För en resande mellan Vasa och Kristinestad.

Turistföreningen i Finland gav år 1888 ut en tidskrift som hette ”Reseruter i Finland” och i den finns denna resebeskrivning. Texten har moderniserats för att bättre passa dagens läsare, ortsnamnen däremot är skrivna som i originaltexten.

Den resande har att välja mellan en ångbåtsfärd, vilken under vanliga förhållanden är angenämast, och endera av de två landsvägar, som förenar dessa orter. Landvägen, i synnerhet den längs gamla strandvägen närmast kusten, erbjuder den resande tillfälle att göra bekantskap med svenska kustbefolkningen, som är känd för sin praktiska läggning.

A: Ångbåtsfärd till Kaskö och Kristinestad.

Från ångbåtsbryggan nedanom Hovrättsparken i västra ändan av Sandögatan går ångbåten över Stadsfjärden in i skärgården, där den mellan mest granbevuxna holmar och skär slingrar sig ut på Korshamnsfjärden, belägen omkring 20 km utanför staden samt styr vidare förbi en klippa, kallad Storhästen, över den vida Storhästfjärden emot Rönnskärs båk, som betecknar en klippgrupp med en ofta anlitad trygg uthamn i havsbandet, vid pass 50 km från närmaste fasta land. Där smyger sig ångbåten in i en trång men djup farled mellan klipporna och har strax därpå det oöverskådliga havet framför sig. Det är också möjligt att ta den inre och sydligaste, för mindre båtar ännu trafikabla farleden innanför Bergö (Vargö) eller det nordligaste, för de största fartyg tryggaste utloppet förbi Norrskärs fyr. Norrskär fyr syns i det öppna havet åt norr på ungefär 35 km avstånd.

Omkring 5 km norr om Rönnskärs båk höjer sig likt en kulle i havet det såsom fiskarläger redan på Gustaf Vasas tid kända, 1 km breda och 2 km långa, skoglösa Kirkegardsskäret, nu kallat Storskär. Mitt på den stenbundna sandås, som sträcker sig längs skäret, finns en ovalformig, med stenvall omgiven omkring 28 m lång och 12 m bred begravningsplats. Inom vallen finns ett antal stenkummel, av vilka det sydligaste och största, mer än en gång genomletat, är 1 m hög och inemot 4 m i diameter. Enligt traditionen invigdes begravningsplatsen sommaren 1522 av Finlands siste katolske biskop Arvid Kurck under hans olyckliga flykt, då två fröknar av hans förnäma följe hade dukat under för flyktens vedermödor och begravts under sistnämnda kummel; biskopens skepp hade legat för ankar i ett numera uppgrundat sund på skärets östra sida. Tyvärr lär sjömätningsexpeditionen sommaren 1884 delvis ha förstört detta fornminne genom uppresandet av ett sjömärke på begravningsplatsen. Framför inhägnadens södra ingång finns en mossbelupen av mindre sten lagd labyrintplan, s.k. jungfrudans och på en östlig udde Finnskatan lämningar efter forna finske fiskares av sten uppstaplade lägerställen. Söder om Rönnskären begränsas havet av ännu en klippgrupp Vargö Gaddar, sorgligt ryktbara i den österbottniska handelns hävder genom de tallösa skeppsbrott, vilka inträffat vid de samma. Här, säger man, lugnar sig havet sällan och även då blott för att snart åter med samlad styrka rasa mot de ständigt nya landvinningar, med vilka Österbotten hotar det samma. Detta förorsakas av det grunda havets ojämna botten, ty de fruktansvärda Gaddarna sträcker sig såsom undervattens klippor långt ut i havet och tvingar ångbåten att från Rönnskär styra ut mot den svenska kusten, för att efter en lång omväg åter med östlig kurs närma sig den finska, där Bötomberget utgör den första landkänning samt fyrtornet på Sälgrundet utanför Kaskö och Torngrunds båk vid inloppet till Kristinestad leder ångbåten till de förträffliga hamnarna vid dessa städer.

B: Landvägen till Nerpes, Kaskö och Kristinestad.

