Aina Wadströms texter

Aina Wadström som föddes 15 september 1887 i Dagsmark var dotter till folkskolläraren Johan Jakob Wadström och dennes första hustru Katarina. Hon utbildade sig till sjuksköterska och under 1,5 år studerade hon sinnessjukdomar, som stipendiat i USA. Efter hemkomsten blev hon avdelningssköterska vid sinnessjukhuset i Åbo men efter 2 år blev hon översköterska vid upptagningsanstalten i Viborg och där stannade hon i 3 års tid fram till inbördeskrigets slut. Då flyttade hon till Pitkäniemi sjukhus i Tammerfors, där hon var översköterska.

Då Svenska Österbottens distriktssinnesjukhus (SÖD) började sin verksamhet i Roparnäs i Vasa, så valdes Aina Wadström till översköterska. Sjukhuset invigdes 29 november 1926 och Aina stannade där tills hon gick i pension 1951.

Det här porträttet fick Aina Wadström då hon 1951 gick i pension från sin tjänst som översköterska vid sinnessjukhuset i Roparnäs.
Det här porträttet fick Aina Wadström då hon 1951 gick i pension från sin tjänst som översköterska vid sinnessjukhuset i Roparnäs.

Aina var en aktiv skribent som publicerade sina skrifter i olika tidningar och en del av dessa kan du läsa här under. Aina dog i Vasa, ogift och barnlös och är begravd i familjegraven vid kyrkan i Lappfjärd. Aina Wadströms fotografier och dokument finns arkiverade på SLS:s arkiv i Vasa.

Ainas jul 1 ok
Den här berättelsen ”Julseder från Sydösterbotten” skrevs av Aina Wadström 1947 och den publicerades i Sjuksköterskeföreningens tidskrift Misericordia samma år.

Ainas jul 2 okAinas jul 3 ok

Ainas jul 4 ok

Den 700 år gamla rian.

Den här berättelsen om den 700 år gamla rian i Dagsmark skrevs av lärardottern Aina Wadström och publicerades år 1910 i tidskriften ”Hembygden, tidskrift för svensk folkkunskap och hembygdsforskning i Finland”.

Uti Dagsmark by av Lappfjärd socken, finnes en riebyggnad, vilken säges vara närmare 700 år gammal. — Virket till densamma är hämtat ifrån den s. k. »kyrktimmer åsen» i Dagsmark, därifrån timmer även erhölls till Lappfjärd gamla kyrka.

Stockarna uti nämnda ria utgöras av 9 tums tjocka furustammar, men äro dessa endast toppändan utav själva trädet, emedan kvistar synas överallt på stocken och gå ända ned till grövsta delen utav densamma. — Den nedre stammen användes då man byggde tjärdalar och det som lämnades kvar begagnades vid uppförandet av riebyggnader och dyl. — Så berätta de gamla. — Toppvirket bär också sitt skilda namn här å orten och namnes i det dagliga talet »skata timmer». Man finner sålunda att furorna å »kyrktimmer åsen» måste ha varit av ofantlig storlek, då toppändarna kunna vara ända till 9 tum tjocka.

Nämnda riebyggnad äges numera av Bonden Ivar Lång eller Westerback och har den just dessa dagar till följd av pågående storskifte blivit flyttad. Cirka 104 år har den stått i s. k, »Kårk Eriks Hagen», dit den flyttades ifrån tomten invid det gamla »Dansk träsket». Huru länge den varit uppförd å detta ställe, vet man dock ej med säkerhet. — Träsket är numera torrlagt och byggdes där i tiden Dagsmark gamla folkskola.

På dörren till rian läses årtalet 1231 samt å »akkon» eller dörren till öppningen i väggen läses 12 —-P —. Vad det senare årtalet vidkommer, har man ej klart för sig vad därmed riktigt menas. Tolvan och fyran äro nog tydliga, med undantag att den sistnämnda är omsvängd —. Huruvida noll skulle ingå i årtalet eller ej, har man dock ej lyckats få reda på.

Nuvarande ägaren vet dock med säkerhet, att man uti fyra led påminner sig ha tröskat uti nämnda ria —. Sålunda hör bonden Ivar Lång eller Westerback till femte ledet, som betjänar sig utav densamma.

Dessutom påstås att Ivar Långs alla förfäder uppnått en hög ålder, så t. ex. var hans farfar vid sin död 87 år gammal. Till det yttre fäster man sig genast vid rians egendomliga utseende och det grova virket. Nu sedan dess ålder blivit bekant utgör den också enda samtalsämnet i byn, och i synnerhet ha alla unga börjat intressera sig för att uppteckna och taga vara på allt gammalt —. På detta sätt har kanske hembygdsforskningen liksom fått sin början å orten och hoppas man även här kunna finna något, som skulle vara värt att bliva ihågkommet.

Frieri- och bröllopsbruk i Dagsmark.

Följande berättelse är skriven av lärardottern Aina Wadström från Dagsmark och den publicerades i tidskriften ”Hembygden, en tidskrift för svensk folkkunskap och hembygdsforskning i Finland” år 1911. Språket har jag moderniserat lite, så att det bättre skall passa dagens läsare.

Brukligt var att gossarna vistades ute hos flickorna. På lördag kväll gick man tidigt i bastun. Storpojkarna klädde sig fina från topp till tå och så samlades de alla på en förut bestämd plats, vanligen vid en åbro, ett vägskäl eller dylikt.

Först berättades där om veckans händelser. Sedan ”ackorderades” om, vart var och en skulle ta vägen till natten. Fanns där en ”utbysspoik” med i hopen, följde man honom ifall han var i smaken till en flicka samt begärde in.

Var den främmande inte i ungdomens tycke, kördes han utan vidare krus bort från byn eller också från flickans kammare, ifall han hunnit dit före de andra.

