Dagsmark Andelsmejeri.

Sammanställt av Lasse Backlund år 2014. Kompletterat i oktober 2016. I slutet längst ner finns utförliga ritningar på byggnaden.

Läraren Selim Björses var en aktiv fotograf, som ofta rörde sig i byarna. Detta foto av det nybyggda mejeriet är från början av 1930-talet och till vänster syns uthusen hos Erland Krook.
Läraren Selim Björses var en aktiv fotograf, som ofta rörde sig i byarna. Detta foto av det nybyggda mejeriet är från början av 1930-talet och till vänster syns uthusen hos Erland Krook.

I långa tider har det producerats mjölk i så gott som varje bondgård. Mjölken användes av gårdens folk och av en del tillverkades smör och ost. Allt detta gjordes i hemmen för hand med primitiva metoder. När produktionen småningom ökade, blev det nödvändigt att grunda mejerier som kunde ta hand om större mängd mjölk.

Sådana små gårdsmejerier fanns det flera i Dagsmark i början på 1900-talet. Till exempel storbonden Viktor Lillkull som bodde mittemot bönehuset hade ett stort gårdsmejeri. Men det producerades hela tiden mera och mera mjölk och de små gårdsmejerierna klarade inte av att ta emot allt som bjöds ut.

Eftersom det i grannbyarna fanns samma problem med vad man skulle göra med mjölken så fördes långtgående diskussioner om att bilda ett gemensamt mejeri för Lappfjärds, Sideby och Tjöck kommuner.  Alla var överens om behovet och nyttan av ett stormejeri men det var till slut placeringen av det kommande mejeriet som fick hela projektet att stranda. Lappfjärdsborna skulle absolut ha mejeriet i Lappfjärd medan man i Dagsmark kunde tänka sig att bygga det i Perus. I Dagsmark tyckte bönderna att detta var naturligt så att transportsträckorna inte skulle bli så långa. Den tiden körde ju bönderna själva mjölken med häst till mejeriet.

Förhandlingarna ledde inte till önskat resultat vilket ledde till att varje by och kommun beslöt att bilda och bygga egna andelsmejerier. Så gjorde man också i Dagsmark och år 1929 påbörjades bygget. Och det blev ett stort och durabelt bygge av cementstenar, med stora produktionsutrymmen i bottenplanet och 3 bostadslägenheter i övre våningen.

Det finns mycket litet dokumenterat från byggnadstiden men här vi att bygget framskridit så pass att byggnadsställningar har rests.
Det finns mycket litet dokumenterat från byggnadstiden men här vi att bygget framskridit så pass att byggnadsställningar har rests.

När bygget var färdigt så var helt klart att detta mejeri klarade av att ta emot och förmedla mjölken till större uppköpare. Tillverkningen av smör kunde ske rationellt och på ett förmånligt sätt. Mängden mjölk som hanterades kunde variera väldigt mycket från år till år, vilket bland annat kan utläsas ur årsberättelsen för år 1933, som du kan läsa här!

Oroligheterna i Tyskland 1934 inverkade på jordbruket i Dagsmark, då smörexporten dit blev begränsad. Enligt disponenten ”Lid” Viktor Björklund så hade bönderna börjat satsa mer på spannmålsodling och det beror mycket på att veteodlingarna utökats betydligt på kort tid. Det var ju ”Pala” Viktor Hägglund som hade börjat med veteodlingen i Dagsmark i början på 30-talet och år 1934 höll Viktor Nylund på Ab Pärus-Fors Oy  på att bygga den nya vetekvarnen bredvid kraftverket.

Vill du läsa mera om Andelsmejeriets höstmöte 1934, så klicka HÄR!

Vill du läsa mera om bygget av vetekvarnen i Perus, så klicka HÄR!

Här på Viktor Nylunds foto syns en del av maskiner som fanns på mejeriet.
Här på Viktor Nylunds foto syns en del av de maskiner som fanns på mejeriet.

