När prostgården brann och den nya kyrkan byggdes.

Denna berättelse är skriven av prästsonen Carl Gustaf Estlander (1834-1910), som i unga år bodde i Lappfjärd.

Våra stillsamma aftonsamtal afbrötos en vacker julidag 1845, då en eldsvåda lade prostgårdens nyss uppförda uthusrader i aska. Pappas ensitsiga schäs stod förspänd och Jucka var redo med smörtinan för en uppbördsresa till Storå, då pigorna kommo störtande ur bagarstugan under rop att elden var lös. Man var sysselsatt med bakning, och elden tyckes hafva utbrutit i mellantaket. Vindsvåningen var full af rök, då man sökte att därifrån bärga folkets tillhörigheter.

Allt manfolk i byn var på höängen, men till all lycka var smeden, Blombergs Josef, hemma: genom hans rådighet att hänga ned våta lakan från taket på stora byggningen räddades denna, som befann sig blott på par famnars afstånd från den brinnande byggnaden och redan var svedd af lågorna. Med smörtinan kördes vatten från ån, och de raska pigorna langade upp ämbarna åt smeden, som syntes oss jämförlig med Frithiof vid Balders-bålet; ja, till och med förmer, eftersom han lyckades rädda karaktärsbyggnaden och därmed äfven källarkammarraden samt bodarna där bakom.

Därtill bidrog visserligen ock att vinddraget förde lågorna öfver uthusen, stallsgården och ladugården. De brunno, alla tretton uthusen, med en sådan rasande fart, att vid nattens inbrott de väldiga bålen sjunkit ihop och endast hopar af glödande bränder utvisade hvar husen hade stått. När männen skyndat hem från höängen var redan allt ett eldhaf . Till all lycka befunno sig hästar, kor och får ute på bete; eljest hade det kanske gått dem som det gick de stackars grisarna, hvilka lågo ömkligen stekta på ladugårdens träbelagda plan. Först hade de rusat in i sin stia, och när man högg ett hål i väggen för att släppa ut dem hade de dumma kräken rusat ut genom dörren sin grymma död till mötes.

Anblicken af det mäktiga naturfenomenet, de röda flammorna, den hvirflande röken, gnistorna och de brinnande splittrorna, som fördes på luftdraget långa vägar öfver fälten, gjorde ett outplånligt intryck. Däraf hade jag väl sedan mitt oemotståndliga begär att vara med på alla brandplatser; och jag erfar ännu som gammal en verklig hänförelse när vår förträffliga brandkår i Helsingfors jagar gatan fram under trumpetstötar till någon eldsvåda, redo att bekämpa den lika ilskna som mäktiga fienden.

Med beundransvärdt lugn bar vår far den betydande förlust — hvari äfven folkets tillhörigheter ingick, hvilket allt naturligtvis var oförsäkradt — och den dryga mödan att få allt åter uppfördt. Beredvilligheten hos församlingen var icke fullt så stor som sju, åtta år tidigare, då husen förra gången uppfördes. Bodar och lider fick vår far åtaga sig, medan bönderna uppförde de större byggnaderna.

Dessa nybyggnader har jag att tacka för de tidiga begrepp jag fick om timmermansarbete: huru man lägger stenfot, bilar stocken för hvarfvens fogning, det öfre på det undre, timrar låsknut, sätter in vasar och fogar ihop golfvet med dymlingar, späntar bräden och fäller in följ are vid dörr- och fönsteröppningar; och dessa österbottniska timmerkarlar visade icke blott huru det görs, utan huru det görs väl. Timmermansyrket stod den tiden i flor i I,appf järd, tack vare den lifliga verksamheten å varfvet i Kristinestad; och något kunde väl ock prostgårdens uppbyggande bidragit därtill. Hvar knut timrades af sin man, och emellan desse var en skarp täflan. Hvilken af dem som gjort den tätaste och rakaste knuten, var tal om både inne och ute.

