till de högre zoner, där vi skall bo en gång.

Låt våra tankar denna minnesrika dag av oss alla fara över den vida oceanen, över till våra Dagsmark bröder och systrar, som är där. Hur gärna skulle de ej vara här hos oss. De tänker ju på oss, har vi erfarit av deras gåvor och paket, och förfrågningar om oss en och var och deras hälsningar till oss här hemma. Vi borde sända dem en gemensam hälsning genom Finska Amerikanaren från detta 50-års möte i Dagsmark.

De flesta av dem är där och kämpar i bildningsarbeten och Runebergsorden. Hade de vetat. Hade vi säkert fått en kär hälsning därifrån dem hit till oss, om de förmått samla tillhopa, sina på skilda platser spridda namn.

Men varför ej sända dem från oss alla en gemensam hälsning? Deras unga söner tycks ha fått komma hem tillbaks från deras krig, skriver de. Här är Lillstu-Frans och hans syster Hulda, Haga-Sigfrid,  Anna Sofia, Ida, Torp-Viktor. Karl Henrik och Erland, Pelas-Otto, Koll Henrikas Viktor, Konstonas-Manda, Stål-Erland, Alvina, Tresk-Kalleas-Selma, Klemets Manda, Rebeck Viktor och Alvina, Nyströmas Celia och Anselm, Pelas-Viktoras Frans och Johannes som nu är död. Brobergas Hulda, Lillkull Hulda, Åbbas flickor. Jo, många andra som nu framkommer ur minnet. Låtom oss minnas dem. Låt oss älska varandra” Kärleken är varm som den värmande brasan på hemmets härd.