Även kunde alla bysspojkar samlas i en flickkammare på lördag kväll. De fördrev där tiden med att berätta om, vilka ”bragder” envar utfört på färden till staden om lördag. I kammaren satt de sedan till klockan ett eller två på natten, till man gick att ”beis in”. Själva ”beisandet” gick till så, att gossen försiktigt knackade på fönstret tre gånger, samt läste upp följande ramsa:

Hälsning till flickor på jorden,

lyder som följande orden,

det står skrivet i det tjugotionde kapitlet, den trettioelfte vers,

som följer i dag, sa’ kapten Sundman om kvällen!

Hör et’ na’ånting tennar i kväll så säj (Schå).

Sov i nåder och leva i kärlek

samt upphav ditt fromma hjärta till att expediera snällheten

och en krona ibland de kristna.

Så brussa då om och hosta en gång —,

om int’ meir tennar i kväll så säj!

 

He’ va’ nästan trettontusan

kva’ gröbbor ståtar tenn i kväll,

som int kan släpp in en tolsje kändan inbyss pojk.

Om int meir så säj då’ tenn i kväll;

om et’ hör na, he! ?

 

Åtta spioner

me’ galoner och en lysande stjärna

lyste på himmelens pell,

en timme före dagen ska vi säj.

 

O, du bittra, du fördärvade syndaklut.

Här står jag vid flickans fönster,

å’ int’ slipper in å får en sup.

Tänker et släpp in nå pojkar i kvälld’ så säj! ?

 

Ga nu tå!

Ska’ du ga än, ellder ska’ ja måt’ rop’,

så all ga’mbel tjälgar å gåbbar ska’ hör e!

Ga, nu tå, ellder släpp in!

 

Släpp in, släpp in! Kast fälldin i föterändan!

Stopp sömnin i väggspringon

ellder jer et sömnot än så säj? Ga nu tå! Ga!

 

Om flickan gav löfte åt gossen att få komma in, svarade hon genast. Knös hon ej ett ord, så förstod gossen, att han fick »skinn». På söndag afton i dansstugorna dansade gossen sista dansen med den flicka, som han samma kväll skulle gå till.

Hur frieri egentligen gick till, vet man ej. Så berättas blott att då byns gummor observerat en gosse fem eller sex söndagsmorgnar efter varandra komma från samma flicka, dröjde det ej länge innan det pratet kom i gång, att nu’ ska’ hon ful’ snart böri’ få ringen, honde gröbbon, et’ som e’ je’ sade’ visst melan’ dom!

Brudgåvorna kommo också snart. Var brudgummen en utbyss gosse, hörde det till hans skyldighet att utdela beståning åt »byssens» ungdom. Beståningens värde steg till 20 mark eller också starkvaror till samma summa.

Till gamla seder hörde att beståning skulle utkrävas, förrän bruden fått trolovningsgåvor. Då brudgummen for och tog ut lysningen lördag förmiddag, följde honom bruden samt brudparets föräldrar ut till porten. Talmannen medföljde, fungerande som körsven, och förde brudgummens talan å såväl präst- som klockaregård. Talmannen var »åpprustad» med vit maniska samt röd kravatt.

Prästen erhöll av brudgummen ett strumppar, efter det han åt talmannen hade överlämnat lysningssedeln. Därpå for man vidare till klockaregården med det förvärvade pappret, vilket under månget »tydande» om brudens hemgift i såväl klädes- som penningeväg överlämnades till klockaren. Den brudgum, som bäst kunde språka med klockaren, kom till först upp i kyrktaket följande söndag förmiddag, och de’ va’ allt en stor ära de’. (Då en lysningssedel första gången upplästes sades att ‘brugåmin å bruden kom’ åpp i kyrktake’.)

Lysningskalas firades i allmänhet som vanliga bröllop. Skillnaden låg däri, att bruden ej var iklädd silver. — Bland friar- eller förlovningspresenter (brudgummens gåvor åt bruden) må omnämnas rullstol (för uppnystande av spunnet garn i härvor), vävspännare, skedbänk o. s. v.

Rullstolen hade formen av en liten byggnad, försedd med fönster samt var röd- eller grönmålad. I kanterna målades fina rosor i alla färger.

Skedbänken, vilken spikades på väggen ovanför matbordet, var ett litet, avlångt trästycke, bakom vilket man satte träskedarna efter avslutad måltid. På skedbänken fanns utskurna rosor, hjärtan och blad samt åratal och datum.

Till lysande gåvor hörde hjärta-silverringar (8 st. eller däromkring) samt örhängen. — Åt brudgummen bestods ingen ring.

Bruden vävde vadmal (brudvadmal) åt sin brudgum. — Naturligtvis skulle detta vara jämnt och fint, utan »nåppor», ty brudgummens bröllopsdräkt syddes ju därav. (Jacka med ståndkrage samt knäbyxor.)

Dessutom virkade hon gördeln, som var någonting riktigt viktigt, kanske den förnämsta av alla de gåvor en brud skänkte åt brudgummen. — Gördeln virkades av rött hemspunnet ullgarn och skulle vara 5 á 6 alnar lång, 6 kvarter bred samt försedd med 8 kvarter långa fransar. Ovanför fransarna syddes en bred guldgalon, vilken köptes från bodarna i staden. Gördeln knöts på brudgummen, då han for och tog ut lysningen. Duktigast var den brud, som vid fransarna hade sytt den bredaste guldgalonen. Dessutom virkade bruden röda eller gröna tömmar med lysande rosor (brömsrosor).

Slädtäcket, grannrött till färgen med invävda gröna, blå och gula stjärnor, vävdes av en skild väverska. Tobaksbörsen virkades vanligen av rött ullgarn med en röd eller blå brömsros invirkad på bägge sidor.

Ficklappen hörde även till brudgumsgåvorna och bestod av en ungefär ett kvarter lång och bred vit lärft-bit. I kanterna av densamma syddes hålsöm, röda stickningar och spetsar. Brudgummen bar ficklappen på sin lysningsdag och bröllopsdag i vänstra västfickan. Lappen placerades sålunda, att hälften av densamma blir synlig utanför fickan.