Efter timmermännen kom målaren med gulockra och rödmylla, som kokades efter något mycket viktigt recept, gulockran för att bestryka dräng- och bagarstugulängan, rödmyllan för de öfriga byggnaderna. Hvarifrån målaren kom minns jag icke, men förmodligen från staden, ty när rödfärgen var gjord, framtogs ur en påse en tjock stenskifva, som sades vara utomordentligt fin och till omfång kunde liknas vid en mindre kvarnsten. Ur en annan hemlighetsfull påse framtogs en mindre sten, lik en tvärskuren kålrot och benämnd löparen, med hvilken artisten gick att i linoja rifva in blyhvitt eller gulockra för fönsterbräden och dörrar, samt för förbättrandet af hufvudbyggnadens af elden svedda knut. Ty han förstod sig äfven på oljemålning, och det var väl därför han kallades »mäster». Med större öfvertygelse om dess vikt och värde går nog ingen till sitt arbete. Han sköt håret bakom öronen, kaflade upp ärmarna och krökte armarna öfningsvis några gånger innan han föll an. När svetten begynte pärla i pannan, stannade han löparen och makade tillhopa färgen med den snedtskurna färgspaden af ett synnerligen hårdt träslag. Allt hvad mäster begagnade och hade för sig, var märkvärdigt och underbart.

Sedan den ödelagda delen af prostgården var återställd i sitt förra skick, upphörde likväl icke handtverkare att arbeta där. Det var förmodligen äldsta syster, som funnit att den stora gula vagnen, på hvars c-resårer man gungade högt öfver vägens grus, var gammalmodig och alltför tung, och då det hände sig att en vagnmakare drog vägen fram, sökande arbete, fattades det djärfva beslutet att låta hemma förfärdiga en mindre vagn, hvilken skulle kunna köras äfven som trilla med en häst. Han förfärdigade korgen, hjulen och underredet, hvarefter delarna fördes till Blombergs Josef att beslås.

Det var väl till en god del för att bereda ett betydande arbetstillfälle åt denne, som vår far företagit hela vagnsbyggnaden. Alltsedan eldsvådan hyste han en stor välvilja för smeden, hvilken känsla han ock fick senare anledning att betyga på annat sätt, då denne i brådskillnad dödat en af Hoxefolk-karlarne, ett af de sorgligaste och mest upprörande minnen jag har från mina gossår. Bilden af hans unga vackra hustru, som följd af sina två små ljushårigaparflar, kom i vårt kök för att få hjälp på sin färd till Korsholm, där hon ville besöka sin man och be för honom hos de höga herrarne, har stått så lefvande för min blick, att jag i hennes skepnad plägat se liknande i litteraturen förekommande gestaltningar. När det t. ex. är fråga om Nadeschda med sina två gossar vid Natalia Feodorownas port, får jag lätt en förnimmelse af smedshustrun i den klädsamma bruna vadmalsdräkten, hennes sorgbundna blick och hvita strålande panna under den svarta duken. Utom penningar och vägkost, fick hon med sig ett bref till guvernör Bergenheim, som i tiden varit vår fars privatelev, och till Rosenberg, kronofogden, som var hans gode vän.

Innan olyckan skedde hade vagnen blifvit beslagen; till allmän belåtenhet och mycken förundran, då det var Blombergs första arbete åt detta håll. Till ledning hade han haft den äldre vagnen, sin begåfning för yrket och denna drift att taga den föreliggande uppgiften som en hedersfråga, hvilken är ganska allmän hos den svenska österbottningen. För vår far fanns intet tvifvel om att Josef skulle lyckas, då smidekonsten, i klensmide liksom storsmide, var en medfödd förmåga hos Lappfjärdsbon, om hvars bedrifter i den vägen gubben visste berätta många exempel. Bland de äldre fanns där på Dåhli en urmakare, som väl kunde mäta sig med Könni i Ilmola, och var så berömd, att vid hans frånfälle Wasa tidning hade en nekrolog öfver honom. Så fanns där Träskviken, hvars konstur väckte alla resandes förundran. Bland de yngre åter var, jämte Blomberg, Ingves Josef den mest framstående och kanske den största talangen af dem alla. Han förfärdigade sedan konstlåsen till den nya kyrkan; och de båda stora blankpolerade nycklarna, som hängde på kyrkoherdens vägg, voro i våra ögon det finaste klensmide i världen.

Smedens arbete på vagnen var dock mindre fängslande än målarens, hvilket utfördes af vagnmakaren själf, om jag minns rätt. Huru korgen öfverdrogs med ravenduk (efter vårt uttal ravelduk), spacklades och lackerades med mörkgrön färg, och därefter underredet ända ut till tistelstången lackerades på samma sätt med inlägg af fina, längsåt löpande, hvita ränder, försummade jag icke att åse. Och målningen af den nya vagnen befanns så lyckad, att ofvan antydda stormakt beslöt att låta måla om alla de gula åkdonen i mörkgrönt. Den gula färgen, som öfverkommit från empirestylen och hos oss var modefärgen till 1830-talet, öfverensstämde nog också med vår fars smak, och att äldsta syster förmådde genomdrifva ommålningen af gamla vagnen, bredschäsen och sufflettsläden, vittnar om att hon fått åtminstone en af tyglarna i sin hand: far fick vara belåten med att hans gamla lådformiga långslädar förblefvo gula.

