Storsjö träsk i Korsbäck.

Sammanställt av Lasse Backlund i juni 2019, med hjälp av Bo-Göran Lindh, tidningen Syd-Österbotten, Helga Englund och olika historieböcker.

Ännu för 4 000 år sedan var Storsjön i Korsbäck en del av Bottenhavet, men på grund av landhöjningen så blev den så småningom en sötvattensjö. Denna sjö fick sitt vatten från Lillån i den södra ändan, som i sin tur fick vatten från de stora sjöarna i Vesijärvi. Sjöarna i Vesijärvi var smala och långsträckta, de kunde närmast förliknas vid en bredare å. Sjöarnas längd var runt 7 km utan nämnvärd fallhöjd. Dessa områden i Vesijärvi drog tidigt till sig bosättare, som främst livnärde sig på fiske och jakt.

Rurik Nylunds karta visar var strandlinjen gick för 5000 år sedan. I Dagsmark var det bara en liten del av Byåsen, Bergåsen och Dragåsen som stack upp ur havet. Trianglarna visar var det fanns bosättning denna tid. Bötombergen stack också upp ur havet men någon bosättning har aldrig funnits där. Nutida vägar är utritade med smala streck för att det skall vara lättare att orientera sig.

Efter att Storsjön blivit en sötvattensjö så fick den ett utlopp i den norra ändan till den närbelägna Lillsjön, som då ännu under en lång tid var i direkt förbindelse med havet. Nivåskillnaden mellan dessa båda sjöar var ett par meter men utflödet från Storsjön bromsades upp av den bergskam som fanns vid Sågkvarnbacken nedanför Lindqvist hemman.

Vattnet från sjöarna i Vesijärvi förde med sig stora mängder slam som lade sig på bottnen i Storsjön, något som senare skulle visa sig vara en stor fördel för jordbruket. Vissa områden formligen slammade igen.

Med tiden blev också Lillsjö en sötvattensjö och torrläggningar där visade sig ha stor betydelse för bosättningen i Lillsjö. Därför gjordes flera försök att också sänka vattennivån i Storsjön för att kunna erhålla mera mark. Storsjön var tre och en halv kilometer lång och en kilometer bred och var alltså en av Sydösterbottens största sjöar i tiderna. Sjön var så stor att de finskatalande kallade den för Merijärvi. Det fanns gott om fisk i sjön men ändå inte lika mycket som i den fiskrika Lillsjön lite längre ner.

Den äldsta bosättningen vid Storsjön fanns i dess norra ända på Bergåsen. Utgrävningar har visat att det bodde folk på ”Kal Erikas backan” redan för 5 000 år sedan, alltså under tid då sjön fortfarande var en del av havet. Också runt Lillsjön fanns det tidig bebyggelse. På Lillsjöns östra strand, på Långängen har det gjorts flera betydande fornfynd vars ålder beräknas till närapå 3 500 år. Forskare har kommit fram till att dessa bosättningar inte var fasta, utan det var kringresande jägare och fiskare som under en längre tid vistades runt sjöarna.

På kartan från 1846 så beskrivs träsket som uttorkat. På träskets östra strand så visar den röda pricken var hemmanet Korsbäck fanns, det vill säga nedanför nuvarande Stenlunds gård.

Den första nybyggaren på detta område hette Mickel Mickelsson Lång (1699-1775) och tog sedan namnet Korsbäck. Han slog ner på Storsjöns östra strand nedanför Stenlunds och Liljedahls gårdar i mitten av 1700-talet och år 1753 blev det ett skattehemman på inemot ett halvt mantal. Hemmanet fick namnet Korsbäck och blev det sjunde hemmanet i Dagsmark. Bosättningen började hålla sig med djur och bönderna märkte nu att vattenväxterna i sjön var utmärkt föda åt djuren. Denna tid fanns det inga egentliga odlingar utan bönderna skördade det gräs som man hittade på ängar och sluttningar. Men genom att skörda vattenväxterna och spara dessa för den långa vintern, så kunde de hålla sig med flera djur.

Bästa skörden fick de om växterna under en stor del av året stod under vatten. Med dammluckor började de reglera vattendjupet så att om sommaren var sjön så gott som torrlagd men under resten av året var den täckt av vatten. Det här systemet hade testats på andra håll i landet med gott resultat.

