Kattpojken.

Den här grymma berättelsen om Kattpojken publicerades i tidskriften Finsk Tidskrift 1.11.1911. Den skrevs år 1854 av professorn och statsrådet Carl Gustaf Estlander (1834-1910) och den hittades bland hans kvarlåtenskaper efter hans död. Änkan Helena Estlander gav tillstånd att publicera berättelsen i den tidskrift som författaren själv hade grundat år 1876. Jag har i texten gjort vissa förtydliganden och språket har ändrats, så att det bättre skall passa dagens läsare.

Jag närmade mig i sakta mak hemtrakterna i Lappfjärd. Hästen lunkade några steg, och så gick den fot för fot, när hjulspåren på den olagade skogsvägen blev allt för svåra.

Jag hade i Storå slagit in på denna väg, som förband de två stora, söderifrån kommande landsvägarna, emedan vårfloden det året rivit bort broarna från Österbottens åar, börjande med den sydligaste, och det var ovisst huruvida man kunde komma över med den provisoriska färjan i Dagsmark.

I brist på annan sysselsättning tog jag fram ett par terzeroler (Terzerol = liten mynningsladdad pistol från 1700-talet) och började skjuta till måls på stubbar, väglottsstolpar och andra stillsamma föremål. Det måtte ha varit den krigiska stämning, som låg i luften —vi befann oss i första krigsåret 1854 (här avses Krimkriget mellan Ryssland och flera västeuropeiska länder) och väntade som bäst engelska flottan — då jag lade mig till med dessa mordvapen, ty förr eller senare har jag just icke skjutit många skott. Någon annan verkan lär jag nu icke heller ha åstadkommit, än att skjutshästen slängde på huvudet och lade för varje skott ett par hopp till i den lunk, som gubbens operationer allt emellanåt avtvingade honom.

Gubben, som skjutsade mig, var övermåttan bofällig (Bofällig kan betyda illa medfaren) och man fick honom ofta från Storå, där han låg i håll med den ena och den andra gårdens hästar; det var hans bärgning på gamla dagar. Nu föreföll han icke alldeles normal. När vi lämnat sista hemmanet och kommit in på skogen, vilken växte blandig och tät ur mossen, spejade han oroligt långsåt varje stig, som öppnade sig, in i dunklet, och när någon hympel eller krökning dolde vägen, steg han upp och sträckte på den skrynkliga halsen.

Han avbröt smackandet, med vilket han beledsagade de oförtrutna knyckarna i tömskaften.

— Har du köpt de där för Kattpojkens skull? frågade han med en sidoblick på pistolerna.

— Nej, vad är det med honom nu igen?

— Har du inte hört att Kattpojken förra veckan en natt gjort inbrott hos Ulfves, och då husbonden Matts kom på honom, högg han honom med kniven, så att det är fråga om livet. De säger att Orren var med, men det vet man inte, för nog håller han sig hemma med hustrun. Men Kattpojken skall vara här i skogen, och bättre hade det varit att inte ta den här vägen, utan resa över Hökosk åt östra vägen till. (Hökosk eller Håkåsk är det gamla namnet på Pärusforsen)

— Det hade du kunnat säga till tidigare, sade jag med en viss hetta, ty för att vara fullkomligt uppriktig, var jag, trots mina båda terzeroler, just icke mån om att råka på Kattpojken, och jag hade lika lätt längs byvägen förbi Högfors kvarn — på ett märkvärdigt blandspråk kallad Hökosk — kunnat komma öfver till den tredje av de kronans landsvägar, som stötte ihop ungefär vid mina hemknutar i Lappfjärd.

Gubben som körde hästen återgick till sina operationer, och jag sjönk i betraktelser, sedan jag stoppat terzerolerna tillbaka i resväskan. Genom övning hade jag den tiden kommit så långt, att jag kunde sova på en skjutskärra, när det gällde att genom natt och dag resa från Helsingfors till Österbotten. Att drömma vaken, medan man befann sig i en rörelse, som mer än något annat liknade den hängande grytans i en trämassefabrik, var för en tjuguårig student med sådan uppfostran en småsak.

