Tidningsartiklar från 1880-talet.

År 1880.

Uleåborgs Tidning 2.2.1880:

Död av kaffe.

I Lappfjärd tilldrog sig i medlet av månaden att en kvinna lämnade sitt nysskokade kaffe utan tillsyn, medan hon gick ut ur stugan. Under tiden skulle hennes treåriga son smaka på kaffet och han sväljde av den kokheta drycken, med påföljd att han efter par dagar avled av sina i svalget erhållna brännsår.

Folkwännen 11.2.1880:

Åtalade kyrkosovare.

En bonde och en dräng har vid Lappfjärds häradsrätt av länsmannen åtalats för att de under gudstjänsten midsommardag dryckesrörde infunnit sig i Lappfjärds kyrka och där åstadkommit förargelse. Men det har inte lagligen kunnat utredas, att de tilltalade kommit överlastade i kyrkan, och då de visserligen igenom att där djupt insomna stört gudstjänsten, men inte blivit såsom kyrkolagen stadgar därför varnade, har häradsrätten frikänt dem från åtalet och hovrätten, dit länsmannen besvärat sig har inte funnit skäl att ändra detta utslag i saken.

År 1881.

Helsingfors 22.1.1881:

Ett medel att undgå värnplikten, väl det eländigaste som kunnat väljas, har, enl. tidningen Ahti, tillgripits av en yngling Karl Karlsson Eriks från Tjöckby i Lappfjärd. Nysslidne höst stal han nämligen från granngårdens egendom av flera slag och ställde därvid med flit till så att han blev gripen på bar gärning. Sin avsikt att härigenom bli dömd till sådant vanhedrande straff, som inte tillåter upptagande bland de värnpliktiga, vann han även ganska riktigt, ty vid tinget dömdes han till 17 par spö. Trots att straffet hade kunnat förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, gick han inte in därpå, utan slet hellre sitt spöstraff och yppade först därefter, vad hans avsikt varit med brottets begående.

Wasa Framåt 30.4.1881:

Stor skytt.

Erik Josef Fors ifrån Lappfjärd, har avlivat sju stora vargar, 250 rävar samt oräkneliga rovfåglar. Och det är vackert så; mannen har infunnit sig här, för att höra sig före, huruvida någon slags belöning vore att förvänta.

Folkwännen 16.2.1881:

Entledigande från tjänsten på några månader har ådömts orgelnisten i Lappfjärd, därför att han julmorgonen varit alltför ”glad” i kyrkan och spelat polskor i stället för psalmer.

Folkwännen 7.9.1881:

Rövare i Bötom bergen.

Sedan långa tider har skogarna i Bötom socken eller Karijoki, såsom den av sin helt och hållet finska befolkning benämnnes, varit illa beryktade såsom tillhåll för rövare, och man har påstått. att dessa skulle finna skydd till och med hos ortens bofastas innevånare. Resande beger sig inte gärna ensamma över dessa skogar, som utbreder sig ganska vidsträckt på sluttningarna av en från Kauhajoki mot kusten nedlöpande tämmeligen hög bergås. Bötom å flyter i en högdal uppe på denna ås och vid stränderna av den lilla ån är de byar och enstaka hemman belägna, som bildar Karijoki socken.

Avståndet till närmaste bygder är omkring en mil åt vardera sidan i öster och väster, och då bergen är ganska långsluttande, dock här och där med tämligen branta avsatser, är färden däröver förenad med svårigheter, som kommer banditerna rätt väl till pass vid deras överfall på resande. Trakten har därför som sagt, länge varit känd såsom ett tillhåll för rövare. Enligt en till länsstyrelsen ingången rapport från ortens länsman, hade tre sådana nyligen blivit gripna, men stora svårigheter hade därvid mött, ”hälst i Karijoki socken äfwen bland den besuttna allmogen lärer finnas högst få personer, af hwilka kronobetjäningen dock i sådana fall som detta påräkna bistånd”.

Därförinnan skall efter till oss ingångna enskilda underrättelser, fyra andra blivit gripna varom dock inte i tidningarna omtalats, men ännu i måndags skulle enligt uppgift till en resande på Bötom gästgiveri åtskilliga finnas kvar i skogarna. Inalles skulle bandet ha bestått av minst tio personer.

Vi omnämner detta på det, att resande må iaktta nödig försiktighet. Kronobetjäningen skall säkerligen inte underlåta att ta reda på förhållandet och underrätta allmänhetens om, huruvida det lyckats att återställa den allmänna säkerheten på de över Bötombergen och kringliggande skogar ledande vägarna. För tillfångatagandet av de härtill gripna banditerna skall man ha måst anlita flere personer från Sideby, Lappfjärd och Storå, men den i länsmansrapporten med så mycket beröm omnämnda Talvitie lär inte heller vara den enda Bötombo, som bidragit till rövarbandets förföljande och dess medlemmars fängslande. Då de senast tillfångatagna, tre män och en kvinna, i måndags forslades nedför Bötom bergen, bakbundna på tre kärror, eskorterades de av många med laddade gevär beväpnade män, som åkte dels före, dels efter fångarna, så att hela tåget bildade en ganska lång rad. ”Vi föra brudfolk wi”, ropade en av fångförarna till en förbifarande resande, och även i Bötom visade man en stor tillfredsställelse över att ha blivit av med tjuvsällskapet.

År 1882.

Folkwännen 25.1.1882:

Sorgliga tider.

Från Lappfjärds socken meddelas, att allmogens ekonomiska ställning där på orten är i hög grad bekymmersam. Utmätnings auktioner hör nästan till ordningen för dagen och såväl fastigheter som lösegendom går under klubban för betalande av helt obetydliga skulder till stränga fordringsägare. På auktionerna betalas sålunda för såld egendom ett pris, som med allt skäl kan kallas ett rövarprisTill exempel såldes nyligen en ganska duglig arbetshäst genom utmätning för 25 (säger: tjugofem) mark! Där fanns vid tillfället ingen spekulant, som kunde bjuda mer, ty bristen på pengar är stor och allmännelig, och bristen på kreatursfoder, om möjligt, ännu större.

Kunde man inte i rättvisans och det mänskligas namn fordra, att utmätnings auktioner skulle kungöras även på andra orter än den kommun eller socken, inom vilken en av olyckan hårt prövad gäldenär skall se sig berövad det lilla han äger till förnöjande av en obarmhärtig fordringsägares krav? — Orsaken till det nu rådande stora obeståndet hos allmogen i Lappfjärd är visserligen närmast att söka i sistlidet års felslagna skörd. Men nog har det också djupare orsaker, och till dem räknar man det sedan långa tider pågående, kostsamma storskiftet, som aldrig vill ta någon ända och som gjort lägenhetsinnehavarna likgiltiga för odlingen av sina jordlotter. De vet ju aldrig om jordlotterna genom storskiftet kanske skall bli överförda till helt främmande personer. Sedan har det funnits ett oförnuftigt bedrivet skeppsbyggeri och rederirörelse, samt slutligen ett överhandtagande fylleri. Tack vare den fria ölförsäljningen, den stora och breda brännvinsfloden och de otaliga små brännvins bäckar, genom vilka denna flod kan förgrena sig genom bygderna, eftersom varan inte kan säljas från fabrikerna i mindre partier än hela 5 kannor.

Wasa Tidning 30.5.1882:

Från Lappfjärd skrives till oss:

Växtligheten på orten har under den varma väderlek vi nu haft i två veckors tid fått god fart, rågbråddarna ser ganska lovande ut på de åkrar som i höstas besåddes med gammalt utsäde och även på ängarna ser man redan en ganska frodig grönska. Åkerfält finns dock, som är allt annat än tillfredsställande, nämligen alla de som sistlidne höst besåddes med avkastningen av årets klena skörd, och dessa är tyvärr de talrikaste.

I lördags avslutade högre folkskolan i Lappfjärd sitt läsår med examen som visade att arbetet utförts väl och med god framgång. Sorgligt är emellertid att elevernas antal minskats. Då skolan hösten 1879 öppnades, inskrevs det omkring 40 elever; nu däremot var deras antal endast 22, fördelade på 3 klassavdelningar. Orsaken till denna minskning kan visst främst sökas i en ganska allmän fattigdom, som i synnerhet de senaste åren tryckt ortens allmoge, men också i en beklaglig likgiltighet för en förbättrad folkupplysning.

Vilken stor okunnighet man träffar bland denna allmoge visar, bland mycket annat, följande: Som bekant har emigrationslusten här även gripit befolkningen ganska allmänt och då duglighet för grövre kroppsarbete och ihärdighet däri visst inte saknas hos Lappfjärdsbon, har många bland de tidigare härifrån till Amerika utvandrade männen gjort sig goda förtjänster och nu uppmanat sina hemmavarande hustrur och barn att flytta över till det avlägsna främmande landet, där de hoppas att kunna erbjuda dem ett sorgfriare liv än i Finland.

Häromdagen kom nu en man till församlingens pastor med anhållan att han skulle i skriftskolan inta en 13-årig flicka. Hon skulle nämligen resa över till Amerika och därtill var hon färdig genast efter konfirmationen. Pastorn ansåg henne inte mogen för skriftskolan, men sade, att om hon inte kunde stanna hemma tills hon uppnått behörig ålder och vunnit nödig underbyggnad i kristendomskunskap, kunde ju hennes konfirmation försiggå i Amerika. Vid dessa ord blev mannen stående med öppen mun och uppspärrade ögon och frågade hur sådant kunde ske i ett hedniskt land såsom Amerika, där det väl inte finns andra kristna än de några fattiga arbetare som dit utflyttat från Lappfjärd och andra socknar i Finland!

Vid slutet av sistlidet år befann sig, enligt de uppgifter här kunnat erhållas 257 Lappfjärdsbor i Amerika, bland dem 213 män och 43 kvinnor. Huru många i år emigrerat kan inte ännu med säkerhet uppges, men nog är de ganska många. Orsakerna till utvandringen härifrån skall jag kanske en annan gång kunna lämna några upplysningar om.

Wasa Tidning 23.6.1882:

Frost. En tillfällig korrespondent stadd på resa söderut, skriver till oss den 21 dennes: Natten mellan söndagen och måndagen i denna vecka frös potatisstjälkarna på flera ställen inom Närpes socken, så att de nu är alldeles svarta. Även i Lappfjärd har frosten samma natt skadat potäterna, kanske dock mindre.

Wasa Tidning 25.7.1882:

Lappfjärd den 21 juli. Befolkningen i de till detta pastorat hörande församlingarna utgör enligt 1880 års decennii tabeller:

-i Kristinestads församling: 2,431 svenska och 289 finska

-Kristinestads landsförsamling, alltså Tjöck: 1,392 svenska och 64 finska

-Lappfjärds moderkyrkoförsamling: 5,047 svenska och 468 finska.

Summa 8,870 svenska och 821 finska, således tillsammans 9,691 personer. Tio år förut eller år 1870 uppgick hela den sammanlagda folkmängden i dessa tre kommuner till 8,599 personer, således en tillväxt under det senaste decenniet av 1,092 personer. Stadens folkmängd har ökats endast med 190, landsförsamlingen därstädes med 176 och moderkyrkoförsamlingen med 726.

Smittkoppsepidemien har ännu inte helt och hållet upphört här. Sedan nyåret har i församlingarna avlidit 126 barn. Även några äldre personer har varit angripna, av vilka likväl ingen dött.

Rågskörden i höst ger här på orten inte några särdeles stora förhoppningar om sig. En stor del rågåkrar — kanske större delen — bär nära på lika mycket tåtel som halm, vartill orsaken anses vara, att sådden i höstas skedde vid synnerligen regnig väderlek. Axen är i allmänhet små. Om två veckor härefter anser man sig kunna få börja skära, nämligen om värmen fortfar.

Tidningen ”Helsingfors” 12.10.1882:

I Lappfjärd hörde jag en liten historia – jag menar inte en dikt, utan en verklig, sann historia, som säkert skall intressera Eder.