I motsats till andra mejerier i grannbyarna hade Dagsmark Andelsmejeri en mycket god ekonomi och kunde med vinstmedlen investera i maskiner och köpa upp större skogsskiften. Det är oklart hur stora de här mejeriskogarna var. Men stora mängder stockar kunde huggas då Dagsmark Ungdomsförening i början på 1950-talet skulle bygga sitt nya föreningshus. Hela byn kunde alltså dra nytta av de vinstmedel som mejeriet hade.

Den 28 november 1939 skrev Syd-Österbotten om mejeriets höstmöte, vill du läsa artikeln så klicka här! Man kunde gott tro att mjölkmängderna skulle öka från år till år, men det gjorde de inte, så här skrev den dåvarande disponenten Algot Björklund i årsberättelsen för år 1948.

Här poserar mejeriets personal framför det ståtliga mejeriet, troligen på 1930-talet.
Här poserar mejeriets personal framför det ståtliga mejeriet, troligen på 1930-talet.
Här det ståtliga mejeriet fotograferat från öster.
Här det ståtliga mejeriet fotograferat från öster.

Trots att mejeriet till en början gick bra dök det upp oväntade hotbilder. Flera bönder började ändra inriktning och gick ifrån mjölkproduktion till mera lönsamma odlingar, främst då morötter och potatis. Det här tärde på mejeriets lönsamhet och det blev svårare och svårare att kunna göra de investeringar som behövde göras. Efter kriget beslöt styrelsen att gå upp i det nybildade Syd-Österbottens Andelsmejeri som bildats i Lappfjärd. Dagsmark Andelsmejeri överlät en del egendom till det nya mejeriet och fick i gengäld andelar i mejeriet.

I början på 1950-talet upphörde så produktionen som bara hann pågå i ett par decennier. Då Andelslaget upplöstes skulle egendomen delas mellan delägarna. Nu framkastades ett förslag att alla de betydande tillgångarna som mejeriet hade skulle doneras åt Dagsmark Ungdomsförening. Det var klart att alla inte gillade detta och på stämman där detta ärende upptogs var åsikterna delade. En del ville att tillgångarna skulle delas jämt mellan ägarnas enligt andelar men då steg bonden Karl Hemberg upp och tog till orda. Han lade handen på rocken där plånboken brukade vara och så sade han bestämt, att om här fanns sådana fattiga med som inte har råd med att donera sin andel till ungdomsföreningen, så skall de kontakta honom så skall han ur egen ficka betala andelen i mejeriet åt dessa. Detta visade sig vara ett smart drag av Hemberg, för när stämman fortsatte så var det ingen som mera vågade opponera sig mot förslaget. Det är oklart om Hemberg hamnade att betala åt någon delägare men Dagsmark Ungdomsförening fick alla mejeriets tillgångar som donation.

Många familjer hann bo i de lägenheter som fanns i övre våningen. Tor Bäckström var arbetsledare åt Stenström och han bodde där med sin fru Anna-Lisa. Marita och Bjarne Grans hann bo där en tid, likaså Lasse Granér och Astrid med dottern Ing-Britt, Valter och Lisen Rosengård, Ragnar och Verna Långfors, Torsten och Seija Långfors med dottern Sonja, Gunnar och Gunhild Rosengård och på slutet Bror och Gunni Lundell med sin familj.

Eftersom mejeriets arkiv försvunnit är det svårt att veta vem som suttit i styrelsen och vem som arbetade där. Aktiva personer fanns det gott om, bland annat Frans Agnäs, Erland Norrgård, Erik-Anders Englund och Erland Krook. Viktor Björklund var disponent fram till 1946 då hans son Algot tog över och han arbetade fram till år 1950 då han flyttade till Helsingby mejeriet utanför Vasa. Maskinister var bland annat ”Stål”-Frans Nyberg från Byåsen och Otto Nyholm från Lappfjärd som flyttade till Dagsmark och byggde hus på Lisa-Moravägen. Astrid Björklund, g. Granér arbetade där som mejerska, liksom Aina Eklund och Sylvia Myllyniemi och möjligtvis någon fler. Åtminstone år 1936 var Emil Backlund styrelseordförande och mot slutet var det Valdemar Rosengren.