Majsolen strålade klar, en doft af björk och rönn i knoppning fläktade då och då från skogen, och innan kort hade jag genomgått en hel hop barndomsminnen. Enligt min erfarenhet är det ingenting som öppnar minnenas lustgård så lätt som vårluft och doftande lövskog, vilket dock kan vara olika för den ena och för den andra. Men i åtskilliga bilder av mitt retrospektiva galleri för tillfället syntes Kattpojkens vilda figur, än som halvvuxen gosse, än som yngling och man.

Så långt jag mindes tillbaka hade Kattpojken varit ett bekymmer i församlingen. Jag tror man helst hade dränkt honom som unge, om blott gudomlig eller mänsklig lag medgivit det. Aldrig kunde det bli folk av ett sådant rötägg. Om fadern, som varit soldat i tiden, ännu visade sig i någon mån tam, lovade pojken att med tiden bli en riktig vildkatt.

Mangsbacken, där sedan nya kyrkan uppfördes, var därförinnan full av besynnerliga krigiska överlevor. Där fanns just nedanför backen söderut de hemska ryssgravarna, i vilka de vid slaget fallna fienderna blivit nedgrävda; var de egna blivit jordade visste ingen. Man visade ännu tätt vid vägen en rad av långa ingröpningar som icke tagit gräs, vilket man fann naturligt, då ryssen låg där.

På backen fanns ett helt menageri (Menageri = en samling underliga figurer) från olika lager av våra militära formationer, mer eller mindre betänkliga existenser, i mer eller mindre bofälliga backstugor, till stor oro för allt gott folk i nejden. Där fanns Lejongubben, som varit med i det riktiga kriget, vid Toivola pass och Virta bro, således en av Veteranerna, såsom man sedan kallat dem. Om honom visste ingen något ont, och det harmade mig ännu, där jag satt och tänkte på saken, att jag inte besökt gubben medan han levde och hört vad den gamla Vasagossen gömde i sitt minne.

Där fanns Orren och hans gemål, en riktig ohyra, som aldrig gjorde Guds skapade grand, annat än förfång åt andra, så att om en höna kom bort, eller fisken försvunnit ur katsor och mjärdar, sade man strax, alla zoologiska begrepp till trots, att Orren knipit dem, och det sade man ej blott i grannskapet, utan långt bort på norra sidan; men man sade det sakta, ty Orren var ej att leka med. Han hade tillhört den första av våra militära formationer under ryska tiden, den som hos allmänheten gick under namn av päronjägarna.

Och slutligen Katten, en f.d. gardist, som då kapitulationstiden var till ända, förde med sig från Helsingfors något slags hustru, man visste inte rätt ens om hon var kristen. Då Katten var utböling, varför skulle Ulfves ta dem i sitt försvar, till ett syndastraff åt församlingen och sig själv, det var då visst och sant? På Katten själv var inte så mycket att säga, han var ute med bössan från morgon till kväll och kom hem från staden med bra förtjänst ibland, endast att han var så oregerligt stolt, när han hade någonting i nocken. Därför sade Ulfvesen opp honom en gång då båda voro ankomna och råkat i delo; Katten måste flytta sin koja till Mangsbacken. Men värre var det med Kattpojkens mor, som bara strök omkring i gårdarna, där man alltid gav henne någonting, om inte annat så hugg och slag, för att bli henne kvitt. Och ögonen hade man upp både på henne och på pojken, som travade vid hennes sida, att inte mera, än det man gett dem, följde med. Det var väl ändock orätt, ty aldrig kunde det då påstås att hon tog något olovandes; hon såg blott så underlig och hemsk ut. Man kunde knappast kalla hennes strövtåg tiggeri, utan det var ett väsen hos henne, som man var rädd för, och så talade hon ett språk, som man begrep blott några rådbråkade svenska ord; Katten, som fått henne i Petersburg, sade att det var ryska, men gammalt folk, som hört ryssarna tala under kriget, trodde inte det, utan att det var tattarska.