– Ni har ju hört talas om Äbb-mor, gumman med de smidiga fingrarna, som gnuggar och gör helbrägda många, många, men just inte förstår att ta betalt. Fattig har hon varit och fattig är hon ännu med sina 75 år, men hon har, nu ändå sin stuga och sitt lilla bohag. I våras gick hon i borgen för sin måg och dotter, som reste till Amerika, och för ett par veckor sedan var betalningsterminen inne, men inga penningar hade kommit från mågen. Gumman såg ingen annan utväg än att hon skulle vara tvungen att sälja sin stuga och allt annat som hon hade, ty var skulle hon annars få ihop 300 mk, så stor var summan. Då kom en dag till henne en karl från Siikais — ja, jag kan inte alldeles säkert säga om han var från Siikais, men finne var han. Nå, det var nu en ung karl, vars ena arm hade varit krokig, så att han varit alldeles oduglig till arbete. Äbb-mor hade i våras gnuggat armen rak, och karlen besökte henne nu för att be henne ännu en gång gnida den. Medan gumman gnuggade, berättade hon sin nöd, såsom hon väl har berättat den för många andra.

Karlen funderade och så sade han: Ja, men inte kan jag se er, som är så gammal, bli utan tak över huvudet, jag tror jag betalar skulden, och så for han sin väg. Gumman fäste sig inte vid vad han sade men några dagar efteråt kom han igen, gav gumman 300 mk och sade : Jag var en krympling och ni gjorde mig till människa igen. Nu kan jag arbeta och det är endast rätt att jag betalar er skuld.

Ja, se det var en pojke i banko det! var det inte? — Jag träffade Äbb-mor i staden samma dag, då gumman var inne och betalade skulden. Hon berättade då det, som jag nu meddelat er. Hon sade att hon av glädje inte kunde sova om nätterna.

Jag sade, då jag kom hem: ”Vacker är Äbb-mor alltid, men Ni skulle ha sett henne i dag, hon riktigt strålade!”

År 1883.

Vasa fick järnväg år 1883 och kunde direkt dra nytta av den, då transport med häst försvårades på grund av det milda vintervädret. Så här skrev Folkwännen 10.3.1883:

Vinterföret i Wasatrakten har under en flera dygn fortfarande blida med 3 till 4 graders värme i luften starkt medtagits och de stora transporter av tjära och plankor, som vid denna tid förväntats ned från upplandet med hästforor, dels till Kristinestad, dels till Wasa, skall nu sannolikt allt skickas till Wasa per järnväg. Redan under de föregående veckorna, då slädföret var ganska gott, har betydliga partier av skogsalster från orter, som förut haft sin avsättning på Kristinestad och Jakobstad, kommit ned till Wasa på järnvägen, och då vintern nu så ovanligt tidigt synes vara slut, skall tillförseln hit per järnväg otvivelaktigt bli särdeles livlig. Att sjöfartens öppnande i år även skall bli ovanligt tidig tyckes, att döma av väderleksförhållandena, nu vara givet. Ovanligt starka sydvästliga, västliga och nordvästliga vindar har upprivit isarna längs hela kusten utanför skären och i förening med blidan försvagat dem på de inre fjärdarna. Under nätterna mot den i och 3 dennes rasade en storm, som i våra orter sällan haft sin like i häftighet.

Folkwännen 18.4.1883, artikel skriven av J. J. Wadström:

Mången har även härifrån utvandrat till Amerika, och så sker det troligen fortfarande. För ungefär 15 år sedan reste en person härifrån, f.d. bonden Johan Henrik Johansson Båsk från Dagsmark till Amerika. Under de första åren av sin bortavaro skrev han till sin hemmavarande hustru. Men nu på en lång följd av år har han icke skrivit. Ej heller har man genom någon annan fått höra om han var levande eller död. Man har till följd därav antagit att han hade dött uti det främmande landet. Icke litet överraskad blev hans hustru häromdagen, då hon erhöll ett brev från sin ännu levande man. Hans brev var dagtecknat den 17 februari detta år. Vad han under denna långa tid sysslat med, nämner han ganska litet. Dock säger han att han varit till Alaska och därifrån återvänt sistlidne höst till Washington (läs: Våsjingten), där han då var sysselsatt med något arbete uti skogen. Tiden när han ämnar komma hem nämner han helt flyktigt och menar att kanske efter 5 år skall han komma till fäderneslandet. Och hälsas han då välkommen av en mängd släktingar, men främst av hustru och en nu 14 årig dotter, som ej sett sin fader, ej heller fadern henne, ty hon föddes kort efter hans bortresa.

Folkwännen 10.5.1883, artikel skriven av J. J. Wadström:

Lantmannen står nu färdig att fatta tag uti jordbruksredskapen för att ånyo vid sommarens annalkande börja sitt förtröstansfulla arbete. Han arbetar flitigt från tidigt på morgonen till sent på aftonen i hopp om att nästa höst få göra en god och riklig skörd. Gud give att hans arbete måtte krönas med framgång! — Snön försvinner med största hast, utan att något regn har fallit. Ån har för en vecka sedan avkastat sitt istäcke så att de uti densamma befintliga såväl mjöl- som sågkvarn har börjat att röra på sig. Under vinterns lopp har en ansenlig massa stockar släpats till de härvarande sågkvarnarna och de kommer att sågas dels till plankor dels till bräder.

I sammanhang härmed vill jag även säga något angående mitt sista brev till Folkwännen. Emedan några har tagit till misstycke över det jag uti förra brevet nämnde en person vid namn, som en längre tid varit uti Amerika, så vill jag upplysa därom att jag nämnde förhållandet, varken för att berömma eller för att lasta, utan jag omnämnde saken i största korthet, emedan denna berättelse likasom mången annan visar hur personer, som tiotals år varit borta dock kunna befinna sig vid liv och hälsa, oaktat de av en eller annan anledning inte underrättar sina anhöriga därom. Med varje post anländer fortfarande brevhit ifrån Amerika. Somliga av de som har rest härifrån till Amerika och nu vistas där har skickat hem ansenliga summor. Dock kan ej nekas, att åtskilliga har skickat hem endast obetydligt eller alls intet.

De sista dagarna av april hade vi ett vackert väder, med en nästan sommarlik värme. I går var väderleken åter kylig och i dag är det ostlig storm med snöyra. Brist på foder åt boskapen förutspås nästan överallt.

Wasa Tidning 5.6.1883. Inskickat i 2 omgångar av en korrespondent:

Det var en tid då vår stad utmärkte sig genom en synnerlig företagsamhet i skeppsbyggeri och rederirörelse, och de fartyg, som den tiden uppfördes på vårt varv, var iintee några små Lübecks- eller Köpenhamnsfarare, utan de utgjordes av skepp, sådana som „”Imatra, Syskonen och Carolina”, mätande 500 till inemot 600 läster och uppgående i försäkringsvärde vart och ett till flere hundratusen finska mark. Ännu för 10 år sedan räknade Kristinestad 9 stora segelfartyg om tillsamman 3400 lästers drägtighet och i särskilda assuransbolag samma år försäkrade till ett värde av 1,200,000 mark. Men därefter avtog skeppsbyggeriet i Kristinestad, liksom i alla andra österbottniska städer, och under de senaste 8 åren har inte ett enda skepp här gått av stapeln, ja inte ens en liten skonert har här blivit bygd. Det var därför på sätt och vis ett litet evenemang för vår ort, då under sistlidne vecka åter ett fartyg utsköts från varvet. Det är visserligen endast en liten jakt, men kanske får man betrakta den såsom förebudet till en åter uppvaknande företagsamhet i denna affärsgren. Den erhöll namnet ”Karl”, tillhörande hr Blomqwist och lär vara avsedd för fraktfart mellan Räfsö och vår stad.

Jag ville i detta företag se ett gott förebud till skeppsbyggeriets återupplivande på vår ort, och kanske skall denna affärsgren i själva verket ännu ha en framtid även här, om det ock skulle dröja några år innan vårt skeppsvarv åter skall förete samma liv och rörelse som fordom, då Kristinestad var en av Österbottens förnämsta städer, vad skeppsrederi och handel vidkommer. Att vi i handelsrörelse inte längre kan jämföra oss med det så kraftigt uppblomstrande Nya Wasa är visserligen sant. Ni såg nyligen i Wasa Tidning att importen i Wasa under sistlidet är uppgått till ett värde av något över 7,900.000 mark. Här i Kristinestad, som fordom försåg både Wasa och Tammerfors med en betydlig del av deras behov av utländska varor, steg 1882 års hela import endast till 965,500 marks värde, således inte ens en åttonde del av vad Wasa under samma år importerade.

De viktigast importvarorna i Kristinestad denna tid var mjöl, socker, viner, kaffe, salt, järn och tobaksblad. På exportsidan var tjäran den största produkten, hela 18 000 tunnor. Följande stora exportvara var smör, plankor och sparrar, kalvskinn och sulläder.

Järnvägen och den nya kyrkan i staden.

Då järnvägsbyggnaden snart skall sätta alla Österbottens städer — med undantag av Kristinestad och Kaskö — i en oavbruten förbindelse med den övriga världen, har vi, som inte kommer i åtnjutande av sådana tidsenliga kommunikationer, knappast någon annan utsikt att i framtiden hålla oss uppe, än den som möjligen öppnar sig för oss i en återupplivad skeppsrederirörelse. Och att en sådan rörelse även ännu kan bli lönande råder det inget tvivel om.

Beträffande vår orts kommunala liv skall jag kanske en annan gång lämna några meddelanden. I dag vill jag endast tillägga några ord om våra kyrkliga förhållanden, eller rättare rörande vår tilltänkta nya kyrkobyggnad. Vi äger sedan flera år tillbaka en småningom samlad kyrkobyggnadsfond, som nu uppgår till en summa av omkring 70,000 Fmk. Med ränta på ränta stall den inom 8 – 10 år bli stor nog för att arbetet med kyrkans uppförande skall kunna börja. En ny kyrka är också någonting som vi i hög grad har behov av. Den gamla är av trä uppförd för nästan 200 år sedan i början av Karl XII:s regering och motsvarar för ingen del numera vår tids fordringar, inte ens vad utrymmet vidkommer. Den är gemensam för stadsförsamlingen och de byar av Lappfjärds socken, som i kyrkligt hänseende är förenade med staden. Vårt kyrkosamfund räknade redan år 1880 ett antal av 4146 medlemmar, och uppgår nu helt säkert till 4500. Församlingen borde väl då kunna anses talrik nog för att bilda ett eget pastorat, men så lär domkapitlet inte tycka. Kanske förändrar man åsikt i den vägen, då vi omsider får vår nya kyrka uppförd. Måtte den dagen snart stunda, ty den nuvarande ser i sanning i hög grad bristfällig ut. Någonting äger den dock som är av oförgängligt värde, nämligen sin stora och sköna altartavla, ett konstverk av okänd mästare, men onekligen en av de vackraste altartavlor man ser pryda en kyrka i Finland. Den skall säkert bli en värdig altarprydnad i vår nya kyrka. Vad som däremot inte skall få sin plats där, är vår nuvarande gällt skrikande orgel.

Folkwännen 8.8.1883:

Åter en orm i en människas inre. Senaste vecka dog i Lappfjärds socken torparen Isak Långås i följd därav att en orm krupit in i honom. Mannen hade en dag somnat utomhus, och då han vaknade, kände han i sin mage slingringar och olidliga plågor, varav genast slöt, att en Evas frestare tagit sin tillflykt till hans inre. Så var också fallet — enligt vad en gårdsbonde från Lappfjärd meddelat redaktionen — ty ormen fick man åter ut genom mannens mun, då han med huvudet nedåt placerades över ett fat ljum mjölk, på vilken ormen fått lust att smaka. Ormen dödades härpå, men även den befriade mannen dog samma dag.

