Nylunds gård på Sunnantillvägen 44.

Sammanställt av Lasse Backlund i april 2020. Christian Nylund har bidragit med information och lånat ut några foton.

Nylunds gård fotograferad från söder år 2019. Längre bort till vänster skymtar Åke Backlunds gård och till höger syns en del av Lappfjärds Potatis fabriksutrymmen.

Den här gården på Sunnantillvägen byggde Rurik och Karin Nylund år 1952. Huset på 5 rum och kök är byggt av stock och tegel, som sedan rappades. Rurik som var intresserad av byggande gjorde själv ritningarna till huset och han tillverkade också en miniatyr av det. Huset uppfördes av lokala krafter, tegelväggarna som rappades murades av närpesbor, liksom allt VVS-arbete. Huset är byggt med två ingångar, paradingången från Sunnantillvägen och köksingången från gårdsplanen. På samma ställe stod från tidigare en stor bondgård, som Ruriks morfar ”Pelas Hindrik”, alltså Henrik Lillkull hade byggt i slutet av 1800-talet. Under tiden som den gamla gården revs och tills den nya var färdig, så bodde familjen i Ida Nylunds lillstuga, som finns på samma tomt.

Rurik Nylund (1907-1992) var son till bonden och sågägaren Viktor Nylund (f. Storkull på Brobackan 1873-1936) och Ida Henriksdotter (f. Lillkull 1878-1958). Rurik hade två äldre syskon som båda dog mycket unga.

Lillpojken Rurik ser lite fundersam ut. Foto Viktor Nylund, SLS:s arkiv.

År 1926 blev Rurik student vid Kristinestads svenska samskola och i väntan på militärtjänstgöringen arbetade han på faderns hemman. Efter militärtiden arbetade han ännu en tid på hemmanet men efter en tid började han studera vid den kemisk-tekniska fakulteten vid Åbo akademi. Studierna avbröts oväntat då han far Viktor plötsligt avled år 1936. Rurik återvände då till Dagsmark och han blev då direktör för Ab Pärusfors. Hemmanet och skogarna sköttes i regel av pigor och drängar.

Rurik gifte sig år 1937 med Karin Sjöblad (1913-1996), som var dotter till folkskolläraren Johannes Sjöblad. Johannes var född 1879 i Lappträsk och år 1910 gifte han sig med Johanna Björk (f. 1893 i Malax). År 1921 blev Johannes vald till folkskollärare i Dagsmark och år 1926 var han med och startade Evangeliska folkhögskolan i Dagsmark. Samtidigt som han var folkskollärare, så var han också rektor för folkhögskolan. År 1929 då Evangeliska folkhögskolan flyttade till Jeppo flyttade Johannes, Johanna och Karin dit där de bodde på Keppo gård. År 1930 sade Sjöblad upp sin lärartjänst på skolan i Dagsmark, som under ett par års tid hade skötts av vikarier.

År 1937 gifte sig Rurik Nylund med Karin Sjöblad på Keppo gård i Jeppo. Bakom Karin står hennes föräldrar och bakom Rurik skymtar hans mor Ida. Ruriks pappa Viktor hade avlidit året innan. Fotot utlånat av Johan Wadström från Vasa och det borde vara han som gömmer sig i mammas famn uppe till höger.
Rurik och Karin Nylund.

Rurik deltog i både vinter- och fortsättningskriget och han avancerade från korpral till löjtnant. Mellan åren 1939 till 1944 var han hela 4 år i Fjärrkarelen och på Näset.

Rurik och Karin hade inga gemensamma barn, däremot har de en adoptivson som är gift och bosatt i Vasa.

Gårdens och hemmanets historia.

Erik Johansson Lillkull (1788-1825) var den verkliga storbonden med inemot 400 ha mark på A-Sidon. Detta ofantligt stora hemman delades då hans söner Johan och Erik Henrik blev myndiga ungefär år 1835. Den äldre brodern som hette Johan, och som sedan började kallas för ”Pelas-Gåbbin” tog över fädernegården, som stod nära Lillbron mittemot nuvarande bönehuset. Han fick hälften av hemmanet, ungefär 200 ha skog och mark.

