Om södra svenska Österbottens förhistoriska minnen.

Artikel skriven av A. M. Tallgren i tidskriften ”Hembygden” i januari 1913:

I Närpes har den kände hembygdsentusiasten P. E. Ohls upptecknat en sägen om ett »drakbo», som två bröder Westerback på 1860-talet skulle ha hittat på den s.k. Holmen, en skogsbacke i Tjärlaks by på Hermans hemmans mark. Bröderna fick sikte på skatten, som låg i något slags kista. De höll i och drog, tills ‘fatanet’ (‘handtaget’) lossnade, men då visade draken värjan, så att de måste springa sin väg o. s. v.

Enligt folkföreställningen gömmer alltså jorden även i södra svenska Österbotten omätliga, glimrande skatter, vilka man endast sällan lyckas komma över. Draken är avundsjuk, och i själva verket är landskapet fattigt på jordfynd, framför allt förhistoriska fynd, vilka någon gång möjligen gett upphov åt de fantastiska sägnerna om fördolda skatter. Det saknar dock visst icke sitt intresse att göra bekantskap med denna trakts — låt vara fattiga — forntid, ty om än minnena från denna tid är sällsynta, så är de mycket värdefulla för vetenskapen och otvivelaktigt kära för ortens nuvarande befolkning såsom vittnesbörd om traktens första bebyggande och bebyggare. Jag hoppas därför, att en kort översikt av södra svenska Österbottens förhistoriska fornlämningar försvarar sin plats i tidskriften Hembygdens specialnummer för Österbotten. Ämnets rikhaltighet fordrar dock att jag begränsar mig till ett mindre område, och jag har därtill valt socknarna söder om Vasa, emedan jag varit i tillfälle att under förlidet år få personlig kännedom om de fasta fornlämningarna i dessa trakter.

Minnena från stenåldern, den mänskliga kulturens barndomstid, är mycket glest sådda i trakten, vilken under denna avlägsna period, som torde slutat för c:a 3 000 år sedan, till största delen utgjorde havsbotten. Sålunda har man inga stenåldersfynd från Korsnäs, Malaks, Närpes, Petalaks, Solv och Övermark. Från Sideby, Ömossa by, nedanför Storfallsberget, har man en avbruten, egendomlig stenyxa, och i Lappfjärd ett enstaka fynd från Storsjö och ett annat från Merijärvi, flera fynd från Mörtmark by och minnen efter en fast stenåldersbosättning i Dagsmark by, alldeles nära till Bötom-gränsen. På sistnämnda ställe har man hittat en slipsten, (jfr fig. 1)

Figur 1. Slipsten upphittad på Rävåsen i Dagsmark.
Figur 1. Slipsten upphittad på Rävåsen i Dagsmark.

ett otydligt stenföremål o. a. Havet torde den tiden ha trängt fram ända hit, och befolkningen bodde kring havsvikens stränder, i skydd av en inre skärgård. Människorna livnärde sig den tiden huvudsakligast med jakt och fiske, och de bodde på sandiga, varma ställen i tältliknande bostäder. Det är troligt att stenåldersmänniskan haft fasta boplatser även längre västerut och norrut på f. n. svenskt område. Man har nämligen gjort ganska märkliga, på sådant tydande fynd i Pörtom socken, nära Petalaks rån, på den s.k. Raineåsen. Vid sandtäkt på nämnda backe för 10 —15 år sedan fann bonden Johan Ågren från Petalaks två stora slipstenar (»färgrivningsstenar») samt en hel, vackert ornerad lerkruka, (jfr fig. 2)

Figur 2. Lerkärl från stenåldern.
Figur 2. Lerkärl från stenåldern.

allt på c:a 3/4 meters djup. Krukan hade gått sönder, men bitarna hade tagits i förvar för att sedermera skänkas åt numera avlidne agronomen Neovius i Vasa. En bit lyckades upphittaren ännu få fram ur sina gömmor, och gav han den åt mig för att överlämnas till Nationalmuseet.

Jag var tyvärr icke i tillfälle att företaga grävningar på stället, vilket torde vara av mer än vanligt intresse för fornforskaren. Det ligger c:a 1 mil från den nutida havsstranden. Åsen är en smal, ungefär 1 km bred ås, som sluttar åt söder och norr, där kärr tillstöter. Den består av grus och sand och kan mycket väl ha utgjort tillhåll för stenåldersmänniskan. Petalaks och Pörtom skulle alltså ha anor som gå 3000 år tillbaka i tiden! Det är att hoppas att vår fornminnesstyrelse snart ser sig i stånd att genom sakkunniga personer låta undersöka denna trakt närmare. Den förtjänar det så mycket hellre, som åsen har fasta fornlämningar även från brons eller järnåldern, s.k. jättekast eller stenringar, bland vilka det allra vackraste stenröse jag någonsin sett.

