Pelas-Viktoras på Korsbäckvägen 28.

Sammanställt av Lasse Backlund 2014, med hjälp av:

-Inga-Lill Sandström, vars far Arvid var kusin till Pelas-Viktor

-Ann-Britt Lillkull, vars far Arvid var kusin till Pelas-Viktor

-Frank Kenneth Lind från U.S.A som är barnbarn till Pelas-Viktor

-Marcia Feinberg från U.S.A som är barnbarnsbarn till Pelas-Viktor

Inga-Lills släktutredning i sin helhet hittar du om du klickar här. Historiken har uppdaterats flera gånger, senast i oktober 2016.

På det här fotot taget av Viktor Nylund år 1913 ”Pelas-Viktors” familj, fr.v. Frans, Johannes, Amanda, Kajs med Elna i famnen, Maria, Selma och Leonard. ”Pelas-Viktor” själv hade emigrerat till Amerika några år innan. Säkerligen var det meningen att Frans skulle ha detta foto av familjen med sig för att visa åt sin far om han skulle träffa honom i Amerika. Men det gjorde han ju inte och det gjorde inte någon annan heller.
På det här fotot taget av Viktor Nylund år 1913 ”Pelas-Viktors” familj, fr.v. Frans, Johannes, Amanda, Kajs med Elna i famnen, Maria, Selma och Leonard. ”Pelas-Viktor” själv hade emigrerat till Amerika några år innan. Säkerligen var det meningen att Frans skulle ha detta foto av familjen med sig för att visa åt sin far om han skulle träffa honom i Amerika. Men det gjorde han ju inte och det gjorde inte någon annan heller.

Den här ståtliga gården i bakgrunden byggdes i slutet av 1700-talet av bonden Lars Larsson Lillkull (1729-1815) som var måg på Lillkull hemman. Lars Larsson var husbonde och ägare till halva Lillkull hemman 1764-1801. Från första giftet med Brita Pehrsdotter Lillkull (1726-1756) fick han dottern Maria Larsdotter (1754-1809). Namnet Pelas kommer troligen från Britas far Pehr Isaksson Lillkull(1688-1779). Efter Britas död gifte Lars Larsson om sig med soldatdottern Lisa Mattsdotter Strandman (1734-1801) och fick med henne åtminstone 6 barn.

Det är mycket troligt att det var Lars Larsson Lillkull som med familjen flyttade från Storåkrin i byn till A-sidon och byggde gården vid Lillbron i slutet på 1700-talet i samband med första storskiftet. Det är också möjligt att släkten Lillkull först flyttade till den så kallade Midsommarsläton, alltså till det ställe vi i dag kallar för Westeras.

I Lappfjärds historias första del står det att “den 6 juni 1801 nedbrann genom vådeld man- och ladugårdshus för bonden Johan Larsson Lillkull i Dagsmark. Skadan värderades till 211 riksdaler. Häradsrätten utdömde vid hösttinget brandstod till det värderade beloppet”. För närvarande är det oklart om den nedbrunna gården fanns i Byin eller på A-sidon eller möjligtvis på Brobackan.

Äldsta sonen Johan Larsson (1760-1816) och gift med nämndemannadottern Anna Eriksdotter Korsbäck(1761-1843) övertog hemmanet och var bonde på Lillkull åren 1802-1816. De fick 5 barn och flera av dessa blev vuxna och fick också egna barn.

Johan Larsson hade för övrigt en bror Erik, som kallades för “Pelas-Erk” (1764-1796). Erik gifte sig i december 1795 med Elisabeth “Lisa” Korsbäck (1773-1865) men han drunknade den 5 april 1796 vid en sälfångst endast 4 månader efter bröllopet. Efter Eriks död 1796 gifte Lisa om sig med torparen Anders Stenberg från Sideby (1772-1827). Kroppen efter “Pelas-Erk åp isin” återfanns ej, men det var tacksägelse i kyrkan 22 maj 1796.

Efter Johan Larssons död 1816 övergick hemmanet till sonen Erik Johansson (1788-1825). Johan Larsson hade före sin död skrivit hemmanet åt äldsta sonen Erik och själv värderat det till 84 silverrubel och 32 kopek. Hemmanet bestod då av 5/24 dels mantal av Lillkull skattehemman nr. 5. I areal utgjorde hemmanet omkring 400 hektar skog och jord. Dit hörde största delen av A-sidon samt skog på Bergåsen och Dragåsen. Eriks hustru Greta Karlsdotter (1785-1856) var barnbarnsbarn till Pehr Isaksson Lillkull (1688-1779) och genom henne blev de efterkommande ”riktiga” Pelasättlingar.