‘Nattkappon’ (maniskan) syddes av vitt lärft samt utrustades med veck och röda stickningar. Utom detta skulle bruden utdela brudsticksömmarna åt sina brudtärnor. Hon skänkte dem garn samt bad dem sticka strumporna färdiga till hennes bröllopsdag. Då skulle prästen, klockaren, brudkläderskan, talmannen, talmansmor samt alla pellhållare till minne av bröllopet erhålla vart sitt strumppar.

Bröllop firades vanligen vid sådan tid på året, då man ej var så svårt upptagen av utarbete. Tre veckor före bröllopet bakar och skaffar man. — Det bakas både kärvbröd och kornbröd. — Ett faseligt »behej» är det, innan allt blir i ordning.

Bröllopshögtidligheten vidtog på fredag. Torsdag morgon i god tid börja gummorna skala potatis till »päronpannkakon» och till lutfisken. — Kaffebrännaren sköter gamla mormor om och passar folarena på samma gång. «Folarena» hämta torsdag morgon till bröllopsgården en tallrik med smör, stek, ost, mjölk samt potatis. Under den upprågade smörtallriken måste finnas ett bröd eller en ost, ty annars var det ej riktigt väl.

Gummorna sköta sålunda om allt vad till maten hörer. Tvenne flickor av brudens närmaste fara från gård till gård, för att samla hop stenfat, träassietter, skedar m. m. Allt det lånade upptecknas å »skrambellistan», som noga förvaras.

Brudstuguklädarena (brudparets barndoms- och ungdomsvänner) hämta med sig hemifrån franslakan, speglar, tavlor, lampetter, pärlor, porträtter m. m.

Brudstugutaket klädes till först. Pellhållarena, vilka äro åtta till antalet (fyra par), kläda brudhimmeln och pellhimmeln.

Brudhimmeln fästes vid taket »upp i bordsändan», där brudfolket sitter vid måltiderna. Pellhimmeln har sin plats ungefär på mitten av taket. Till himlarna sökas vackra och stora »fransalakan», vilka förses med 12 »stroffor». Lakanen fästas då med strofforna vid taket, så att kanterna hänga ned ungefär ett och ett halvt kvarter.

Så börjar man utstyra himlarna. I mitten av den fästas kronan och kransen. (Kronan för brud och krans för brudgum.) Till kronan och kransen lindas först en ståltrådsstomme, och denna överklädes med pärlor, skravelmässing, pappersblommor o. s. v. I kanterna av himmellakanen sys röda, fyrkantiga silkespappers- och skravelmässingsbitar. — Denna grannlåt bekostar bruden själv.

Pell- och brudhimmelns yttre sidor prydas dessutom med pärlor, vilka i »krokar» nedhänga från kanten av lakanen. Därpå »träder» man en hel mängd »spyror» (pappersblommor) på ett band och fäster detta på yttre sidan av himlarna uppe vid kanten emot taket.

De båda himlarna överensstämmer för övrigt i likhet med varandra, utom däri att inuti, den förstnämnda spännes en stor sidenschal, benämnd stockholmsduk. (Brokig, rutig schal av fint silke). Dessutom smyckas himlarna med speglar, små tavlor, fotografier o. s. v.

Då pell- och brudhimlarna är klädda, uppsättas de övriga fransalakanen på samma sätt som himmellakanen. Det är ju ej så kinkigt med de små himlarnas uppfästande; huvudsaken var blott att pell- och brudhimmeln kom på mitten av taket.

Takutstyrseln är då i ordning, och nu börjas med väggarna. På främre väggen hängas fina bättre lakan, men på de övriga väggarna blott »grovlakan». Storspeglar spikas utmed hela främre väggen och till hälften av sidoväggarna. Därefter fastsys på lakanen tavlor, lampetter, pappersblommor, brokiga band o. s. v.

Allt skall vara grant och lysande. Det glimmar och lever i alla vinklar och vrår. Brud- och pellhimmelns skravelmässing rör sig för den allra minsta fläkt. Men det skall ju så vara. Halmkronorna, fyra till antalet, en i varje hörn av taket, är pyntade med röda och gröna skravelmässingsbitar m. m. Kronorna dansar omkring, ,då framstugudörren öppnas, och gårdens minderåriga tycks med intresse följa takgrannlåtens alla rörelser.

Brudstugan är klädd. Man är glad till sinnes. »Fort» skaffas en spelman, och alla såväl gossar som flickor, gubbar och gummor tar sig i glädjen en svängom efter allt stöket. Nu är man ung på nytt, ty de’ ä’ bröllop.

Gossarna har nog också skött om, att lövsalen blivit »stött» därute, och att björkar finnas längs hela vägen från den gård, där bruden kläds till bröllopsgården. Fredag är högtidsdag, det vet alla. Där vilar högtidsstämning över människorna — över hela nejden. Lösen för dagen är — »att man skall å skåd bruden».

Fredag morgon kl. 7 går bruden åtföljd av brudkläderska och »brudpigor» (två av sina närmaste flickvänner) till klädarsgården. De går in i brudkammaren och stannar där till kl. 12 på dagen. Klädandet begynner. Brudgummen skänker brudkängor. Klädningen är svart samt tillsittande. Ett kvarter ifrån kjolfållen sys ett glitterband med röda kanter. Över armbågen fästs en bred, veckad spets och över denna ett guldband, så att spetsen blir synlig vid bägge kanterna. Omkring livet knytes även ett liknande band med rosett (fyrrosor), och hänga banden ned ungefär till kjolvecket.

Huvud- eller brudskruden, den höga Lappfjärds-skruden, består av ståltrådsstomme, överklädd med skravelmässingspapper (rött och grönt) Av samma papper klippas hjärten, vilka sys på skruden, och i rad med dessa runda speglar, pärlor m. m. Från skrudens översta kant hänger spiralkrusade skravelmässingsremsor samt pärlor och dyl. Halskransarna (brud- och bröstkrans) består av skravelmässingsremsor pärlor, och glitter, fästade på ståltråd. Brudens hals är prydd med dessa bägge kransar samt »guldpärlband», så många som möjligt. Allt hår kammas upp under skruden på huvudet, att endast lockarna blir synliga. Lockarna åstadkomms utan bränning och krusning. Man drar fram en »test» vid vardera sidan av huvudet och fäster håret med nålar, tills det faller i regelbundna uddar kring skrudens nedersta kant.