Intressant var det ock att följa med sadelmakarens arbete, då han stoppade korgen invändigt, skar till fotmanteln, draglinorna, seldonen och de konstigt korsade tömmarna. Jag minns hvilket lifligt intryck den gröna och röda saffianen gjorde på mig; mjukheten, den intensiva varma färgen och till och med lukten fann jag behag i och gladde mig åt de flikar jag fick mottaga för mina samlingar af allt möjligt och omöjligt, som förvarades i djupaste vrån af källarkammarens kontor. Till min stolthet och förnöjelse gjorde sadelmakaren åt sin trogne bisittare en liten piska in optima forma, en diminutiv vagnspiska, handtaget prydt med korsvis lagda saffiansremsor.

Jag nämner denna leksak, emedan den bragte mig en stor sorg, hvilket skedde sålunda. Om vintern, då bakgården var belagd med isgata, roade jag mig med att drifva ett föl med min piska och kom så in på isgatan, med den påföljd att jag tumlade omkull; men hvad värre var, fölet bröt sitt ben så illa att det måste aflifvas. Det vackra fölet var allas vår älskling, och jag kände mig som en svår förbrytare, utan möjlighet att undskylla mig; något för hvilket jag eljest hade stor benägenhet, i motsats mot min bror, hvars trotsiga lynne gjorde honom snarare benägen att ta på sig mer än nödigt. Då vår far kom för att banna mig, var jag så upplöst i gråt att bannorna slutades med några tröstande ord.

När jag som gammal man tänker på huru Pappa ledde vår uppfostran, fattar jag bättre hans tvångfria sätt att gå till väga. Under vinterferierna hade jag för vana att taga plats i länstolen vid sidan af hans stora skrifbord, där han efter middagshvilan arbetade ett par timmar före kvällsvarden. Vid det ena ljuset — ty mer än ett behöfde han icke — gjorde jag min bekantskap med Fryxells berättelser, som jag tog ned från hans bokskåp. Själf hade jag väl icke funnit vägen dit, utan tar jag för afgjordt att han på detta sätt utvecklade lusten för historisk läsning, den han upptäckt hos mig. På Pryxell till och med Gustaf II Adolf — ty längre sträckte sig icke Berättelserna den tiden — följde Beckers världshistoria, Cosselmans Resa i Columbien och Stridsbergs Mytologi.

Såsom väl många gossar, begynte också jag att syssla med bokbinderi på det primitiva sätt som brukas af dylika konstförvanter. Man viker ihop ett ark sticker igenom vikningen med nål och tråd samt klistrar på de sista bladen vackert kulört papper. Min far försåg mig med de nödiga tillbehören, liksom han försåg min bror Jakob med erforderligt material och verktyg, då han tog sig för det djärfva försöket att göra en liten byrå lik den af ek i vårt inre rum, med klaff, små lådor och skåp, hvilket företag han förde igenom med en händighet, som jag måste medge stod något öfver min bokbinderikonst.

När emellertid några häften voro färdiga, skulle de också användas. Att afskrifva någonting föll mig icke in, utan fyllde jag dem med äfventyrliga historier af egen uppfinning. Dessa litterära förstlingar skulle jag förgätit om icke någon kommit öfver ett af häftena och gjort väsen af berättelsen. Det var en vidunderlig historia om en gosse, som hade någonting för sig i Kina; hvad det var och hvarför just i Kina kan jag icke säga. Katastrofen uttrycktes med orden: »Si, då kom en varg » hvilka ord jag fick igen från alla håll i hemmet. Min far förehöll dem det olämpliga i att drifva med mig och sökte uppmuntra mig, i det han återställde mitt opus. Jag har ett lifligt minne af att jag skämdes mer än om jag ertappats på någonting orätt, och räknar detta som bevis på en alltför sensibel själf känsla.