Då lappgräset skulle bärgas i Storsjöträsk eller i Lappfjärden användes dylika släpor. Det våta gräset var tungt och ibland skulle det släpas flera hundra meter till stranden, där det skulle torka. Foto ca 1910, Gösta Grotenfelt, Museiverkets samlingar.

Det här gräset som främst bestod av fräken och starr, kallades vanligtvis för lappgräs eller lapphö. Det var mycket näringsrikt och redan en liten skörd kunde föda flera kor året om. Det här vattengräset var också bra använda i stövlar och skor, som annars kunde bli våta. Genom att packa gräset eller skohöet  i stövlarna hölls fötterna torra och varma hela dagen och skorna kallades därför lappskor (på finska lapatossu).

I Nordisk familjebok från 1911 så kallas de här skorna för kängskor ”som skydda mot väta och köld, äro oumbärliga i öfre Norrland, men måste sorgfälligt istoppas med ”Lapphö”, d.v.s. torkade och gnuggade Carex-växter (Carex acuta, ampullacea, aquatilis, vesicaria m.fl.)

Stockladorna vid Dagsmark storsjö träsk stod sida vid sida, fotot från 1910-talet. Läraren Frans Stengård nämner i en skrift att ”man nu kunde inbärga gott fräken och manshögt starr”.

En myndighetssyn på området gjordes år 1826 och några år senare fick intressenterna tillstånd av landshövdingen att sänka vattennivån. Storsjön som började kallas Dagsmark Storsjö träsk delades nu in i fyra områden: Långstranden, Norrviken, Båskviken och Djupviken. De här områdena delades sedan in i 20 lotter, vilket gjorde att hela träsket bestod av 80 lotter. Lotterna kunde vid behov delas i två eller ännu flera delar, vilket gjorde att ett stort antal intressenter kunde vara med och dela på gräset. En mätning på 1850-talet visade att träsket var på 343 hektar, vilket gjorde att en lotts storlek var lite över 4 hektar. Lotterna var av olika storlek, beroende på vilken växtlighet det fanns. Ju mera fräken det fanns, ju mindre blev lotten och på vissa lotter så fanns det liten växtlighet och då blev den följaktligen mycket större.

Några lagfarter till dessa lotter fanns inte, utan de räknades och värderades som lös egendom, vilket betydde att lottägarna inte betalade någon skatt för ägorna. I själva verket så ägde de inte heller marken utan endast rätten att skörda. Varje år skiftades lotterna, så att en ägare som ett år hade sin lott i Norrviken följande år kunde få den i Djupviken. Detta roterande system visade sig vara mycket rättvist. Helga Englund vars far Erik Anders ägde en så kallad lott i Storsjö träsk har berättat om hur det gick till att bärga dessa näringsrika växter i träsket, du kan läsa hennes berättelse genom att klicka HÄR!

Bolaget hade egen bokföring och vill du se ett plock ur kassaboken på 1900-talet, så skall du klicka HÄR! Bolaget annonserade flitigt i tidningen Syd-Österbotten och så gott som alla annonser finns på denna samma sida.

Handlanden Viktor Ulfves ägde också mark och i oktober 1899 bjöd han ut han en tredjedels lott i Dagsmark Storsjöträsk.

Intressenterna i träsket skulle regelbundet utföra dagsverken. Ibland skulle flottningskanalen förbättras och rensas, dammluckorna skulle förnyas eller bara sättas på plats. Intressenterna delades upp i fyra arbetslag: Åbygglaget, Brännlaget, Dagsmarklaget och Korsbäcklaget. Dessa arbetslag kallades i tur och ordning till dagsverken genom annonsering i Syd-Österbotten. De här dagsverken bokfördes, och från och med 1900 till 1930 så skötte bland annat K. H. Björses från Lappfjärd om protokollet och med stor noggrannhet har han skrivit ner varje intressents dagsverken. Om du vill se vem som var delägare från år 1900 och framåt, så klicka HÄR! Eftersom lotterna räknades som lösegendom, så finns det inga lagfarter men i dagsverkslistan så finns delägarna med och vill du kolla vilka de var efter 1920 fram till 30-talet, så skall du klicka HÄR! Allmänt kan man säga att på 1920-talet så koncentrerades ägandet mera till ortsbor från Korsbäck, då Lappfjärdsborna sålde sina lotter.