Ann-Sofi Låhlby, brudkläderskan, den mest anlitade, hon var så van vid allt detta, hon visste så precis, hur allt skulle knytas och bindas. Låhlby kläderskans silver stod högt i ära, och nog vet man ännu omtala, huru hon klädde en brud.

Men så hände sig en gång att Ann-Sofi var och lånade bort sitt brudsilver åt Kristinestads navigatörerna, vilka var på utfärd till Låhlby en vacker vårdag. De klädde sig till brudar och reste kring staden med silvret. Men hur förbittrad blev man ej. Gummorna tyckte som så, att navigatörerna gjorde narr av landsmodet och inte förstod, vad som menades med brudsilver och vilken dess riktiga betydelse var. Nu skulle ju naturligtvis olyckan följa alla brudar, som efter den »betan» kom att använda hennes silver.

Man var olycklig, ja, man sörjde »brudsilvret». Nå, bruden bär också vita virkade vantar, och i handen håller hon en näsduk, vilken är sydd med såväl- mellan som yttre spets.

Klockan är nu 12 på dagen, och bruden är färdig. Ute på gården har gummor och barn länge stått och väntat på henne. Brudgummen, de unga gossarna, gubbarna och spelmännen är ännu i bröllopsgården för att invänta präst och klockare.

Då dessa anlänt, beger sig hela skaran för att hämta bruden. Brudgummens följe ger medelst revolverskott tillkänna, att de kommer. Framkomna till »klädarsgården» går brudgum, pellhållare samt spelmän in till bruden. Bruden kommer ensam ut, hälsar och tar alla i hand. —Så går hon in. Efter några minuter kommer alla ut. Ledet är färdigt uppställt. Brudparet går först, därefter spelmän, så pellhållare, efter dem flickor och gummor samt sist gossar och gubbar.

Brudmarschen, den vackra gamla Lappfjärds-brudmarschen, spelas och skaran går bort från klädarsgården. Allas anleten lyser av glädje. Gummorna suckar litet och nicka på huvudet. Vad de tänker vet man ju ej riktigt, men de kommer måhända ihåg en dag för många år tillbaka, då de klädda som brudar gick i spetsen för brudraden. De — gummorna nämligen, önskar nog blott lycka och glädje åt de båda unga, som i dag firar bröllop.

Allt tar sig som en vacker, lysande tavla. — Brokiga färger, siden, guld, glitter, allt tyder på, att i dag är stor festdag i byn. Bruden lyser guld i solskenet. Brudgummens vita vantar och pappersrosorna vid vänstra axeln fäster gubbarnas uppmärksamhet. Kvinnfolket med sina röda sidenchalar och granna sidenförkläden går tysta och fundersamma vägen framåt.

Man är framme vid målet. Bröllopsskaran går in i brudstugan. Brudparet träder fram till pellstolen under brudhimmeln. (Stolen är överklädd med en sidenschal. I varje hörn är fäst en pappersblomma — samt på mitten av stolen en krona och krans. Under pellstolen finnas utbredda finare dukar och schalar.) Klockaren sjunger en psalm. Brudparet knäböjer, och vigseln börjar. Pellhållarena stiger fram, fattar sidenschalen och håller den över brudparets huvuden.

Efter vigselns slut går brudens syster fram, tar vantarna av bruden samt lyckönskar henne. Så kommer de övriga och följer hennes exempel. Under denna ceremoni spelas vanligen »önsklöckan» eller också en marsch. Gummorna snyftar därborta i stugudörren. Gubbarna står allvarsamma uppe vid bordsändan. Ett allvarligt ögonblick.

Lyckönskandet är slut. Bord och bänkar flyttas in med hast. Alla sätter sig ned omkring matborden. Uppassarna för in bröd, vilket färdigskuret radas i hopar på bordet. Därpå hämtas träskedar samt rågade träassietter med smör. Sist kommer de obligatoriska lutfiskfaten, och då begynner man i god sämja äta två och två från samma fat. Skänksvennerna (manspersoner) förser alla med »eldvatten», och dricksbärare i sin tur ser till, att alla få svagdricka.

Brudbordet — herrskapsbordet har sina skilda uppassare. Där skall allt gå med ordning, ty där sitter brudparet, präst, klockare, talman, talmansmor, brudkläderska, »bäter folk» o. s. v. Kläderskan har sin plats vid brudens vänstra sida. Talmannen sitter bredvid brudgummen och håller vanligen »språket» i gång under hela måltiden.

Nu har man ätit lutfisken, och soppan hämtas in. — Klimparna med russinen tycks vara huvudsaken. Ju mera klimpar — desto duktigare bröllop. Samtalet vid borden blir högljuddare allt vad tiden lider. Risgrynsgröten kommer in som tredje rätt »Slick» (kanelen) har man ju naturligtvis icke glömt att sätta, ty den tycker gummorna om.

— Sist kommer »päronpannkakon», och då är man nöjd.

Middagen är slut. Bord och bänkar förs ut. Spelmännen kliva upp på spelmansbordet. Brudparet dansar, och de övriga följa deras exempel. Efter att ha dansat ett par varv sätta sig alla ned på bänkarna, utom pellhållarena, vilka gå fram på golvet samt ställa upp sig till menuetten.

Nu hörs den åldriga låten. Man spelar upp till menuett. Pellhållarna svänger sig långsamt och sirligt efter takten. Hela menuetten skulle dansas med jämna värdiga tag, så hette det. Då man kom till den s. k. middagen (mellantakten) i menuetten, började man dock svänga sig livligare än vad fallet var i början. Duktig dansare var den, som kunde dansa »mjukast och finast». Var pellhållaren ingen dansare, stod det honom fritt att lega någon äldre ungdom i stället för sig att dansa.

