Stupade i krig.

Uppgjort av Lasse Backlund hösten 2014, enligt lista uppgjord av Nils Grönlund. Kompletterad och korrigerad i oktober 2016. År 1941 gav SÖU ut en minnesbok över alla som stupade i vinterkriget. Johannes Nyquist ledde arbetet med boken som fick namnet ”För fosterlandet” och det blev en diger lunta. Längst ner i denna historik så hittar du de sidor som behandlar de stupade med rötter i Dagsmark.

Eftersom det i skrivande stund, hösten 2014 har gått 100 år från utbrottet av Första Väldskriget, 75 år sedan Vinterkriget bröt ut och 70 år sedan vapenstilleståndet med Sovjetunionen så är det skäl att minnas de som offrade livet för sin tro på ett fritt fosterland.

Finland har nu levt i fred i 70 år, vilket historiskt sett är en lång tid. Under den tid fram till år 1809 då Finland var en del av Sverige var ju krig någonting väldigt vardagligt och ständigt återkommande. Många finländare var ju med i de erövringskrig som moderlandet Sverige utkämpade nere i Europa. De finska hakkapeliterna var ökända krigare som föräldrar nere på kontinenten skrämde barnen med.

De ständiga krigen med Ryssland på finsk mark var ju också någonting som vi fick känna av. Under Stora- och Lilla ofreden på 1700-talet var vårt land ockuperat av ryssarna i flera års tid och ryssarnas härjningar bland ortsbefolkningen är välkända. Efter 1808-1809 år krig blev ju Finland en del av det ryska riket men med mycket stor självständighet. Finland blev ett storfurstendöme med samma språk, lagar och bestämmelser som under den svenska tiden men med egen bestämmanderätt. Finländarna var till och med befriade från militärtjänstgöring  och all krigstjänst på 1800-talet.

Mot slutet av 1800-talet fanns det dock starka krafter i Ryssland som ville införliva Finland med Ryssland och upphäva alla de förmåner Finland haft som storfurstendöme. Under tsar Alexander III:s tid började förryskningen och den fortsatte med den följande tsaren Nikolaj II. Trots protester i Finland så bestämdes det bland annat att myndighetsspråket skulle blir ryska och att de finska männen skulle göra sin värnplikt i Ryssland.

Från år 1809 till 1871 så var finländarna totalt befriade från militärtjänst och deltog inte heller i några krig. Men år 1871 infördes allmän värnplikt i Finland efter modell av moderlandet Ryssland. De duktiga politikerna bestämde då att finländarna skall tjänstgöra i Finland ”och endast försvara fosterlandet”. I det här fallet betydde fosterlandet inte Ryssland utan Finland. Finländarna tjänstgjorde i 8 olika skarpskyttebataljoner runtom i landet eller i Dragonregementet i Villmanstrand. De flesta dagsmarkbor tjänstgjorde i Vasa Skarpskyttebataljon eller i Dragonregementet.

Mellan åren 1871-1899 så blev flera ungdomar från Dagsmark genom lottdragning uttagna till den finska armén. Flera unga män flydde till Amerika för att komma undan den 3 år långa militärtiden. På uppbåden som hölls kommunvis på rådstugan i Kristinestad, så hände det mycket ofta att de värnpliktiga aldrig dök utan de var ”förfallolöst uteblivna”.

Ännu värre blev det år 1899 då tsaren Nikolaj i det så kallade februarimanifestet bestämde att alla bataljoner i Finland skulle upplösas och att de värnpliktiga hädanefter skulle tjänstgöra i Ryssland, alltså i ryska förband. Februarimanifestet kom till på förslag av den år 1898 utnämnda generalguvernören Bobrikoff. Hans främsta uppgift var att göra Finland till en del av Ryssland. Det var nu de starka krafterna enades som ville frigöra Finland från Ryssland, för hela tiden beslöts det att viktiga funktioner i Finland nu skulle handhas av ryssarna.

Då den ryska värnpliktslagen trädde i kraft år 1902 så blev det väldiga protester i Finland och en mycket stor del av de värnpliktiga bojkottade uppbåden. Till och med mer än hälften uteblev utan orsak. Också prästerna var med i bojkotten genom att vägra ge ut uppgifter om vilka värnpliktiga som skulle kallas till uppbåd. Kommunerna protesterade också och flera kommuner tillsatte ingen uppbådsnämnd.

