Storsjö träsk i Korsbäck.

Sammanställt av Lasse Backlund i juni 2019, med hjälp av Bo-Göran Lindh, tidningen Syd-Österbotten, Helga Englund och olika historieböcker.

Ännu för 4 000 år sedan var Storsjön i Korsbäck en del av Bottenhavet, men på grund av landhöjningen så blev den så småningom en sötvattensjö. Denna sjö fick sitt vatten från Lillån i den södra ändan, som i sin tur fick vatten från de stora sjöarna i Vesijärvi. Sjöarna i Vesijärvi var smala och långsträckta, de kunde närmast förliknas vid en bredare å. Sjöarnas längd var runt 7 km utan nämnvärd fallhöjd. Dessa områden i Vesijärvi drog tidigt till sig bosättare, som främst livnärde sig på fiske och jakt.

Rurik Nylunds karta visar var strandlinjen gick för 5000 år sedan. I Dagsmark var det bara en liten del av Byåsen, Bergåsen och Dragåsen som stack upp ur havet. Trianglarna visar var det fanns bosättning denna tid. Bötombergen stack också upp ur havet men någon bosättning har aldrig funnits där. Nutida vägar är utritade med smala streck för att det skall vara lättare att orientera sig.

Efter att Storsjön blivit en sötvattensjö så fick den ett utlopp i den norra ändan till den närbelägna Lillsjön, som då ännu under en lång tid var i direkt förbindelse med havet. Nivåskillnaden mellan dessa båda sjöar var ett par meter men utflödet från Storsjön bromsades upp av den bergskam som fanns vid Sågkvarnbacken nedanför Lindqvist hemman.

Vattnet från sjöarna i Vesijärvi förde med sig stora mängder slam som lade sig på bottnen i Storsjön, något som senare skulle visa sig vara en stor fördel för jordbruket. Vissa områden formligen slammade igen.

Med tiden blev också Lillsjö en sötvattensjö och torrläggningar där visade sig ha stor betydelse för bosättningen i Lillsjö. Därför gjordes flera försök att också sänka vattennivån i Storsjön för att kunna erhålla mera mark. Storsjön var tre och en halv kilometer lång och en kilometer bred och var alltså en av Sydösterbottens största sjöar i tiderna. Sjön var så stor att de finskatalande kallade den för Merijärvi. Det fanns gott om fisk i sjön men ändå inte lika mycket som i den fiskrika Lillsjön lite längre ner.

Den äldsta bosättningen vid Storsjön fanns i dess norra ända på Bergåsen. Utgrävningar har visat att det bodde folk på ”Kal Erikas backan” redan för 5 000 år sedan, alltså under tid då sjön fortfarande var en del av havet. Också runt Lillsjön fanns det tidig bebyggelse. På Lillsjöns östra strand, på Långängen har det gjorts flera betydande fornfynd vars ålder beräknas till närapå 3 500 år. Forskare har kommit fram till att dessa bosättningar inte var fasta, utan det var kringresande jägare och fiskare som under en längre tid vistades runt sjöarna.

Den första nybyggaren på detta område slog ner på Storsjöns östra strand i mitten av 1700-talet. Hemmanet fick namnet Korsbäck och blev det sjunde hemmanet i Dagsmark. Bosättningen började hålla sig med djur och bönderna märkte nu att vattenväxterna i sjön var utmärkt föda åt djuren. Denna tid fanns det inga egentliga odlingar utan bönderna skördade det gräs som man hittade på ängar och sluttningar. Men genom att skörda vattenväxterna och spara dessa för den långa vintern, så kunde de hålla sig med flera djur.

Bästa skörden fick de om växterna under en stor del av året stod under vatten. Med dammluckor började de reglera vattendjupet så att om sommaren var sjön så gott som torrlagd men under resten av året var den täckt av vatten. Det här systemet hade testats på andra håll i landet med gott resultat.

