Brandstoden och dess historia.

Sammanfattad av Lasse Backlund år 2015 och uppdaterad på den nya hemsidan i november 2017. Uppgifterna är tagna från gamla tidningar, dokument och ur Lappfjärds historia, del 1 och 2. Leif Wilhelms och Inga-Lill Sandström har bidragit med material.

Ända sedan Dagsmark fick sina första nybyggare på 1400-talet har det hänt att deras gårdar och andra hus blivit förstörda av eld. Husen var i regel byggda av trä och eldstäderna och rökkanalerna så bristfälliga att elden lätt kunde sprida sig till själva byggnaden. Under den mörka tiden på året lystes husen upp med öppen eld och med brinnande pärtor, vilket gjorde att elden ofta kom lös.

Gårdarna i Dagsmark var också koncentrerade till ett litet område i Storåkrin och nära Sebbas-backan. Det här medförde att elden när den kom lös i en byggnad, lätt spred sig till andra gårdar och hus. Förlusterna kunde vara mycket kännbara men några dokumentationer på storbränder från denna tid finns inte. Under 1400- och 1500-talet var det oftast ägaren själv som fick stå för förlusten, om någon byggnad brann ner men det fanns också möjlighet att få så kallad brandstod från häradet. Brandstod var alltså en ersättning som den drabbade kunde få av andra gårdsägare som bodde i samma härad.

Brandstoden skulle alltså fås i pengar men eftersom sådana sällan fanns, så var det enklare att brandstoden gavs i form av timmer och annat byggmaterial. Att arbeta på talko var vanligt förekommande redan den här tiden. Det fanns regler om brandstoden redan på 1400-talet men det var svårt att hålla och tyda dessa regler. Till exempel i Kristofers Landslag från år 1442, så är det bestämt att häradet skall ge brandstod för brandskada. Skadorna skulle granskas av 6 granskare och om skadan var större än 20 mark som skulle hela häradet vara med och betala. Men om skadan var mellan 10 och 20 mark, så skulle bara halva häradet stå för brandstoden och om den var mindre än 10 mark så skulle en fjärding av häradet stå för skadan.

Brandstoden som den drabbade fick var ju en stor lättnad men samtidigt en stor börda för de övriga i häradet. Det fanns hela tiden tvister om vem som skulle ge brandstoden och i flera socknar bestämdes det att de inte skulle delta i brandstoder som gällde hela häradet. De tyckte att brandstoden skulle gälla bara för brandskador inom socknen. Redan på den tiden fanns det missbruk med hur skadorna skulle värderas. Flera värderare räknade skadorna så höga att de ofta var större än skadan, detta hände främst då hela häradet var med och betalade. Många som blev tvungna att betala brandstod klagade också på att de drabbade ofta fick full ersättning och gick nästan skadelösa, medan betalarna led de största förlusterna.

Vissa som drabbades av brandskada tyckte att det vore enklare att ersätta skadan genom att få skattelindring av kronan än att få andra att ge brandstod. Eftersom landet på 1500-talet nästan hela tiden var i krig med Ryssland, så var skatteuttaget stort. Därför var det många som uppvaktade kungen med begäran om skattelindringar. Ett exempel på detta har Leif Wilhelms från Lappfjärd bidragit med:

År 1592 drabbades bonden Olof Jönsson i Yttermark av en svår olycka genom en vådeld som förstörde hans hus, boskap och det mesta av säden som stod på åkern. Detta var ett svårt slag. Han kunde inte få någon brandstod varken från häradet eller från socknen. Den enda lindring han kunde få var att bli befriad från ”kronoutskylder” för något år framåt. En sådan befrielse kunde endast kungen bevilja. Kungen Sigismund bodde då långt borta i Polen. Hertig Karl var riksföreståndare i Sverige i kungens ställe, varför bonden Olof Jönsson skaffade ett skriftligt bevis över den skada han lidit och begav sig med häst till kungens ställföreträdare hertig Karl. Den 3 februari 1593 har hertig Karl i Stockholm, låtit skriva ett brev till fogden Thomas på Korsholm, ”denne låter Olof Jönsson från Yttermark i Närpes socken bliva okrävd för utlagorna, efter han haver lidit skada av vådeld”. Lindringen från utlagorna beviljades dock endast för ”detta år” (d.v.s. för år 1593).