Kyrkmössan (stycket och mössan) hade flickorna på, och nog lär det ha varit någonting härligt att skåda. Jaa, man kan itt’ omtal’ e’, bruka gummorna säga.

Efter »pellhaldar»-dansernas slut går man hem och byter om, kläder sig i blus och skjortärmar, lägger bort sidenschalen och förklädet samt söker fram mössa och livstycke.

Man återvänder till bröllopsgården. »Standarna» (objudna gäster, såväl (utbyss som inbyss) infinner sig. Dessa dansar med bruden för pengar. Skänksvännerna sitter vid bordet och förplägar. Alla måste dansa hela natten. Den, som inte gör det, dras följande dags morgon i »bråton». Då är det allt »värran» beställt, när gossarna på »annandag» passar på alla »bråtskyldiga», att de ej slippa undan. Vill man nödvändigt undkomma bråten, så kan man erlägga bråtpenningar, och saken är klarerad.

Kl. 12 på lördag begynner det egentliga ringdansandet. — Lördag är »ringdagen». — Polska efter polska spelas upp, och man dansar oavbrutet. »Plägarin» (visan om den vackra midsommarafton, då flickan gick ut i lunden) sjunger gummorna, där de följer med i storringen.

Efter det man ätit middag, går bruden med hela raden flickor efter sig ut i vardagsstugan. Därifrån fortsatte tåget ut på gården, ja ända ut till grannas. Man »gick» nu den s. k. »krokdansen». Bruden och hennes flickrad hurrade och dansade längs hela vägen. Under tiden detta försiggick därute, var brudgummen med gossarna i framanstugan och dansade ringen. Förplägning bjöds rikligen åt alla.

Bruden och de unga flickorna återvänder hem. De går in i lövsalen där ute på gården. Bruden går upp på bordet, som står i lövsalen, och flickorna stiger på bänkarna bredvid. Det bjuds kaffepunsch, pepparkakor, ost o. s. v. Då alla erhållit sin del av förplägningen, går flickorna ned från bänkarna, fattar bordet, där bruden står, och lyfter och hurrar henne i lövsalen under ropet »alla raska flickor, hurrah», alla raska flickor o. s. v. — Gossarna hurrar brudgummen i brudstugan upp i brudhimmeln, och hörs långa vägar ropet: »alla raska gossar, hurrah, hurrah», flera gånger efter varandra upprepas. Brudens och brudgummens ungdomsskor är nu utdansade. Gummorna kör undan flickorna, vilka icke vilja släppa bruden ifrån sig. De fatta bordet med kraftiga tag och säger: »alla raska gummor hurrah, gummor hurrah» o. s. v. Det går »lusteliga till».

Gummorna har varit med om bröllop förut och vet, hur det skall gå efter gammal sed. De hurrar och hurrar – ja, man nästan tror, att bruden skall falla ifrån bordet. — Gubbarna tar brudgummen bort från gossarna samt hurra honom under ropet: »alla raska gubbar, hurrah!»

Bröllopet är slut, men ännu är stämningen kvar. Man äter ett duktigt mål dansar samt »jänkar» sig småningom och långsamt hemåt. Man är trött efter två dagars dansande. — »Gambel foltjes» prat vill ej någonsin ta slut, då de bjuder farväl åt brudparet ute i förstugukvisten. — Gummorna rycker gubbarna i rockärmen och uppmanar dem till »att böri’ ga’ heim nu, folk». – Flickor och gossar går arm’ i arm hemåt. — Man sjunger gamla, sorgliga visor — visan om den unga raska drängen från Sveriges norra gräns, som mördade sin vän m. m. — Det är ej allenast ungdomen, som sjunger, nej, nog hörs där också en gummas darrande stämma blanda sig med de ungas röster.

På söndag bestods åt bröllopsgästerna kaffe, dopp, mat och dyl. Till dansen fick vem som helst infinna sig. — Bruden var nu iklädd vanliga kläder.

Måndagen, städningsdagen, var kockarnas glädjedag. Där tas igen allt, som blivit försummat under de andra dagarna. — Man klär ut sig i dag också, och det hade man ju gjort även de föregående dagarna, men kockarna var då ej med. Glädjen står högt i tak. Man tar’ en »polsk» mitt i allt stöket inne i vardagsstugan. — Gubbarna sitter i ett hörn av rummet, röker pipa samt språka om årets utskylder, inkomster, dyra tider o. s. v. »Skramlarena» samlar alla lånade stenfat och för hem dem. — Brudparet far hem med speglar, och flickorna hämtar bort sina fransalakan. — Bröllopet är slut, och allt går efter den gamla, vardagliga »trallen».

Söndagen efter eller m. a. o. en vecka efter bröllopet går brudparet till kyrkan. De sitter i tombänkarna mitt emot varandra under hela predikan. — Genast efter gudstjänstens slut stiger de bägge upp samt går bredd i bredd efter »stora gången» och genom stora dörren ut ur kyrkan. — Alla se på »ungmor», hennes schal, mössa samt de vita vantarna. — Längs hela kvinnfolksraden i kyrkan hörs den tydliga viskningen: »tänk hur grannan schal han a’ köpt åt on. Nu veit ja, han a’ vuri dyr hande.»

Så gick det till förr i tiden. — Ännu firar man bröllop, men mycket av gammal tids sed är bortlämnat. — Ingen finns, som förstår sig på menuettakten. — He’ va’ nu riktigt skillt me’ he’, säger gummorna. Stycket och mössan var det bästa av allt. »He’ lär’ då ha sitt riktigt väl ut, tå kvinnfoltje kåm ti’ tjörtjon å va opprustad et’ hede gambel mode».

Rustars-Brita-Lis (kyrksömmerskan) lär nog också haft en »evi bråsko» med att sy mössor samt att stärka vita spetsstycken till alla högtidligheter.