Erik Johansson Lillkull f. 1788 dog i slag år 1825 endast 36 år gammal, men de hann få två söner och två döttrar.

Efter hans död förestod änkan Greta Carlsdotter hemmanet tills sönerna Johan f. 1808 och Erik Henrik f.1814 blivit myndiga.

Det 400 hektar stora hemmanet delades mellan sönerna så att Johan Eriksson Lillkull övertog hemgården vid Lillbron och Erik Henrik byggde ny gård längre söderut vid “Ner-Pelas” på nuvarande Sunnantillvägen 59, alltså den gård som vi minns som Karl Lillkulls barndomshem. Men Erik Henrik gifte sig sedan till Pärus och flyttade senare dit och hans gård och hemmansdel övertogs då av systern Anna Lena (1821-1872)  gift med Matts Björses (1818-1880) från Lappfjärd.

(Vill du läsa mera om denna andra gren av släkten Lillkull, så klicka här)

Den här gården på Sunnantillvägen 59 byggdes av Erik Henrik Lillkull men övertogs av systern Anna Lena och hennes man Matts, som var född i Lappfjärd. Gården övertogs sedan av deras son ”Pelas-Josip” Josef (1851-1917) och sedan av Josefs son ”Pelas-Jåhan” Johan Lillkull (1884-1957) och sedan av ”Pelas-Kal” Karl Lillkull (1923-1997).
Den här gården på Sunnantillvägen 59 byggdes av Erik Henrik Lillkull men övertogs av systern Anna Lena och hennes man Matts, som var född i Lappfjärd. Gården övertogs sedan av deras son ”Pelas-Josip” Josef (1851-1917) och sedan av Josefs son ”Pelas-Jåhan” Johan Lillkull (1884-1957) och sedan av ”Pelas-Kal” Karl Lillkull (1923-1997).

Johan Eriksson Lillkull, som i folkmun kallades för ”Pelas-Gåbbin” (1808-1893) som blev bonde vid Lillbron fick i sitt första äktenskap med Maja Greta Klemets (1805-1870) många barn men endast dottern Maja Lena (1840-1913) levde till vuxen ålder.

Johan och Maja Greta hade även en fosterdotter som hette Kristina Vilhelmina Esaiasdotter Korsbäck f.1843. Denna Kristina gifte sig sedan med Josef Gustavsson Lillkull och de fick bland annat barnen Vilhelmina, gift med Karl Blomkvist och Sofia som gifte sig med Erik Johan Ekberg.

Det var dottern Maja Lena Johansdotter Lillkull och hennes man Reinhold Henriksson Korsbäck (1833-1913) som blev bönder på hemmanet då fadern Johan tog sytning år 1870. Reinhold var född i Dagsmark någonstans mellan Kias-kroken och Sebbas-backan, son till skräddaren Henrik Mickelsson Korsbäck el. Finne och till Cajsa Finne. Reinhold var bror till Josef Strömberg, f.1831, som sedan fick en son som hette Josef d.ä, f. 1854 som blev far till “Lillt” Josef Strömberg d.y. f. 1883 och till Erik Anders Broberg.

Av Maja Lenas och Reinholds barn levde sönerna Josef Henrik f. 1865 och Johan Viktor f. 1868 till vuxen ålder.

Den äldre sonen Josef Henrik emigrerade via Sverige till Amerika år 1887 och slog sig ner i norra Kalifornien. Han verkade där som timmerman, ranchägare, guldgrävare och uppfinnare. Han dog ogift och barnlös i december 1932. (Läs mera om Josef i hans egen historik, rulla ned denna sida nästan till slutet.

Då ”Pelas-Gåbbin” Johan Eriksson Lillkull f.1808 blivit änkling och sytningsman gifte han om sig med änkan Greta Sofia Isaksdotter Teir eller Hammarberg (1833-1913). I det äktenskapet föddes döttrarna Sofia Vilhelmina (1874-1955) och Anna Kajsa (1876-1958). Greta Sofia hade även med sig till boet sönerna från sitt första äktenskap: Johan Henrik f. 1861 och Josef f. 1862.

Vill du läsa mera om Mina och Ana-Kajs, som kallades för “Gåbbinas fleckor” klicka här.