Landsvägarna söderut förgrenar sig från Toby gästgiveri, 3 km från Toby järnvägsstation (15 km från Vasa), dit sålunda järnväg kan begagnas.

Den nya postvägen eller den på konung Adolf Fredriks (Adolf Fredrik regerade under åren 1751-1771) tid byggda enformiga, för det mesta linealraka s.k. nya strandvägen, som i dagsverken lär ha kostat 3 000 riksdaler på varje mantal, går från Toby, där Laihela å passeras, över Finlands, näst äldsta välvda stenbro, (Toby stenbro är 85 m lång och byggdes 1781) under tre håll: Rimal (9 km), Johannisdal (15 km) och Ståhl (14 ½km.) nära Pörtom kyrka över mossar och nästan obebodda skogsmarker. Från Pörtom, där Berga glasbruk passeras, följer vägen förbi Granfors pappersbruk och fajansfabrik (priv. 1840) under två håll, Nisuls (14 km) och Ivars (14 km) vänstra sidan av den välodlade Nerpes ådalen till Nerpes kyrka, där den sammanfaller med den gamla strandvägen. Den gamla strandvägen, på Porthans tid „krokig, trång och stenig”, men i våra dagar väl underhållen, erbjuder den resande mera omväxling, men är 40 km längre och även därigenom dyrare, att gästgiverierna är reservstationer. Vägen slingrar sig fram från Toby längs den forna, upplandade sjökusten över steniga, med gles skog bevuxna backar och kring igengrodda vikar till Båsk gästgiveri (12 km) vid Solv kyrka. Den som vill undvika den långa omvägen genom Toby, kan låta ro sig från staden till Munsmo by, där häst torde kunna legas till Solv kyrka, om man inte föredrar att gå den korta vägen. Sedan Solvbygden passerats under utsikt över den upplandade, med oräkneliga ängslador beströdda Söderfjärden till höger, fortgår vägen över en moartad skogsmark, Solvskogen, till Sperring (11 ½ km.) i Malaks ådal. På västra sidan av vägen, ungefär mitt på skogshållet, ses en av de i Österbotten på landshövding Pipers tid omkring 1750 i stället för trästolpar resta milstenarna, ett rektangulärt, omsorgsfullt uppstaplat stenkummel av något mer än en kubikmeters innehåll. Malaks å överfars omkring en kilometer nedanom kyrkan, som saknar sevärda minnen. En väg uppför ådalen, den s.k. tattarvägen för till Jurva, korsande den nya postvägen. Vid en bro över Heligå på denna väg inväntade Malaksborna år 1808 ryssarnas ankomst. På backarna i socknens övre del är gamla finska gravkummel ganska vanliga. Vid åmynningen ligger vackert belägen, men utom synhåll från vägen, socknens enda herrgård Åminneborg med åbyggnad av sten i två våningar. På Mattlar hemman fanns ett 1847 ett privilegierat metallgjuteri, som också levererade kyrkklockor, men det nedlades efter anläggarens, kopparslagaren Svedbergs död i början av 1860-talet. Tomtfors valkkvarn, tillhörig Köping hemman, är skattlagd 1806. Malaksborna, vilkas potäter är de tidigaste på Vasa torg, är förresten, liksom de övriga kustsocknarnas inbyggare, företrädesvis kända genom sitt strömmingsfiske och sälskytte.