Den yngre brodern Erik Henrik byggde då ett nytt hem åt sig vid Sunnantillvägen på det ställe där ”Pelas-Kaal”, alltså Karl och Gunhild Lillkull sedan bodde och han blev bonde där med sina 200 hektar. Men en tid efter att Erik Henrik gifte sig på 1830-talet med Anna-Greta Pärus (1813-1893) så flyttade han till Perus och blev måg där.

Då Erik Henrik flyttade övertogs gården och hans hemmansdel på 200 ha av hans lillasyster Anna Lena (1821-1870). Anna Lena var gift med Matts Björses från Lappfjärd, som bytte släktnamn till Lillkull då han blev måg där.

Matts och Anna Lena Lillkull fick en dotter Maja Lena (1844-1881) och två söner och det var sönerna som sedan tog över hemmanet. Hemgården och ungefär 90 ha skog och mark övertogs av den yngre sonen ”Pelas-Josip”, alltså Josef Lillkull (1851-1917).

Henrik Lillkull byggde gården på 1800-talet.

Den äldre sonen ”Pelas-Hindrik”, alltså Johan Henrik Lillkull (1841-1884) byggde en ny gård på andra sidan Sunnantillvägen i slutet av 1800-talet. Henrik Lillkull var första gången gift med Anna Kajsa Berg (född i Uttermossa 1844-1881) och med henne fick han dottern Ida (1878-1958).

Den gård som Henrik Lillkull byggde i slutet av 1800-talet byggdes sedan i med en större farstukvist i början av 1900-talet. På det ställe där den unge pojken Rurik går, stod i tiderna en lillstuga och ett uthus som var försett med en port. Uthuset revs bort i ett tidigt skede och lillstugan flyttades till en annan plats och användes som bastu ännu på 60-talet. Foto Viktor Nylund, SLS:s arkiv.

Då Anna Kajsa dog, så gifte Henrik Lillkull om sig med lillasystern Sofia Berg (född i Uttermossa 1858-1932) och med henne fick han dottern Selma (1884-1971) som sedan gifte sig med läraren i Perus Henrik Rosenback (1879-1945).

Då Henrik Lillkull dog 1884, så gifte änkan Sofia om sig med Niklas Kaivo-oja (f. 1858) som kom från Storå. Han hade också vistats i Amerika men återvände och då gifte han sig med änkan Sofia. De antog Sofias flicknamn, alltså Berg. Sofia och Niklas fick sonen Arthur Berg, som fick med sig en bondgård och 30 ha skog och mark då han vid storskiftet flyttade till Norrviken. Bondgården som flyttades till Norrviken hade tidigare stått på Nylundas sågbackan.

Rurik Nylund gjorde i tiderna denna ritning av hur de olika byggnaderna var placerade på ”Pelas-Hindrikas” gård. Ritningen är klar och tydlig och den publicerades också i Lappfjärds historia, del II.

Ida och Viktor Nylund tar över gården.

Henrik Lillkulls dotter Ida Lillkull gifte sig år 1898 med bondsonen Viktor Storkull (1873-1936) vars hemgård fanns på Brobackan. Ida övertog ca 70 hektar av hemmanet och den stora bondgården som hennes pappa Henrik hade byggt. Ida och Viktor bytte sedan släktnamn till Nylund. Viktor Nylund var känd som en driftig man, som utvecklade hemmanet till ett mönsterhemman, han blev sågägare och virkeshandlare och hans största verk är nog Ab Pärusfors.

Viktor och Ida Nylund med sonen Rurik. Foto Viktor Nylund, SLS:s arkiv.

Viktor Nylunds brorsdotter Helga Englund skrev om sin farbror Viktor år 1936, klicka HÅR för att läsa det. Om du vill läsa ännu mera om företagaren Viktor Nylund, så skall du klicka HÄR! 

Rurik Nylund tar över gården, hemmanet och företagen.

Den 7 januari 1936 dog Viktor Nylund plötsligt och vid arvsskiftet tog änkan Ida över hela hemmanet medan sonen Rurik tog över Viktors andel av Ab Pärusfors. Rurik avslutade kemistudierna vid Åbo akademi och han blev då VD för Ab Pärusfors. Sågen vid Gamlaforsen användes endast sporadiskt och den överläts åt affärsmännen Grankull år 1944. Sågen förstördes i en brand samma år och den byggdes inte upp igen. Efter Idas död 1958 så tog Rurik över hela hemmanet.