Då lappgräset skulle bärgas i Storsjöträsk eller i Lappfjärden användes dylika släpor. Det våta gräset var tungt och ibland skulle det släpas flera hundra meter till stranden, där det skulle torka. Foto ca 1910, Gösta Grotenfelt, Museiverkets samlingar.

Det här gräset som främst bestod av fräken och starr, kallades vanligtvis för lappgräs eller lapphö. Det var mycket näringsrikt och redan en liten skörd kunde föda flera kor året om. Det här vattengräset var också bra använda i stövlar och skor, som annars kunde bli våta. Genom att packa gräset eller skohöet  i stövlarna hölls fötterna torra och varma hela dagen och skorna kallades därför lappskor (på finska lapatossu).

I Nordisk familjebok från 1911 så kallas de här skorna för kängskor ”som skydda mot väta och köld, äro oumbärliga i öfre Norrland, men måste sorgfälligt istoppas med ”Lapphö”, d.v.s. torkade och gnuggade Carex-växter (Carex acuta, ampullacea, aquatilis, vesicaria m.fl.)

Stockladorna vid Dagsmark storsjö träsk stod sida vid sida, fotot från 1910-talet. Läraren Frans Stengård nämner i en skrift att ”man nu kunde inbärga gott fräken och manshögt starr”.

En myndighetssyn på området gjordes år 1826 och några år senare fick intressenterna tillstånd av landshövdingen att sänka vattennivån. Storsjön som började kallas Dagsmark Storsjö träsk delades nu in i fyra områden: Långstranden, Norrviken, Båskviken och Djupviken. De här områdena delades sedan in i 20 lotter, vilket gjorde att hela träsket bestod av 80 lotter. Lotterna kunde vid behov delas i två eller ännu flera delar, vilket gjorde att ett stort antal intressenter kunde vara med och dela på gräset. En mätning på 1850-talet visade att träsket var på 343 hektar, vilket gjorde att en lotts storlek var lite över 4 hektar.

Några lagfarter till dessa lotter fanns inte, utan de räknades och värderades som lös egendom, vilket betydde att lottägarna inte betalade någon skatt för ägorna. I själva verket så ägde de inte heller marken utan endast rätten att skörda. Varje år skiftades lotterna, så att en ägare som ett år hade sin lott i Norrviken följande år kunde få den i Djupviken. Detta roterande system visade sig vara mycket rättvist. Helga Englund vars far Erik Anders ägde en så kallad lott i Storsjö träsk har berättat om hur det gick till att bärga dessa näringsrika växter i träsket, du kan läsa hennes berättelse genom att klicka HÄR!

Intressenterna i träsket skulle regelbundet utföra dagsverken. Ibland skulle kanalen förbättras och rensas, dammluckorna skulle förnyas eller bara sättas på plats. Intressenterna delades upp i fyra arbetslag: Åbygglaget, Brännlaget, Dagsmarklaget och Korsbäcklaget. Dessa arbetslag kallades i tur och ordning till dagsverken genom annonsering i Syd-Österbotten. De här dagsverken bokfördes, och från och med 1900 till 1930 så skötte bland annat K. H. Björses från Lappfjärd om protokollet och med stor noggrannhet har han skrivit ner varje intressents dagsverken. Om du vill se vem som var delägare från år 1900 och framåt, så klicka HÄR! Eftersom lotterna räknades som lösegendom, så finns det inga lagfarter men i dagsverkslistan så finns delägarna med och vill du kolla vilka de var efter 1920 fram till 30-talet, så skall du klicka HÄR! Allmänt kan man säga att på 1920-talet så koncentrerades ägandet mera till ortsbor från Korsbäck, då Lappfjärdsborna sålde sina lotter.

Lotterna blev med tiden väldigt eftertraktade och relativt dyra. Stora bönder från Lappfjärds kyrkoby hade köpt in sig i Storsjö träsk eftersom lappgräset som de i långa tider hade skördat i Lappfjärden höll på att ta slut på grund av landhöjningen och av utgrävningar. Mer än hälften av intressenterna var från Lappfjärds by, en tredjedel från Dagsmark och några också från Kärjenkoski i Storå.