I vårt umgänge med bondgossarna hade vi haft en kanske alltför stor frihet; hvilket måhända gäller än mer de yngre syskonen, som icke följdes af modersögat under de första uppväxtåren. Att vårt språk blef nära nog en Lappfjärdssvenska var väl icke så farligt, men hvad mig beträffar tyckes det mig som om äfven elaka böjelser skulle härflutit härur. Eljest förstår jag icke hvarifrån jag ådragit mig lusten att göra illa åt andra. Den kan väl kanske ligga inneboende i pojknaturen, men yttringarna, hvaraf hågkomsterna pinsamt beröra mig än i dag, väcktes hos mig under ströfvandet kring backarna. Endast ett fall, ett af de fulaste, som jag aldrig upphört att inför mig själf skämmas för, må här få plats. Tillsammans med en liten kumpan hade vi kastat småsten på svalbon under rietaket, då jag plötsligen öfverföll kamraten med hugg och slag för att han gjorde illa åt svalorna, en illgärning som jag ju var med om och kanske lockat honom till enkom för att ertappa honom. En sådan bakslughet var ju skrämmande, och jag har många gånger frågat mig huru det växande vettet kan få bukt på slika böjelser. Och hvarifrån kommer hos oss detta vett, som tyglar eller bestraffar de onda uppsåten; som gör att man verkligen såsom ett ondt förnimmer det onda man gör?

För öfrigt hade nog det fria umgänget med bondgossarna och i deras hem det goda med sig att det ingav oss kännedom om och känsla för allmogens lif . Under täflan på vedbacken, på stöttingar och iskälkar, vid hästarnas bortridande på bete, triss-, filpa-, aln- och bollslående, samt andra idrotter, växte samhörighets- och jämlikhetskänslan; så mycket mer som vid någongång förekommande konflikter ingen åtskillnad gjordes i behandlingen.

Efter det skolgången i Wasa begynt, drogos vi småningom från kamraterna på bakgården och i byn. Den långa frånvaron under terminerna och det nya kamratskapet i skolan gjorde slut på det gamla umgänget, om också icke alla banden afbrötos. Ett sådant gjorde sig ännu märkbart, då min bror såsom kirurgieprofessor lade all sin läkekonst in på att rädda lifvet åt Henrik Mattfolk, »Fredriks Henrik», hans första barndomsvän.

Bland skolkamraterna hade vi inga närmare eller kärare vänner än Wasastjernorna; och då vi varit till pingsten bjudna till Åminneborg, deras ståtliga hem vid Malaxåns utlopp, med utfärdsholmar, salskyttar, krigsminnen och ett förundransvärdt, på stora illustrerade volymer rikt bibliotek, beviljades vår begäran att vi i stället skulle få bjuda ungdomen från Åminneborg på besök till oss en sommar, jag vill minnas det var 1846.

För att bereda något nöje för tillfället hämtades en kölbåt från Löfön, där den förvarats i fiskarboden och tjänat till utfärder på flodmynningarna. Den måste köras på kärra, ty större delen af ån nedanför Holm-kvarndammen var ställvis ofarbar äfven med ekstock. Med tillhjälp af denna roddbåt kunde vi bjuda vårt främmande en bekvämare färd till Simmarholmen, den lilla videbevuxna plätt, där det finnes sandgrund; ett unicum i vår part af ån. Utom alla slag af simning: hundsim, grodsim, svinsim, som naturen själf lär pojkarna, samt dykning, idkades med stor ifver ett visserligen fruktlöst pärlfiske, sedan adjunkten gjort där sitt kostbara fynd; för hvarje snäcka, som ficks upp med tårna, sprakade alltid ett nytändt hopp. Dykningen skulle ske framlänges eller baklänges, långsåt båten eller tvärsides; kappsimningen måste försiggå parvis; efter klocka kunde den icke bedrifvas, då pojkar den tiden ej voro utrustade med fickur.

Bland utfärder företogs den till Bötomberget dels för att se de sju klockstaplar man sades därifrån kunna varsna vid klar luft, dels för att begrunda jungfrudansen och domarestenarna. Af större betydenhet var utfärden till Löfö, som varade en hel dag; ja, någongång då syster Marie hade hos sig någon väninna från staden, en hel vecka. Matkorgarna måste bäras till Nya bron, dit en af de flatbottnade ekstockarna från fiskarläget i Löfö kunde föras upp; ifall man bra förstod att handskas med bärlingen.