En gång, då Björmans nämndeman kört ut kattbyket från sin gård, kom efter en god stund en sten flygande in genom fönstret, så att det sade kratsch i rutan, men när man sprang ut, stod där ingen till att upptäcka, förrän man tyckte sig i bortre ändan av stora utfallsdiket se en skymt av pojken, vilken vek av längs åstranden. Högre var inte bytingen den tiden, än att han kunnat springa osedd i diket.

På länge sågs de icke till efter den mandaten på norrsidan, men från södersidan, från Brännorna, där Mangsbacken låg, och från andra byar på samma sida om ån, hördes allt emellanåt klagomål över ofog, som lades dem till last; än kom man över en eld, som anlagts, än var det en ekstock som satts på drift långs ån, eller mjärdar, som rivits upp, och när man ställde allt tillsammans med »Kattons» besök, så tyckte man sig veta varifrån det kom. Då de var utan försvar, var det egentligen märkvärdigt att de fick hållas, men för det att länsman bodde i Staden sen långa tider, var ordningen sådan, att man vant sig att fördra en hel mängd oskick, och så kunde Katton med sin unge leva på krigsfot med samhället, under ett slags brandskattning, medan Katten levde på samma sätt med skogens inbyggare.

Sedan, när gossen vuxit något större, började fadern ta honom med sig på sina jaktfärder. För egen räkning lade pojken an på »ikornar» (alltså ekorrar) och blev en mästare i att ta dem levande eller döda.

Första gången jag mindes mig ha sett honom, var då han stod i vårt kök med en träbur, i vilken en ekorre trillade om på sitt hjul. Han var då en tio- eller elva års gosse, trasig från topp till tå, men reslig och välväxt, med ett par vilda ögon i huvudet och knollrigt svart hår. Som han där stod med sitt djur, gjorde han ett djupt intryck på mig; båda föreföll mig undransvärda, det skygga, livliga djuret och gossen, som var så olik alla andra pojkar och hade rykte om sig att vara så elak, att man kunde tro vad som helst om honom, men också så vig, att han klättrade i de högsta granar, i kapp med ikorn, om det gällde.

Till stor bedrövelse för vår barnskara, kom inifrån prästgården tillsägelse att ingen handel fick göras med kattpojken, men en omgång kläder kunde vi gärna ge honom. Gossen tog sin bur och kläderna samt gick utan ett ord, men sedan fann man att han lämnat buren på vedlåren i tamburen.

— En stolt karnibel (Karnibel = en stygg och elak person), den gossen, sade min far(far var alltså kyrkoherden i Lappfjärd Jakob Johan Estlander), det är ändock ett gott gry i honom. Om han blott kunde skiljas från sin häxa till mor, kanske blev han en duglig skytt som fadern. Villebråd finns ju ännu något i skogarna och skottpengarna för varg är rätt höga; det är ett försvarligt yrke, som en man kan leva av.

Det var, så vitt jag kunde minnas, min första handledning i karaktärsstudium.

Men för kattpojken gick det inte så väl. Hans far sköt sig av våda, och hans mor kom i slang med Orrens, vilket medförde att regimen något ändrade sig på båda hållen. Katton började supa, hon berusade sig, så snart hon kom över någonting starkt, och för Orrens började snatteriet gå över till någonting mera storartat; de tappade spannmål ur sockenmagasinet, åtminstone sade allt folk att de hade gjort det, då det befanns att någon gått under magasinsgolvet och borrat hål till spannmålslåren; de tog fast ett kreatur i skogen och slaktade det; lånade en häst från betet, en kärra från någon bakgård och förde allt på morgonen till stan föratt säljas, varefter kärran kördes in på en skogsväg och hästen lämnades att gå; och slutligen hörde man talas om riktiga inbrottsstölder.

Och vid allt detta växte Kattpojken från gosse till yngling. Jag tänkte, medan han nu kunde väntas från varje skogsstig som före detta fånge, inbrottstjuv och mördare, huruvida icke en väl avpassad barmhärtighet skulle förmått rädda det goda gry, som här var nedlagt. Hade pojken icke kunnat skiljas från modern och tas i tjänst hos någon?