En resenär som hade rest med den nya järnhästen till Wasa, reste sedan med båt från Wasa till Björneborg. De gjorde en avstickare in till Kristinestad och så här skrev resenären om sitt besök i staden, ur Folkwännen 10.9.1883:

Den 30 kl. 3 på morgonen lättades ankar utanför Kristinestad och maskinen sattes i gång. Solens första strålar hälsade oss tillika med de friska havsvindarna ett glatt god morgon. Efter 2 timmars färd var vi inne i Kristinestad där vi dröjde blott en timmes tid. Ja, om det också var för blott en halv timme, så måste jag ovillkorligen upp till staden för att se den egendomliga morgonartigheten, som jag redan i min barndom hörde i hemmet omtalas, den nämligen att man öppnade fönstret och stack ut handen för att med handslag hälsa sin kamrat på andra sidan gatan. Till all olycka kom jag dock så tidigt, att rullgardinerna var nedsläppta och de nådiga herrar och damer ännu låg och sov.

Endast några Närpesbönder stod på torget och uttalade sitt missnöje över ”Teisje härran, som int stiger opp naon gang om mönan. Sjenn ska vi sta å vänt åp dom. Teisje tjelgan som star ten har jo bare kaff, men nåuk gåtar vi hav oss vassin kopp. Gröbbona får sei ätt hästan. Arsto Petter, kom tan ska vi ga!”

Wasa Tidning 14.9.1883:

— Kristinestad den 9 september. Härvarande privata fruntimmersskolan började som vanligt sitt läsår den 1 dennes. Läroanstalten har nu ägt bestånd i 7 år d.v.s. från och med hösten 1876. Vid denna termins början inskrevs i skolan in 12 nya elever, därav 9 på första och 3 på andra klassen. Anmärkningsvärt är, att två av dessa nya elever är döttrar till en bonde i Sideby, och att de förut inhämtat något mera än de allra första elementarkunskaperna, bevisas därav, att de båda intogs på andra klassen. — Sådant hör till sällsyntheterna i vår tid och förtjänar att beaktas.

Såsom ett ganska intressant faktum med avseende på skolväsendet i denna stad, kan jag meddela, att med detta läsårs början härstädes öppnats en s. k. ”förberedande skola till fruntimmersskolan och realskolan.” Elevernas antal är 22, däribland 16 flickor och 6 gossar, fördelade på två klasser. I spetsen för den nya läroanstalten står föreståndarinnan vid privata fruntimmersskolan härstädes fröken Finström.

Bokhandeln härstädes har numera bytt ägare. Från denna månads ingång övertogs den samma nämligen av fru L. Sundman. Dessförinnan ägde en bokauktion härstädes rum och överhuvudtaget betalade sig de under klubban gående böckerna skäligen bra. Att resultatet av dylika auktioner ingalunda kan vara så synnerligen gynnsamt för förläggarna, är naturligt, men i övriga fall är dessa bokauktioner en inrättning, som har många fördelar med sig. Mången skulle t. ex. svårligen komma att köpa annan litteratur än religiösa skrifter, om han inte genom dessa auktioner blev i tillfälle att till ett jämförelsevis gott pris tillhandla sig historia och skönlitteratur.

Potatisskörden har i dessa trakter varit överhuvudtaget särdeles inbringande. Därför har priset på potatisen också nedsjunkit ganska betydligt. Ja, det har inträffat, att man på torget härstädes köpt potatis till ett pris af — 5 penni per kappe. Dessa potatisas var då visserligen små, men ingalunda dåliga. I allmänhet är potatisen av detta års skörd av utmärkt god kvalitet. Som någonting på en gång ovanligt och i synnerhet för herrar naturforskare intressant må omnämnas att från ett hemman i Lappfjärds by hämtats en potatis, vars vikt uppgick till inte mindre än två skålpund (ett skålpund motsvarar 425 g). Regn och blåst är numera våra dagliga gäster. Därför inflyttar också de flesta familjer från sina villor och allt begynner åter sin gilla gång.

År 1884.

Åbo Underrättelser 17.11.1884:

Strandat fartyg. Från Kristinestad skrives till oss: Enligt från Whitehaven hit ingånget telegram, har skonertskeppet ”Bröder”, kapten K. Kraepelien. den 8 dennes genom strandning i kanalen totalt förolyckats. Besättningen räddad. ”Bröder”, som var assurerat i Ålands andra assuransförening för 24.000 mark och hemmahörande i Lappfjärd, utgjorde ortens sista fartyg. Då såväl detta som Lappfjärdsbornas övriga fartyg, som till största delen sålts för mindre än halva inköpsprisen, gjort synnerligt dåliga affärer, torde förlusten på deras år 1870 vidtagna rederiaffär så uppskattas till minst ¼ miljon mark, men sannolikt vida därutöver. Därför har också mången förut välmående bonde fått gå från hus och hem, ja en och annan har, undan sina björnar, ilat till den nya världen — Amerika.

Wasa Tidning 21.11.1884:

Till brännvivsfrågan. Bönderna Matts Wilhelm Simons och Gustaf Olme m. fl. hade hos senaten anhållit om fastställelse av ett uppgjort förslag till bolagsordning för ”Tjöckfors bränneri aktie bolag”. Senaten har med anledning härav infordrat såväl ortens kronolänsmans som Lappfjärds sockneboars utlåtande i saken. Uti sitt svar säger lappfjärdsborna bland annat att ”Emedan dock dryckenskapslasten i betänklig grad tilltagit, särskildt inom Lappfjärds socken, som har tre brännvinsbrännerier på sex -åtta versts avstand från sitt centrum, alltså kyrkan, så att till sockenboarnas blygd måste erkännas, att superiet är allmänt inte blott ibland män och ynglingar, utan också ibland kvinnor och jungfrur, ja att inte ens barnen är främmande för denna last, och emedan detta måste medföra moralisk och ekonomisk ruin och lända till förbannelse för kommunen, familjen och den enskilde, så anhåller vi, att det onda måtte stävjas och undanröjas.” — Utlåtandet alltså avstyrkande. (Verst är en rysk längdenhet, motsvarande 1068 meter).

Wasa Tidning 28.11.1884:

Skjutshållningen inom Lappfjärds länsmansdistrikt. Sedan kronolänsmannen i Lappfjärd enligt föreskrift på offentlig auktion åt den minstfordrande utbjudit gästgiveri och hållskjutsningen inom Lappfjärds distrikt och kommunalstämman därstädes yttrat sig i anledning av anbuden, har guvernörsämbetet förordnat, att gästgiveri- och skjutshållningen under en tid av tre år framåt från och med år 1885 skall handhas av:

i Lappfjärd by vid norra gästgiveriet av bondeänkan Anna Kajsa Ahlkulla på Ahlkulla hemman, ersättning 590 mk. Vid södra gästgiveriet av bonden Johan Oskar Ahlrot, ersättning 345 mk. Vid gästgiveriet i Mörtmark by av bonden Michel Henriksson Norrback på Norrback hemman, ersättning 350 mk. Vid gästgiveriet i Dagsmark by av bonden Erik Johansson Lång på Lång hemman, ersättning 425 mk. (Erik Johansson Lång f.1836, d.1902 ,var far till ”Kårk-Erk-Jåhan Lång. Erik bodde någonstans på Brobackan och efter hans död fick änkan ”Kårk-Lena” hemmanet flyttat upp till Palon i samband med storskiftet) Vid gästgiveriet i Ömossa by av bonden Josef Henrik Skogman på Skogman hemman, ersättning 270 mk, samt vid gästgiveriet i Sideby av nämndemannen Josef Henrik Hanses på Hanses hemman, ersättning 200 mk.

År 1885.

Finlands Allmänna Tidning 5.5.1885:

En storartad gåva kom nyligen Lappfjärds moderkyrka till del, då förre nämndemannen Johan Henrik Björmans från Lappfjärd dit donerade 30,000 mk. Enligt donators bestämmande skall de årliga räntemedlen förnämligast användas till kyrkans underhåll samt förgyllning och annan prydnad, men även till dess belysning samt kyrkovärdens och orgeltramparens avlöningar.

Wasa Tidning 26.6.1885:

Militieboställena. Till arrendator på Lappfjärd— Öist löjtnantsboställe i Lapp fjärd socken har senaten antagit bonden Johan Isak Danielsson Smeds, från Malaks socken, på femtio års tid, räknat från midfastan 1886, emot det av honom vid auktion den 29 sistlidne april på guvernörsämbetet härstädes gjorda anbud av 21 tunnor spannmål uti arrende.

Björneborgs Tidning 31.10.1885:

En skara värnpliktiga, inkallade till tjänstgöring till gardet och bataljonen avreste härifrån i onsdags med ångbåten Ilma. Bland dem märktes ett halvt dussin ynglingar från Lappfjärd, som emot vanligheten denna gång inkallats till tjänstgöring i Åbo. Lappfjärdspojkarna förvånade sig visserligen över att resan denna gång ej fått gälla Wasa, men tröstade sig med den ganska naturliga tröstegrunden att ”di vist måst behöfwa folk i Åbo”. För övrigt var de avresande vid gott humör, hos en del, såsom vanligt, tillkommit på artificiell väg. Då ångbåten avgick, utbrast en av Lappfjärds gubbarna, som hade följt sin son till Björneborg, rörd av dubbel anledning i högljudd gråt. Han hade redan skickat dit två söner och nu skulle den tredje gå, fastän han skulle ha behövt honom hemma. Därpå klev han upp i sin skramlande kärra och började i regn och på djupa vägar sin återfärd — ända till Lappfjärd.

År 1886.

Wasa Tidning 31.1.1886:

Ett förslag om utvidgning av landsväg har till guvernören i länet insänts av kronolänsmannen i Lappfjärd hr D. Strang. Hr kronolänsmannen föreslår att den allmänna landsvägen som från Kristinestad genom Lappfjärd leder till Östermark och som för närvarande endast är 5 – 6 alnar bred skulle utvidgas till 10 alns bredd. Förslaget motiveras därmed att vägen i fråga är mycket livligt trafikerad. (med Östermark avses Teuva. 1 aln är ca 60 cm).

Wasa Tidning 9.3.1886, artikel skriven av signaturen …o:

En kommun, som i många avseenden är att beklaga, är Lappfjärd, och detta på grund av två olika omständigheter.

Den ena är det samfälligheten övergångna storskiftet, som efter långa trakasserier avslutats sedan det slukat hundratals tusen mark. Den andra orsaken till det dåliga ekonomiska tillståndet ligger i den mani att bygga fartyg som under 1870-talet gjorde sig gällande hos snart sagt varenda person inom denna socken. Då fartygsbolagen bildas sålunda, att några individer med mycket liten, oftast ingen kännedom alls om bolagsaffärer, knappt läskunniga, ännu mindre skriv- och räknekunniga, slår sina kloka huvuden tillhopa och underskriver ett så kallat bolagskontrakt, kan var och en förstå hurudan ställningen inom ett sådant bolag skall bli.

Den av bolagsmannen, som behjälpligast, i sitt eget tycke förträffligt, kan rita sitt namn och några siffror, väljs till huvudman, en bok papper och en flaska bläck inköps och så är bolaget färdigt. Nu utlyses ett möte, som får namn av bolagsstämma, där man besluter att, så som det heter ”upplåna pänningar öfwer hela laget” till bestridande av utgifterna för den planerade fartygsbyggnaden. Skuldsedlar eller såsom dessa papper med stor förkärlek kallas, ”förskrifningar” utfärdas till höger och vänste. Än tecknar den ene, än den andre, sig såsom gäldenär och de övriga bolagsmännen, mången gång icke alla, såsom löftesmän. Penningar erhålls, märkvärdigt nog, virke och annat byggnadsmaterial uppköpas. Kredit öppnas dessutom hos någon köpman i Kristinestad, sålunda hade en handlande i staden att av ett bolag fordra något över 31 000 mark för varor, som var sålda på skuld.