På detta foto från 1910-talet syns den stora huvudbygganden mitt i bild. Foto: Selim Björses från Lappfjärd.
På detta foto från 1910-talet syns den stora huvudbygganden mitt i bild. Foto: Viktor Nylund.
På denna bild från 1930-talet ser vi den nya stenbron över Lillån och bakgrunden syns den stora bondgården bra. Här ser vi också att sytningsstugan flyttats över vägen till den plats där den fortfarande står.
På denna bild från 1930-talet ser vi den nya stenbron över Lillån och bakgrunden syns den stora bondgården bra. Här ser vi också att sytningsstugan flyttats över vägen till den plats där den fortfarande står.
Här Viktor Lillkulls foto, eller ”Pelas-Viktor” som han kallades i folkmun.
Här Viktor Lillkulls foto, eller ”Pelas-Viktor” som han kallades i folkmun.

År 1893 blev ”Pelas-Majlen och Reenhålt” , alltså Maja Lena och Reinhold sytningsfolk och hemmanet övertogs av den yngre sonen Johan Viktor Lillkull, men som kallades för ”Pelas Viktor”. Viktor var gift med Katarina (Kajs) Eriks från Tjöck (1866-1958). De fick 11 barn av vilka 7 levde till vuxen ålder:

-Viktor Leonard (1895-1961). For till Amerika men återkom till Dagsmark när han blev sjuk. Han bodde sedan i Dagsmark hos sin syster Selma och hennes man Evert Storkull.

Frans Severin (1896-1953). Till Amerika 1913. Tog i Amerika namnet Frank Lind. Gift med Signe från Sverige. En son Frank Kennet lever i Amerika.

Maria Irene (1897-1976). Gift med Erland Granberg i Korsbäck men bodde sedan i ”Kork” Viktor Eklunds gård i korsningen till Korsbäck.

Amanda Josefina (1899-1986). Gift med Frans Lillsjö, antog senare namnet Lövdal och bodde på Byåsvägen.

Selma Johanna (1902-1969). Gift med Evert Storkull och bodde i Pelas lillstuga som år 1920 flyttades över vägen, där den fortfarande står.

Johannes (1905-1946). Till Amerika och tog där namnet Lind. Gift med Helga från Sverige, barnlösa.

Elna Olivia (1909-1985). Gift med Anselm Lillkull och bodde sedan på Sunnantillvägen 97.

 

Storbonden och affärsmannen ”Pelas-Viktor”.

Lillkulls hela släkt hittar du om du klickar HÄR, Viktor finns i tabell 150.

Det var inget litet hemman som Pelas-Viktor och hans Kajs tog över 1893 efter Viktors mor Maja Lena och Reinhold. Totala arealen var 200 hektar med många kor och till och med ett eget mejeri. Hela hemmanet var beläget på A-sidon och det sträckte sig från Kvarnå till Bymossen, och från Lappfjärds å fram till Bergåsen. Han hade många drängar och pigor för att sköta om djuren och det stora hemmanet. År 1896 byggde han ett mejeri och i februari 1897 registrerade han firmanamnet ”J. V. Lillkull, mejerirörelse”. Enbart i mejeriet hade han som mest 17 pigor som skulle dra separatorerna. Viktors mejeri var så stort att det blev omskrivet i tidningen Svenska Österbotten i Gamlakarleby i juni 1897. Tidningen noterade att mejerikonsulent Arvid Rosenberg under 3 dagar i slutet av månaden skulle ge handledning åt Viktor i mejeriskötsel.

Viktor var aktiv inom det mesta, han var till och med en av grundarna till Dagsmark Ungdomsförening tillsammans med eldsjälen J.J. Wadström. Han var säkert social och vältalig för i en UF-historik står det att det var Viktor som brukade hålla hälsningstal. I samma historik står det också så här om Viktor:

Men en gång förorsakade han föreningen förtret. Man hade arrangerat en fest för allmänheten och ämnade taga inträdesavgift, 25 p för att få nödig kassa. Men ”Pelas-Viktor” öppnade dörrarna på vid gavel och släppte in alla utan avgift. Och mycket folk hade samlats den gången.

När Dagsmark folkskola startade sin verksamhet som den första i hela Lappfjärds kommun år 1878 så var Viktor och hans bror Josef de första elever som skrevs in. Skolan var ju frivillig fram till år 1926 i detta distrikt men tydligen ansåg pappa Reinhold att barnen skulle gå i skola nu när möjligheten fanns. År 1900 då Viktor var direktionsordförande för folkskolan så donerade han 100 mark till en fond. Avkastningen skulle ges åt vissa elever, bland annat hans egen son Leonard fick bokstipendium av fonden.