»Det försöket kan ingen våga», fick vi barn till svar på våra funderingar att han kunde bli dränggosse hos oss; det vore att dra modern i huset, och troligt är att kärlet numera för allone får hålla den smak det fått; i alla fall, om något skall göras, måste han bort hemifrån.

Det blev fråga om att söka få honom till sjöss, ett yrke som också bättre kunde passa för hans modiga sinnelag, men i staden ville ingen ha honom till kajutvakt. Om det ändock varit mera krigiska tider! Jag tänkte väl icke på Soldatgossen, men en N:o 15 Stolt hade han kunnat bli, om drabbningen vid Mangsbacken försiggått denna tid så visst som fyratio år tidigare.

Ett slags officiellt försök till Kattpojkens förbättrande gjordes i skriftskolan eller hellre i klockarskolan — längre kom han icke, men det slutade föga bättre än Sven Dufvas exercis, ty för allt vad gamle Argelander skrek och väsnades, blev hans elev lika okunnig i bokstavering som i kristendomsstyckena, och slutligen uteblev han.

Det året var jämväl en svår islossning, och med anledning därav kom jag att än en gång få ett livligt intryck av pojken.

Snösmältningen hade gått hastigt, och den ymniga snö, som fallit under vintern, fördubblade vattenmassan, medan istäcket, som ännu var tjockt och starkt, lyftes på den svällda floden och började att förskjutas. »Han får ett svårt arbete i år», sade klokt folk om ån och drog ekstockarna upp mot landsvägen; många tog in bryggorna, och de sorgfälligaste bärgade även gärdslet från åkerlotterna mellan ån och vägen.

Dagarna förut hade hörts ett doft brus från floden, och med ens gick det ett rop genom byn: »han skjuter!». Och allt vad liv och anda hade skyndade ned. På det våldsamma vattnet, som stigit upp till åbräddarna, gick isen närmast kvarndammen över densamma med ett brak, sådant jag aldrig sedan hört maken till; det lät som om hundra tusen pärtor brutits tvärt av vid ens öra. Därmed fick floden litet andrum, vattnet sjönk en mån, och många tänkte: Gudskelov, det går!

Men nu först började det. Isflaken var enorma, både tjocka och vida, från storleken av ett stugugolv till vidden av en mindre gårdsplan. Då vattnet sänkt sig något, hakade de sig fast vid dammen, sköt över varandra och staplade sig upp till en mur, som åter körde upp vattnet. Då och då fick det väl en öppning, genom vilken det rusade ned, men i nästa ögonblick täpptes öppningen till, och ingen kunde säga hur det skulle gå.

I namnlös ångest stod människorna hela förmiddagen, bidande utgången och beredda att retirera till landsvägen. Skriftskolebarnen, som fått lov för tillfället, ökade mängden med en trettio till fyrtio ungdomar i helgdagsdräkter och ökade sorlet av de högröstade samtalen. Man påminte varandra hur det varit då och då, och man behövde icke vara alltför gammal att minnas när isen sopat över fälten ända upp till vägen. Vilken nöd och skada hade icke åsamkats stugorna på åbacken, ja till och med hos Mattfolk-Fredrika hade man fått bärga allt löst från gården, men tack vare den höga stenfoten hade vattnet icke nått in i boningshuset.

Bäst det var ljöd genom hopen: »Nu går Holmkvarnen!»

Och verkligen såg det så ut, för ett isflak hade rest sig upp mot halva kvarnväggen, pressade och skrapade den, så att efteråt djupa refflor syntes i stockarna, men väggen höll, isblocket kantrade över och splittrades på stenarna nedanför.

Ju mera isgången fortskred och mellanrummen mellan de nedilande styckena blev större, dess mera rasande och förskräckande föreföll den. Isflaken, väldiga som de ännu var, hade svängrum, dånet av deras sammanstöt blev vildare. Braket av flak som brast blandade sig med ljudet av forsande vatten. Där en större sten stod upp ur ån, sköt stundom ett isstycke, vitblåblänkande i randen, ända rätt upp, balanserade så en stund och välte om med en ilsken skräll. Eller ett påträngande stycke sköt upp ett förutgående som stannat, de båda flaken reste sig mot varandra i brottning, tills det ena föll över det andra och fortsatte färden fördubblat till block. Det var ett naturskådespel av sådan storhet, som en sydlänning troligen skulle anse för något av det sublimaste (Sublima = storslagen) han sett.