Så en vacker dag går fartyget av stapeln och seglar ut på fraktresor under befäl af någoå ”åländing”, som redan under byggnadstiden blivit största delägaren i bolaget genom inköp av någon åttondedel eller sextondedel i fartyget. Bokföringen har under allt detta varit som den kunnat, skuldsedlarna förfaller till betalning, de omsätts genom nya. Under de goda tiderna kunde ett och annat av de åtta till nio bolag, som funnits och delvis ännu finns inom Lappfjärd, att förtjäna något, men för de flesta har det gått baklänges. Ett par av huvudredarena har skuddat stoftet av sina fötter och söker nu sin lycka i det land, som så välvilligt öppnat sina portar för de stora affärsmännen från huvudstaden. Många av bolagsmännen har gjort konkurs, många har utvandrat och de övriga i bolaget kvarstående har sålunda fått en ställning, som ej är den lyckligaste. En och annan av dem kunde vid bolagets bildande äga någon liten förmögenhet, men denna har under årens lopp slukats av deras fartygsaffärer. Den ena rättegången har följt på den andra. För redlighet kända hemmanägare har försökt genom skenköp göra sig av med sin egendom för att sålunda rädda något undan den allmänna förstörelsen och något slut tyckes inte finnas på alla dessa trakasserier.

Säkert är att sedan år 1878, då delägarna uti ett fartygsbolag instämde sin huvudredare, som under flera år inte avgett någon redovisning för sin befattning angående hans förpliktande därtill, åtminstone femtio (50) särskilda sjörättsmål behandlats vid häradsrätten i Lappfjärd och måhända samma antal utmätningar verkställts, dels på grund av häradsrättens, dels enligt guvernörens utslag, och flera är att vänta. Denna huvudredare gjorde sedan konkurs med omkring 10 000 mark i skuld och begav sig sedan till Amerika.

Wasa Tidning 22.10.1886, artikel skriven av J. J. Wadström:

Från våra svenska kustbygder.

Höstvädret. Efter att hittills ha haft en regnfri höst, som förorsakat problem för de vattendrivna kvarnar som finns här, så har väderleken de senaste dagarna ändrat sig. Nu och då kommer regn, som förvandlar det hittills utomordentliga väglaget till vanlig höstsmörja.

Nykterhetssaken eller rättare sagt dryckenskapssaken tarvar också här sitt kapitel. Det är vida bekant att lappfjärdsbon är en ivrig bacchusdyrkare. Det är inte ovanligt att finna män och kvinnor, unga som gamla överlastade med starka drycker, i synnerhet vid högtider, bröllop eller andra tillställningar. Föga anses dryckesskapen som någon vanhedrande, utan betraktas som en nödvändighet. För inte så länge sedan var man i tillfälle att se också skriftskolungdomar på raglande ben. När skall et dylikt elände ta slut?

Den 12 dennes avled i Dagsmark by av denna församling en allmänt aktad allmogeman, sytningsmannen Johan Henrik Båsk. Redan i barndomen hade han förvärvat en god handstil, som den tiden var något ovanligt. Detta, i förening med en icke ringa juridisk skicklighet; gjorde att han vid mognare ålder allmänt anlitades i förekommande skrivgöromål, såsom att uppgöra hemmanshandlingar, kontrakt, bouppteckningar, arvsskiften m.m. Själv hemmansägare, var han en ivrig kommunalman, som sällan saknades där församlingens angelägenheter dryftades och följde städse med stort intresse livets viktiga frågor. Allt som oftast valdes Båsk att vara församlingens förtroendeman. Under en lång följd av år var han medlem i kyrkorådet och ordförande i styrelsen för fattigvården, där han visade sitt nit för de nödlidande, i det han ingalunda förbisåg församlingens bästa. När kommunalförvaltningen på landet infördes, var det tämligen självfallet att Båsk var den mest lämpade att intaga plats i dess styrelse, såsom ordförande. Allt fullgjorde han med den största samvetsgrannhet. Den språksamme mannen skall helt säkert hos mången länge leva i kär hågkomst. Hans sjuttioåriga levnadsbana är nu fullbordad. Frid öfver hans minne!

Folkskolan. I församlingen finns det tre högre folkskolor, nämligen i Dagsmark Härkmeri och i Lappfjärd kyrkoby och i dessa går det tillsammans omkring 90 elever. Lördagen den 16 och måndagen den 18 oktober hade skolorna besök av länets inspektor Forsman.

Wasa Tidning 5.11.1886, artikel skriven av signaturen ”Jo, Ja”, alltså folkskolläraren J. J. Wadström:

Väderleken. Ett sällsynt vackert höstväder har vi fortfarande, och mycket sparsamt med regn. De två senaste veckorna har inte alls medfört regn. Brunnarna är torra på åtskilliga ställen, så att man redan nödgats börja med den tråkiga vattenkörningen, åtminstone till större hushåll.

Penningbrist klagas det på helt allmänt. Spannmål säljs till lågt pris och det har föga avsättning. I sanning ganska svårt för arbetsgivaren att reda sig under nuvarande förhållanden, då arbetaren fortfarande fordrar samma avlöning, som då spannmål kunde söljas till dett betydligt högre pris. Med skäl kan man säga, att arbetaren däremot nu har ett rikt år.

Dödsfall. Åter har en aktad medlem av denna församling ingått i dödens lugn. Häradsnämdemannen Erik Klemets avled den 28 oktober 1886, efter fyra dagars sjukdom, i en ålder av inemot 69 år. Son till en torpare, som ingalunda var i betryggade omständigheter, hade Klemets inte att vänta någon förmögenhet från hemmet. Kommen till mannaåldern tjänade han som dräng i många år. Men oaktat de knappa lönerna sparade han småningom i hop en mindre summa. Sedan köpte han ett hemman, trots att den förvärvade summan inte ens närmelsevis motsvarade den dyra hemmanslösen. Men genom flit, ihärdighet och nödig omtanke, betalade han snart sina skulder, och var nu vid sin timade död i besittning av en inte ringa förmögenhet. Varm vän av folkskolesaken, var Erik Klemets den som mest bidrog till, att det byalag som han tillhörde, även fick egen folkskola, trots att distriktet var jämförelsevis litet. Aldrig tvekade han att kämpa för ett mål, som han, enligt sin övertygelse, fann vara gott och rättvist. Med särskilt intresse följde Erik den i vårt land pågående nykterhetsrörelsen och gladde sig åt dess framgång.

Frågan om nämdemännens avlöning förekom jämte andra ärenden vid kommunalstämman senaste vecka. Tingslaget omfattar som bekant Lappfjärd, Sideby, Storå och Bötom socknar. Någon föreslog, att 75 mk borde vara en tillräcklig avlöning, men höjdes den av billiga skäl till 100 mark för året. Detta är ju i själva verket en ringa avlöning, då man betänker, att de lagtima härads vinter- och höstetingen, förutom urtima ting, tillsammans kräver en tid av omkring tre månader. Nämdemännens antal bestämdes till åtta, från att ursprungligen ha varit tolv.

Vasabladet 11.12.1886:

Vinterliggande fartyg här i Kristinestad är fregatterna Syskonen och Suomi samt skonertskeppen Ida och Tyttö, varav det sistnämnda anlände hit för en vecka sedan i storm och mörker från Valencia. Fregatten Syskonen, tillhörigt firman Sim. And. Wendelins konkursmassa, är ett av nordens största och stoltaste skepp. Detsamma utbjudes nu till salu för en bråkdel av sitt värde, en följd av de tryckta förhållandena. För närvarande pågår här stor auktion på firman Wendelins varulager m. m. Köplystna finnas ända till trängsel från när och fjärran och prisen lär vara ganska förmånliga för konkursmassan.

Vädret har en längre tid varit det olidligaste, hamnen är fortfarande öppen och en och annan skärgårdsfiskarebåt synes än och då kämpa sig fram emot vind och grådaskiga vågor. Ej heller ser det ut som om slädföre vore att påräkna till julen, oaktat en och annan släde envisas att låta släpa sig fram på bara marken, troligen såsom fingervisning åt Calle Winter att vinterns tid är inne.

År 1887.

Wasa Tidning 29.3.1887:

Kronouppbörden i Lappfjärd har, skriver vår korrespondent, verkställts under sistlidna vecka, därvid de betalningsskyldiga nästan mangrant lär ha erlagt dem påförda utskylder, något som i dessa penningfattiga tider länder dem till berömmelse.

I Lappfjärds moderkyrka anställdes i dag efter avslutad gudstjänst, kyrkoherdeval, därvid kapellanen i Nystad Josef Salem L a u r e l l erhöll röster för 1,908 mk 7 pi, kapellanen i Åbo domkyrkoförsamling vicepastorn Hilarius Albin Ferdinand M i k a n d e r för 111 mk 50 pi och kyrkoherden i Siikais Karl Johan Engelbrecht B l o m b e r g för 23 mk 35 pi. Valförrättare var kyrkoherden i Närpes Gustaf Dahlberg.

Enahanda val i de till Lappfjärds pastorat hörande Kristinestads stads- och landsförsamlingar kommer att försiggå den 3 instundande april.

Wasa Tidning 10.6.1887, artikel skriven av Ja,Jo, som torde vara folkskolläraren J. J. Wadström.

En härlig väderlek har varit rådande de senaste veckorna, nästan utan undantag. Växtligheten går framåt med raska steg, så att rågen redan i slutet av maj på några ställen gick i ax. Dock skulle nu en regnskur vara mycket välgörande. I dag visade termometern + 24C.

Emigrationen från denna ort tycks snarare tillta än avta, trots att inga lysande utsikter har hörts från Amerika. Med varje ångbåt avreser flera tiotal personer, till det förlovade „”dollarnas land”. De flesta bortresande är i värnpliktsåldern. Jordbrukaren klagar över den höga daglönen, som är en naturlig följd av den tilltagande utvandringen.

Folkskolan har även här sin historia. När folkskolefrågan först kom till tals härstädes, menade man att en folkskola borde vara tillräcklig för hela kommunen, och man beslöt även inrätta en sådan. Denna borde naturligtvis få plats så centralt som möjligt, varför den lämpligast kunde uppföras i Lappfjärds kyrkoby. Men snart insåg man, att endast en folkskola skulle vara alldeles otillräcklig, och för utbyarna till föga nytta.

På kommunalstämman den 28 maj 1877 anhöll Dagsmark byamän, på grundade skäl, om tillåtelse att skilja sig från den gemensamma skolan och inrätta en egen folkskola. Deras anhållan bifölls, med villkor att de ville frångå sina anspråk på ersättning för det timmer m. m., som blivit uppköpt för den gemensamma skolbyggnaden i Lappfjärd. Exemplet följdes omedelbart av Härkmeri byamän. I anledning härav beslöts på samma kommunalstämma, att indela kommunen i fyra skoldistrikt, för inrättande av fasta folkskolor: Dagsmark, Härkmeri, Lappfjärd och Mörtmark. Resultatet härav blev att folkskolan i Dagsmark öppnades hösten 1878. Följande år öppnades folkskolorna i Lappfjärd och Härkmeri. Men till denna dag finnes inte någon folkskola i Mörtmark, oaktat nämnda skoldistrikt årligen erhållit fjärdedelen av brännvinsmedlen, för inrättande av en folkskola. Dock skall länets folkskoleinspektör numera vidtagit åtgärder för att få en folkskola till stånd i Mörtmark så snart som möjligt.

Årsexamen med eleverna vid folkskolorna härstädes anställes i Härkmeri folkskola den 14 maj. Skolan har under vårterminen varit besökt av 22 elever. I Dagsmark hölls examen den 17 maj med 44 elever och i Lappfjärd den 21 maj med 42 elever. Vid årsexamen i Lappfjärd överlämnades av eleverna till skolans lärare, herr Nessler, ett par vackra ljusstakar av nysilver, vars värde uppgick till 12 mark.