Men så slog  sig Viktor på affärer och de var inte alltid så lyckade. Han handlade bland annat med virke som flottades i ån och där förlorade han en gång en stor mängd stockar då någon nedanför Jöranas med flit öppnade grimorna och släppte iväg stockarna. Han gjorde också affärer med Axel Lillträsk från Lappfjärd och möjligtvis så lånade han också pengar av Axel för att finansiera verksamheten.

Någon gång före 1910 hade det gått så långt att Pelas-Viktor förlorade hela hemmanet och det övertogs av Axel Lillträsk. I denna veva emigrerade Viktor till Amerika och han kom inte tillbaka och det är oklart var han riktigt bodde och när han dog.

I november 1910 anlände Viktor eller Johan W. som han kallade sig, till Amerika och i dokumentet står det att han skall till Seattle där Henrik Lillsjö bor. Det står att han har betalat resan själv och att han har 25 dollar på fickan. Han är 6 fot lång, ca 180 cm och att han är arbetare.
I november 1910 anlände Viktor eller Johan W. som han kallade sig, till Amerika och i dokumentet står det att han skall till Seattle där Henrik Lillsjö bor. Det står att han har betalat resan själv och att han har 25 dollar på fickan. Han är 6 fot lång, ca 180 cm och att han är arbetare.

Han skrev några brev hem, bland annat år 1911 skickade han hem pengar och i brevet skriver han att hela familjen nog skulle ha det mycket bättre i det rika Amerika än i Finland med sina mörka och långa vintrar. I Amerika kan korna gå utomhus och beta nästan hela året. Han till och med föreslog att de skulle köpa ett hemman på 50 tunnland och han trodde att de nog skulle trivas där.

Pelas-Kajs på äldre dagar nära Lillån.
Pelas-Kajs på äldre dagar nära Lillån.

Det har länge varit oklart vad han arbetade med i Amerika men i en tidningsartikel från februari 1913 så står det att han varit med och byggt en kyrka i Seattle och att han sedan arbetade med att bygga en järnvägsbro. Så här skrev Viktor i brevet som publicerades i tidningen Syd-Österbotten:

Brev från Amerika.

(För ”Syd-Österbotten”.)

Jag vill i korthet sända er tidning några rader från landet i väster, jag har för det mesta varit i staden Seattle (Washington state) där svenskfinska landsmän är till några hundra bosatta och bildat en svensk-finsk luthersk församling med en ny uppförd vacker kyrka av trä. Där har jag arbetat med olika grovarbeten vilka stått att få, ty nykomlingar kan inte tävla med de vana arbetarna här.

Arbetsmetoderna är helt andra än i Finland och man har mycket att se och lära, arbetsdagen är i städerna 8 timmar och i skogs- och järnvägskampen 10.

Tiderna är inte att klaga över, då tillfälle till arbete nog finns i synnerhet sommartid. Här bedrivs arbetena med större kraft och energi än i Finland, enär det finns överflöd på maskin- och människokraft. Skulle arbetsmetoderna på de olika områdena kunna inrättas efter Amerikanskt mönster, så vore vårt land ett gott framtidsland. Jordens uppodling på ett avverkat skogsland drar i Finland dryga odlingskostnader och avskräcker därför mången mindre bemedlad man att börja med nyodling. Här i landet blir stubblandsodling en tredjedel billigare till följd av de goda redskap som här begagnas för stubbarnas uppdragning ur jorden och dessas sammanföring i högar.

Även på andra områden, i synnerhet det merkantila är amerikanen ett formligt geni. Gå blott en afton utefter en med strålande elektriskt ljus belyst affärsgata och man måste förundra sig över att allt, som står till salu, är så väl placerat och så att säga annonserar sig själv för köparen samt sedan lämpligen annonseras i tidningarna.

Jag tror nog att våra landsmän som vistats här någon tid och tagit intryck av förhållandena här, kunde hemföra många goda och nyttiga idéer som skulle bli till nytta för vårt fosterland, samt påskynda dess utveckling förutsatt att de tillämpas på ett rätt sätt. En resa hit till Amerika kan sålunda bli till stor nytta för den enskilda såväl som för samhället.

Jag arbetar nu i en järnvägskamp, där det byggs en bro av stål och kaskrit (alltså betong), vilket begagnas i stor utsträckning här i landet både för hus och broar.