Middagstiden såg det ut som om olyckan inte skulle utebli. Den gigantiska ismuren vid kvarndammen hade stått orubblig i en timmes tid, och vattnet steg. Halvvägs till landsvägen var fälten redan översvämmade. Spillror av ängslador, som floden högre upp ryckt med sig, började komma ned med isen. Två väggar av en badstuga, vars ena knut hållit ihop, seglade omstjälpta på ett isstycke. I en handvändning hade man tömt backstugorna och fört deras ringa bohag på landsvägen, i förhoppning att floden inte skulle nå dit. Det kom icke heller till det yttersta: ismuren brast, en större öppning uppstod, och en känsla av lättnad gick genom sinnena; nu var då änteligen det värsta överståndet.

Då hördes långt upp åt ån ett besynnerligt skri, en gäll barnröst, som skar genom dånet, beledsagad av ett sorl av röster. En sex eller sju års gosse sågs på ett isstycke mitt ute i floden, och en skara folk sprang ropande och rådlös på andra stranden. Vid Åback by, ett par verst (Verst = en rysk måttenhet, som motsvarar ungefär en kilometer) högre upp, hade gossen, som roat sig med att kasta träbitar på de förbiflytande styckena, i ett obevakat ögonblick gått ned på strandisen; ingen såg, när den lossnade, och där seglade han nu en säker död till mötes. Om inte förr, så vid kvarndammen skulle han kastas av och krossas.

På vår strand var man lika rådvill, som på den andra. Skriftskoleflickorna lade sina sopraner till de övriga kvinnornas rop av ömkan och fasa, gossarna, vid en ålder då man annars vågar som mest, stod bleka och handfallna, de äldre männen skrapade sig i huvudet. Några hade lagt händerna på en ekstock, men det var då icke att tänka på, den skulle gå i kras innan kort; de ivrigaste, med gärdselstörar i händerna, hade vadat ut i vattnet, några även sökt bestiga ett flak, men återvände oförtöfvat (Oförtöfvat = utan dröjsmål). Att komma över de växlande, än alns- än famnsbreda råkarna, mellan de rörliga, ilande flaken stod icke i mänsklig makt.

— En självspilling är den, som går dit, hette det.

Emellertid var den lilla gossen på isstycket mitt framför oss. Av dödsångest hade den lille förlorat all sans, han gallskrek, hoppade och skakade armarna krampaktigt. Om fem minuter skulle det vara gjort.

Då bröt en yngling fram ur hopen; det var Kattpojken. Han hade ur en ekstock ryckt till sig en bärling och sprang ned.

Hur livligt känner jag icke ännu i denna stund vad hela menigheten då kände, när den hade sina ögon häftade vid den ståtliga gestalten. Ett rop av undran: — Vad i Herrans namn vill han ta sig till? följdes av beundran, då man såg hur han lyckades.

I stället för att springa rakt ut på isen, följde han stranden åt till höger, till kvarndammen, beräknande med snabb blick, övad i mer än ett äventyr, att där var den enda möjligheten till räddning: då flaket, där gossen stod, stötte mot dammen gavs ett ögonblick, men också blott ett, då han möjligtvis kunde ryckas ur dödens gap.