Ett giv akt, för de värnpliktiga. Bland fjolårets värnepliktiga ynglingar från denna kommun befann sig även en, likasom många andra i Amerika. Men sinnad att mot hösten sagda år återvände till hemlandet, ansökte han om befrielse från värnpliktens fullgörande vid aktiv trupp, på grund därav, att han redan före tio års ålder blivit upptagen som fosterson i en familj, som saknade egna barn. Han infann sig därför vid uppbådet genom ombud. Men nu förklarades det, att hans ansökan om befrielse inte kunde bifallas, emedan läkarutlåtandet visade, att sökanden inte var fullkomligt frisk, och därför i sådant fall borde han personligen infinna sig till uppbådstället. Någon tid efteråt vände sig den värnepliktiges anhöriga till vederbörande myndighet, för att ytterligare rådfråga sig i ärendet, och erhöll därvid det uttalandet att ifrågavarande värnepliktige på grund av företett läkarebevis befriats från krigstjänst. Gott! — Innevarande år vände man sig till samma myndighet för att erhålla intyg över, att den värnepliktige verkligen var befriad från krigstjänst. Emellertid förklarades det nu, att ett dylikt intyg inte kunde erhållas, emedan den värmpliktige vid det tillfälle när han var uppbåd underkastad inte var fullkomligt frisk, och därför personligen borde ha infunnit sig till uppbådsstället. Dessutom hade läkarbeviset ha inlämnats till uppbådsnämnden först vid uppbådstillfället, då det lagenligt bort medfölja ansökningen, d. v. s. före den 15 januari. — Den ifrågavarande värnpliktige väntas just i dessa dagar till hemmet, och förmodligen i god tro, att vara befriad från värnplikten, men kommer nu att stånda laga ansvar.

Wasa Tidning 16.8.1887, artikel av signaturen ”Jo, Ja” alltså J.J Wadström:

En tryckande sommarhetta har varit rådande de senaste veckorna. Växtligheten lider svårt av den starka torkan. I går föll äntligen ett välgörande regn, som i dag fortsatte. Frosten har även här skadat potatisblasten flera gånger. I dag visar termometern 13 grader C.

Höbärgningen är nu slutförd och skördearbetet har börjat. Höavkastningen är betydligt sämre än i fjol, till följd av brist på regn. Inom kommunen finns dock en väldig äng, som endast i motsatt fall lämnar dålig avkastning, nämligen Dagsmark Storsjö träsk. För åtskilliga tiotal år sedan började man uttorka nämnda träsk och arbetet hade en föga anad framgång, så att hela den fordom stora vattenspegeln nu förvandlats till en utomordentligt god äng. Varje höst tillsättes dammluckan, så att hela ängen om vintern är under vatten. På försommaren öppnas dammluckan, och vattnet strömmar ut. Genom en dylik anordning fordrar ängen varken odling, dikning eller gödsling, utan bibehåller sin fulla bördighet genom vattnet, som tillför växterna rikliga näringsämnen, utom det att ängen aldrig kan skadas av torka eller frost.

Ifråga varande äng, som är omkring fyra verst lång och inemot två verst bred (verst är en rysk längdenhet, motsvarande 1 066 meter), delas uti åttio (80) lotter. Varje lott lämnar årligen i medeltal sextio skrindar hö, d. v. s. hela ängen ger fyratusen åttahundra (4.800) skrindar hö årligen. Härav erhålles föda för 480 kor, om man beräknar tio skrindar hö för varje ko.

I affärsväg betalas för varje lott för närvarande i medeltal med 1 800 mark, därav följer, att hela ängen motsvarar den enorma summan etthundra fyratiofyra tusen (144.000) mark.

Kräftor fångas till många tusental i den genom socknen flytande Lappfjärds ån. Dagligen ser man kräftfångare i skaror vandra längs åstränderna. I sanning ingalunda någat latmansarbeteför också här gäller det att vara ihärdig. Att springa av och an för att vittja de utsatta spetten ar oskiljaktligt förenat med denna näring. — Menar någon att det är fattigt att tala om kräftor, så får jag för dessa nämna, att här idkas även pärlfiske.

En ny folkskola öppnas i höst i Mörtmark by, enligt ett på distriktsstämman fattat beslut, i fall lärare till dess kan erhållas. Detta tack vare våra skolvänners osparda möda och särskilt vår för skolundervisningen så nitälskande kronolänsman herr D. Strang. Skolan blir tvåspråkigt svensk-finsk.

På kommunalstämman senaste vecka utsågs kronolänsman Strang, att på kommunens vägnar att göra anhållan hos poststyrelsen om inrättandet av en postexpedition i Mörtmark.

Folkwännen 31.8.1887:

En korrespondent från Vörå skrev i Folkwännen om projektet med att fälla Kaurjärvi träsk i Vörå. Skribenten är orolig för att de nya åkrarna skulle vara mera frostömma än vanligt och därför kräva mera gödsel. Han gjorde också en jämförelse med ett motsvarande projekt i Dagsmark:

För mer än 30 år sedan fällde man i Dagsmark by i Lappfjärd ett lika stort träsk, som blev en vacker äng. Men från den tiden, påstår allmogen i byn, blev de åkrar som är belägna nära denna äng, ömtåligare för köld och kräver nu mera gödsel än tidigare. Dock är dessa åkrar små i jämförelse med åkerfälten runt Kaurjärvi sjö, så att Dagsmarks träskängar med de hundradetals häckar hö, som där årligen inbärgas, ändock är till stor nytta för byn, fast dess åkrar nu ger sämre skördar säd än förr.

Wasa Tidning 11.11.1887, notiserna skrivna av signaturen ”Osmo”:

Ny folkskola. Den i Mörtmark by inrättade högre folkskolan, gemensam för gossar och flickor, började sin verksamhet den 31 oktober i år med en enkel högtidlighet. Denna folkskola, den fjärde i Lappfjärds kommun, besökes för närvarande av 25 elever. Till t. f. lärare vid skolan har antagits hr P. I. W. Blomqvist från Kerimäki. Då det i Mörtmark by finnas endast 53 hemmansrökar, så länder det byamännen till all heder att skolan kommit till stånd, i synnerhet då man tänker sig att i den nära belägna Bötom socken och i Kristinestads landsförsamling, alltså Tjöck ännu inte finns en tillstymmelse till folkskolor, trots att befolkningen i Bötom torde uppgå till omkring 3,000 personer och i Kristinestads landsförsamling till närmare 2,000. Om vi inte misstar oss, har den nuvarande kyrkoherden i Bötom hr A. H. Salminen, som lär vara en varm vän av folkbildningen, gjort försök att förmå sina församlingsbor att inrätta folkskola därstädes, men hans förslag har strandat på ett starkt motstånd. Bötom (Karijoki) och Peräseinäjoki torde numera vara de enda finska kommuner i södra Österbotten, som saknar folkskolor. I stället finnes i Kristinestads landsförsamling sedan mera än tio år tillbaka ett — brännvinsbränneri.

Gästgiveri- och skjutshållningen i Lappfjärd och Sideby kommuner utbjöds på entreprenad den 15 och 17 oktober. För sysslandet fordrade i Lappfjärd by bonden Henrik Bergkulla 740 mk, i Mörtmark by lanthandlanden Frans Åback 99 mk, bonden Robert Mattila 88 mk och landbonden Mickel Norrback 80 mk. Men sedan bondeänkan Anna Kajsa Ahlkulla, som för närvarande omhänderhar gästgiveriet och skjutshållningen i Lappfjärd by, på kommunalstämman den 1 dennes förklarat sig villig att fortsättningsvis ombesörja sysslandet emot 500 marks årlig ersättning, nedsatte Bergkulla sina anspråk till 450 mk. I Ömossa by av Sideby kommun åtog sig den nuvarande gästgivaren därstädes Josef Henrik Skogman gästgiveri och skjutshållningen utan annan ersättning än den fastställda skjutslegan om 16 penni för versten (verst är ett gammalt rysk mått, ungefär 1070 meter) samt förband sig att för denna skjutslega fortskaffa resande till obegränsat antal.

Lagtima hösttinget med Lappfjärd, Sideby, Storå och Bötom socknars tingslag började den 2 november. De inskrivna målen, till antalet 212 är utdelade att till behandling förekomma till och med 12 december men antagligt är att tinget kommer att räcka några dagar längre.

Folkwännen 6.12.1887, skriven av signaturen ”W”.

Sedan jag senast skrev i Folkwännen har jag nu befunnit mig i Österbottens sydligaste stad. Denna stad, grundlagd år 1649 under drottning Kristinas regering, ligger på en i havet utskjutande landtunga uti Lappfjärd socken. På västra sidan om denna udde befinner sig öppna havet och på den östra en havsvik, där stadens hamn är belägen. I forna tider hade de största fartygen gått upp ända till stadens torg. Numera ankrar skepp ett stycke därifrån.

Ofta har vådeldar rasat över staden, men aldrig har de helt och hållet lyckats förstöra alla dess hus och gårdar. För 27 år sedan förstördes här på en gång 13 gårdar av elden. I fjol blev även två byggnader lågornas rov och några månader senare mellan jul och nyår delade en enskild gård samma öde. l år har här blott ett färgeri nedbrunnit. Staden som är uppförd efter gammalmodig byggnadsstil, har trånga gator. Därför har det vid eldsvådor varit så, att branden snart kunnat utbreda sig från hus till hus.

Sjöns närhet kan man till stor del anse ha medverkat därtill att man vid eldsvådorna lyckats bli herre över elden.

Efter att vi har skildrat vådeldar, skall vi också omtala sådana på landsbygden. För en vecka sedan brann ett kärrlider ner hos gamle nämndemannen i Tjöckby, 1 ½ mils avstånd från staden. Klockan 11 på kvällen hade man med pärteld besökt kärrlidret och man tror allmänt att några gnistor från pärtan fallit ner på golvet, där det brukar ligga halmstrån i större eller mindre mängder. Halmen hade säkert sedan fattat eld och förorsakat branden. Den svenska allmogen i våra trakter, går sällan med pärtbloss nuförtiden, varken i stall, foderlada eller fähus utan man använder en lykta. Hur vanlig pärtblossen är i Tjöck vet vi inte, men tydligen används dessa ännu.

En större eldsvåda inträffade i Skaftung by i Sideby, den sydligaste orten i Österbotten, vid pass tre svenska mil söder om Kristinestad. i Bondeänkan Grannas gård hade man bakat hela dagen och man förmodar att bakugnen på grund av den starka eldningen hade tagit skada, så att elden därav fått fart i väggen eller i taket. I går klockan 5 på morgonen syntes ända hit till staden en stor rodnad på himmelen i söder, så att man kunde anta att en stor eldsvåda var rådande i Skaftung eller i den 3 mil härifrån belägna Sideby kyrkoby. Grannas gård var 15-20 år gammal och den var byggd i en vinkel. I nordvästra flygeln fanns en större sal eller stuga, det vanliga boningsrummet med 2 ändkamrar. Sydöstra flygeln innehöll också några rum och bland den brygg- och bagarstugan och det var i denna del som elden kommit lös. Trots att vi inte med säkerhet veto om gårdens bohag och kläder kunde räddas undan elden, så tror vi nog att åtminstone en del av det som fanns i den andra flygeln blev räddat, eftersom den vinkeln också hade en egen ingång. Vi vet inte heller hur mycket gården var försäkrad till men det berättas dock att skadan inte kan täckas med vad man får i brandhjälp.

Hastigt dödsfall. Fredagen den 25 november firade man ett bröllop i Dagsmarksby i Lappfjärd socken. Samma dag reste en bonde från byn in till staden, dit han körde hö åt sin där bosatta broder, som för en tid tillbaka vistats 19 år i Nya Zeeland såsom fåraherde. När bonden om aftonen kom hem, infann sig en man ur byn hos honom och sade: ”Ska vi it ga å skåd åp bryllope?” „”Ja väit it, ja sa’ rei i måråst at jag å flekkor rei sku va heim, tärför to’ ja dom meme ti stadin.” Den andre tyckte: ”vist ska’et kom o’ si bruden.” De följdes nu åt till bröllopsgården, där blev be välfägnade med brännvin. Om morgonen fanns den berörda bonden ligga död i ”någon vrå” i bröllopsgården. Man tror, att han fallit som offer för alltför mycket tärande av brännvin.