Det skulle noga vara ett och annat ännu att berätta härifrån men brevet blir väl för långt så jag slutar med en vänlig hälsning till ”Syd-Österbottens” läsare och dess redaktion.

Viktor Lillkull

I ett brev åt någon av döttrarna skriver han ”att hans bror Josef Henrik nog vill att jag ska komma till honom i Kalifornien, där han är, blott hans guldmina börjar bära sig”. Förhållandena var säkert svåra ”over there” för så här skrev han i brevet: ”Hade ej Gud varit min tröst hade jag varit förgången i allt elände men han ger mig ny kraft”. På samma gång tackar han för de brev som pojkarna skrivit åt honom.

År 1913 i februari skrev Viktor hem till sin familj att han tänker bege sig till Canada och att de inte skall skriva åt honom, eftersom han inte har någon adress.

År 1913 reste sonen Frans i väg till Amerika och 1916 följde brodern Leonard efter för att söka upp Viktor och senare for också den sista sonen Johannes. Frans och Johannes blev kvar i Amerika medan Leonard skickades hem då han blev sjuk. Han bodde resten av sitt liv hos sin syster Selma Storkull. Trots sökande i det stora landet lyckades de inte få tag på sin far, så därför är det fortfarande oklart var han fanns och när han dog.

Viktors fyra döttrar gifte sig alla och bodde som vuxna i Dagsmark.

På fotot John Lind och hans hustru Helga.
På fotot John Lind och hans hustru Helga.
På fotot från 1930 så står John Lind tillsammans med sin hustru Helga, som var hemma från Norge.
På fotot från 1930 så står John Lind tillsammans med sin hustru Helga, som var hemma från Norge.
Här John Linds och Helgas gravsten.
Här John Linds och Helgas gravsten.

 

Här ovan några bilder av Frans Lillkull och hans hustru Signe, hemma från Sverige. På bilden i mitten också deras son Kenneth. Frans tog ju namnet Frank Lind i bruk då han flyttade till Amerika.
Här ovan några bilder av Frans Lillkull och hans hustru Signe, hemma från Sverige. På bilden i mitten också deras son Kenneth. Frans tog ju namnet Frank Lind i bruk då han flyttade till Amerika.
År 1935 blev Frans Lillkull eller Frank Lind amerikansk medborgare och han återvände aldrig till hemlandet.
År 1935 blev Frans Lillkull eller Frank Lind amerikansk medborgare och han återvände aldrig till hemlandet.

Så var det slut med Pelas-Viktors stora och mäktiga hemman. Dåliga affärer och slarv gjorde att han förlorade allt. Nog måste det ha känts bittert för Viktor och hans familj, de hade ju i arv fått det största hemmanet i Dagsmark och efter några årtionden var allt förlorat. Att göra konkurs den tiden var nog en stor skam och det är helt förståeligt att Viktor tog sin tillflykt till Amerika, dels för att slippa ifrån eländet men säkert också för att tjäna pengar.

Axel Lillträsk som övertog hemmanet började nu sälja ut det i delar. Bland annat Alexander och Vilhelmina Viiala, alltså ”Sanderas-Mina” köpte år 1911 ett 5 hektar stort område bakom Bergåsen mot Lillsjöhållet och i det köpet ingick också det stora mejeriet och ett fårhus. Byggnaderna flyttade de upp till området som nu kallas för Kalax. Det här området kunde inte Sanderas-Mina behålla, så 1926 köpte Josef Mattfolk stället. Josef var född år 1878 i Kalax i Närpes, så det var naturligt att han kallades för Kalaxin men han kunde inte heller behålla stället utan år 1931 gick det på exekutiv auktion. Bröderna Erik Anders Rosengård och Frans Andersson som varit i borgen för Kalaxinas lån på Sparbanken ropade nu in stället. År 1934 sålde de båda bröderna stället åt Emil Backlund och stället som ännu kallas för Kalax är fortfarande i släktens ägo. Det ur bruk tagna mejeriet användes som bostad och senare som förråd revs ner på 1970-talet av Kurt och John Backlund.

”Dragås-Hilda” Kaskimäki och hennes söner som tidigare bodde på Dragåsmossan köpte också ett område, det som i dag är Korsbäckvägen 70.

(Vill du läsa mera om Dragås-Hilda och hennes äventyr, så klicka här!)