Bronsåldern, vilken period i vårt land räckte till omkr. 500 f. Kr., är i hela Finland svagt representerad, och den trakt, vi nu ha att hålla oss till, har inte ett enda föremål från denna period att uppvisa (jfr fig. 3 —4).

Figur 3. Dolk från bronsåldern.
Figur 3. Dolk från bronsåldern.
Figur 3. Svärd från bronsåldern.
Figur 4.  Svärd från bronsåldern.

Dock berättas det att man för c:a 70 år sedan skulle i ett av stenrösena på Raineåsen, »storsteinröjsbacken» hittat ett bronssvärd och bronsringar, och i Petalaks Nyby, på Ribacka hemmans mark i Rimossbacken ett bronsföremål »likt handtaget på en gammaldags kista». Dessa föremål har dock gått förlorade och med dem den beviskraft de kunnat ha. Mycket möjligt är det ju att man faktiskt har i dessa rösen gjort bronsåldersfynd. Gravarna under bronsåldern var nämligen rösen, men även järnåldersgravarna är till det yttre av alldeles samma utseende. I Pörtom har man ju dock även stenåldersminnen, så att dess rösen nog kan härstamma från den på stenåldern följande bronsåldern. Snarast tror jag på bronsåldersursprung för det röse, som jag ovan i förbigående omtalade och vilket är av ofantliga dimensioner (22x30x3 m.) som ligger på höjden av åsen. Dessa s.k. nakna stenrösen (fig. 5) är rätt vanliga i ifrågavarande socknar. De förekommer i Sideby i Ömossa by (6 st.), Hedkrok (7 st.) och i Skaftung by på Muråsens östra och södra sluttningar mot Ilak-kärr till ett antal av 12. I Lappfjärd känner man 79 stenrösen, de flesta i bygruppen kring Småträsk, Starräng, samt på »Österåsin» och vid Penikvägen. I Närpes är deras antal ungefär19, av dem i Väster-Yttermark på Västermossbacken på en 7-8 m. hög ås 23 stycken, 3-7 m. i diameter och ½ till 1 m höga, på Törvesåsen 7 st, på Drakåsen i Nämpnäs 1 stort, i Svartbäck 12 st o.s. v. I Solv i Sundom finns ett osäkert röse. I Pörtom förekommer de till ett antal av omkring 20. I Petalaks finnas längs rån mot Pörtom och Malaks ungefär 100 stycken mycket små och besynnerliga stenrösen, med vilka somliga skogsåsar längs vattenrika mossor och träsk äro formligen översållade. I Korsnäs är stenrösen okända; i Malaks åter förekommer de till uppemot 50, framför allt i Yttermalaks by. I Övermark känner man inga stenrösen. I somras företog jag grävningar i 13 stenrösen, utan att dock lyckas få fram andra fynd än brända bensmulor och lerkärlsbitar. De flesta rösen har blivit förstörda av gravplundrare, delvis för mycket länge sedan. Sålunda hittades i ett tidigare delvis undersökt stenröse på Törvesåsen i Närpes bl. a. 4 svenska kopparmynt från slutet av 1600-talet, otvivelaktigt minnen från en dåtida gravplundring. Sistnämnda röse, beläget c:a 350 m. NE från Johan Erik Ers parcell på Josef Stor-Nix mark, ligger på den åt S mot Målnå-bäcken sluttande Törvesåsen. Röset var 12×13 m. i genomskärning. I mitten fanns en djup till rösets botten gående grop. Rösets ytterkant hade markerats med väldiga stenar av 2 —3 mansbördors storlek; själva rösets väggar hade varit nästan lodräta, och bestod röset av stora stenar, mellan vilka hade kastats nävtals småstenar. — I mitten av röset fanns en till hälften förstörd stenkista, vars storlek var c:a 2 x l m. Kulturlagret i kistan mätte 55 cm. i djup och bestod av sand, brända ben och ett kopparmynt. Kistan hade saknat golv. Även takplattorna hade vid gravplundringen blivit borttagna.

— Våra bilder föreställer ett sådant gravröse från Sideby Hedkrok by och kistan i ett av mig undersökt gravröse i Sideby Ömossa by (fig. 5, 6).