Brita-Lisa bodde i Lappfjärd, och på samma gång man följde brudparet till vigseln, som förrättades i kyrkobyn förr i världen, så hämtade man hem styckemössorna från Brita-Lis. De gamla berättar nämligen, att brudpar vigdes i Lappfjärd kyrkoby samt att alla bröllopsgäster for med. Då skaran återvände hem, stannade tåget vid porten. Bruden steg ned från åkdonet samt ledde hästen genom porten. Detta sades föra lycka till gården. Lyckan kom även till det nya hemmet, om alla välsignade sig, innan de trädde över brudstugutröskeln.

— Nu är Rustars-Brita-Lisa död — förmultnad för länge, länge sedan. Stycket och mössan är borta — komna ur modet. Men varken Lisa, stycket eller mössan har blivit glömda. Går man till en gammal mormor eller farmor ute på landsbygden, så berättar hon för en allt, det man vill veta och allt vad man minns om gammaldags bruk. Ja, de går ända upp på vinden, och när de kommer ned därifrån, är de iklädda »styck och mössa». De vill visa, hur vackert och fint de var klädda i sina ungdomsår. Dyrbarheterna har de sökt ifrån den gamla gröna kistan »åpp åp skollan», kistan, som gömmer så mycket, så många minnen från den tid, då farmor, farmors mor, mormor och mormors mor var unga.

I sitt provnummer i december 1909 frågade tidskriften Hembygden av sina läsare hur julen firades förr. Undersökningen gjordes på uppdrag av Nordiska Muséet i Stockholm. Ett 30-tal frågor ställdes och följande år svarade Aina Wadström på en del av frågorna. Svaren kan du läsa här under.

Hembygden, No: 10-11, Helsingfors 15 juni 1910, från sid 179-184.

Frågor och svar. Lappfjärd, Dagsmark den 1:sta Maj 1910. Aina Wadström.

Svar på de uti Hembygdens provnummer ingångna frågorna, angående julfirandet fordomdags. Berättat av sytningsmannen Josef Eriksson Klemets eller »Klemets gubben», som han kallas (77 år gammal) samt hans hustru Anna, (79 år gammal) båda födda uti Dagsmark by av Lappfjärd socken.

Upptecknat uti Dagsmark i april månad 1910.

Frågan 3: Vad berättas om julljusen och julbrasan; hurudant bränsle användes till julbrasan.

Svar: Talgljus stöptes vanligtvis på hösten och hängdes upp i taket, tills de om julen kommo till användning. Varje bondgård ägde en särskild stöpkärna samt en ljussax, med vilken ljusen krusades och klipptes. På julmorgonen skulle flere ljus tändas uti varje fönster. Man urhålkade smala bräden och placerade tre rader sådana fullsatta med ljus uti fönstret ovanom varandra, med ungefär ett kvarters mellanrum. Uti vindsfönstret tändes blott ett ljus. Vanlig tallved användes till julbrasan och tändes den, då man på julaftonen satte sig till bords.

Frågan 4: Julbadstugan: huru tillreddes den, huru tillgick?

Svar: Alla måste på julaftonsdagen gå i badstugan. (Klemets Gubbens mor lär ha berättat, att uti hennes barndom allt gårdens folk skulle på samma gång gå och bada uti »julbadstun».)

Frågan 5: Julbordet: huru var det dukat? Sägner i förbindelse med julbordet?

Svar: Julbordet begynte man duka genast efter det halmen blivit utbredd på golvet. Först sattes på bordet ett fransalakan (duk med långa fransar) och skulle duken hänga ungefär två kvarter frän golvet. Ovanpå denna breddes det brokiga falltäcket samt på detta ett mindre »finlakan» (duk). Det tregreniga ljuset placerades mitt på bordet samt brännvinsflaskan och silverbägaren just bredvid, vilka ej togos bort förrän tjugondagen. (Ägde gården ej silverbägare, drack man utan vidare från flaskan). Därefter begynte man bygga den s. k brödhopen, vilken också skulle stå på bordet till tjugondagen. Allra underst i »brödhopen» satte man en väldig surkaka samt därefter tvänne kärvbröd och en ost. Sålunda fortfor man tills uti hopen blivit insatta fem stycken ostar en för varje högtidsdag. Den med smör upprågade trätallriken, vilken skulle trona på bordet lika länge som brödhopen och brännvinsflaskan fick stå överst uti brödhopen. Bröd, som skulle ätas vid måltiderna skars upp på korgar och var det ingalunda tillåtet att taga något annat från brödhopen än ostarna. (Den första åts på juldagen, andra annandag jul, tredjenyårsdagen,- fjerde på trettondagen samt den femte på tjugondagen). Dessutom skulle på bordet vid varje lutfiskfat finnas en trätallrik, dit man satte fiskbenen.

Frågan 6: Julmat: vad förtärdes på julaftonen, juldagarna, nyår, trettondag o. s. v. i vad bestod maten? Fingo husdjur, »väsen» eller »makter» med av den?

Svar: På julaftonen åt man lutfisk, risgrynsgröt och en bit stadig potatispannkaka, vilken var rikligen kryddad med anis. Förrän ätandet begynte, tändes det sprakande talgljuset. Husfadern knäppte samman händerna, de övriga följde hans exempel och hörde alla med andakt och vördnad på då bönen lästes. Måltidssupen bjöds åt alla och tog man sedan för sig av den övriga trakteringen. Efter det måltiden blivit undanstökad läste och sjöng man tills det blev sängdags. Alla både unga och gamla ville så gärna höra på »å he va så ljuflit å högtidligt i hela stugon åp julaftonin» säger Klemets gubben med en från hjärtat gående suck. Hustomten fick också sin beskärda del. Man satte nämligen ut ett grötfat i farstun från vilket han skulle äta på julnatten. Berättas att fatet alltid var tomt, då man på morgonen kom ut. (Äldre människor förtälja att en väktare alltid uti Lappfjärd gamla kyrkas klockstapel på julnatten hade ett grötfat utsatt åt tomtarna, vilka därstädes huserade uti myckenhet.)

Frågan 7: Julöl och juldricka: förekom något särskilt bruk vid brygden?