Det gällde blott att komma förbi öppningen, som floden nyss brutit sig, fram till den ännu fasta ismuren, mot vilken det var tydligt att gossens flak skulle stöta, och det gjorde Kattpojken med en vighet och beslutsamhet, som voro förvånansvärda. Det var något av lokattens säkerhet i hans språng, då han stötte sin bärling i isen och svingade sig över till nästa stycke. Mellanrummen voro här mindre, men i stället var farten våldsammare och isens rörelser oberäkneliga, där styckena rusade mot öppningen. Men hur snabba de än voro i sin tävlan att kasta sig över dammen, var han dock kvickare i att lämna ett för att springa på ett annat. En gång stod han till knäna i vatten, och bland människomassan, som i stor beundran åsett hans djärva färd, hördes ett rop av deltagande: »Han går ned mellan isstyckena, Gud sig förbarme!» Men som om han haft klor, halade sig Kattpojken upp för det sluttande isplanet, och var i gång på nytt. Så var han förbi öppningen och i rätta ögonblicket nådde han gossen, grep stackarn med vänstra handen i tröjkragen och fortsatte, med bärlingen i den högra, den lättare färden, över den mindre rörliga isen, till andra stranden. Knappt hade de lämnat gossens vådliga farkost, innan ett efterföljande isflak rusade på, drev det att resa sig, och därmed skulle gossen ha fått sin bane.

Jag hade sett på Kattpojken, medan han stod med bärlingen i hand, och fann gossen med ekorren mycket förändrad. Han var välväxt ännu och resligare än de andra gossarna, liksom hans smidighet röjde en annan härkomst än deras, men anletet, om än i grunden välformat, väckte icke mera någon sympati: hyn var dålig, kinden var vanställd av en tuggbuss och det hela hade någonting fult och elakt; men blicken var i alla fall märkvärdig, där han riktade den oavvänt mot floden; där var som en blick ur örnögat, skarpsynt, full av mod och full av förakt för människorna omkring honom. Att där skulle funnits något tecken till barmhärtigt bekymmer för det nödställda barnet, tror jag icke.

— Det var en hjältedåd, hörde jag min far yttra för sig själv, och åt klockaren gav han tillsägelse att unge Katt-Johan skulle komma till tals med honom till prästgården följande dag.

Jag såg så livligt för mig hur mulen min fars uppsyn var efter detta samtal, som varade en timme, dagen efter islossningen. Oss meddelade han blott att ynglingen varit surmulen och svår att få något ord ur. Han hade väl tyckt att soldat skulle han gärna bli, och vid det förslaget hade han ljusnat, men då han hörde att han först måste bli konfirmerad, hade han återfått sin trotsiga min och sagt att läsandet ville han icke med. Då min far sökt lägga honom på sinnet det syndiga liv han förde med sin mor och Orrens, hade han fått ett elakt uttryck i anletet, men svarade ingenting. Slutligen, när min far föreslagit honom att söka sig till sjöss, där man kanske icke så noga skulle se på betyget, och att det vore ett ärligt yrke och bättre bröd än det han nu åt, gav han blott till svar att han nog ändock hellre litade sig till faderns bössa.

Ännu ett barndomsminne hade jag av Kattpojken, och på tal om hans hjältedåd må även det få en plats.

Om det ock var fred i landet, så rådde dock på vår ort sedan långa tider ett slags permanent krigstillstånd mellan pojkarna på norrsidan och Brännpojkarne på den södra. Det yttrade sig i skärmytslingar, då ungdomar från ena sidan någon natt gick att fria till flickor på den andra, ett ursprungligare och mera inhemskt sätt att betyga sina ömma känslor, än de utifrån importerade serenaderna, som är brukliga i städerna. Men det kunde hända att troppen, på väg till eller från de sköna, stötte på rättmätigare friare, täppans egna tuppar, som blodigt bestraffade intrånget. Det levererades dock även formliga bataljer, söndagseftermiddagarna, helst vintertiden, på den frusna ån, då det vanliga var att norrsipojkarna samlades på backen vid Ivars och därifrån ryckte ned på isen för att fördriva Brännpojkarne från »Klovusbölena», såsom man kallade sandmassor på motsatta strand, där de fattat posto och hade sin arsenal. Huvudvapnen var gärdsgårdsstörar och vedträn, medan stenar flög som projektiler.

Vi hade naturligtvis våra sympatier på norrsidan, och för att åse tilldragelsen gömde vi oss bakom en vedtrav, som Ivars regelbundet lade upp för sitt vinterbehov och som byns pojkar, i stöd av gammal hävd, ansåg som sina krigsförnödenheter. När bataljen fortgått en tid, erbjöd vedtraven blott ett osäkert skydd.