År 1904 blev Bobrikov mördad av en finländare och samtidigt utbröt det rysk-japanska kriget vilket betydde att förryskningsprocesserna avtog då tsaren fick annat att tänka på. Eftersom finländarna är känt som ett bångstyrigt folk så beslöt tsaren Nikolaj år 1905 att återta det så kallade februarimanifestet och samtidigt upplöste han det enda finska militärförbandet, alltså Finska Gardet. År 1906 sades de sista officerarna upp vid Kadettskolan i Fredrikshamn, vilket betydde att efter det saknade Finland militär. I stället stationerades många ryska soldater runtom i vårt land.

De styrande i Finland kom också överens med tsar Nikolaj II att betala reda pengar i gengäld för att slippa värnplikten. De så kallade ”militärmiljonerna” (på finska Sotilasmiljoonat) betalades åt tsaren under åren 1902-1916 totalt 195 miljoner mark, vilket betydde ungefär 10 % av hela landets budget.

Så tack vare protesterna mot den nya värnpliktslagen och de här militärmiljonerna så deltog inga finländare på Rysslands sida i Första Världskriget. Ryssland gjorde otroligt stora förluster i kriget mot Tyskland och Österrike-Ungern under åren 1914-1917 men finländarna var helt förskonade.

Så det fanns alltså inga stupade Dagsmarkbor i Första Världskriget. En som hade flytt till Amerika undan den ryska militären var Josef Henrik Rosenback från Kvarnå och han stupade i Frankrike som soldat i den amerikanska armén:

Stupade Dagsmarkbor i Första världskriget 1914-1918.

Rosenback Josef Henrik, f. 26.7 1888, stupade i Frankrike, som soldat i den amerikanska armén 6.11 1918.

Josef var son till Viktor Lillsjö (f. i Dagsmark 1859, d.1899 i Amerika) och Anna Cajsa Rosenback (1864-1918). Josef var bror till Kväänå-Kalle Rosenback och till Hulda som gifte sig med ”Pala” Josef Granlund.

Efter att Finland förklarat sig självständigt 6 december 1917 utbröt ett inbördeskrig i början på 1918, där 2 Dagsmarkbor fick sätta livet till:

Stupade Dagsmarkbor i inbördeskriget år 1918, 2 st:

Agnäs Anselm f. 9.8 1896, d. 28.3 1918 vid Kalevaåsen öster om Tammerfors.

Son till Henrik Agnäs (1868-1954) och Vilhelmina, f. Storkull (1868-1950). Ogift och barnlös.  Gick i folkskolan 1906-11. Arbetade på jordbruket på hemgården. Var aktiv i ungdomsföreningen, tillhörde styrelsen från 1912 och till sitt frånfälle. Han var också aktiv i idrottsföreningen och även medlem i styrelsen. Anselm anslöt sig till Lappfjärds skyddskår då den bildades. Han var med och befriade Kristinestad 31.1.1918 och deltog därefter i vakttjänsten av staden. Genom uppbåd upptogs han senare till fortsatt krigstjänst och till VI jägarbataljonens 1 kompani, Melins kompani. Anselm stupade i strid 28.3 1918 under anfall på de öppna fälten söder och sydöst om Kalevaåsen öster om Tammerfors.

Hans minne hedrades efter hans död med frihetskorset av IV klass. (sammanfattning från boken ”För frihet och fädernesland, frihetskriget 1918”).

Krig och ofärd.  En elevs strödda hågkomster från skoltiden hösten 1916 till våren 1920:

Under världskriget som rasade ute i Europa fick även Finland till råga på andra prövningar genomgå ett inbördeskrig. Jag kommer ihåg när vi var hos Agnäs Henriks och tittade på vid Tammerfors stupade sonen Anselm, vilket lämnade ett djupt intryck i ett känsligt sinne. Även kommer jag i håg de långa rader hästforor som transporterade ”de vita” uppbådade till Filppula-fronten. Dessa foror for förbi vår skola. Efter vad jag den tiden uppfångat angående krigsföringen i vårt land var mina sympatier på de vitas sida. Därför skulle jag hylla dem, som for för att göra sin plikt vid fronten. Jag stod vid skolgrinden med en träbössa och vinkade av dem. Jag tyckte mej märka att de ej uppskattade min fosterländskhet. De for ej glada till fronten, – men sådant förstod jag ej då.