Sälfångsten på Finlands västkust, omtalad redan i S:t Henriks legend, bedrevs på Gustaf Vasas tid om vintern med stavar och krokar under isen, efter Marietiden den 24 Mars med stavar på isen, om hösten däremot, likasom även i våra dagar, med nät. Den vårliga sälfångsten, vilken nu bedrivs företrädesvis med lodbössa, är en äventyrlig och livsfarlig idrott, som har passionerade idkare bland kustallmogen. Den långa, odäckade, för råsegel gående fälbåten, utrustad med två jullar och några kälkar samt bemannad med 6—8 skyttar, av vilka den mest erfarnaste är skeppare, provianteras för 10 — 12 veckor med en gryta som eldstad och drags i medlet av Mars över isen i det öppna havet, där skyttarna under jakttiden uppehåller sig på kringdrivande isstycken, utan annat skydd än båten och ett av dess segel uppslaget tält. Drycken består av sjövatten med obetydlig tillsats av sirap. Iklädd en hel vit kalvskinnspäls och en yvig vit harskinnsmössa, spejar skytten med kikare över isfälten och närmar sig med ena knäet vilande på en skida, s.k. fälstång, som framskjuts med staven och andra foten, den skygga, på iskanten vilande sälen. På 50—100 alnars håll stödjer han sin lodbössa på en vid skidan fästad gaffel och genomborrar sälens huvud med sitt säkra lod. Sälungar, s.k. kutar, klubbas med staven. Fälresans fångst delas jämnt och ett tiotal sälar per man är en god skörd. Sällan avlöper en resa utan att skyttarna av isen drivs till svenska kusten, där fångsten då säljs; stundom förs fälmannen på isstycken ända till Brahestad.

Efter ett längre skogshåll, Majorsskogen, öppnar sig en ny bygd, Petalaks kapell med Fant gästgiveri (15 km) År 1839 privilegierades ett malmgjuteri vid Strömsbäck, anlagt på engelsk gjutmalm, men nedlades i brist på rörelsekapital. Ett naturskönt läge har kapellbornas hamn Långviken; en annan hamn Vägviken tillhör Berga glasbruk i Pörtom, dit en sidoväg förgrenar sig från Petalaks genom Nyby, en av inflyttade finnar i slutet av förra seklet anlagd, men numera försvenskad by, och en genom gamla gravkummel och andra stensättningar utmärkt trakt. Från Petalaks fortgår strandvägen längs kusten till Moikipää by och vidare till Markusfolk (22 ½ km) i Korsnäs kapell. Enligt traditionen hade de svenska korsfararna här landstigit for att bygga sin borg och redan upprest korset, då en fruktansvärd storm uppstod och drev flottan till Korshamn utanför Mustasaari; enligt en annan hade korsfararna utkastat ett kors i havet med det förord, att en kyrka skulle byggas, där korset drev i land, och i anledning av detta uppfördes Korsnäs kyrka. Ännu på 1600-alet förvarades i kyrkan såsom rester från katolska tiden några mess böcker och två vid processioner burna kors med fanor. Vida känd, företrädesvis bland sjöfarande, såsom offerkyrka, inflöt i forna tider så rika bidrag till Korsnäs kyrkokassa, att den förra 1663 byggda kyrkan hade uppförts med kassans egna medel. Några lämningar av denna kyrkas prydnader förvaras i klockstapelns nedre avdelning.

Från Korsnäs går vägen vidare genom strandbyarna Harrström och Töjby, vars namn traditionen härleder av töva, emedan prästerna fordom stämde möte därstädes och inväntade varandra, till Brådd (24 km) och vidare genom Rangsby, Nämpnäs m.fl. till Ivars i Näsby (23 ½ km), där nära Nerpes kyrka strandvägen och den nya förut beskrivna Vasavägen förenas. På det sista hållet passeras mellan Nämpnäs och Kalaks byar den från bonderesningen 1808 bekanta Långbron, på vars västra sida lämningar av böndemas jordvallar ännu kvarstår, likasom nära Nerpes kyrka vid gamla Finnby storbro, vilken 1842 ersattes av en prydlig, med en kostnad av 24,000 riksdaler välvd bro av tuktad granit.

Nerpes kyrka, den sydligaste av Österbottens sju av gråsten byggda medeltidskyrkor, är uppförd 1435, men efter 1653 tillbyggd i vardera ändan och förvandlad till korskyrka med ny sakristia, har 25 fönster med små i bly infattade rutor, en altartavla av Pehr Hörberg, föreställande Golgatha under korsfästelsen med rik gruppering, en 1747 av orgelbyggaren Olof Hedlund i Stockholm inköpt orgel, en av „tyske snickaren Küntzel” år 1734 förfärdigad med dels snidade, dels målade figurer prydd predikstol, sex i kyrkogolvet infällda gravstenar från 1600-talet med ännu läsliga inskriptioner, porträtter av prostarna Carlborg (1731—66) och Laihiander (1769—94) m. m. Något söder om kyrkan visas ett erratiskt klippblock, vilket enligt sägen slungats av en jätte mot den nybyggda kyrkan, och i en stenhäll strax nedanom prostgården har nämnde Carlborg 1743 låtit inhugga en latinsk inskription om de två föregående ryska krigen och om kyrkans utvidgande.