Medan ekstocken med korgarna gled ned för ån, följde vi till fots en fjärdingsväg den med videbuskar vackert bevuxna stranden. Den tiden voro Löfö ängar en samfällighet för flere hemman, som bärgade och betade dem gemensamt. Ehuru endast hårdvallsängar, på hvilka man icke lade ned någon odling, stodo de somliga år i rik blomsterprakt, doftande och prunkande med röd och hvit väppling, gula ranunkler och smörblommor, blåklockor och prästkragar. Gräset kunde vara ganska högt kring den mjuka gångstigen, så oändligt angenäm för bara fötter.

Endast prostgårdens andel i dessa ängar var omgärdad och därför frodigare, emedan den betades efter slåttern af fåtaligare boskap. Här och där växte höga grupper af björk och rönn, gråa, åldriga lador stucko fram mellan trädgrupperna och vid stranden speglade sig stora mörka alar i det bruna vattnet. Ån grenade sig här mellan små holmar, tätt bevuxna med vide- och albuskar. Medan jag satt där om sommarmorgnarna med metspöet, lärde jag först förstå hela sanningen af skaldens skildring:

Hur skuggan där är djup och rik

Inunder björk och al,

Hur guldbestrålad hvarje vik

Och hvarje bölja sval.

Längre fram, en tio minuters väg, vidtog åminnet, där vattendraget förlorade sig i ett kaos af vassholmar, katsjor, ståndkrokskäppar och andra störar, så att man endast här och där skönjde någon strimma, på hvilken ekstocken kunde glida fram. Knott och mygg fördunklade luften, och det var icke lätt att leta sig fram, då vattnet stundom stod blott något kvarter öfver den bottenlösa dyn.

Prostgårdsstranden utgjordes här af oöfverskådliga fräkenfält, för hvilkas bärgande de flatbottnade ekstockarna, liknande långa lådor, voro i näbben försedda med tugor, d. a. ögglor af vidjor. De lastades fulla med fräken, och häst med rede spändes för farkosten, hvilken på detta sätt tjänade som ett slags pulka. Fräkenskörden kunde man åse endast på afstånd där marken omsider blef fast.

I närheten af de små holmarna, vid en invikning af stranden, hade fiskar-Josef sin bod, där fiskredskapen, gamla näfverkontar, en liten kölbåt och de flatbottnade ekstockarna samt ett litet vindspel att hissa in dem med förvarades. Ett stenkast från fiskarboden fanns den stuga, som till Mammas förströelse uppfördes under något af hennes senaste lefnadsår. En liten farstu, ett lika litet kök och en större kammare var allt hvad man fann där. Väggfasta bänkar, ett enkelt bord och några stolar utgjorde möbleringen i den senare, i köket fanns en öppen spis, en gryta, en stekpanna och på hyllor tallrikar och koppar. Fönstren stängdes med luckor, när man låste till byggningen, och rummens bilade stockväggar gjorde ett så friskt hvitt intryck, när den åter öppnades.

Alltid ingaf vistelsen på detta enkla lustställe ett obeskrifligt behag af romantik och naturnjutning. Man rådde öfver sig själf, man metade sin fisk och plockade bär till måltiderna och oss gossar ålåg det att skaffa bränsle och bära vatten till hushållet, plikter som voro idel nöjen. Mindre var beredvilligheten, då det bjöds en att »springa hem» och hämta kaffe eller socker eller salt eller någon annan nödvändig sak, som mamsellerna glömt att lägga i korgen. Men denna trefjärdingsväg fram och tillbaka, gick ändock för de vänliga ögonkasten och löftet om mycket dopp till kaffet.

Mellan hushållsbestyren ströfvade man till lands och vatten, upptäckande nya fiskeställen och smultronbäddar, och under tiden kände man sig frigjord från alla de vanliga banden, som hemmet pålade en. Hvilken njutning att ligga på den oslagna, blomsterrika, doftande ängen med blicken mot den blekblå himmeln och de där vandrande molnbildningarna, eller att med uppvikta byxor vada ut i ån för att bland de med skönaste brun och grön mossa betäckta stenarna speja efter blixtsnabba kräftor och andra besynnerliga vattendjur.