Ett dylikt fall inträffade också för en månad sedan i Tjöck, där det finns två brännerier. Vid ett lysningskalas därstädes var en bleckslagare gesäll från staden också inbjuden. Denne intog dock vid detta tillfälle så mycket brännvin, att han därav tros ha ljutit döden.

År 1888.

Wasa Tidning 8.1.1888, artikel av signaturen ”Jo, Ja”, alltså J. J. Wadström från Dagsmark:

Ett omslag i väderleken har nu igen inträtt. Nästan hela föregående vecka har visat prov på en fullkomlig vinter, så att termometern emellanåt visat över — 30 C. I går däremot visade termometern 0 C.

Följande folkmängds förändringar har under sistlidne år inträffat i kommunen. Födda mankön 86, kvinnkön 91, summa 171. Dessutom 2 mankön och 1 kvinnkön, som framfötts döda. Döda mankön 59, kvinnkön 47, summa 106. Flera födda än döde 27 mankön, 44 kvinnkön, summa 71. Upplösta äktenskap genom mannens död 20 och kvinnans död 10, summa 30. Till församlingen inflyttade mankön 21, kvinnkön 38, summa 59. Utflyttade mankön 20, kvinnkön 30, summa 50. De inflyttades antal överstiger utflyttades med totalt 9 personer. Härtill kommer antalet flere födda än döda: 27 mankön och 44 kvinkön, vilket betyder att församlingens folkmängd under året ökats med 28 mankön och 52 kvinnkön, summa 80 personer. Till äktenskapet sammanvigda är 38 par. Församlingens hela folkmängd utgör 5,717 personer.

Vid Dagsmark folkskola har en större tillbyggnad under senaste året blivit uppförd, avsedd att tjäna som slöjd- och gymnastiksal. Till en början var det ganska svårt, att kunna övertyga allmogen om nyttan och behovet av en dylik byggnad, men detta oaktat är den nu färdig till allas belåtenhet. Dagsmarkborna har därigenom visat ett värdigt exempel för socknens övriga skoldistrikt, som ännu — efter många fruktlösa försök — är i stor avsaknad av dylika rum vid sina folkskolor. Med tacksamhet må här också omnämnas, att ägaren av Storfors såg, herr handlanden. A. Dahl i Kristinestad, har även för den goda sakens skull, utan ringaste ersättning sågat ett större parti stockar för ifrågavarande byggnad.

Allmänt klagas det över den rådande penningbristen. Utvandrare gör den ännu mera kännbar. Om det hemsänds några hundratals mark från Amerika, så uppstår en fullkomlig kapplöpning, bland andra hugade lycksökare, om att få låna pengar för att resa till Amerika. Ganska obetydligt är, vad som hit hemsänts från ”Dollarnas land”, med några få undantag. Flera hemsänder inte ens sina respenningar, så att flera som har borgat för respenningar sedan har fått betala lånet, dessutom med flera års ränta. I övrigt är det ganska ovärdigt handlat av vårt lands söner, att, sedan de besvärat sig en lång väg, och under många mödor förtjänat sina penningar, sedan utan betänkande, offrar dem på rusdryckernas altare.

Julen har här firats fredligare än normalt och i viss mån kan vi tacka den stränga kölden för det, som även brännmärkte en och annan mera oförsiktig fylleribroder. Brännvin saknades inte, ty, att fira julen utan dylik vara, vore snart sagt lika svårt, som att begravas livslevande.

Önskningsmål. Av tidningarna framgår, att på vissa orter hållits föredrag i lantbruk. Det vore i sanning tacksamt om vederbörande även ville hedra Dagsmark med ett besök i samma syfte, varav allmogen kunde få åtskilliga, välbehövliga vinkar för ett rationellt jordbruk.

Ett gott, nytt år!

Wasa Tidning 6.4.1888, skriven av signaturen -mm-:

En botgörare synes församlingen ha erhållit i en från Sideby hemmavarande arbetare, som fått den fixa iden att varje söndag under gudstjänsten ställa sig knäbäjande mitt i kyrkans korsgång. Lugn, men med något skygg blick, står han där under hela gudstjänsten, utan att ömma ett knä, utan att visa något tecken till trötthet, till och med då det predikas två gånger på samma dag. Om han med sin botgöring söker avvända försynens vrede från egen eller andra personer är inte känt. Säkert är emellertid att han tilldrar sig uppmärksamhet och i alla fall verkar menligt för kyrkobesökaren.

Nykterheten synes inte vinna något allmänt erkännande här i Lappfjärd församling. Ofta hör man det skvallras att här och där bedrives en lönnkrog. En ort där denna föga hedersvärda födkrok tycks florera är församlingens Härkmeri by. För ett par veckcr sedan uppehöll sig i den byn två kvinnor från Tjöck, som i allsköns tysthet görsökte etablera ett utskänkningsställe där. Handeln syntes vara inkomstbringande, för det påstås att personer ända från Sastmola i hade vistats på samma ort. Ovannämda kvinnor lär vara instämda till vårtinget av ortens kronolänsman. Att ovanberörda missförhållande undergräver familjelivets lycka är en likaså känd som en sorglig följd.

Ungdomens goda seder förvildas varpå följande våldsbragd kan tjäna som belysning. Inhysesmanssonen Petter anfölls för inte så många dagar sedan under brännvinets inverkan av ett sådant bärsärkarraseri att han bland annat rev ned spisen i sin bostad och därigenom gjorde sig och den kvinna med vilken han ”lefver tillsammans med” husvilla. Dessutom slungade han in en sten genom fönstret till en annan stuga med den påföljd att stenen träffade en innanför boende flicka i huvudet så att hon avsvimmade. Huru sådana illdåd kan förövas opåtalade av en person som lär vara varken kyrko- eller mantalsskriven i denna kommun, inte konfirmerad och inte heller fullgjort sin värnplikt, trots att han är i den åldern, är svårt att fatta.

Wasa Tidning 6.5.1888, notiser skrivna av signaturen ”Jo, Ja”, alltså J. J. Wadström:

Under den långa våren, har foder- och penningebristen gjort förbund med varandra. De senaste dagarna av senaste vecka rasade härstädes en orkanlik snöyra. Senaste söndag följde de föregående dagarna troget i spåret, i det att snöyran kämpade med verkligt raseri och det, som vi hoppas, för sista gången på förra halvåret. I dag — „blomstermånades” första dag — har en förändring till ett bättre inträtt. Drivorna krymper ihop, bäckar och diken är fulla av vatten, och forsarna brusar väldigt.

Nu och då avreser härifrån några kraftiga arbetsförmågor till Amerika, oaktat inga synnerligen lockande underrättelser hörs därifrån. För en kort tid sedan anlände ett brev från en i Amerika vistande arbetare vari han i bevekande ordalag varnar de emigrationslystna att inte komma dit. På den ort, där brevskrivaren befann sig, hade alla arbeten ”stoppat” och i följd därav flera hundra arbetare ”kvittats”.

Mejeri-manin har även nått våra orter. Upptimringen av mejeribyggnaden pågår som bäst i kyrkobyn. Till den 1 nästkommande augusti hoppas man att mejeriet skall vara färdigt för sin mjölkförädlande verksamhet. Ett i Sideby tilltänkt mejeri lär inte bli verklighet, vilket även måste anses vara i allo välbetänkt, då orten äger ringa mjölktillgång.

Den av en annan korrespondent härifrån omnämnda botgöraren besöker fortfarande varje söndag vår kyrka. Mannen ifråga är en f. d. bondson från Sideby och heter Johan Kivistö. Orörlig, som en gipsbild, står han från gudstjänstens början till slut i knäböjande ställning i ”korset”. Att mångas, för att inte säga allas ögon lita till honom är ju självfallet. Det är endast att undra över att inte kyrkorådet funnit sig föranlåten att störa den botgörande satiren.

I dag den 2 maj visar termometern + 23 C. —Au revoir!

 

Wasa Tidning 27.7.1888, artikel av signaturen ”Jo, Ja”, alltså J. J. Wadström från Dagsmark:

Höbärgningen har börjats i våra trakter under gynnsam väderlek. Avkastningen är självfallet under medelmåttan. Trots att regn då och då kommit — i början av denna månad — lider växtligheten likväl fortfarande av en oerhörd torka. Dock hoppas mången med säkerhet att innevarande ”kvinnfolksvecka” skall bilda ett avbrott i detta onda.

Skogseld utbröt senaste onsdag i skogen mellan Lappfjärd och Tjöck byar, där åtskilliga kvadratverst härjades, ävensom ett parti färdighuggen ved förstördes. Antagligen är elden numera släkt.

En massör, uti ordets egentliga bemärkelse, äger församlingen uti Anna Kajsa Äbb, eller ”Äbb mor” kallad. Redan från unga år har hon ägnat sig åt sitt yrke (”gnidning” eller ”gnuggning”) och har även blivit träget anlitad av såväl höga som låga. Otaliga personer, som annars helt säkert livet igenom nödgats förbli krymplingar, har hon gjort helbrägda och därvid ofta visat prov på en förmåga, som snart sagt gränsat till det underbara. Därför har hon ofta blivit kallad till långt avlägsna bygder och hennes ryktbarhet är spridd t.o.m. utanför Finland. I yngre år blev hon erbjuden anställning på sjukhus i huvudstaden, men kunde av vissa bevekande skäl inte motta anbudet.

Trots sina snart fyllda sjuttioåtta år är A. K. Äbb dagligen överhopad av patienter från när och fjärran, och en sällspord energi utmärker henne fortfarande. Jag är övertygad om, att mången med ett inte ringa vemod motser den dag, då man ej längre kan vänta hjälp från A. K. Äbbs hjälpande hand. En ringa belöning åt henne — i form av en gratifikation — vore enligt min tanke, inte ur vägen och detta skulle vara så mycket mera önskvärt, som hon befinner sig i inte alltför mycket lockande ekonomiska omständigheter. Hennes dagars tal är visserligen snart räknade, men en ringa gärd av tacksamhet borde samhället visa den åldriga för hennes ädla livsgärning.

Norra Posten 28.7.1888:

En tredje begravningsplats har Lappfjärds kommun av kejserliga senaten erhållit tillstånd att anlägga på Ingves hemmans ägor i Lappfjärd kyrkoby. Nämnda församling har nämligen förut redan två ej allt för gamla begravningsplatser ”fullbesatta”.

Wasa Tidning 16.8.1888:

Begravninqsplatserna. Denna församling får i närmaste framtid inte mindre än tre begravningsplatser att underhålla. Då församlingens nya kyrka för omkring 35 år sedan blev färdig, nedrevs den gamla kyrkan med vederbörligt tillstånd, på det att dess tomt och den där omkring liggande gamla begravningsplatsen framdeles skulle kunna användas som sådan. Men snart befanns platsen olämplig, synnerligast därför att den om vårarna översvämmades av vatten, och anlades i anledning härav en ny begravningsplats vid kommunens nya kyrka. Denna har nu begagnats i åtskilliga år. Men genom den år 1879 utkomna kejserliga förordningen har församlingen nu nödgats anlägga en tredje begravningsplats, som kommer att bli ganska dyr, emedan den måste fyllas med jord till hela den djuplek liken skall jordas eller minst sex fot.