Rurik Nylund i unga år.

Hemmanet sköttes för det mesta av pigor och drängar och Rurik koncentrerade sig på skötseln av Ab Pärusfors. Elförbrukningen ökade hela tiden och snart räckte inte kraftverket i Perus till. Elektricitet måste då köpas in från andra leverantörer, främst då från Jyllinkosken Sähkö.

År 1973 gick Rurik i pension och efter det kunde han på heltid ägna sig åt sitt stora intresse, som handlade om geologi och lokalhistoria. De här intressena hade han nog ägnat sig åt redan tidigare, jämsides med skötseln av Ab Pärusfors.

Rurik var en hängiven forskare, han höll flera föredrag om forntid och geologi. Istiden och landhöjningen som följde på den ägnade han mycket tid åt. Otaliga är de kartor som Rurik ritat från olika tidsepoker och här rörde han sig över nästan hela Österbotten. Han brukade ofta betona detta med landhöjningen, eftersom det finns flera historiker som helt förbigår den. Han brukade ta exemplet, att då kusten för 5000 år sedan låg vid Rävåsen och Mössåsen i Dagsmark, så var Lappfjärd täckt av så mycket vatten att till och med korset på Lappfjärds kyrkas tak inte skulle höja sig över vattenytan.

Han tog också landhöjningskartorna till hjälp när han pekade ut platsen var den första kyrkan i Lappfjärd byggdes på 1500-talet. Enda lämpliga stället är den plats där prästgården sedan stod i många år.

Rurik var ett levande uppslagverk och det som inte han kände till om geologi och lokalhistoria, det är inte värt att veta. Inom släktforskningen hade han lyckats spåra sin egen släkt ända till 1400-talet och han var glad att släkten hela tiden hade funnits i Dagsmark.

Han var också aktivt med i flera utgrävningar av fornfynd. Han var offentligt köpvittne som gjorde upp både köpebrev och bouppteckningar. Han satt också vissa perioder som ledamot i någon kommunal nämnd, trots att han inte var speciellt aktiv som politiker. Han brukade säga att han gjorde allt för att undvika politiken men i byggnadsnämnden trivdes han i hela 19 år. I kyrkoförsamlingens förvaltningsnämnd var det givande att vara med, då det var mycket byggande och renovering på gång.

Detta stora intresse för lokalhistoria och forntidsforskning fick sin början, då Rurik som 16-åring gick i gymnasiet i Kristinestad. Läraren Einar Öhman gav eleverna lektioner just i dessa ämnen.

År 1985 blev han av staden Kristinestad utsedd till årets kulturaktivist, något som han kände sig mycket hedrad av. Han var också intresserad av juridiska frågor och satt i flera som nämndeman på tinget i Lappfjärd.

Karin Nylund var hela tiden hemmafru och skötte om hemmet medan Rurik skötte hemmanet och företaget.

Efter att Karin och Rurik dog på 1990-talet har gården stått oanvänd och den såldes år 2010 åt Ab Lappfjärds Potatis, som har sin potatisfabrik i närheten. Gården står fortfarande kvar i originalskick, likaså de flesta uthusen som är byggda på 1910-1920-talen. Idas lillstuga som är byggd på 1940-talet står också kvar på tomten men har varit oanvänd i många år.

Åkrarna har sålts åt familjen Norrvik och skogarna har sålts åt flera olika köpare. Kraftverket i Perus som byggdes för över 100 år sedan producerar fortfarande el åt ägaren Perus Byaförening.

Om du vill läsa vad ”Kasper Rökhatt” skrev i Sydon om Ruriks insatser i musikens historia, så klicka HÄR!

Foton.

Viktor Nylund var en aktiv fotograf, som på sin tid tog många fina bilder i hembyn Dagsmark. Vill du se dessa bilder, skall du klicka HÄR!