Det var vid ett sådant tillfälle som Hoxfolk-Henrik fick ett skackelträ mot tinningen, så att han blev död på stället. Att detta skulle föranlett ordningsmakten till några trassel med obduktioner och rannsakningar kunde jag icke erinra mig. Herregud, han hade ju gått dit med vett och vilja, och vad han dött av kunde ju varje barn i byn upplysa om utan att »gammeldoktorn» skulle komma ända från Vasa och säga dem det. Men vem som gjort det, hur kunde någon svära på saken, då trän och stenar flög om vartannat? Adjunkten som var söderifrån, höll sedan en straffpredikan för det vilda och ogudaktiga levernet; men socknens egna präster, österbottningar till kropp och själ och vana vid det från barndomen, beklagade nog olyckan och tyckte att de kunnat se sig bättre för, men i sina sinnen var de ändock smått stolta öfver det modiga folklynnet.

Allmänna tron var att skackelträet slungats av Kattpojken. Han var väl icke en, med vilken Brännpojkarne eljest sällskapade, men i striden var han mycket välkommen, och man lämnade honom gärna främsta rummet. På honom bet ingenting, förmodligen därför att han hade skarpare öga och vigare kropp att undvika projektilerna, medan han utdelade de kännbaraste slagen. En av Ivars-gossarna blev vänsterhänt för hela livet, då Kattpojken slog av honom högra armen och denna läktes sedan på så avigt sätt. Stundom uppstod rent av en panik, och norrsi’-pojkarna sågs ivrigt skala upp för backen, när ropet ljöd: »Kattpojken kommer!» och då fann även vi barn det vara tid på att lämna vedtraven och söka tillflykt i Ivars’ farstu.

Sedan minns jag inte att jag skulle sett honom på närmare håll. Jag hade visserligen med andra gossar gått till Jossandt-fångförarn, när Kattpojken låg där i järn, innan han fördes till Korsholm, men nyfikenheten lämnade rum för en känsla av obehag, och jag gick icke in.

Skräckväldet, som Kattens och Orrens utövat från Mangsbacken, måste en gång få en ände, och det var underligt nog att det varade så länge, innan folkets fördragsamhet tog slut. Ulfves Matts var den, som tröttnade först, och en dag, när han var till staden, angav han hela följet hos länsman för diverse illgärningar, men hade oförsiktigheten att vid hemkomsten tala om sin föresats att skaffa samt och synnerliga till Korsholm. Kort därpå, långt innan tinget ännu inträffat, kom elden lös i hans ria, men det passade sig icke bättre än att gårdsfolket, som på en ovanlig väg återvände från ängarna, kom över Kattpojken, vilken smög från stället. Man var övertygad om att Orrens varit med i gärningen, men dem såg man icke till; om modern levde dåmera, erinrade jag mig icke.

Eldsvådan släcktes, men Kattpojken, som inte heller nekade till dådet, dömdes för mordbrandsanläggning till spö och fästningsstraff.

Nu hade strafftiden gått till ända och stunden kommit för Kattpojkens hämnd. Det hade Ulfvesen fått erfara till sin sorg och skada.

Genom hästens och gubbens samfälda bemödanden hade skogsvägen nu blivit tillryggalagd, och ingen stigman (Stigman =lönnmördare) hade uppenbarat sig. Men sedan vi åkt in på stora strandvägen, där lunken blev litet livligare, hann vi upp en besynnerlig kohort (Kohort = en skara eller ett följe), som drog vägen fram åt byn till. Främst reste länsman i ensitsig schas, därnäst kördes en kärra med en man i handklovar åkande baklänges, och till sist en hop karlar, bland dem nämndemän från Uttermåssa. Där, djupt in i skogen, hade Kattpojken gripits sovande i en riskoja, den han själv eller kanske hans far i tiden uppfört för sitt skytte. Man hade sett honom i trakten kvällen förut och gissat sig till hans vägar.

Ännu fanns något kvar av det trots, i vilket stoltheten förbytt sig, men för övrigt bar han missdådarens dolska uppsyn. Han var redo för Sibirien, dit han hamnade, eftersom Ulfves Matts dog av sitt sår.