Figur 5. Stenröse i Hedkrok i Sideby.
Figur 5. Stenröse i Hedkrok i Sideby.
Figur 6. Stenkista i ett stenröse i Ömossa.
Figur 6. Stenkista i ett stenröse i Ömossa.

Endast sparsamma fynd har man gjort i dessa rösen på det område vi nu har att behandla. Så har man biten av en armring från mellersta järnåldern, funnen i Närpes Väster-Yttermark by, en spjutspets av järn, troligen funnen i den ovan avbildade stenkistan i Sideby Ömossa by, samt ett rikt fynd, vilket tyvärr gått förlorat, från ett röse på gränsen mellan Sideby och Lappfjärd Härkmeri (jfr. Finskt Museum 1912). De rikaste fynden är dock från Malaks Junkarsbränna, där dr A. O. Heikel företagit vällyckade grävningar. Enligt dr A. Hackmans utmärkta arbete om Finlands äldsta järnålder avbildar jag här några av Malaks-fynden: (fig. 7 —14)

Figur 7. Betsel av järn.
Figur 7. Betsel av järn.
Figur 8. Sköldbuckla av järn.
Figur 8. Sköldbuckla av järn.
Figur 9. Spänne av brons.
Figur 9. Spänne av brons.
Figur 10. Spänne av brons.
Figur 10. Spänne av brons.
Figur 11. Ett spänne eller sölja av brons.
Figur 11. Ett spänne eller sölja av brons.
Figur 12. Pincett av brons.
Figur 12. Pincett av brons.
Figur 13. Hästsko av järn.
Figur 13. Hästsko av järn.
Figur 14. Pärla av brons.
Figur 14. Pärla av brons.

ett betsel, en sköldbuckla, ett spänne m. m. Det vore frestande att berätta några drag om befolkningens liv i dessa trakter under de tider de ovan omtalade fynden och fornlämningarna belysa. Vi skulle lära oss känna stenåldersmänniskan, möjligen ännu kannibal, vi skulle få beundra bronsåldersfolkets vackra vapen och prydnader och dess utvecklade handelsförbindelser; vi kunde få vara med om en hövdings gravläggning med vapen och rustningar, prydnader, vägkost o. a. som ansågs nödvändigt för det kommande livet, och vi kunde se, hur havet århundrade för århundrade mer och mer dragit sig tillbaka. Då emellertid tidskriftens utrymme icke medger längre utläggningar i detta sammanhang, må det till slut dock tillåtas att framställa, vad hembygdsintresset i dessa trakter kunde ha att uträtta på den förhistoriska forskningens område. Dess första uppgift är naturligtvis, att se till att fornlämningarna inte utsätts för åverkan, för vilken de enligt lag är skyddade. Det är en ära för gården eller torpet, om på dess område finnas vackra och väl bibehållna fornlämningar.

Den andra uppgiften är att inte låta fornfynd, som blivit gjorda, gå förlorade eller skingras. Må man blott ta dem i förvar, söka upp dem var de än må förvaras, och skicka dem till museet i Helsingfors. Där kan man få stenen och bronsen att tala, och de kunde berätta märkliga ting för oss om förgångna tider. Ytterligare skulle det vara utomordentligt bra att ha en förteckning på alla fornlämningar i socknen, de må vara jättekast, jungfrudanser (fig. 15)

Figur 15. Så här kan en "Jungfrudans" se ut.
Figur 15. Så här kan en ”Jungfrudans” se ut.

eller av vad slag som helst. Åtföljda av en noggrann beskrivning och eventuella avbildningar samt publicerade skilt för varje socken i små häften, t.ex. såsom övertryck ur »Bygdeminnen» kunde de få en stor vetenskaplig och kulturell betydelse. Det finns ingenting som mäktigare binder en vid fädernetorvan och bygden än kännedomen av dess minnen och forna liv. Det sagolika skimmer, som omger allt som försvunnit för årtusenden sedan, det som gör att man med hänförelse frammanar bilder ur Egyptens, Assyriens och Greklands historia, skulle omstråla vår egen hembygd och dess för var och en kära och dock så okända värld. Må vi hoppas, att fornfyndens antal från svenska södra Österbotten snart skall mångdubblas och kasta ett nytt och oanat ljus över landsdelens uråldriga historia!

A. M. Tallgren.

Vill du läsa mera om vår riktigt gamla historia, så skall du klicka HÄR för att komma till huvudartikeln.