Nerpesbonden igenkänns i grannsocknarna på sin blåa eller blågråa vadmalsdräkt och sin egendomliga svenska dialekt; kvinnorna har ett åtsittande kort livstycke av kläde utan ärmar, vilka ersätts av de vita lintygsärmarna, en bjärtrandad kjol och på hjässan en styv bindmössa, s.k. luva, med utstående bandros. Sedan gammalt är Nerpesbon känd för sin sjöfart på egen skuta, med vilken han exporterar spannmål samt skogsprodukter, ihopsamlade dels i egen socken, dels på resor i kringliggande landsorter, till sydfinska städer, Sverige, Petersburg och stundom Riga, Lübeck, Köpenhamn. Den sedan medlet av 1600-talet i Österbotten hävdade salpetertillverkningen har ända till senaste tid varit en ganska allmän näringsgren i Nerpes; det mesta av denna vara har försålts till Östermyra krutbruk. Nerpes-gungstolarna är i landet väl kända och här förfärdigade fjäderschäsar säljas i mängd till grannsocknarna. Såsom timmermän har Nerpesborna god förtjänst vid skeppsvarven i landets sydliga kuststäder. Kvinnoslöjdens utveckling däremot hämmas här, såsom i Österbottens övriga svenska kustsocknar, därigenom att hemmansbruket med alla dess utarbeten är i väsentlig mån, stundom helt och hållet, överlåtet åt kvinnan. Vid Nerpes kyrka förgrenar sig vägar från den söderut till Kristinestad och Björneborg fortlöpande strandvägen: åt öster till Östermark (Teuva) och åt sydväst förbi Benvik gård till Kaskö stad (13 ½km), som hör till Nerpes socken.

Kaskö, en liten stad med 757 invånare (år 1886), anlades 1785 på en ö, som med en stenbro av 112 m längd är förenad med fasta landet, och förseddes med stapelstads rättigheter 1792. Har en utmärkt hamn och var en gång ämnad att bli en huvudort för Österbottens handel och sjöfart. Ett ypperligt strömmingsfiske utgör emellertid nu stadens förnämsta näringsfång och dess största publika byggnad, ett tvåvånings trähus, innefattar lokaler för kyrka, rådstuga, skola m. m. För bad- och sommargäster är Kaskö en synnerligen angenäm och billig ort; på stadens värdshus Kråkan, där även inackordering på månad kan erhållas, är serveringen god och billig. — I en rullsten, ett par km från staden, har direktören för läneschäferiet i Österbotten J. D. Cneiff, som var bosatt på Kaskö, 1784 inhuggit sina personalier på latin.