Det finns bra exempel på att de som måste ge brandstod åt drabbade ville ändra reglerna efter skadan. I juni år 1688 drabbades ”hela byn” då 6 bondgårdar brann ner på en kort stund i Bertby i Vörå. Skadorna som uppgick till hela 3 298 riksdaler skulle enligt reglerna ersättas av hela häradet. Också i Lillkyro hade en byagrupp just brunnit ner och det här satte bönderna i rörelse och bland annat Närpes och Lappfjärds socken bestämde redan i juli samma år ”att betala allena dee skadestånd, som af wåd Eld inom desse Sochnerne tijma”. Det är oklart hur det här snabba beslutet godkändes i häraden och om lappfjärdsborna slapp ge brandstod åt vörå-och lillkyroborna.

Flera socknar ville ha enklare regler med brandstoden och i början på 1700-talet godkände landshövdingen i Vasa att brandstod skulle ges enbart inom den egna socknen. Det här gynnade de socknar som var glest bebyggda där skadan ofta inskränkte sig endast till en byggnad medan andra socknar med tät bebyggelse kunde drabbas mycket hårt. Reglerna var fortfarande mycket oklara och vissa gånger vid större bränder blev hela häradet tvunget att delta i kostnaderna.

Brandstod gavs tidigare inte för skador på lösöre och inte heller på skogen som inte då ännu var skiftat, utan ägdes samfällt av alla. År 1694 kom dock en resolution som bestämde att brandstod också skulle ges för spannmål, foder, dragare och boskap. Socknen kunde också bestämma brandstoden själv. Till exempel i Lappfjärd bestämdes det att brandstoden för en ria skulle vara så låg, att ingen frestelse skulle finnas att vara vårdslös med elden. År 1759 då bonden Johan Lillkull i Dagsmark hade förlorat en ny ria med loge och en halmlada genom vådeld, så värderades skadan till 284 riksdaler. Han fick brandstod endast 114 riksdaler ”emedan i denna socken ingåtts för detta en sådan brandstodsförening, att ej mer är 50 daler bestås för ria och loge”.

För skogseld utbetalades ingen brandstod men om det blev klarlagt vem som vållat eldsvådan, så kunde denne bli ersättningsskyldig. Till exempel i mars 1753 försökte man på tinget i Lappfjärd reda ut huru eld i juni 1752 hade uppstått i skogen mellan Dagsmark och Lappfjärd, varvid skogen blivit ansenligt förstörd. En bondehustru Valborg Mickelsdotter från Dagsmark var misstänkt för hon hade tänt på eld till att ryka för boskapen mot mygg och broms. Hon blev dock frikänd på tinget, eftersom avståndet från hennes eldplats till det ställe där skogselden uppstått var 400 alnar.

År 1770 utkom en ny förordning som berättigade enskilda pastorat att ingå brandstodsföreningar och bli fria från skyldigheten att ge brandstod till andra socknar. Det här ledde till att flera åtgärder vidtogs för att trygga sig mot eldsvådor. I riarna var eldstäderna oftast byggda av gråsten utan någon som helst kåpa och år 1795 beslöt sockenborna på en stämma att ordentliga ugnar av tegel med kåpa ovanpå skulle byggas. Länsmannen kom med direktiv hur ugnar och eldstäder skulle byggas och byåldermannen fick i uppdrag att regelbundet granska att direktiven efterföljdes. Om ugnarna inte var byggda enligt direktiven skulle ingen brandstod få ifall elden kom lös.

Det bestämdes också att de riar som var belägna nära landsvägen måste förses med lås, så att inte kringstrykande främlingar kunde ta sig in och övernatta i dessa. Flera riar hade nämligen förstörts av kringstrykare på grund av ovarsam hantering med elden. Brandredskap såsom stegar, brandhake och ämbar skulle också finnas på varje hemman, torp och backstuga.

Men hur försiktiga man än var så kunde elden komma loss. Den 6 juni 1801 förstördes så gott som alla byggnader hos bonden Johan Larsson Lillkull i Dagsmark. Var detta hemman fanns är oklart men det stod antingen i Byin eller på A-sidon nära nuvarande Lillbron. Skadorna värderades till hela 211 riksdaler och häradsrätten godkände brandstoden till det värderade beloppet. Möjligtvis var det efter denna brand som Johan Larsson Lillkull flyttade till A-sidon och byggde nya hus där, mittemot nuvarande bönehuset.