Rurik Nylund var intresserad av arkitektur och byggande. I början av 1950-talet gjorde han en miniatyrmodell som visade hur den nya gården kommer att se ut. Han gjorde också exakta miniatyrer av de två uthusen. Foto Christian Nylund.
Rurik var intresserad av teckning och arkitektur. Lärarinnan i gymnasiet föreslog att han skulle utbilda sig till arkitekt. Så blev det inte, utan det blev studier i kemi i stället. Foto Christian Nylund.
På Ruriks miniatyrmodell av nya gården, så ser vi hur balkongen ovanpå rotundan var planerad att byggas Rurik var intresserad av byggande och därför tyckte han att det var givande att sitta hela 19 år i byggnadsnämnden i Lappfjärds kommun. Foto Christian Nylund.
Christian och Rurik Nylund utanför hemgården på Sunnantillvägen. Foto Rafael Olin, SLS:s arkiv.
Per-Erik Backlund och ”Nylundas Tommy” som Christian kallades den tiden. Fotot taget hos Backlund med åbackkällaren i bakgrunden.
Lekande barn runt brunnen på Nylunds gårdsplan. Foto Viktor Nylund, SLS:s arkiv.
Nylunds gård fotograferad från väster år 2003.
Mitt i bild sitter Rurik Nylund, som var ordförande för principalerna i Lappfjärds Sparbank under en lång tid men avgick på detta möte som hölls på folkhögskolan i november 1971. På bilden också Åke Löfgren, Henrik Ebb, Levi Norrvik, Gunnar Stenlund, Rune Lindblad och Kurt Wahlberg. Längst till höger sitter bankens avgående direktör Otto Björses och de lyssnar alla på ett föredrag, som handlade om den nya kommunallagen, som den nyvalda direktören Holger Kronman höll. Fotot lånat av Lilli Lillkull, fotograf okänd.
På baksidan mot Lillskogen har gården en likadan rund utbyggnad som Emil och Mildrid Klåvus byggde på sin gård ungefär 1950. Rurik var flera gånger på besök till Klåvus, för att se hur den byggdes och hur den började fungera. En dylik rund utbyggnad heter på riktigt rotunda och det var så den kallades också. Ovanpå rotundan var det tänkt att byggas en balkong med räcke men den byggdes aldrig färdigt. På vinden fanns rum med dessa blev aldrig inredda och använda. I källaren fanns pannrum och förråd. Fotot från år 2005.
Nylunds gård fotograferad i september 2013.
Nylunds gamla lillstuga, som i början av 1900-talet stod längs Sunnantillvägen flyttades i något skede till denna plats där den sedan användes som bastu. Fotot från år 2005.
”Nylundas hebbre” som nu står på andra sidan Sunnantillvägen stod från början mellan huvudbyggnaden och uthuset.
”Nylund Idas stuga” byggdes efter kriget åt Ruriks mot Ida Nylund. Efter att Ida dog år 1958 har stugan varit uthyrd åt Bjarne och Marita Grans, under år 1962 åt Elin och Yngve Söderqvist och efter det fram till 1967 åt Alf och Marianne Lind.
Rurik Nylunds bilgarage vid Sunnantillvägen. Han brukade ofta köra större amerikanska bilar. Till höger syns början på ”Haga tå” som ledde upp till Storås Selim och Sigridas. Långt borta till vänster syns skogen på Bergåsen.
Nylunds uthusbyggnad byggdes på 1910-talet med både veranda och loft i gaveln. Fotot från 2019.
Riktigt i slutet av 1800-talet så förvärvade Viktor Nylund den gamla kvarnen i Gammelforsen, den som hade tillhört hans svärfars bror Josef ”Pelas-Josip” Lillkull. Kvarnen lades ned då Viktor i stället satsade på sågen, snickeriet och elverket. Det enda som finns kvar av kvarnen är denna kvarnsten, som Bo-Göran Lindh visade upp en kväll i juni 2016, då solen sken så vackert över det uttorkade träsket i bakgrunden. Det var hans morfar Erland Lindqvist, som arbetade som smed åt Viktor Nylund som hade fått denna sten som gåva och den användes i tiderna då Erland tillverkade kärrhjul, försedda med järnband.
År 1914 byggde Viktor Nylund en ny såg i stället för den såg- och snickeribyggnad som förstördes i en brand samma år. Verksamheten var livlig men avtog så småningom. År 1944 sålde Rurik Nylund den nedlagda sågen åt Grankull & Co, som renoverade bygganden och investerade i nya maskiner. Just då sågen skulle tas i bruk i november 1944, så brann den ned till grunden och den byggdes aldrig upp igen. Det enda som finns kvar av byggnaden är ruiner, som täcks av den täta och djungel liknande vegetationen. Fotot från april 2016.