Folkskolläraren J. J. Wadström skrev så här i Wasa Tidning i augusti 1887:

Höbärgningen är nu slutförd och skördearbetet har börjat. Höavkastningen är betydligt sämre än i fjol, till följd av brist på regn. Inom kommunen finns dock en väldig äng, som endast i motsatt fall lämnar dålig avkastning, nämligen Dagsmark Storsjö träsk. För åtskilliga tiotal år sedan började man uttorka nämnda träsk och arbetet hade en föga anad framgång, så att hela den fordom stora vattenspegeln nu förvandlats till en utomordentligt god äng. Varje höst tillsättes dammluckan, så att hela ängen om vintern är under vatten. På försommaren öppnas dammluckan, och vattnet strömmar ut. Genom en dylik anordning fordrar ängen varken odling, dikning eller gödsling, utan bibehåller sin fulla bördighet genom vattnet, som tillför växterna rikliga näringsämnen, utom det att ängen aldrig kan skadas av torka eller frost.

Ifråga varande äng, som är omkring fyra verst lång och inemot två verst bred (verst är en rysk längdenhet, motsvarande 1 066 meter), delas uti åttio (80) lotter. Varje lott lämnar årligen i medeltal sextio skrindar hö, d. v. s. hela ängen ger fyratusen åttahundra (4.800) skrindar hö årligen. Härav erhålles föda för 480 kor, om man beräknar tio skrindar hö för varje ko.

I affärsväg betalas för varje lott för närvarande i medeltal med 1 800 mark, därav följer, att hela ängen motsvarar den enorma summan etthundra fyratiofyra tusen (144.000) mark.

I mitten av 1920-talet var det tal om att träsket skulle skiftas mellan delägarna men så här skrev Syd-Österbotten 7.7.1926:

Vid sammanträde i måndags i och för skiftning av Dagsmark storsjo träsk, beslöts enhälligt att låta skiftningen bero någon tid, och i stället fortast möjligt förverkliga en av gammalt ifrågasatt åtgärd att torrlägga träsket, varför behöriga papper även tidigare anskaffats. För ansökande av statsbidrag för ändamålet och i övrigt förverkliga beslutet tillsattes en kommitté med direktör Viktor Nylund som ordförande och bönderna Josef Henrik Liljedal, Erland Hammarberg, Erland Lind och Josef Backlund som ledamöter.

På fotot som Hans Stenlund lånat ser man hur jordmassorna kördes bort med skottkärror längs flera landgångar.

År 1932 påbörjades en fördjupning av kanalerna och ån mellan Storsjö träsk och Lillsjön. Arbetet utfördes som nödhjälpsarbete där staten stod för en stor del av lönerna, Grävningen gjordes för hand vilket gjorde att den tog flera år att genomföra. Folk från Lappfjärd, Kristinestad och Storå fick möjlighet till arbete här. Berggrunden vid Sågkvarnbackan gjorde dock att sänkningen inte kunde göras så djup som det var tänkt men ändå kunde ett tjugotal hektar mark fås torrlagd. Vill du läsa mera om denna torrläggning, så kan du läsa vad tidningen Syd-Österbotten skrivit om detta, genom att klicka HÄR!

Helga Englund skriver i slutet på sin berättelse att Dagsmark Storsjöträsk nu håller på att dikas ut och torrläggas. På detta foto från 1933 eller 1934. tagen av okänd fotograf ser vi arbetarna och en del av deras verktyg. Som synes görs arbetet helt för hand. Fotot lånat av Sven Stenlund.
Så här såg det ut då arbetet var slutfört på 1930-talet. I och med denna torrläggning blev det slut med höbärgningen med ekstock eller med ”andran o släpon”. Fotot lånat av Sven Stenlund.
Stockflottarens arbete var tungt och farligt, men ändå fanns det unga pojkar med som med kexens hjälp skulle se till att stockarna flöt ner för ån till virkesuppköparen såg. Fotot från SLS, Viktor Nylund.