I Lappfjärd brändes ännu denna tid icke mindre än tre tjärdalar, af hvilka den största, i hvilken prostgården tog del, ägdes af flere lag och således brann sommaren om. Den låg vid Idbäcken, hvilken från Bötomberget letar sig ned mot ån. Uppåt berget stodo barrträden katade till mer än manshöjd, dödsdömda, med glittrande gula tårar af kåda i de afbarkade reporna; föremål för vår medkänsla och förtrytelse. När virket sålunda fått mogna under ett par år, afhöggs och spjälktes det till »törrve», såsom man kallade de långa och smala spjälar, af hvilka tjärdalen fylldes. Det skedde sorgfälligt sålunda, att »törrvet» radades koncentriskt, sakta sluttande inåt mot dalsögat, d. ä. mot den björkspira, hvilken stod rest i dalens centrum. När »törrve»-kullen stigit ett par tre alnar högt öfver tjärdalens rand, täcktes den med ett tjockt lager af torf och tändes rundt om i kanterna.

Hvarje lag hade en dalmästare, hvars konst bestod först och främst i att tillse att spjälarna i de koncentriskt lagda hvarfven linierade rätt och att slutligen det innersta hvarfvets ändar träffade ledstången i dalsögat, samt att antändningen skedde så, att branden drog sig jämnt från periferin mot centrum. I hettan förvandlades kådan till tjära, som långs spjälarna rann ned till dalsögat och utmed stången till trumman. Medels denna, som var lagd i en hemsk håla, hvilken från ena sidan förde in i dalens inre, flöt tjäran ut i dagsljuset.

Våra kamrater hade icke i sin hemtrakt sett någon tjärdal brinna. Den stora glödande kullen, på hvilken sotiga män, lika afgrundsandar, med stänger i händerna rörde sig i den bruna bäska röken för att hindra branden att slå ut i låga och tjäran att sålunda förbrinna, gjorde ett gripande fantastiskt intryck. I den porlande bäcken, där tjärtunnorna tätades, och föröfrigt rundt omkring dalens fot lågo glaserade, besynnnerligt formade klumpar af lerjord, af hvilka barnen byggde broar och dammar i bäcken. De små hade följt sina mödrar, som medförde mat åt männen. En och annan fjärran ifrån kommen familj slog upp sina bopålar i prostgårdens närbelägna hage, där Idbäcken af vide och alar gjort sig den vackraste löfgång. Ingenstädes fick man bättre videgrenar till pipor och röd- och hvitfärgade käppar. För mången familj var tjärdalen ett sommarnöje, och detta värde behöfdes väl för att hålla upp tjärbränningen; ty i dagspenning räknade man sig icke mer än 6 skilling.

Större voro icke de nöjen vi kunde bjuda våra gäster från Åminneborg, men mycket behöfver man ju icke i de lyckliga pojkåren, då lifvet själft är ett nöje.

Bygget av Lappfjärds kyrka.

Efter de handtverksarbeten, som tidigare nämnts, fick jag vara med om ett arbete af större betydenhet, då den nya kyrkobyggnaden vidtog 1847, om jag minnes rätt. Förberedelserna hade begynt långt tidigare, först beträffande val af platsen. Många voro de sockenstämmor, som sedan 1833 höllos om den saken. Om gamla »Ulrika» på sin plattmark höll på att sjunka i jorden, ville man nu bygga på en höjd med fast grund så att templet skulle i alla tider och för alla släkten vara en manande, upphöjd syn.

Af sådana kullar funnos två, men ingendera midt i församlingen. Brännängskullen, en half fjärdingsväg bortom prostgården, låg alldeles i ena kanten, Mangsbacken åter, på andra sidan ån, låg äfvenledes åt sidan, men dock närmare midten, om man tog med i räkningen Uttermåssa, Härkmäri och gårdarne kring Storsjön; och för denna beslöt man sig i rättvisans namn, ehuru hufvudbyn då måste gifva efter och för prostgården vägen till kyrkan fördubblades.

Kommer man nu från staden och den sista backen, där Lappfjärdsslätten med sina många ståtliga bondgårdar breder sig ut för blicken, reser sig kyrkan på ett stort och värdigt sätt öfver bygden. Det är en korskyrka, hvars fyra högresta likformiga armar i korsningen täckas af en åttkantig kupol. I det yttre är det en fogstruken tegelbyggnad på en sockel af grå granit; kupolen uppbäres af en trätrumma, som efter många heta debatter blef grönmålad, men senare lär hafva fått en lämpligare färg. Kyrkan är en af de rymligaste i landet; man sade att den beräknats för 4,000 personer, emedan pastoratets fyra kapellförsamlingar ägde för vissa tillfällen anspråk på rum i moderkyrkan och därför i sin mån bidrogo till dess uppförande. Vid vanliga gudstjänster, när kyrkan är blott halffylld, uppstår i det väldiga, af träkonstruktioner öfverspända rummet ett skallande eko, som predikanten förgäfves söker bekämpa med att höja rösten.