Lotterna blev med tiden väldigt eftertraktade och relativt dyra. Stora bönder från Lappfjärds kyrkoby hade köpt in sig i Storsjö träsk eftersom lappgräset som de i långa tider hade skördat i Lappfjärden höll på att ta slut på grund av landhöjningen och av utgrävningar. Mer än hälften av intressenterna var från Lappfjärds by, en tredjedel från Dagsmark och några också från Kärjenkoski i Storå.

Folkskolläraren J. J. Wadström skrev så här i Wasa Tidning i augusti 1887:

Höbärgningen är nu slutförd och skördearbetet har börjat. Höavkastningen är betydligt sämre än i fjol, till följd av brist på regn. Inom kommunen finns dock en väldig äng, som endast i motsatt fall lämnar dålig avkastning, nämligen Dagsmark Storsjö träsk. För åtskilliga tiotal år sedan började man uttorka nämnda träsk och arbetet hade en föga anad framgång, så att hela den fordom stora vattenspegeln nu förvandlats till en utomordentligt god äng. Varje höst tillsättes dammluckan, så att hela ängen om vintern är under vatten. På försommaren öppnas dammluckan, och vattnet strömmar ut. Genom en dylik anordning fordrar ängen varken odling, dikning eller gödsling, utan bibehåller sin fulla bördighet genom vattnet, som tillför växterna rikliga näringsämnen, utom det att ängen aldrig kan skadas av torka eller frost.

Ifråga varande äng, som är omkring fyra verst lång och inemot två verst bred (verst är en rysk längdenhet, motsvarande 1 066 meter), delas uti åttio (80) lotter. Varje lott lämnar årligen i medeltal sextio skrindar hö, d. v. s. hela ängen ger fyratusen åttahundra (4.800) skrindar hö årligen. Härav erhålles föda för 480 kor, om man beräknar tio skrindar hö för varje ko.

I affärsväg betalas för varje lott för närvarande i medeltal med 1 800 mark, därav följer, att hela ängen motsvarar den enorma summan etthundra fyratiofyra tusen (144.000) mark.

Så här skrev Kristinestads tidning om höbärgningen i sitt allra första provnummer, som utkom 11 augusti 1897:

Höbärgningen pågår med synnerlig brådska och borde, med lika gynnsam väderlek som hittills, snarligen kunna slutföras. Till följd af den under juni månad rådande torkan blir afkastningen från vanliga ängar icke så riklig, som den på våren antogs blifva. Höbristen kan dock här i väsentlig mån afhjälpas genom den jämförelsevis rikliga mängd hö, som årligen erhålles från Dagsmark Storsjö-träsk. Från nämnda träsk, som delas i 80 lotter, bärgas årligen minst 4,000 skrindar hö, hvaraf omkring 400 kor kunna vinterfödas. Enligt af landtmätaren J. H. Gröndahl år 1854 värkstäld avfattning och upprättad kartabeskrifning inhämtas: att ifrågavarande träsk, inom de gränser det vid nämnda tid af intressenterna häfdades, bestod af 635 tunnland äng, 29 tunnland ängsmark och 31 tunnland inom träsket varande skogsmark och till äng otjänlig mark, hvadan träskets hela arealvidd sålunda uppgår till 695 tunnland. För närvarande betalas en lott i träsket vanligen med 2,000 mark, hvarföre hela träsket motsvarar ett totalvärde af 160,000 mark.

I mitten av 1920-talet var det tal om att träsket skulle skiftas mellan delägarna men så här skrev Syd-Österbotten 7.7.1926:

Vid sammanträde i måndags i och för skiftning av Dagsmark storsjo träsk, beslöts enhälligt att låta skiftningen bero någon tid, och i stället fortast möjligt förverkliga en av gammalt ifrågasatt åtgärd att torrlägga träsket, varför behöriga papper även tidigare anskaffats. För ansökande av statsbidrag för ändamålet och i övrigt förverkliga beslutet tillsattes en kommitté med direktör Viktor Nylund som ordförande och bönderna Josef Henrik Liljedal, Erland Hammarberg, Erland Lind och Josef Backlund som ledamöter.