I samband med den första stora årensningen så skiftades markerna mellan intressenterna. Vill du läsa mera om denna lantmäteriförrättning, så skall du klicka HÄR!

Nog var det ett stort arbete att gräva dylika kanaler för hand.
Den 15 oktober 1934 skrev byggmästare Reino Peura ett arbetsintyg åt Frans Ålgars från Korsbäck.  Frans hade under tiden 1.1.1933 – 15.10.1934 deltagit i både brobygget och utgrävningarna i Korsbäck. Under tiden 1.4.1933 – 15.5.1933 och 1.11.1933 – 30.3.1934 arbetade Frans som stenhuggare, han var med och grävde grunden för stenkistorna, med betong gjutit bottenplattorna för stenkistorna och i övrigt sten- och träarbete på åbron i Korsbäck. Den övriga tiden har han varit sysselsatt med att dika i kanalen, borra i stenar och bygga dammar. Arbetsintyget uppvisats av sonen Lars Ålgars.

I slutet av 1950-talet gjordes en ny upprensning av ån, då berget nedanför Sågkvarnsbackan sprängdes bort och ån rätades ut nedanför Lindqvists hemman. Arbetet kunde nu göras med grävmaskin och resultatet blev att Dagsmark Storsjöträsk blev så gott som torrlagt. Endast på vårarna och vid längre regnperioder kan markerna runt Lillån fortfarande svämma över och leda till stora skador. Korsbäck bro som hade byggts i början av 1930-talet revs och en ny uppfördes ca 100 m nedanför den gamla. Om du vill läsa en lång tidningsartikel i Syd-Österbotten om utgrävningen 1956, skall du klicka HÄR!

Det var en ståtlig stenbro som byggdes över den nygrävda Lillån åren 1933-1934. Bron låg nedanför Lindhs gård, alltså lite uppströms från den nuvarande bron. Bron revs i samband med grävningarna på 1950-talet. Foto Selim Björses.
Här är bygget av den nya bron i Korsbäck på gång i mitten på 50-talet. Det lokala likvagnshuset syns till vänster. Den röda gården är Einar Linds. Fotot taget av Nils Bergman.

Sedan både Storsjö träsk och Lillsjön torrlagts, liksom de större sjöarna i Vesijärvi, så finns det inte längre några större sjöar vid Lillån. Lillån som är betydligt längre än huvudfåran från Lauhanvuori, bidrar med en fjärdedel av Lappfjärds ås vatten.

I början av 1990-talet ansökte jordbrukaren Bo-Göran Lindh om en ägoreglering av skiftena i Storsjö träsk, men de andra delägarna var inte färdiga för en sådan. Men i början av 2000-talet togs frågan upp på nytt, då åtminstone Leif Hammarberg, Kim Stenlund, Allan Kaskela och Bo-Göran Lindh på nytt ansökte om ägoreglering av träsket. Denna kunde nu genomföras och flera delägare passade på att sälja markerna åt staten. Före ägoregleringen fanns det hela 264 lägenheter i träsket men antalet kunde minskas till 64. En av delägarna som före regleringen hade 17 olika skiften, fick nu allt samlat på två ställen.

Regleringen gjorde att ägorna blev betydligt större och lättare att sköta. Träsket som tidigare har varit självdränerande kunde nu täckdikas till stora delar. På vårarna och vid långvariga regnperioder kan träsket fortfarande svämmas över. Nedanför Nyströms gård i Dagsmark så finns ”Pelas-Erkas storstäinin” mitt i ån och då den är helt täckt av vatten, så vet man att åkrarna i Korsbäck också är täckta, åtminstone delvis.

I dag finns inte mycket kvar som påminner om det gamla träsket, men fortfarande kallar folk Korsbäck för ”Tresk”. Vägen till Korsbäck kallas i Dagsmark ”Tresk veejin”, medan den i Korsbäck kallas ”Bymåss tå”. Korsbäckborna är nöjda med dagens situation i det torrlagda träsket och de är stolta över sitt förflutna och vill ofta framhäva att ”Tresk je bäst”!