Då mejeriverksamheten upphörde lyckades Andelslaget sälja byggnaden åt K. Stenströms cementgjuteri som också var verksamt i Nämpnäs i Närpes.

Så här kunde Stenström annonsera i tidningarna på 50-talet.
Så här kunde Stenström annonsera i tidningarna på 50-talet.

Stenström började tillverka så kallade Tell-block i det nedlagda mejeriet. Det här var en ny uppfinning från Sverige. Byggstenarna av cement visade sig ha goda isolerande egenskaper tack vare de lufthål som fanns inuti stenen. Vissa beräkningar den tiden visade att kostnaderna att bygga hus med tellblock blev lägre än att bygga på traditionellt vis med trä. Bland annat det affärshus som Eskil Storkull byggde på Bygränden 1 byggdes med dessa tellblock.

Tellblocket blev snabbt populärt och det var många potatis- och morotskällare som byggdes med dessa stenar i Dagsmark.
Tellblocket blev snabbt populärt och det var många potatis- och morotskällare som byggdes med dessa stenar i Dagsmark.
På bilden här ovan stående Yngve Söderqvist och uppe på maskinen Nils Klemets, någon gång på 1950-talet. Produktionen pågick endast sommartid och dagsproduktionen uppgick till ungefär 300 st.
På bilden här ovan stående Yngve Söderqvist och uppe på maskinen Nils Klemets, någon gång på 1950-talet. Produktionen pågick endast sommartid och dagsproduktionen uppgick till ungefär 300 st.

År 1958 köpte Ragnar och Verna Långfors verksamheten och byggnaden av K. Stenström. Dom hade i flera år varit bosatta i Canada men flyttade nu till mejeriet och fortsatte med tellblockstillverkningen.

Tidningsartikel om Ragnar och Verna Långfors i början på 60-talet.
Tidningsartikel om Ragnar och Verna Långfors i början på 60-talet.

1964 flyttade Bror  Lundell med familj hem från Sverige och köpte då mejeribyggnaden och verksamheten av Ragnar och Verna Långfors. Långfors hade året innan byggt ett nytt hem åt sig mittemot mejeriet.

Bror som är född i Bromarv hade utbildat sig till svetsare. På skolan hade han träffat Gunni Ålgars från Korsbäck som arbetade på köket i skolan. Efter utbildningen flyttade paret till Sverige där Bror arbetade som svetsare på olika företag.

Efter flytten till Dagsmark fortsatte Bror Lundell med tillverkningen av tellblock. Eftersom han var svetsare började han vintertid utföra svetsningsarbeten på värmeanläggningar i växthus. Den här verksamheten växte och han började med rörmokeri på sidan om tellblockstillverkningen. I slutet på 1960-talet lade han ned tillverkningen av tellblock och fortsatte därefter enbart som rörmokare med eget företag.

Gun-Lis Långfors bild tagen från norr möjligtvis på 60-talet. I högra kanten skymtar Nils Nelsons magasinbyggnad.
Gun-Lis Långfors bild tagen från norr möjligtvis på 60-talet. I högra kanten skymtar Nils Nelsons magasinbyggnad.
Ingmar Rosengårds bild från september 1970. Till vänster Lars Ålgars växthus och till höger Boris Långfors potatislager.
Ingmar Rosengårds bild från september 1970. Till vänster Lars Ålgars växthus och till höger Boris Långfors potatislager.
På flygfotot från år 1961 så ser vi att det är tillverkning av tellblock som gäller på det nedlagda mejeriet. Långfors gård med uthus syns till höger.
På flygfotot från år 1961 så ser vi att det är tillverkning av tellblock som gäller på det nedlagda mejeriet. Långfors gård med uthus syns till höger. Fotot lånat av Jan Långfors.

Byggnaden förstörs i häftig brand.