Flera andra områden såldes också och själva huvudbyggnaden såldes sedan åt Karl Löfgren, eller ”Holmbergas-Kalle” som han också kallades och hans hustru Adelina. Karl var född i Korsbäck men hade arbetat och bott i Lappfjärd före han flyttade till Dagsmark. Troligtvis hade han arbetat som dräng på hemmanet före han köpte det. Holmbergas-Kalle köpte i början på 1900-talet en del av Storkulls hemman i Palon, det som i dag ägs av släkten Luoma. Någon gång efter 1910 gjorde han dock en bytesaffär med Lillträsk och övertog då Pelas-Viktoras hemman. Karl Löfgrens dotter Vera övertog sedan hemmanet och efter kriget rev de ner den stora bondgården och uppförde på samma ställe ett nytt hus, som fortfarande står kvar.

Nu har huset nya ägare som inte är släkt med varken Pelas-Viktor eller Löfgrenas Karl. Den här bilden från 2003 är tagen från grinden till bönhuset.
Nu har huset nya ägare som inte är släkt med varken Pelas-Viktor eller Löfgrenas Karl. Den här bilden från 2003 är tagen från grinden till bönhuset.

Efter att ”Pelas-Viktor” rest iväg till Amerika så var familjen så att säga på bar backe. Gården hade övertagits av Axel Lillträsk och då flyttade Kajs med barnen in i sytningsstugan eller lillstugan som stod längs med vägen men efter att pojkarna en efter en emigrerat till Amerika så började åtminstone Frans och Leonard skicka hem pengar åt Kajs. År 1920 fick de möjlighet att köpa loss lillstugan och då rullades den över vägen till andra sidan där den fortfarande står med gaveln mot vägen.

(Om du klickar här, så får du se en förteckning över de områden som Axel Lillträsk sålde ut och var de fanns).

Vem var då denne Axel Lillträsk som tog över Pelas-Viktors hemman? Axel föddes den första maj 1877 i Lillträsk bydel i Uttermossa, han var son till Josef Lillträsk, f. 1847 och Albertina Sofia (f. Österback 1847 i Ömossa).

Han kom från ett mycket fattigt hemman och började redan i unga år arbeta och göra rätt för sig. Han brukade berätta hur han som liten pojke åt en granne brukade köra ut dynga på åkrarna för 25 penni om dagen. Men så fick han arbete som virkesuppköpare åt en trävarufirma och där lärde han sig att göra affärer. Runt sekelskiftet gifte han sig med Fanny (f. Porander i Lappfjärd 1882-1937).

Han blev bonde, virkeshandlare och affärsman i Lappfjärd och hade ett rykte om sig att vara hård i förhandlingarna. Han köpte och sålde hemman och om köparen hade svårigheter att uppfylla villkoren för köpet så tog han hemmanet tillbaka. Pelas-Viktor var alltså inte den enda som råkade illa ut för Axels hårda affärsmetoder, det var flera andra som också måste gå ur hus och hem i kommunen och Axel fick många bittra fiender och ovänner. Axel var ofta på tinget i Lappfjärd där många tvister dömdes till hans förmån. Trots att han var framgångsrik i sina affärer var han känd som en mycket anspråkslös man med enkla vanor. Han hade också humor och var en god berättare av dråpliga historier.

Axel Lillträsks annons i Syd-Österbotten i september 1910.
Axel Lillträsks annons i Syd-Österbotten i september 1910.

Samtidigt var han en driftig man, det var han som till exempel drog den första vattenledningen från Bötombergen ner till Lappfjärd.

På bilden Axel Lillträsk med sina mannar som borrar stockar för vattenledningen. Borren drevs av en oljemotor som syns t.v. Det här vattenledningsprojektet fick ett tillfälligt avbrott då Axel mördades en kväll i december 1932 men det återupptogs av släktingarna och flera lappfjärdsbor anslöt sig och ledningarna användes under många år.
På bilden Axel Lillträsk med sina mannar som borrar stockar för vattenledningen. Borren drevs av en oljemotor som syns t.v. Det här vattenledningsprojektet fick ett tillfälligt avbrott då Axel mördades en kväll i december 1932 men det återupptogs av släktingarna och flera lappfjärdsbor anslöt sig och ledningarna användes under många år.