På fotot som Hans Stenlund lånat ser man hur jordmassorna kördes bort med skottkärror längs flera landgångar.

År 1932 påbörjades en fördjupning av ån mellan Storsjö träsk och Lillsjön. Också genom hela träsket grävdes det en å, som hade en längd på 7,5 km. Arbetet utfördes som nödhjälpsarbete där staten stod för en stor del av lönerna. Grävningen gjordes för hand, vilket gjorde att den tog tre år att genomföra. Folk från Lappfjärd, Kristinestad och Storå fick möjlighet till arbete här. Berggrunden vid Sågkvarnbackan gjorde dock att sänkningen inte kunde göras så djup som det var tänkt men ändå kunde ett tjugotal hektar mark fås torrlagd. Nedanför den nuvarande åbron hade det på 1800-talet grävts en flottningskanal, och genom denna kunde virkeshandlarna flotta virket nedför ån mot Lillsjön. Kanalen fördjupades och förbättrades hela tiden och den sprängdes ner i berget. Den här kanalen var ca 4 meter bred och på vårarna då dammluckorna öppnades, så var vattenflödet så stort att flottning av props och stockar var möjlig. Varje år skulle kanalen rensas med spadar och krafsor. Den här kanalen försvann vid den senare grävningen på 1950-talet. Bolaget Dagsmark Storsjöträsk uppbar en avgift av virkeshandlarna för att dessa skulle få använda kanalen. I kanalens början fanns det också dammluckor, alltså nedanför ”Antas backan” vid Liljeblads.

Vill du läsa mera om torrläggningen på 1930-talet, så kan du läsa vad tidningen Syd-Österbotten skrivit om detta, genom att klicka HÄR!

Helga Englund skriver i slutet på sin berättelse att Dagsmark Storsjöträsk nu håller på att dikas ut och torrläggas. På detta foto från 1933 eller 1934. tagen av okänd fotograf ser vi arbetarna och en del av deras verktyg. Som synes görs arbetet helt för hand. Fotot lånat av Sven Stenlund.
Så här såg det ut då arbetet var slutfört på 1930-talet. I och med denna torrläggning blev det slut med höbärgningen med ekstock eller med ”andran o släpon”. Fotot lånat av Sven Stenlund.

Varje år flottades propsar och timmer nedför Lillån på våren då vattenståndet var som högst. I träskets södra ända fanns det dammluckor, som skulle dämma upp vattnet mot Kärjenkoski och Vesijärvi. Då dammluckorna öppnades så var det enklare att flotta i det strida vattnet. I bland samlades flottningsvirket upp i Storsjö träsk och för att olika virkeshandlares stockar inte skulle blandas ihop så satte handlarna ut bommar runt virket och dessa bommar hade hål i båda ändarna och bands sedan ihop med tvinnade vidjor. Då dessa bommar skulle sättas ut färdades männen med båtar som de kallade ”pjäxor”.

Stockflottarens arbete var tungt och farligt, men ändå fanns det unga pojkar med som med kexens hjälp skulle se till att stockarna flöt ner för ån till virkesuppköparens såg. Fotot från SLS, Viktor Nylund.

I samband med den första stora årensningen på 30-talet så skiftades markerna mellan delägarna i bolaget. Delägarna fick då lagfart på sin lotter och därmed upphörde lottningen av områdena. Vill du läsa mera om denna lantmäteriförrättning, så skall du klicka HÄR!

Nog var det ett stort arbete att gräva dylika kanaler för hand. Fotot är från 1930-talet och i bakgrunden syns Runar Linds gård mitt i bild.
Den 15 oktober 1934 skrev byggmästare Reino Peura ett arbetsintyg åt Frans Ålgars från Korsbäck.  Frans hade under tiden 1.1.1933 – 15.10.1934 deltagit i både brobygget och utgrävningarna i Korsbäck. Under tiden 1.4.1933 – 15.5.1933 och 1.11.1933 – 30.3.1934 arbetade Frans som stenhuggare, han var med och grävde grunden för stenkistorna, med betong gjutit bottenplattorna för stenkistorna och i övrigt sten- och träarbete på åbron i Korsbäck. Den övriga tiden har han varit sysselsatt med att dika i kanalen, borra i stenar och bygga dammar. Arbetsintyget uppvisats av sonen Lars Ålgars.