I juni 1977 blev hela mejeribyggnaden förstörd i en brand. Familjen Lundell som då bodde i övre våningen miste allt sitt lösöre och flyttade tillfälligt till Andersson hus på granntomten.

Trots brandkårens snabba utryckning gick byggnaden inte att rädda och tillskyndande Dagsmarkbor kunde bara konstatera att mejeriet var förstört. En storslagen början fick alltså ett abrupt slut.
Trots brandkårens snabba utryckning gick byggnaden inte att rädda och tillskyndande Dagsmarkbor kunde bara konstatera att mejeriet var förstört.
Efter branden i juni 1977 så ser vi att huset är totalförstört och färdigt att rivas.
Efter branden i juni 1977 så ser vi att huset är totalförstört och färdigt att rivas. Foto: Helvi Klemets.
Detta foto från norr togs några dagar efter branden 1977.
Detta foto tog Helvi Klemets från norr togs några dagar efter branden 1977.

Bygget av mejeriet som genomfördes i slutet på 1920-talet med stor entusiasm och framtidstro fick alltså ett abrupt slut en vacker sommarkväll i juni 1977. Efter branden byggdes ett nytt egnahemshus på samma ställe.

Så här ser den nya gården ut som byggdes det förstörda mejeriet stod.
Så här ser den nya gården ut som byggdes där det förstörda mejeriet stod.

År 1976 gjorde byggmästaren Kurt Backlund upp ritningar på den gamla mejeribyggnaden och så här såg de ut:

Så här såg bottenplanen ut, där mejeriet och senare cementgjuteriet fanns i tiderna. På senare tid använde Bror Lundell utrymmena för sitt rörmokeri.
Så här såg bottenplanen ut, där mejeriet och senare cementgjuteriet fanns i tiderna. På senare tid använde Bror Lundell utrymmena för sitt rörmokeri.
I övre våningen fanns det 3 lägenheter.
I övre våningen fanns det 3 lägenheter.

I den största lägenheten mot norr bodde ägarna Bror och Gunni Lundell från och med 1964. I lägenheten mot väster bodde Gunnar Lundell men då han flyttade till Sverige så flyttade systern Ulla Lundell dit tillsammans med modern Gunhild. De bodde före det i Bromarv. I lägenheten mot söder bodde Gunnis syster Margit, född Ålgars då hon var hem på semester från Sverige. Tillsammans med sin man Arne Ulfves byggde Margit sedan en gård nära Byåsen och efter det har ingen bott stadigvarande i denna lägenhet.

Så här såg fasaden ut mot väster, alltså mot byin.
Så här såg fasaden ut mot väster, alltså mot byin.
Upp mot Åbackan såg mejeribyggnaden ut så här.
Upp mot Åbackan såg mejeribyggnaden ut så här.
Gavelfasaderna såg ut så här.
Gavelfasaderna såg ut så här.
Här en skärning i den norra delen av byggnaden.
Här en skärning i den norra delen av byggnaden.
Här Bror Lundells far Karl Reinhold Lundell, född 1905 i Bromarv. I början på fortsättningskriget blev han utkommenderad till Horsö som ligger utanför Bromarv och tillsammans med flera kamrater blev han tillfångatagen av ryska trupper och blev bortförd därifrån den 10 juli 1941. Hans vidare öden är tillsvidare okända och han blev sedan dödförklarad.
Här Bror Lundells far Karl Reinhold Lundell, född 1905 i Bromarv. I början på fortsättningskriget blev han utkommenderad till Horsö som ligger utanför Bromarv och tillsammans med flera kamrater blev han tillfångatagen av ryska trupper och blev bortförd därifrån den 10 juli 1941. Hans vidare öden är tillsvidare okända och han blev sedan dödförklarad. Fotot taget i mitten på 1920-talet av Ina Roos i Helsingfors. Ina Roos var i början på seklet en mycket känd fotograf med ateljé i Kristinestad men hon flyttade sedan till Helsingfors.