Byggnadsritningen hade man fått från Vasa af länearkitekten Gustafsson, och byggmästare var en af bröderna Kuorikoski från Kaustby; Jakob eller Erik, osäkert hvilkendera. Var han, såsom jag vill minnas, densamme som byggt Kurikka kyrka, så är Lappfjärds kyrka att räknas bland Jakobs 23 kyrkobyggnader; var han åter den som uppförde åtskilliga kyrkor i östra Finland, bland dem Jaakimvaara, där han gjorde ett svårt fall från ställningarna, hvilket jag ock hörde omtalas, så var det den yngre brodern, som var vår byggmästare: en undersätsig, medelålders man, kopparröd i ansiktet, kanske i följd af väder och vind, kanske ock af mera värmande saker.

Sådan såg jag honom i sällskap med adjunkten i den kammare han hyrt sig på Mangsgården och fyllt med ritningar i rullor och utbredda blad. Han var rätt nöjd med de stora granitblocken, som färdighuggna framsläpats på vinterföre till byggnadsplatsen.

Af bref från min far till Kronofogden Rosenberg ser jag att sten- sprängningen var fullbordad i januari 1848. Den hade utförts medelst 1600 dagsverken; i släpning komme h varje sten att kosta 1 rub. sr. På sockenstämma den 18 oktober 1847, dit Kuorikoski var kallad från Kurikka, hade man tillsatt en byggnadskommitté, men någon lämplig sekreterare, som kunde fördela kostnaderna samt indrifva medlen, hade man icke lyckats finna.

Hvem som lärt bonddrängarna att finhugga stenen precist efter gifna mått, frågar jag mig med förundran. Den jämna ljusgrå graniten hade man funnit i Kärjenkoski bortom Dagsmark, och det var ingen småsak att få blocken framkörda tre fjärdingsväg och mera.

Den tekniska skicklighet, som erfordrades för stenarbetet liksom sedermera för tegelslageriet, murningen, timmermans och smidesarbetet samt målningen, fanns mer eller mindre slumrande hos befolkningen, och byggmästaren hade förmodligen med sig en arbetsledare, som kunde visa sättet att gå till väga. Så att däri låg icke företagets vansklighet. Men väl höll det på att gå på tok med förvaltningen.

Entreprenader skulle icke komma i fråga, ty kontanta medel var det knappt om; ett statslån togs, dock icke större än att därmed betäcktes de utgifter, som måste göras kontant. Byggnadens uppförande skulle ske genom naturaprestationer af allmogen själf, i dagsverken utan och med häst och i virkesleveranser. Det blef ett bokhålleri af den mest vidsträckta och på samma gång invecklade art. Rosenberg, kronofogden, en mästare i sitt slag, hade gjort uträkningen af den anpart hvart hemman hade i den gemensamma tungan, huru många dagsverken enhvar finge sig ålagda för stenkilning, huggning och släpning, vid tegelslageriet, murningen o. s. v. Yrkesarbetet var uppskattadt i dagsverken efter prövning; äfvenså virkesleveransen. Och enligt sockenstämmans beslut hade torpare, backstuguhjon och gärningsmän enhvar fått sin beskärda del.

Tack vare »asessorns» obestridda anseende för rättrådighet och skicklighet samt den allmänna ifvern att få en vacker kyrka till stånd, hade denna fördelning af tungan mottagits utan märkbart knöt; men nu gällde det att föra bok öfver alla dessa prestationer, att kalla ut folket från alla rökar i tur och ordning och att hålla reda på hvad som presterats och hvad som resterat. Den ene och den andre försökte sig förgäfves på detta värf, och emellertid hotade villervallan att bli fördärf bringande.