Men så på kvällen vid 18-tiden den 18 december 1932 när Axel var ensam hemma så blev han brutalt mördad. Han blev skjuten från ytterdörren av en eller flera personer där han satt i sin gungstol och läste sin tidning. Han var ensam hemma och några vittnen fanns inte men det var klart att Axel blev överrumplad av mördaren eftersom han fortfarande hade sina läsglasögon på då han hittades. Grannen Erland Ivars hittade honom liggande på golvet vid 19-tiden och han alarmerade polisen. Axel var då redan död och han hade träffats av 5 skott av vilka 2 var direkt dödande. De lokala poliserna fick genast hjälp av poliser från Vasa och trots noggranna utredningar gick det inte att få tag i någon mördare. Misstänkta fanns det gott om, till och med inom den egna släkten.

Hans egen son var en av de misstänkta men också svärsonen var starkt misstänkt. Denne hade gift sig med Axels dotter trots att Axel hade försökt stoppa äktenskapet med alla medel. Och så fanns det många som förlorat sina hemman i samband med affärer med Axel och de var alla möjliga mördare. Polisen satte in stora resurser i utredningarna och förhör och anhållanden gjordes i sådan omfattning att alla misstänkta inte kunde hållas inburade hos fångföraren i Lappfjärd utan de burades in i Kristinestad. Anmärkningsvärt här är också omfattningen av Lillträsk affärer, som gjorde att ortens banker yrkade på snabb behandling i rätten, för det fanns 100-tals växlar i banken med Axels namnteckning.

Axel Lillträsk hade onekligen varit en förmögen man. Vid bouppteckningen framkom det att han var ägare till hela 22 hemman, flera lägenheter och stadsgårdar till och med i Helsingfors. Boet var värderat till hela 2 miljoner mark, en ofantligt stor summa den tiden.

I juli 1933 på tinget i Lappfjärd dömdes så fyra män till livstids tukthus för anstiftan till mord, nämligen svärsonen Matti Marttila, Axel Stenman, Karl Henrik Storgård och Carl Nordman. Någon klar bevisföring fanns inte utan de dömdes på indicier, på grund av att samtliga hade hotat Lillträsk till livet. Axels änka krävde straff för mördarna, trots att hon under rättegången sade: “Klart torde väl vara att hemligheten i detta mål, lika litet som i andra grova brottmål, kommer att med gärningsmannen begravas”. Knappast visste hon då hur rätt hon skulle få.

I september 1933 tog Vasa hovrätt ärendet till prövning och frikände alla fyra på grund av dålig bevisföring. Allihopa försattes på fri fot och detta ärende sköts på framtiden. Så trots många förhör och anhållanden blev Axels mördare aldrig fast och det har spekulerats om dådet ända fram till våra dagar.

Josef Lillkull till Amerika 1887.

Josef Henrik Lillkull var den äldre sonen till storbonden Reinhold och Maja Lena Lillkull, som bodde på A-sidon nära Lillbron. Han var naturlig arvtagare till det stora hemmanet på 200 hektar men ändå så emigrerade han till Amerika år 1887. Möjligtvis var han rädd att hamna i den ryska militären och av den orsaken åkte först till Sverige och därifrån vidare till Amerika.

Det här betydde att det var hans yngre bror ”Pelas-Viktor” som tog över hemmanet och drev det fram till ca 1910 då det blev konkurs och då flyttade också Viktor till Amerika. De här bröderna återvände aldrig till Dagsmark, till stor sorg för föräldrarna Maja Lena och Reinhold som båda dog i december 1913.

Josef Henrik var en mångsidig man som livnärde sig bland annat som skogsarbetare men han arbetade också i en egen guldgruva i Kalifornien.

Brodern Viktor som befann sig i Seattle skrev år 1911 i ett brev hem till hustrun Kajs att Josef vill att han skall komma till Kalifornien ”där han är, blott hans goldmine börjar betala sig”.

Josef var också känd som uppfinnare, bland annat fick han år 1918 patent på en maskin som har någonting med kraftöverföring att göra.

Vill du se hur uppfinningen såg ut, så hittar du ritningar och beskrivningar om du klickar här.

Antagligen blev Josef en förmögen man, antingen på grund av sin guldgruva eller på sin uppfinning, men han arbetade också som bonde och skogsarbetare. Åtminstone i en tidning år 1920 tituleras han skogsarbetare, där det finns en artikel om en tragisk händelse.

I tidningen Oakland Tribune som utkom den 30 augusti 1920 kan vi läsa om hur:

Skogsarbetaren Josef Lillkull skjutit ihjäl den 60-åriga James Campbell, en skeppsarbetare på en saloon i San Fransisco. Enligt ögonvittnen till händelsen så stod Campbell vid disken på saloonen då Lillkull kom in och anklagade Campbell för att denne ha stulit 300 dollar av honom. De började gräla och händelsen fick ett abrupt slut då Lillkull drog sin revolver, tryckte den i ansikten på den gamle mannen och sköt.