Efter branden hos Johan Larsson Lillkull skulle en värdering av skadorna göras och Inga-Lill Sandström, f. Lillkull i Dagsmark har renskrivit det handskrivna granskningsprotokollet, som hon har hittat på Landsarkivet i Vasa. Dokumentet är intressant, för här ser vi vem som förorsakat branden, när husen är byggda och i vilket skick de har varit. Vill du läsa dokumentet, så skall du klicka HÄR!

Ett stort fel i systemet med brandstod var att de bönder och gårdsägare som skulle betala då brandskada skett, skulle göra det i efterskott. Många bönder hade problem med att betala eller så fattades viljan att göra det. Runt år 1900 kom det nya direktiv att kommunerna skulle bilda brandstodsföreningar, som skulle samla in pengar på förhand för att få en buffert för kommande skador. Så gjorde man också i Lappfjärd där kommunen år 1902 bildade en brandstodsförening med helt nya stadgar.

Lappfjärdsborna blev också handgripligt påminda om behovet av en fungerande brandstodsförening med fonderade pengar eller buffert, då den nybyggda norra folkskolan plötsligt brann ner sommaren 1905. Den hade inte ännu tagits i bruk utan 10 man var just då i arbete. Arbetarna höll på att dikta väggarna och på golvet fanns både drev och blånar, som var mycket lättantändliga. Därför blev branden så pass häftig att 70-åriga byggaren Karl Erik Agnäs som troligen arbetade uppe på vinden med isoleringen inte hann ut ur bygganden, utan förolyckades. Elden spred sig också till grannen Håks, där karaktärsbyggnaden totalförstördes och till flera andra gårdar långt ifrån. Vill du läsa vad Syd-Österbotten skrev om denna brand, klicka HÄR!

Ovarsam rökning ansågs vara orsaken till branden. Den halvfärdiga skolbyggnaden var försäkrad till 10 000 mark i kommunens brandstodsförening och Håks gård till 1 000 mark. Kort efter branden sammankallades delägarna i kommunens brandstodsförening för att rådgöra om brandskadeersättningens utbetalande. Vid det sammanträdet granskades speciellt om branden kunde anses vara förorsakad av vårdslöshet och slarv, som kunde betyda vägran att betala. Majoriteten på mötet var dock av den åsikten att ersättningen skulle utbetalas, trots att det var fråga om ovarsam rökning och att det var verkligt stora pengar som skulle ut.

Delägarna i brandstodsförening hamnade nu att betala 9,50 mk för varje 1 000 mk försäkrad egendom i brandstod, ungefär 10 gånger mer än ett normalt år och det bara för denna skolas brand. Närapå hälften vägrade att betala och det blev utdragna processer både i häradsrätten och i hovrätten, där de dock förlorade och hamnade att betala också kommunens rättegångskostnader. Bland annat Erland Båsk processade på tinget och förlorade både i häradsrätten och i hovrätten, och du kan läsa om domen HÄR!

Det här sorgliga fallet med norra folkskolan fick nu lappfjärdsborna att tänka om och efter detta började försäkringspremierna fonderas och placeras på säkert sätt, så att medel skulle finnas färdigt då skada skett.

I början på 1900-talet var flera gårdar helt oförsäkrade, vilket betydde att ägaren tog en stor egen risk och kunde göra stora förluster om eldsvåda inträffade. Två bönder i Kvarnå fick erfara detta i maj 1901 då elden kom lös hos änkan ”Kväänå-Kajs” alltså Anna Kajsa Rosenback och både hennes och grannen Josef Rosenbacks alla byggnader lades i aska på några timmar. Totalt 19 olika byggnader förstördes och förlusten var så kännbar att båda bönderna blev tvungna att sälja sina hemman inom några år.

Det här var nog en påminnelse som fick flera bönder och husägare att se över sina försäkringar. I och med storskiftet i början på 1900-talet flyttades många gårdar ut ur byn, någonting som kännbart förbättrade brandsäkerheten. På 1920-talet då flera gårdar i Dagsmark fick elektriskt ström minskade också brandrisken betydligt. Brandstodsföreningen började också få kapital fonderade, vilket betydligt underlättade utbetalningarna av brandstod.

I dag är försäkringsskyddet för våra gårdar verkligt omfattande och täcker allt från brand- och vattenskador till skadegörelse och inbrott. Det ger en trygghet som våra förfäder bara kunde drömma om.