I slutet av 1950-talet gjordes en ny upprensning av ån, då berget nedanför Sågkvarnsbackan sprängdes bort och ån rätades ut nedanför Lindqvists hemman. Arbetet kunde nu göras med grävmaskin och resultatet blev att Dagsmark Storsjöträsk blev så gott som torrlagt. Endast på vårarna och vid längre regnperioder kan markerna runt Lillån fortfarande svämma över och leda till stora skador. Korsbäck bro som hade byggts i början av 1930-talet revs och en ny uppfördes ca 100 m nedanför den gamla. Om du vill läsa en lång tidningsartikel i Syd-Österbotten om utgrävningen 1956, skall du klicka HÄR!

Det var en ståtlig stenbro som byggdes över den nygrävda Lillån åren 1933-1934. Bron låg nedanför Lindhs gård, alltså lite uppströms från den nuvarande bron. Bron revs i samband med grävningarna på 1950-talet. Foto Selim Björses.
Här är bygget av den nya bron i Korsbäck på gång i mitten på 50-talet. Det lokala likvagnshuset syns till vänster. Den röda gården är Einar Linds. Fotot taget av Nils Bergman.

Sedan både Storsjö träsk och Lillsjön torrlagts, liksom de större sjöarna i Vesijärvi, så finns det inte längre några större sjöar vid Lillån. Lillån som är betydligt längre än huvudfåran från Lauhanvuori, bidrar med en fjärdedel av Lappfjärds ås vatten.

I början av 1990-talet ansökte jordbrukaren Bo-Göran Lindh om en ägoreglering av skiftena i Storsjö träsk, men de andra delägarna var inte färdiga för en sådan. Men i början av 2000-talet togs frågan upp på nytt, då åtminstone Leif Hammarberg, Kim Stenlund, Allan Kaskela och Bo-Göran Lindh på nytt ansökte om ägoreglering av träsket. Denna kunde nu genomföras och flera delägare passade på att sälja markerna åt staten. Före ägoregleringen fanns det hela 264 lägenheter i träsket men antalet kunde minskas till 64. En av delägarna som före regleringen hade 17 olika skiften, fick nu allt samlat på två ställen.

Ägoregleringen som utfördes i träsket på 2000-talet var nödvändig, eftersom lantbrukarnas stora maskiner nuförtiden kräver stora ytor. Annat var det före ägoregleringen då ett halvt dussin traktorer kunde rymmas på samma foto. Bo-Göran Lindhs foto är från maj 1998.

Regleringen gjorde att ägorna blev betydligt större och lättare att sköta. Träsket som tidigare har varit självdränerande kunde nu täckdikas till stora delar. På vårarna och vid långvariga regnperioder kan träsket fortfarande svämmas över. Nedanför Nyströms gård i Dagsmark så finns ”Pelas-Erkas storstäinin” mitt i ån och då den är helt täckt av vatten, så vet man att åkrarna i Korsbäck också är täckta, åtminstone delvis.

I dag finns inte mycket kvar som påminner om det gamla träsket, men fortfarande kallar folk Korsbäck för ”Tresk”. Vägen till Korsbäck kallas i Dagsmark ”Tresk veejin”, medan den i Korsbäck kallas ”Bymåss tå”. Korsbäckborna är nöjda med dagens situation i det torrlagda träsket och de är stolta över sitt förflutna och vill ofta framhäva att ”Tresk je bäst”!

De finska talande pratar om ”Merijärvi” och på hösten 2012 gjorde ortsnamnet rätt för sig.
Flera hundra hektar mark låg under vatten i flera dagar.
Häftiga skyfall under flera dagar förorsakade svåra översvämningar i Korsbäck hösten 2012. Så gott som alla åkrar i träsket låg under vatten i flera dagar och jordbrukarna led svåra förluster.