(Gunnar Gröndahl, Dagsmarks skola 100 år, 1978, s. 61.)

Sundholm Erik Anders, f. 1880, d. 3.2 1918 i Uleåborg.

Son till Erik Henrik Josefsson Storkull, f. 9.11.1832, d. 1.9.1907 och Maria Karl Henriksdotter Storkull f. Knus, f. 23.9.1841, d. 15.2.1910. Bosatt på Brobackan och var bror bland annat till Wilhelmina Sundholm, som också kallades för Koll-Mina.

Gick i folkskola i Dagsmark 1891-95. Arbetade sedan på jordbruket på hemgården. Han var medlem i lantmannagillet, tillhörde styrelsen för andelshandeln 1908-17 och var också medlem i ungdomsföreningen. Han spelade i ungdomsföreningens hornorkester. Han gick med i Lappfjärds skyddskår hösten 1917 och i slutet av januari 1918 blev han elev vid Vörå krigsskola. Han deltog i befriandet av Ylistaro, Brahestad och Uleåborg. Efter hans död 3.2.1918 hedrades hans minne med frihetskorset av IV klass. (sammandrag från ”För frihet och fädernesland, Frihetskriget 1918”). Vill du läsa nekrologen i tidningen Syd-Österbotten, så klicka HÄR!

Stupade Dagsmarkbor i Vinterkriget 1939-1940, 6 personer:

Krook Bertel f. 23.2 1914, d. 23.12 1939 vid S:t Johannes på Karelska näset utanför Viborg.

Son till Erland Krook och hans hustru Hulda Amanda, f. Nyholm i Perus. Bertel var gift med Gerda Holmudd och hade med henne sonen Elof. (Vill du läsa mera om Bertel Krook och om begravningen, så klicka HÄR!)

Viklund Anselm, f. 15.5 1902, d. 6.3 1940 vid Säkkijärvi på Karelska näset.

Son till Johan Viktor Viklund och hans hustru Vilhelmina, f. Klemets. Anselm var gift med Ines, f. Forslin och hade 2 barn, Dick och Börje.

Den 30.3.1940 hade tidningen Syd-Österbotten infört en kort notis om dödsfallet: Vid samma kulspruta som Artur Mitts, stupade samma dag bonden Anselm Viklund från Dagsmark, född den 15 maj 1902. Viklund arbetade sig upp med två tomma händer till en välmående bonde med ett välskött hemman. Han var en stillsam man och en duglig arbetare. Hustru och två barn begråta hans hastiga bortgång.

Björklund Arvid Vilhelm, f. 23.8 1916, d.8.3 1940 vid Säkkijärvi på Karelska näset.

Son till ”Lid”- Viktor  Björklund och hans hustru Hilma, f. Nyberg. Ogift och barnlös. (Vill du läsa mera om Arvid och om begravningen, så klicka HÄR!)

Mitts Artur Sigfrid, f. 5.3 1902, d. 8.3 1940 vid Säkkijärvi på Karelska näset.

Son till ”Viiras” -Karl Henrik Mitts och hans hustru Amanda Maria, f. Äbb. Båda födda i Lappfjärd. Artur var gift med Julanda Mitts, f. Nyroos och hade 2 barn, Alf och Ruth.

Den 30.3.1940 hade tidningen Syd-Österbotten en kort notis om dödsfallet: Artur Sigrid Mitts från Dagsmark, född 5 maj 1902, stupade den 6 mars på Näset. Han var en av de bästa bönderna i sin hemby och sörjes närmast av hustru och två barn.

Lindroos Bertel Birger, f. 16.1 1914, d. 10.3 1940 vid Säkkijärvi på Karelska näset.

Son till Henrik Lindroos, f. i Lappfjärd och hans hustru Adelina, f. Korsbäck. Ogift och barnlös. (Vill du läsa mera om Bertel Lindroos och hans begravning, så klicka HÄR!)