Lillkull avväpnades av en polis som förde honom till fängelset, anklagad för mord. Lillkull berättade då att han hade träffat Campbell på lördagen och de spenderade hela den dagen och också följande dag med att förtära alkohol. På kvällen den andra dagen hade Lillkull tagit Campbell med sig till sitt rum och när han vaknade följande morgon så märkte han att både Campbell och de 300 dollar han tidigare tagit ut från banken var försvunna. Lillkull gick direkt iväg för att söka upp Campbell och hittade honom på saloonen.

Campbell var anställd på varvet som ägdes av Pacific Coast shipbuilding company och hans kropp finns nu på bårhuset.

I en annan tidning som heter San Francisco Chronicle skrevs det en annan version av händelseförloppet. Där stod det att Josef misstänkte att den mördade Campbell skulle ha varit i maskopi med ett gäng med 4 män och att Campbell skulle ha hjälpt dessa att råna honom. På tingshuset berättade Josef att han hade anlänt till San Francisco fredag eftermiddag och började dricka cider och jamaica ginger. Där råkade han på Cambell och denne råkade vara med då Josef växlade en check på 270 dollar till kontanter. På söndag kväll var han åter tillsammans med Campbell på Third street, nära Tehama, då 4 män dök upp i mörkret och överföll honom.

Han slogs i huvudet, sade han och när han återfick medvetandet så var angriparna och Campbell försvunna. Nu märkte han att alla pengar var försvunna. Lillkull förklarade att han var övertygad om att Campbell hade hjälpt rånarna och att han då sökte upp Cambell och hittade honom på en saloon där han sköt honom från nära håll, där denne satt i en stol och låtsades sova.

Lillkull greps av polisen och han gjorde inget motstånd.

Här ser vi ett så kallat mugshot av Josef Lillkull, alltså fotografier som togs av personer som arresterats för brott. Ann-Britt har bidragit med detta och nog kan man säga att Josef ser lite härjad ut. Men mångsidig var han, guldgrävare och uppfinnare, bonde och skogshuggare.
Här ser vi ett så kallat mugshot av Josef Lillkull, alltså fotografier som togs av personer som arresterats för brott. Ann-Britt har bidragit med detta och nog kan man säga att Josef ser lite härjad ut. Men mångsidig var han, guldgrävare och uppfinnare, bonde och skogshuggare.

Senare i en annan tidning som heter Sausalito News kan vi den 16 oktober 1920 läsa att:

Josef Lillkull har blivit frikänd av en domstol. I artikeln står det att gruvarbetaren Josef Lillkull som skjutit och dödat James Campbell på en saloon, hade blivit frikänd av en jury vid den lokala domstolen. Domen löd: ”Inte skyldig på grund av att han inte var vid sina sinnens fulla bruk”.

Efter att Lillkull hade gripits efter mordet, så hade han erkänt för polisen att han hade dödat Campbell eftersom han hade anledning att tro att denne var ledare för ett gangstergäng på 4 personer, som hade rånat honom på 300 dollar. Han erkände också att de hade druckit och Lillkulls advokat Fred Merry hävdade att brännvinet hade underminerat hans klients mentalitet.

300 dollar var på den tiden en mycket stor summa. Josef blev alltså frikänd i domstolen år 1920 och efter det levde han till 1932 då han dog på ett sjukhus i Californien.

I denna dödsattest står det att Josef dog ogift på Napa State Hospital den 22 december 1932. Ett händelserikt liv var till ända och han dog utan arvingar.
I denna dödsattest står det att Josef dog ogift på Napa State Hospital den 22 december 1932. Ett händelserikt liv var till ända och han dog utan arvingar.

Hur det gick för den yngre brodern Viktor är fortfarande oklart. I det sista brevet till Dagsmark år 1913 skrev Viktor att han kommer att bege sig till Canada och att han därför inte har någon känd adress. Efter det har ingen hört av honom.

 

———————————————————————————–

Länkar:

Om du klickar här, så får du se en förteckning över de områden av Viktor Lillkulls hemman, som Axel Lillträsk sålde ut och var de fanns.

Vill du se hur Josef Lillkulls uppfinning såg ut, så hittar du ritningar och beskrivningar om du klickar här.

Om du klickar här, så kan du läsa den släktutredning som Inga-Lill Sandström har gjort.