Prästerskapet och dess avlöning. För att uppgöra förslag till det yttrande, som församlingen åligger att avge över regleringskommittens förslag till reglering av prästerskapets inom Lappfjärds pastorats avlöning, utsågs av kyrkostämman den 24 april ett utskott, bestående av kronolänsmannen D. Strang med flera. Utskottet, som numera uppgjort ifrågavarande förslag, föreslår bland annat följande:

Först och främst anser vi att kapellanstjänsten efter nuvarande innehavares avgång, indras, men det åligger kyrkoherden att alltid hålla adjunkt ex officio, alldenstunf det med löneregleringen avsedda ändamålet lättare kan vinnas, om det finns endast en löntagare. Församlingen blir lika bra betjänad av en kyrkoherde med adjunkt, som av dubbla präster, i synnerhet om dessa båda är gamla och orkeslösa. I den tiden då Sideby, Storå och Bötom församlingar utgjorde kapell under Lappfjärd, kunde kapellanstjänsten i Lappfjärd måhända vara behövlig, men sedan dessa församlingar blivit särskilda pastorat, så kan det inte längre påstås att kapellanstjänsten i Lappfjärd är nödvändig. Vi kan därför inte underlåta att på det varmaste föreslå att kapellanstjänsten må indragas samt att regleringskommitten anmodas att uppgöra ett nytt förslag i ärendet för den händelse att tjänsten dras in. Såsom ytterligare skäl må påpekas att det i landet finns många församlingar, som betjänas endast av en präst, såsom i till exempel Östermark och Kurikka pastorat.

Regleringskommittén har beräknat priset för den prästerskapet utgående spannmålen till endast 13 mark för en tunna. Medelpriset för de 10 sista åren är enligt våra beräkningar 18 mark för varje tunna och därför bör 266 tunnor, 7 kappar beräknas till 4,792 mark. Årliga inkomsten från de 77 ½ hellotter i Dagsmark Storsjö uttorkade träsk, som för närvarande tillhör Lappfjärds församlingsbor, uppskattas till 3,875 skrindar med hö, och dessa kan föda minst 310 kor. Eftersom andelarna i detta träsk, till vars uttorkning fordrats ofantligt stora kostnader, självfallet inte underlyder några lägenheter och inte heller undergått skatteläggning. Dessa lotter har alltid betraktats som lösegendom, så vi anser att smörtiondet till prästerskapet för dessa 310 kor inte kan komma på fråga, utan tiondedelen skall erläggas endast för 1,350 kor.

Kvicktionde och påskpenningar har hittills erlagts med tillsammans 296 mark och något rimligt skäl finns inte att såsom kommittén förslagit, att för framtiden höja kvicktionden till 658 mark och påskpenningar till 786 mark.

Reparation av kyrkoherdebolet. Byggnaderna på Bäckelunds kyrkoherdebol undergår för närvarande en grundlig reparation, varvid sparas varken arbete eller kontanta utgifter. Ledningen av arbetet har överlämnats åt en kommitté med full handlingsfrihet. Dessa reparationer kommer att utföras med största omsorg och noggrannhet, för det utgör kommitténs ordförande agronomen Johan Starcke en säker borgen.

Wasa Tidning 21.9.1888:

Regn, regn och åter regn är det mest kännetecknande för senaste tidens väderlek. Skörden, som för övrigt blivit försenad i år, liksom även höbärgningen, är i det närmaste slutförd. Tröskningen pågår med ett, som det påstås, i avseende på kvalitet och kvantitet, medelgott resultat. Potatislanden som hittills varit så vackra till utseendet, antog genom frost under natten mot gårdagen ett höstlikt utseende.

För någon vecka sedan väcktes av agronomen J. S t a r c k e frågan om bildandet av en husbondeförening i Lappfjärd. Men på det för frågans behandling utsatta sammanträdet lyste alla med sin frånvaro. Vi hoppas dock, att frågan efter någon tid, då var och en ytterligare fått tänka på saken, ånyo med större framgång upptas till diskussion. Vi lever ju uti föreningarnas tidevarv och en sammanslutning mellan jordägarna vore verkligen av behovet påkallad. Den konservativa allmogemannen betraktar dock ännu allt nytt med oblida ögon.

Den så ofta nämnde botgöraren Johan Kivistö från Sideby har nu äntligen fått sig anvisad en plats i en kyrkbänk. Till en början ville han inte förstå den honom visade välviljan, och begav sig för den skull med hurtiga steg och vredgad min — bort från kyrkan. Numera förrättar han dock sin botgöring nedhukad i kyrkbänken.

Garvaren Stenman i Lappfjärd, som vid senaste vinterting dömdes till en längre tids fängelse för bedräglig konkurs, har enligt ett brev från honom, lyckligen anlänt till — Amerika. I brevet uttalar han en förhoppning att efter två år kunna komma hem för att gottgöra sina borgenärer.

Wasa Tidning 12.10.1888:

Kommunernas tjänstemän. Vid kommunalstämma som hölls i Lappfjärd den 24 september valdes till stämmans ordförande folkskolläraren J. J. Wadström från Dagsmark och till vice ordförande folkskolläraren I. Nessler. Till kommunalnämndens ordförande utsågs vid samma tillfälle kyrkovärden Karl Björses och till vice ordförande bonden Karl Erik Äbb.

Folkwännen 19.10.1888:

Nytt mejeri. Lappfjärds mejeriaktiebolags ångmejeri begynte senaste måndag sin verksamhet. Ritningen till detta mejeri är gjord av agronomen Johan Starcke, som också är bolagets disponent.

Wasa Tidning 16.11.1888:

En mild väderlek är fortfarande rådande och vi har redan länge förgäves väntat på slädföre. För omkring två veckor sedan isbelades dock ån, så att den nu dagligen korsas i alla riktningar av skridskogångare.

Den nya psalmboken kommer till allmänt begagnande härstädes från I:sta advent 1889.

Det nya ångmejeriet i Lappfjärd är nu i full verksamhet. Mjölktillgången ökas dagligen, och allmänheten börjar redan inse fördelarna av att leverera sin mjölk till mejeriet. Priset på mjölken varierar mycket i förhållande till fetthalten, som inte är av ringa vikt för såväl leverantörer, som mejeriägare, men, som det oaktat, hittills inte så noga iakttagits vid mejerihanteringen. För mjölk med 4 procents fetthalt betalas omkring 17 penni för kannan, med rätt för leverantörer att återfå skummjölken. Allmänheten önskar även gärna se fetthalten hos mjölken, för att efter behov kunna höja kreaturens utfordring. Här, liksom annorstädes, hyser man den omutliga misstanken, att vid mejeriet tillsätts några för hälsan skadliga tillsatser i mjölken — av vad namn vet de inte — , varför de högst ogärna förtär skummjölken.

Åldrig emigrant. En sextio år gammal torparhustru avreste för två veckor sedan till Amerika, där hennes man sedan många år är bosatt.

År 1889.

Wasa Tidning 13.1.1889:

— Uppbrunnet brännvinsbränneri. Den 8 januari uppbrann totalt Tjöckfors benämnda brännvinsbränneri, beläget i Lappfjärd sockens Tjöck by och tillhörigt Tjöckfors bränneribolag. Nederlagsmagasinen, varuti fanns förvarade 17,170 kannor brännvin, samt övriga uthus ävensom boningsbyggnaden blev räddade. Det nedbrunna bränneriet var försäkrat mot brandskada uti ett svenskt brandförsäkringsbolag för 65,000 mark. Vid anställd förberedande polisundersökning har framgått att elden blivit anlagd.

Folkwännen 13.4.1889:

Från Skaftung brukade man sedan färdas högre upp till ett ställe vid Lappfjärds å, för att fånga lax. Sedan bosatte sig också några av ankomna främlingarna och kallade byn för Laxmark, ett namn som sedan byttes till Dagsmark, för att det vanligtvis gick åt en hel dag för en resan mellan Skaftung och Dagsmark.

Enligt folkberättelsen är sålunda Skaftung den första ocg Dagsmark den andra byn i Lappfjärds socken. Sideby blev år 1785 avsöndrat från Lappfjärds socken såsom kapellförsamling och år 1860 eget tredje klassens pastorat.

Att Dagsmark är äldre än till exempel Bötom kan man bland annat se av att Dagsmark har sina ägor ända inåt gårdarna i Bötom, en knapp fjärdingsväg från kyrkan. I Skaftung byggdes ortens första kyrka, som det fortfarande syns spår och hörnstenar av, nära torpare Bergs ladugård. Ännu omkring år 1600 fanns det en kyrka i Skaftung, då en egen kyrka uppfördes i Lappfjärd kyrkoby. Då Sideby för 100 år sedan blev kapell och egen församling, kom Skaftung att höra dit. År 1594 blev Lappfjärds socken skild från Närpes, som orten förr lytt under som kapell. För tre år sedan var Sideby kyrka jämnt 100 år gammal. Dess klockstapel är yngre och den är 25 famnar hög. Den tjänar även som bål för sjöfarande. Kommunen får årligen en summa om 200 mark för att hålla klockstapeln i sådant skick att den kan tjäna som fyrbåk för de sjöfarande. Emellertid har man för avsikt att nära Sidebyudden, på en holme uppföra en ny båk. Varför man hade valt denna båkplats, är svårt att förstå, då så många andra holmar ligger längre utåt havet och därför vore mera lämliga för uppförande av en fyrbåk, som under natten skall tjäna de seglande till vägledning.

Folkwännen 13.4.1889:

Vi nämnde redan i vårt förra brev några ord om forntida förhållanden i Dagsmark. För att lite belysa saken, skall vi ännu skriva några rader om detta. Dagsmark är enligt folkberättelsen den äldsta byn i Lappfjärds socken, sedan Skaftung och Sideby jämte några andra byar numera bilat ett eget pastorat. De första bebyggarna inom Lappfjärd och Sideby kommuner sägs ha funnits i Skaftung by. De kom över havet från Sverige och slog ned sina bopålar i Skaftung och de levde av fiske och åkerbruk. Från Skaftung begav de sig för att fånga lax i åns forsar. Man kallade då denna ort för Laxmark, ett namn som sedan byttes till Dagsmark.

Den första åbon som här nedsatte sig på den så kallade ”Tomten” vid norra sidan av ån, där Klemetsgårdarna nu ligger. Förutom laxfisket började han även idka åkerbruk och boskapsskötsel. Vattnet i ån var den tiden ovanligt högt. En vår var det ovanligt stort flöde, att vattnet bortförde Klemets fähus, som var uppfört på åstranden. Korna som var fastklavade vid väggen, följde med fähuset och de omkom alla i ån. Denna olycka skedde nattetid men den drabbade bonden förlorade inte modet, utan lyckades genom hårt arbete och flit skaffa sig andra kor i stället. Till Skaftung hade han 3 mils väg. Han kände endast denna bys bönder, som inte heller var alltför många.

En dag när mannen arbetade med sina fiskeredskap komen spån flytande ner längs forsen. Han sade då till sin hustru: ”he val no trangt här, för vi har it langt ett grannan”. Hustrun tyckte väl, att detta var illa men emedan de en gång nedslagit sina bopålar, så kunde de inte flytta. Hon sade då åt mannen: no måtar tu ga o si, hur langt he je ti närmast grannin.”

Gubben fyllde då sin matsäck med mat och begav sig iväg för att uppsöka grannen. Andra dagen återkom han hem och sade åt hustrun, att närmaste grannen bodde vid Mannila i Bötor, alltså Bötom, en svensk mil från Dagsmark. Omkring 12 år senare började kyrkobyn i Lappfjärd bebyggas.

Jätterösen förekommer också på Dagsmark bys mark och åtskilliga redskap från stenåldertiden har man också funnit här. Man ser av detta att folk bott här långt före kristendomens införande i landet. År 1880 byggde kvarnägaren Josef Gustafsson Lillkull en kvarn vid ån. Vi grävning i åbacken påträffade han en kvarnsten, omkring 5 fot ner i marken. Stenen var inte större än en såbotten och omkring 3 – 4 tum tjock. Den är gjord av vanlig gråsten.