Bertel Santaniemi, f. 28.7 1917, stupade 12.3.1940 i Tervajoki. Bertel var son till Adelina Fröberg och Juho Santaniemi,

Bertel Santaniemi

Den 8 juli 1940 hölls en högtidlig jordfästning i Lappfjärds kyrka för de soldater som hade stupat i vinterkriget och lämnats kvar på slagfältet. Tidningen Syd-Österbotten hade en utförlig artikel efteråt, som du kan läsa genom att klicka HÄR!

Stupade Dagsmarkbor i Fortsättningskriget 1941 – 44, 14 personer.

Backlund Eskil Evald, f. 28.9 1916, sårades vid Jandeba 1941, d. 25.8 1944.

Son till Emil Backlund och Ida, f. Agnäs. Ogift och barnlös.

Dahlroos Selim Sigfrid, f. 23.10 1919, d. 30.6 1941 vid Hangö.

Son till Josef Dahlroos och Alma, f. Björklund i Lappfjärd. Ogift och barnlös.

Granlund Gunnar Georg, f. 5.5 1918, sårades vid Svir 1941, d. 11.2 1942.

Son till Josef Granlund och Hulda, f. Rosenback. Ogift och barnlös.

Grans Eskil Evert, f. 2.12 1918, d. 23.6 1944 vid Lyykylä på Karelska näset.

Son till ”Mattas” Viktor Grans och Hilda, f. Sjögren. Ogift och barnlös.

Granberg Rudi Rafael, f. 25.6 1924, d. 1.8 1943 vid Svir.

Son till Erland Granberg, f. Korsbäck och Maria, f. Lillkull, senare Lövdahl. Ogift och barnlös.

Klemets Bruno, f. 9.4 1919, sårades vid Maaselkä i oktober och dog 14.12 1941.

Son till Johannes Klemets och Matilda, f. Björklund i Lappfjärd. Ogift och barnlös.

Lillsjö Nils Albin, f.3.10 1921, d. 6.1 1943 vid Svir.

Son till Viktor Lillsjö och Ida Sofia, f. Jossandt i Lappfjärd. Gift 1941 med Anita Ingeborg Nyholm, som sedan gifte sig med Hilding Berg. Barnlösa.

Norrgrann Ragnar Eskil, f. 7.12 1919, d. 8.10 1942 vid Svir.

Son till ”Dragholms” Henrik Norrgrann och Adelina, f. Rosenqvist. Ogift och barnlös.

Rosenlund Valter Leander, f. 26.12 1911, d. 21.10 1941 vid Svir.

Son till Viktor Rosenlund och Karolina, Storlåhls från Lappfjärd. Ogift och barnlösa.

Storkull Egil Edvin, f. 6.5 1922, d. 15.5 1943 vid Svir.

Son till Evert Storkull och Selma, f. Lillkull. Barnlös, förlovad med Elvi Holmudd.

Vidberg Runar Karl Helmer, f. 6.9 1915, d. 15.10 1943 vid Svir

Son till Konstantin Vidberg och Amanda f. Klemets. Gift med Ellen Söderström och hade barnen Nils, Ingmar, Gun-Lis och Roy.

Perkiömäki Yrjö Emil, f. 1.12 1913, d. 13.9 1941 vid Ilmarinens undergång.

Hemma från Villurin på gränsen till Bötom, men hörde till Dagsmark.

Lund Martin Uljaas, f. 27.4 1922, d. 20.10 1943 vid Svir.

Son till Olga Lund som var dotter till Jot-Oskar. Martin hade två systrar som torde ha flyttat till Sverige. Den ena hette Eva.

Mäkelä Johannes Nikolaj, f. 20.1 1918, d. 11.7 1941 vid Kitee. Hemma från Korsbäck på gränsen till Kärjenkoski.

Följande biografier över de stupade i vinterkriget med anknytning till Dagsmark, är tagna ur boken ”För fosterlandet” som SÖU gav ut sommaren 1941. Här fattas Bertel Santaniemi, som före kriget hade flyttat till Åland.

Björklund Arvid

Krook Bertel

Lindroos Bertel

Mitts Artur

Rosenback Georg

Viklund Anselm