Svar: Två veckor före jul bryggdes ölet och skulle av detta hela högtiden finnas en bättre tunna, från vilken dracks endast då man hade gäster samt på högtidsdagarna. Dessutom bryggdes ett sämre öl och användes detta uti vardagslag. Då juldricka bryggdes, skulle däri sättas hälften mera malt, än uti vanliga fall.

Frågan 8: Julgröten: huru bereddes och serverade; den? förekom böna i gröten? grötrim? 

Svar: Gröten serverades uti stenfat. Man åt med träskedar två och två från varje fat (utan mjölk).

Frågan 9:  Julbröd: vilka sorter? huru bereddes de? benämningar, utseende, storlek, användning; egendomliga bruk vid bakningen o. s. v.

Svar: Ungefär tre veckor före jul bakades »kvardagsbrö» (vardagsbrö). Degen förfärdigades sålunda, att man uti en s. k. deghålk (större så med ett rör vid översta kanten) rörde tillsammans vatten och helt litet kornmjöl (utan jäst)samt ställde hålken på spisbrädet för att jäsa eller surna, som man sade, och där skulle den stå från ena morgonen till den andra. Bredvid spisbrädet ställdes på tvänne stolar degtråget, dit den tunna degen från hålken skulle rinna. Därefter knådade man upp degen med rågmjöl som bakades, sedan den blivit fullkomligt jäst till tjocka och stora bröd. »Kärvbrödet» vilket kryddades med kummin bakade man enbart av rågmjöl och ansågs detta vara finare än »kvardagsbrö». Därföre hade man också för sed att med en »krusakavel» krusa den övre sidan av brödet. Utom »kvardagsbrö» och »kärvbrö» skulle även uti varje välförsedd gård till julen bakas surbröd. Husmodern fick för allt i världen ej glömma att till brödhopen å julbordet baka den stora surkakan.

Frågan 10:  Husdjuren: behandlades de olika om julen än annars? 

Svar: Hästen fick alltid på julafton ett bröd samt havre. Stallet måste under tiden detta åts, vara upplyst. Korna i fähuset uppmuntrades med gott mjöldricka och bröd. Fåren fingo också bättre föda än vanligt.

Frågan 11: Julkärve och jullykta: uppsattes sådana, och var? benämningarna på dem?

Svar: »Paparlöfton» (jullyktan), förfärdigades av rött eller grönt papper samt hissades medelst lina upp på samma stång som julkorset.

Frågan 12: Julhalm: vilken halm togs härtill? huru breddes den på golvet? voro särskilda bruk och föreställningar förbundna med den? vartill användes den efter julen?

Svar: Då man tröskade på hösten sattes undan flere kärvar »långhalm » (råghalm), vilka skulle användas under julhälgen. Den utbreddes på följande sätt: Man tog en knippe, började vid ena väggen breda ut halmen sålunda att den nedra delen av densamma vändes inåt väggen samt axena utåt golvet. På så sätt fortfor man tills den ena långsidan av stugugolvet var övertäckt med halm. De andra varven sattes på samma sätt men axen fingo ej på något vis vara synliga. (Utbredandet av halmen försiggick ungefär, som då man breder mattor på ett golv). Det hörde till god ordning att halmen alltid skulle vara redig och jämn, varför man såg sig tvungen sätta in ny åtminstone fem a sex gånger innan tjugondagen, då den av de unga gossarna, »storpojkarna» uppbrändes å landsvägen. Julnatten sova alla på golvet.

Frågan 13: Gestalter av halm: deras utseende, benämning och storlek samt sägner, bruk och tro förbundna med dem. 

Svar: Julgubben, vilken gjordes av halm var barnens leksak och dansades ringdans omkring denna otaliga varv under julhälgen.

Frågan 14: Takkronor: (av halm eller dyl.), takfåglar, (av träd), eller andra »takprydnader»: uppsattes sådana till jul? Beskriv huru de sågo ut, storlek, form, målning, prydnader o. s. v. samt huru de kallades? Pryddes stuga och rum på skilt sätt till julen?

Svar: Halmkronan hängde allatider uti taket. (Nästan omöjligt att förklara dess utseende, ty halmstråna gå där uti många krokar och svängar.) (I september eller oktober månad kan dock kanske fotografi utav undertecknads halmkrona insändas).

Frågan 15: Tog man in kvistar till julen? Behandlade man växande träd på något särskilt sätt?

Svar: Takfåglarna gjordes utav pärtor, (varav namnet »pärtfåglin») samt upphängdes på en från ryggen gående tråd uti taket.

Frågan 16: Julstänger och julträd: restes sådana? vad kallades de, huru sågo de ut? när, var och av vem restes de?

Svar: Julkorset skulle av äldsta sonen uppresas å gårdens flaggstång eller å annan stång på julaftonsdagen. Dess förfärdigande tog lång tid i anspråk. Först gjordes en fyrkantig stomme utav något stadigt trädslag. Emellan bägge sidorna sattes därefter i kors gående smala pärtstickor samt av granris bundna tofsar uti hörnen. (Fotografi utav julkorset insändes på samma gång som av halmkronan).

Frågan 17: »Julgran»: när inträdde detta bruk? huru pryddes julgranen? huru placerades den? vad säges och tros om detta träd?

Svar: Kom i bruk för tio år sedan. Pryddes uteslutande med granna papper.

Fråga 18:  Kan Ni nämna ännu några bruk, föreställningar och talesätt som äro förenade med julaftonen, dagarna före densamma, juldagarna, nyår, trettondag, tjugondedag jul o. s. v.

Svar: Uti Dagsmark brännas facklor vid landsvägen på julaftonen samt morgnar och kvällar hälgdagarna. Facklorna skola tändas så tidigt på morgnarna, att de brinna ljusast, då folket begynner fara till kyrkan. Detta bruk infördes för ungefär fyratio år tillbaka.

Frågan 19:  Julottan: vilka seder voro gängse? 

Svar: Det var då ett »behej» utan all like, då man »rustade» sig för kyrkfärden. Halv fyra steg man upp. Kvinnfolket satte uti ett knyte sidenduken (en och en halv meter lång samt lika bred med långa fransar), och sidenförklädet, vilka skulle tagas på, då man kom till Lappfjärd. Psalmboken inlindades omsorgsfullt uti en med alla möjliga utsirningar och med spetsar beprydd näsduk.