På Eskilsö mitt emot staden finns grundmurar efter en forntida kyrka, vid vilka även förmultnade människoben vid grävning anträffats. — Benvik egendom utanför staden, på ändra sidan bron, var i slutet av förra århundradet en av Österbottens ståtligaste herrgårdar, och har Kaskö stad att tacka dess upplyste och dristige ägare, handlanden J. Bladh, och framför allt dennes son, superkargören P. J. Bladh, för sin uppkomst; den senare till och med sökte genom konst förmildra den stela naturen i nejden av Kaskö, men misstänkt för delaktighet i bonderesningen 1808, blev hans dyrbara egendom utplundrad och han själv fängslad förd till Åbo. Det 1817 här anlagda linneslöjdsinstitutet förlades senare till Åbo, och även en 1856 av handlanden C. J. Grönberg på Benvik anlagd kakel-, porslins- och fajansfabrik har avstannat. Kaskö anlöps regelbundet endast av de mindre kustbåtarna: på linjen Åbo — Torneå av Necken och Tärnan samt på linjen Björneborg — Gamla Karleby av Norden; på linjen S:t Petersburg —Uleåborg anlöpes Kaskö av ångbåten Vasa, dock endast på färden norrut. Om icke ångbåtslägenhet med de nämnda kustbåtarna erbjuder sig till Kristinestad, kan man färdas dit med legd rodd- eller segelbåt, för att undvika den långa omvägen genom Nerpes. Sistnämnda väg, som från Nerpes kyrka utgör fortsättningen av den gamla strandvägen, genomlöper den år 1808 härjade bygden till Elpe (12 km) i Pielaks (Pyhälahti) by. Härifrån kan resan fortsättas antingen vidare längs strandvägen, som fortgår genom skogsmarker och över bron vid Tjock by, där major Gyllenbögels frikår segrade i en het dust med ryssarna den 11 augusti 1808, till Håxell (18 km) vid Lappfjärds kyrka, eller till Kristinestad (15 ½km), dit vägen på det närmaste skogshållet förgrenar sig från den nämnda strandvägen. Nära 4:de verststolpen (verst är en rysk längdenhet, motsvarande 1066 meter) från staden ses söder om vägen ett stengärde, vid vilken omkring 50 steg från vägen en troligen vid gärdets anläggande till ena hälften förstörd, förhistorisk stensättning av egendomlig form, som förtjänar en avstigning.

Kristinestad.

Hotell: Hotell Fontell vid torget med god servering och förenat med en konservfabrik för fisk (skinn- och benfri strömming, även lax) och andra matvaror. — Badhus i norra delen av staden för karbad, ångskåp och dusch. — Regelbunden ångbåtstrafik har Kristinestad på linjen Åbo — Torneå med kustbåtarna Necken och Tärnan, på linjen Björneborg— Gamla Karleby med Norden samt på linjen Stockholm— Räfsö — Kristinestad— Vasa — Stockholm med ångbåten Carl von Linné, men anlöps på linjen S:t Petersburg — Uleåborg blott vid färden norrut av ångbåten Vega, Jakobstad och Vasa. Även torde ångbåten Concordia komma att anlöpa staden.

Kristinestad (med 2,600 invånare), anlagd av Pehr Brahe 1649 och benämnd efter hans gemål Kristina Stenbock, erhöll sina privilegier 1652, stapelfrihet på Kaskö hamn 1765 och egen stapelfrihet 1789. Staden driver en livlig handel med lantmannavaror, skogsprodukter och fisk, har en rymlig och djup yttre samt även en bekväm inre hamn, vilken dock numera genom muddring måste rengöras från den gyttja, som genom Tjöck å nedföres i den samma. En lång, ståtlig, i medlet av detta sekel bygd stenbro sträcker sig över inre hamnen, förenande den på en udde belägna staden med fasta landet. Ångbåtsbryggan är belägen på fastlandssidan nära denna bro. Stadens kyrka, uppförd av trä 1700, blev 1714 spolierad av ryssarna och tjänade dem till stall. Bland dess inventarier kunna nämnas en vacker altartavla i tre avdelningar, himmelsfärden, korsfästelsen och nattvarden, av vilka den mellersta bär P. Hörbergs namn, en orgel, bygd 1787, och kyrksilver av drivet arbete från 1730-talet.

Icke långt från ångbåtsbryggan finns ett trevligt utvärdshus, kallat Kvarnbacken, med vacker utsikt och god servering. Högholmen vid inloppet till inre hamnen är en vacker holme med villor, kallvattenbad och sommarvärdshus, där en afton kan tillbringas angenämt i havsluft och barrdoft. Kring Storträsket, en vackert belägen insjö, 5 km norr om staden, uppstod i följd av 1854 års krig talrika villor, av vilka några utmärka sig genom storslagen anläggning; under senaste årtionde däremot har sommarutflyttningen från staden dragit sig till havskusten, där villa vid villa rest sig kring inloppet till hamnen. För lustfärder står två ångslupar att lega för billigt pris. — Björnön, vid havsbandet, vore med dess höga, branta stränder och barrskog en lämplig plats för ett sanatorium.