En avgudabild eller troligaren en helgonbild av trä fanns här i byn för långa tider tillbaka. Eftersom han var tillverkad av tall, så kallades han vanligen för ”tallfan” av efterkommande släkten, som hade en annan religion. Samma bild var i de sista tiderna uppställd vid en vägg i en gammal lada på ”Tomten” eller ”Storåkrin”, där den första nybyggaren bosatte sig. Var den förr hade stått vet ingen längre. Med reformationens inträde försvann bilddyrkan och helgonbilder avskaffades inte endast ur kyrkor utan också från boningshus, där de kunde finnas. Bilderna blev nu hånade och föraktade. På samma sätt gick det för med den ovannämnda bilden här. För att inte ”tallfan” skulle vara i vägen, ställde man honom vid väggen i en gammal lada tillsammans med annat skräp. Där fanns han en lång tid tills han förstördes av tidens allt förtärande tand.

Folkwännen 15.4.1889:

På södra sidan av Lappfjärds å var förr en stor mosse, som kallades ”Bymossa”. Denna sträckte sig från den så kallade Storåsen till Kvarnå. I början av 1800-talet var denna mosse ännu inte odlad utan var ovanligt sank, så att nötboskapen hade svårt att där söka sig föda. Ofta inträffades det att kor sjönk ner i dyn, därifrån de endast med stor möda kunde dras upp. Hela mossens storlek utgör inemot 247 tunnland. För 40 år sedan var 42 tunnland och 8 kappland upparbetade till åker. För närvarande finns i ouppodlat tillstånd härav inte mer än en fjärdedel, som genom idogt arbete också i en snar framtid kommer att bli förvandlad till kyttland. Efter det dessa odlingar påbörjades har nattfrost här inträffat mer sällan än förr.

Men nu ville också för några årtionden sedan alla hemmansägare i byn, var och en efter sitt mantal, ha del i denna mosse, som ligger inom Lillkulls, Klemets och Båsks skogsskiften. Dessa gårdar hade också för det mesta börjat att dika och upparbeta denna mosse. En långvarig process uppstod nu mellan bönderna i byn om äganderätten till mossen, men de nämnda hemmansägarna vann sin sak enligt 1793 års fastställda storskifte i Dagsmark by samt jämlikt kungliga förordningen om skogarna i riket av den 1 augusti 1805. Den förordningen stadgar att envar med fullt ägande och dispositionsrätt måtte nyttja sin enskilda och lagligen avvittrade skog och mark, samt därå göra alla de uppodlingar som markens beskaffenhet och jordmån medger.

Dagsmark bys mark utgör 4 1/12 mantal med 71 hemmansrökar och lika många torpare, backstuguhjon och annat löst folk. Genom arbete och flit skördar man här dock så mycket säd, att den förslår för byns stora folkmängd.

En duglig folkskola har man också i byn, som redan varit i gång mer än 10 år. För närvarande är där 36 elever inskrivna, Några terminer har elevantalet uppgått ända till 70. För tre veckor sedan besökte inspektorn, magister Forsman skolan. En av eleverna fick vid slutet av förra terminen 10 mark i belöning för skicklighet i slöjd. Vid denna termins slut kommer han att få en lika stor summa. Dessa pengar kommer från den så kallade Furuhjelmska fonden.

Tre andra högre folkskolor har vi förutom Dagsmark, uti vår kommun, en i kyrkbyn, en i Härkmeri och en tredje i Mörtmark. I Mörtmark by finns det 45 bönder, och av dessa är 16 svenska.

Folkwännen 13.12.1889:

Skogsavverkningen tycks nu förekomma överallt skrives till Folkwänen från Lappfjärd, även här i Dagsmark har man i vinter fällt mycket stock, som vid en härvarande vattensåg förvandlas till plankor och bräder. En bonde i Risby håller nu på att därstädes uppföra en ångsåg. För att få skog har han köpt fyra hemman i Sideby kommun. Få se, hur det med tiden skall bli med klimatet, när skogen allt mer nedhugges på den stora ås, som går genom denna ort. Vi förmodar att det blir torrare, varigenom såväl åker som äng kommer att fordra dubbelt mera gödsel än förr, om de skall ge någon avkastning.

— Mekaniska anlag. Från Lappfjärd skrives till Folkwännen bl. a. följande: En omkring 18 år gammal gosse, son till smeden Axel Back eller Frönäs, har gjort en besynnerlig hästskosöm. Till formen liknar den en vanlig välgjord skosöm, men nästan hela sidan av spiken har ett litet lock. När detta borttages, ser man en urholkning uti vilken finnas fyra små, små hästskor, 24 stycken söm, samt hammare och hovtång. När locket åter påläggs, tror man sig se en vanlig hästskosöm.

Folkwännen 13.12.1889:

Det är inte mycket som vi denna gång har att skriva från Dagsmark, som enligt folksägnen är den första byn i Lappfjärd. Stor och folkrik är den och på vissa ställen ganska tätt bebodd, och den har sina ägor gränsande både till Bötom och Storå. Men är Dagsmark stort, så är nog Lappfjärds kyrkoby desto större. I kyrkobyn finns det 2000 invånare. Under storskiftet som på pågår som bäst, har många bönder flyttat ut och bosatt sig utom byn. Detta förefaller först att vara ganska dyrt men med tiden har de stor nytta därav. Att vara bosatt i en trång bygd för många olägenheter med sig.

Under den långvariga och vackra väderleken har allmogen här och i Närpes mer än vanligt denna årstid varit sysselsatt med jordbruksgöromål. Bland annat arbete har man även med vändplog brutit upp en hel hop gamla lindor för nästa års havrejobb. Havren har detta år i våra nejder haft bra åtgång. Från Närpes har stor mängd havre blivit överförd från Kaskö till Sverige med ortens ångbåt.

Från Kristinestad har också många skeppslaster med havre utskeppats till England. Den 15 november låg en svensk och en norsk båt i stadens hamn, som både lastade havre för England. Samtidigt var skepp från Helsingfors, ett annat från Raumo och ett tredje från Frankrike. Det första av dessa tre skulle med trävirke, var destinerat till Trapani på Sicilien och det andra till Cartagena i Spanien. Det franska skeppet hade intagit tjärlast och avseglade den 14 november till Frankrike. Den franska kaptenen hade också i fjol varit till Kristinestad för att hämta tjära. På resan hit i höstas var han utsatt för starka stormar och motvind, som betydligt skadade riggen och seglen på hans fartyg.

Medan de flesta av våra skandinaviska och tyska sjökaptener mer eller mindre behärskar det engelska språket, så inträffas det ganska ofta, att de franska sjöfarande endast kan tala sin korrekta, korta och välljudande franska. Om man inte begriper vad en fransman säger, så äger han en god förmåga att göra sig förstådd med yttre åtbörder och rörelser med kroppen och lemmarna. Både franska och engelska är världsspråk men engelskan talas dock över en mycket större del av jorden än franskan, som mera är de storas, förnämes och de högt uppsattas språk.

Sjöfolk i våra sjöstäder har från forna tider mer eller mindre rådbråkat engelska men inom loppet av ett par årtionden, sedan våra allmogemän börjat resa till Amerika, så finner man här och där i våra svenska kustorter män, som till stor del förstår och också på något vis kan tala det praktiska engelska språket.

Vad våra skolförhållanden beträffar, är våra högre folkskolor mera besökta nu än i fjol. Uti folkskolan i Dagsmark, en av landets dugligaste folkskolor, är för denna termin inte mindre än 53 elever inskrivna. Skolan i kyrkbyn åter har ett mindre antal elever, för de uppgår endast till 42. Ännu mindre är antalet i Härkmeri högre folkskola, vars lärare för närvarande ligger sjuk och tjänsten sköts av en vikarie. Folkskolan i Mörtmark är finsk, trots att en tredjedel av byns befolkning är svensk. Den svenska befolkningen i Mörtmark äger inte ens en småbarnsskola för sina barn.

I Påskmark och Tjöck byar, som hör till Kristinestads landsförsamling, håller några fruntimmer från staden söndagsskola, varje söndags eftermiddag. Tack vare dessa fruntimmers nit och osparda möda för en nyttig sak. Varje söndag, oberoende av väder, så får lärarinnorna, som under vardagarna har andra arbeten, resa den långa vägen till dessa Tjöck byar, för att meddela barnen undervisning i läsning, skrivning och sång. Söndagsskolan i Påskmark besöks vanligen av 50 barn. I Tjöck, som ligger närmare staden, hålls två söndagsskolor och elevantalet i dessa uppgår till över 100. Stadens söndagsskolor besöks av 200 barn.

Folkwännen 14.12.1889:

Stölder. Under de senaste veckorna har stölder här och där begåtts i våra byar. Natten mot den 22 november bortstals en sele från stallsväggen hos bonden Karl Ålgars i Lappfjärd kyrkoby. Någon vecka därefter var tjuvar en natt i Uttermossa by, där de i en gård tänkte stjäla en häst och en kärra. Av bullret i stallet vaknade mågen i gården och gick ut för att se vad som åstadkom bullret. Tjuvarna tog till flykten och for sin väg. Hästen hade de redan påselad och fört ut ur stallet och också kärran var framdragen. Om mågen hade dröjt ännu några minuter så hade tjuvarna hunnit köra bort med hästen.

Här i Dagsmark bortstals för någon månad sedan i en bod, eller från ett ”häbber” åtskilliga klädesplagg och lite sängkläder. För några år tillbaka skedde även stöld från samma häbber.

Natten mot den 28 november for tjuvarna iväg med ett får ur fårhuset på Idbäck eller Jossandt hemman i Lappfjärd, som vanligen kallas ”tingsguålin”, för att Lappfjärds häradsting hållits där under flera årtionden. Mot byggnadens gavelvägg hade tjuvarna redan upprest en stege för att på denna klättra upp till fönstret och därigenom komma in på vinden, då någon dräng eller piga vaknade av bullret skyndade upp på vinden för att se, om där fanns några tjuvar. Dessa, 3 karlar och 2 kvinnor, hastade så fort som möjligt sin väg bort från stället. När man om morgonen kom in i fårhuset för att ge mat åt dem, så var ett av dem borta. Man vet ännu inte om detta tjuvband består av finnar eller tattare, dock hoppas vi att man ännu skall komma tjuvarna på spåren.

Vägbyggnad. Mer än ett år har Bötom och Storå kommuner varit skilda från Lappfjärds tingslag och utgör nu ett eget tingslag för sig själva. Men med denna delning av tingslaget var ännu inte dessa kommuner fullkomligt skilda från Lappfjärd. De hade ännu till en del vägunderhålls skyldighet i Lappfjärd. Genom Lappfjärd löper inte mindre än tre landsvägar, allmänna Strandvägen och vägarna till Bötom och Storå. På dessa två vägar har och Bötom- och Storåborna haft väglotter. Gott har det också varit att de har deltagit i underhållet av våra soknevägar, ty alla somrar kör de och andra finnar hela tiden lass med plankor, bräder och tjära ner till staden och genom denna trafik blir vägarna gropiga och dåliga.

Enligt den nya förordningen bör varje kommun själv underhålla sina vägar. Lappfjärds kommun har skogsmark och även ängar inåt Bötom by, således är lägenhetsinnehavarna från Lappfjärd tvungna att hålla i skick Bötom vägen på en sträcka av över 7 kilometer längre än förut. Samma sak gäller också för Storåvägen. Lappfjärdsbönder har också där nu sin andel att underhålla, som är 7 kilometer längre än förr. De här vägarna har bönderna från några byar i Storå grusat och hållit i skick. Guvernörens utslag i saken har utfallit till dessa kommuners fördel. Lappfjärdsborna kommer att anföra underdånigt besvär över guvernörens utslag.

Väderleken är allt fortfarande vild och vacker. Den 27 och 28 november föll här ett ymnigt regn, så att gårdar och vägar blev blöta och gyttjiga. Men inom ett par dagar blev klimatet kallare och is började småningom lägga sig såväl på bäckar som på ån. Dock har vi ännu ingen vinter och ingen snö har ännu fallit. Under flera dagar i november hade vi åtskilliga värmegrader.