»Kasavejpon» (svart vadmalskofta fordrad med fårskinn), tillsittande för övrigt, men från livet föll den uti voläng. Bältet omkring densamma var prytt med vita porslinsknappar) togs ned från »skollan» (vinden) och i inre fickan av densamma sattes en bit ingefära, vilken man skulle tugga under gudstjänsten, ifall man bleve besvärad av att falla i sömn eller dyl. Hovslanten eller »lippängin» fick ej glömmas. Husbonden gick ut för att sätta bjällerkransen på hästen. De breda av rött eller grönt yllegarn vävda tömmarna försedda med stora, av alla sorts garner gjorda tofsar, skulle fästas sålunda att tofsarna kommo att hänga vid fimmelstångsknoppen. Börjande från skärmen fästes överhela släden det brokiga, likaledes med tofsar uti kanterna beprydda slädtäcket och så var allt i ordning för avfärden och under den muntraste bjällerklang bar det i väg till kyrkan i Lappfjärd (Brigitta trätempel, byggt 1661, som nedrevs år 1851). Anlända till kyrkobyn for man med hästen till någon av sin bekanta, för att man »sku få ga’ in å rust silkeshassdukin å förkle åp se», som man sade. Då man kom till den upplysta kyrkan skulle alla ungdomar gå upp på läktarn, samt de äldre ned i kyrkan. Man berättar att ungdomen där förde sådant väsen, så att prosten (Estlander) var tvungen flere gånger slå näven i predikstolen, för att tysta ned den bullrande och pratsjuka ungdomsskaran uppe på läktarn. Om man vid utkomsten från kyrkan träffade någon av sina bekanta, bad man dem komma och gästa annandag jul eller när det passade under hälgen. Då Dagsmarkborna kommo ned på isen skulle hästarna uppställas i rad och så kördes det»åkap» (i kapp).

Den som först kom upp på landsvägen ansågs vara en »rama karl». Om t. ex. någon av drängarna var körsven och var först i raden då skaran for genom byn fick han vid hemkomsten en skilling av husbonden, ty det var då en riktig ära, som hade skett husbonden och hans häst.

Gubben Klemets påstår, att hästarna med all säkerhet visste, att det var jul, de sprungo, så att skorna lossade från fötterna, och var det den efteråt till fots gående skaran som brukade plocka upp dem.

Frågan 20: Juldagen: firades den på något skilt sätt?

Svar: På juldagen måste alla beskedligt sitta hemma. Det var stor synd sysselsätta sig med annat än läsande och sjungande.

Frågan 22: »Stjärngossar»: när uppträdde de? vilka figurer deltogo? huru voro de klädda och utrustade? vad hette de? vilka sånger sjöngos?

Svar: »Sjungarpojkan»(stjärngossar) voro fattiga gossar från Kristinestad, vilka voro klädda uti vita skjortor och vit huvudbonad. Stjärnan var överklädd med granna papper. Mitt på densamma fanns en tavla samt bakom denna en lykta där ljuset tändes, då sången börjades.

Först sjöngs:

Nu så kommer julen o. s. v. Sedan talades om»kungen från Morialand». Därpå följde en sång, av vilken Klemets gubben endast påminner sig slutrefrängen, vilken var av ungefär följande lydelse:

Nu måste vi oss förfoga härifrån, till en annan gård igen.

Vanligtvis gavs då ett bröd åt pojkarna och sjöngo de till sist tackvisan:

Tack och tack skall herrskapet ha,

för sin skänkegåva.

Större gåva skall Ni få,

om Gud här blott får råda.

Frågan 23:  Förekom under julen »julbock» eller någon annan utklädd person? klädsel och namn? härmed förbunden tro och sed.

Svar: Julnatten kommo alla döda hem för att hälsa på. De bultade vid midnattstid tre gånger på stugudörren, för att åt de innevarande giva påminnelse om, att de också engång skulle dö. Sedan julbrasan nedbrunnit togos alla kol bort, så att endast askan blev kvar. Om uti askan på julmorgonen syntes »en fäl» (ett fotspår), då kunde man vara viss om, att någon av gårdens folk, skulle dö innan nästa jul.

Frågan 26:  Folkeliga benämningar på de särskilda dagarna under julen?  

Svar: Juldagarna, nyårsdagen och trettondagen nämndes ”ljusdagar” emedan dessa dagar ljusen skulle brinna uti kyrkan.

Frågan 27: När anses julen ingå och när slutar den?

Svar: »Tjugondag Knut spelar julen ut». På tjugondagen skulle halmen brännas på vägarna. Vanligtvis stal man från riorna och det uppstod ofta hårda duster emellan den tillstädeskommande husbonden och upprorsmakarena. (Brukligt ännu i våra dagar att halmen brännes). At ungdomen bestods dans uti en »frammanstuga» och hörde till bruket att den skulle vara upplyst med tjugu ljus.

Frågan 28: Huru firades julkalasen? Önskligt vore att erhålla fotografier av typiska julscener, julupptåg, julfigurer, (julbock, stjärngossar, Staffan o. s. v.) och jullekar, samt teckningar eller fotografier av föremål ss. julstjärnor, takkronor, julbröd o. s. v. 

Svar: Annandag jul hade man gäster och skulle det då bestås på både mat och brännvin. Langbordet lyftes från väggen och satte man sig alla däromkring. Ungdomen åter samlade sig tillsammans och så gick man »storhopin». De gingo längs vägarna arm i arm sjungande visor från gård till gård för att få sig en sup. På detta vis höll man på ända till nyår. Men säger Klemets Gubben: han tidin va’ vi inte’ så snål åp brännvine, fast he’ va så duktigt, men nu för tidin vill dom så gärn’ hav’ e’ fast he je utblanda åp’ all’ fasoner.

Lappfjärd, Dagsmark den 1:sta Maj 1910.

Aina Wadström.