Då framträdde helt anspråkslöst en ung bonde och lade hand vid verket, först som medhjälpare och sedan som factotum. Det var sexman Båsk från Dagsmark, hvars namn jag nedskrifver med största högaktning. Han hade på egen hand lärt sig skrifva och räkna, såsom nog syntes af hans handstil och siffror. Men hans rediga och klara tanke, hans osvikliga minne och goda vilja ersatte allt. Han bar kyrkobyggnadens hela drätsel i sitt hufvud; ett sannskyldigt nät, med fina maskor, där inga fiskar sluppo undan. I början ville man icke visa honom nog hörsamhet, men allmänna meningen, representerad af prästerskapet, stödde honom, så att innan kort, när Båskens bud kom, den tredskande fogligt kastade yxa eller järnstör på axeln eller, om det skulle så vara, spände Blacken för; äfven de minsta fick han att dra sitt strå till stacken. Och allt förtecknades med reda och noggrannhet, så att Båskens kladdar, om de just icke voro så vackra att se på, innehöllo ett tillförlitligt räkenskapsverk öfver det trassliga samarbetet. För detta kamrerarbete begärde han blott att få tillgodoräkna sina dagsverken. En bättre typ af den svenska allmogens praktiska förstånd kunde man icke se, i förening med en fast och seg hängifvenhet för ett gemensamt högt mål.

När tegelslageriet började på sydvästra sluttningen af backen — ungefär där den stora folkskolebyggnaden nu är uppförd och där slagfältet vidtog förr i tiden — utgjorde det målet för ständiga promenader från prostgården. Gick man öfver »gamla bron», den skrangliga pålbron, som togs upp till vintern och sattes ut på våren af en del byalag, samt Klovus»hölena», såsom man kallade en vidsträckt, af sandtäkter gropig strandbredd, kunde vägen tillryggaläggas på tio minuter. Det var verkligen underbart att se hvilket storartadt tegelslageri som här uppstått genom ett sådant kommunalt samarbete. Sluttningen långt nere på slätten vimlade af den lifligaste verksamhet. Hästvandringar hade anlagts för att sammanarbeta leran och sanden. Den sistnämnda ficks på stället, men måste kastas för att rengöras från grus. Leran däremot måste framskaffas, hvilket ålåg en del byalag; andra hade uppfört de ändlösa torkladorna, andra åter ombesörjde ugnarna och bränslet för dem. Formningen verkställdes till god del med kvinnodagsverken. När murningen började, tillkom beredningen af murbruket och byggnadsmaterialets uppforsling.

Beundransvärdt i sanning, att kunna så ordna ett sådant samarbete, att hvad som behöfdes fanns tillredt, att det icke hakade och brast, och att enhvar nöjdes åt den börda han fick, i synnerhet under den bråda tiden, då eljest slåttern och skörden kräfde all arbetskraft. Nå ja, klagomål kunde ju hafva förekommit, dem jag icke hörde om, men det gick i alla fall; och utan en stor och allmän god vilja skulle det väl icke hafva gått.

Min sysselsättning vid tegelbruket bestod i att forma hästar, gubbar, bollar och dylikt af lera och bränna dem hemma i ugnar efter Mangsbackens modell under Kvarnberget, såsom vi kallade en några alnar lång och ett par alnar hög klippa i närmaste bolåker, märkelig emedan sådana klippor voro rara på Lappfjärdsslätten och särskildt för det att en lätt urgröpt plätt på dess rygg sades vara spåret efter en väderkvarn i fordom tid, hvilket fornminne ju gaf åt klippan ett mystiskt värde.

Hvad mina terracotta-arbeten vidkommer, var tyvärr tekniken icke bättre än formgifningen, så att ej ens bollarna, att icke tala om gubbarnes extremiteter, höllo ihop, hvarför jag gräfde ner dem i en grop ej långt från Kvarnberget med en otydlig föreställning om att i de tiden kunde uppgräf vas såsom alster af en längesedan försvunnen kulturperiod, förslagsvis från stenåldern. Nära intill begrof jag också särskilda alster af mitt skriftställen; huruvida jag därvid också af såg någon viss effekt på kommande skattgräfvare, minns jag icke.

Huru jag kommit att på detta sätt arbeta för eftervärlden, vet jag icke riktigt. Förmodligen väcktes tanken först genom den nedläggning af allehanda mynt, bland dem några falska, som informatorn och adjunkten tidigare företagit sig på spektakel vid jungfrudansen på Bötomberget, och där vi pojkar voro med och välte stenar. Så hörde jag läsas under mycken munterhet August Blanches komedi om Bautastenius och hans krukor, och slutligen hade jag ju under besöken vid tegelslageriet ofta stått vid de hemlighetsfulla ryssgrafvarna och sett i tankarna röda kosacker och gröna jägare stiga upp undan den sjunkna torfven, riset och skräpet i dessa aflånga grafvar, som så mycket sysselsatte min inbillning i ungdomen.