På Gymnasiet.

Artikel infört i Finsk Tidskrift i juli 1912, som var skriven av Carl Gustaf Estlander.

Äfven räknetimmarna voro nöjsamma, då de styfvaste räknarna spredo sig omkring och utförde sina räkningar antingen på de svartmålade borden med gula bårder, eller på svarta taflans baksida eller hvar det för resten fanns en svart fläck. Trohjärtadt gick konrektorn omkring med facitboken och mönstrade resultaten af deras flit.

Ännu själfsvåldigare tillgick det under botaniktimmarna. Forsman hade utgifvit en liten handledning till kännedom af Linnéska systemet, ur hvilken vi fingo läxorna, med tillsägelse att medtaga växter till analysering. I regeln gingo då alla nässlorna kring skolbyggnaden åt under dessa timmar, och från stadens gårdar samlades sorgfälligt tistlar, smörblommor, ranunkler, helst långskaftade släkten, till väldiga högar på de två lediga borden. Medan konrektorn med de mest förfarna naturalisterna verifierade dagens läxa och därutöfver gjorde många finurliga iakttagelser på de föreliggande blomstren, voro de klenare sysselsatta med att hopknyta långa guirlander, som med knappnålar fästades vid konrektorns rock, så att när han promenerade mellan borden han följdes af ett praktfullt blomstersläp, och därpå af ett tåg af glada gossar. En gång blef detta upptåg så bullersamt, att Lönnmark, då för tiden lärare i tredje klassen, kom upp för att varsko konrektor om hvad gossarne gjorde på hans rygg. Men det borde Lönnmark icke hafva gjort: konrektor vände sig emot honom och sporde hvad kollegan hade att göra i konrektors klass, han hade nog i sin egen klass händerna fulla o. s. v. Detta tyckte vi var väl mött och ett af de många drag, som gjorde att vi, all vår obarmhertighet till trots, buro i grunden en varm medkänsla för den hjälplöse lärarn.

Därför, när en morgon efter bönen konrektor satt i sin stol djupt bedröfvad och, i stället för att börja förhöret, berättade att hans klocka blifvit honom frånstulen under natten, grepos vi af lifligaste medkänsla. Vi sporde om det var ett dyrbart ur. »Ack, sade han med tårfylld röst, ett så stort ur med silfverboett och ett pitschaft, som hängde vid ett sidenband.» När den bedröfliga lektionen var till ända, stannade vi rektorister och konrektorister kvar och beslöto att göra ett sammanskott, som uppgick till 12 rbl. silfver, hvarefter vi köpte hos urmakaren hans största silfverrofva och förde den till vår konrektor. Han blef öfverraskad och rörd mer än jag kan säga, och efter denna vänskapsbetygelse vill jag minnas att vi höllo oss hyggliga en tid bortåt, men så begynte naturligtvis upptågen igen. Jag kunde om dem berätta ännu otroligare saker än de ofvannämnda, som dock torde vara nog att visa huru långt själfsvåldet kunde gå i den gamla skolan. Det var som om hon skulle tagit skadan igen för all den tukt och Herrans förmaning, i hvilken hon hållits af Ebeling.

Emellertid var det hög tid att ordning åter infördes och själfsvåldet stäfjades. Naturligtvis var det lika klent med läsningen, som med undervisningen. En del sörjde skäligen för sina läxor, men jag befarar att flertalet redde sig med »luntning». För min del begagnade jag tiden att läsa Beckers världshistoria och en hel hop romaner, Coopers »Lotsen» och »Den sista mohikanen», Marryats »Jakob Ärlig», hvilka jag så ofta hört Holsti och Schroderus tala om, Moriers »Ayesha eller den sköna flickan i Kars»,»De gamle Egyptiernas hemligheter» och annat, som allt fanns i gymnasisternas bibliotek, hvilket sköttes af min bror och förvarades i en tom dragsoffa undan Odenvalls, gymnasiets imperatoriska rektors ransakningar, och har jag således egentligen icke skäl att beklaga mig öfver tillståndet i Wasa skola under läseåret 1846 — 1847.

På bullret och själfsvåldet gjorde Stenbäck slut, då han kom dit som rektor 1847 på våren. Han hade en i många hänseenden ny syn på skolans uppgift både som uppfostrande och undervisande. Han ansåg som sin plikt att lära känna elevernas moraliska lefverne, och ganska snart hade han reda på en grupp, där det stod illa till på mer än ett sätt. Han bjöd dem till sig på thé, hans ord bröt deras sinnen, och fastän de till en början refvo sönder de skrifter han gaf dem, slutade han med att spränga gruppen och räddade sålunda väl icke alla, men drog ut därifrån så många, att infektionshärden förstördes.

Äfven andra bjödos på thésoaréer, där han uppläste stycken af Runeberg och Tegnér eller äfven egna, samt tog religiösa spörsmål till tals. Han manade oss att läsa Guds ord, och på hans anmaning framtog jag Bibeln, som vår far gett oss med och som jag nu en tid läste ganska ifrigt. Det var dock mera det historiska, de bibliska berättelserna, som intresserade mig, än några bekymmer om själens salighet, ehuru äfven dessa icke saknades helt och hållet.

Någon pietistisk propaganda kan jag icke säga att han skulle bedrifvit bland sina elever; jag minns icke att han skulle sökt skrämma oss med eviga straff eller utlagt för oss nådens ordning. Snarare var det då för finskan han gjorde propaganda genom att utlägga huru härligt det finska språket var och huru vi borde älska det som vårt rätta modersmål. Han läste för oss finska dikter och hans varma röst, som oaktadt en viss ihålighet, liksom om den komme från ett sjukt bröst, fängslade åhörarn, var aldrig varmare än då.

Näst finskan kom hebreiskan, såsom värd att läras och beundras, och först i tredje rummet grekiskan, egentligen bibelgrekiskan i Marci evangelium; för latinet minnes jag icke att han skulle uttalat några sympatier. Historien och matematiken jämte naturalhistorien sköttes af konrektor som förr, dock att undervisningens liflighet i någon mån dämpats och dess utbredning inskränkts. Det därförinnan lediga sydvästra kvarteret vid sidan af rektors- och konrektors klass var numera upptaget af den civila af delningen, som ändtligen inrättats där på grund af 1842 års skolordning. Jämte teckning inhämtade man här ryska och franska (i stället för grekiska, hebreiska) samt den högre latinkursen. För civilisternas räkning hade inrättats en s. k. cursorisk latinkurs, i hvilken vi dock alla deltogo. Det var i Caesars galliska krig vår latinska fritrafning försiggick, och så hände det sig, då vi kommo till det vanskliga ställe, där Caesar slår sin brygga öfver Rhen, att hvarken konrektor eller vi ville lyckas komma öfver floden. Den ene efter den andra föll in mellan vectigalibus och transversalibus och bland brobyggnadens ofantliga virkesförråd stod konrektor fullkomligt oförmögen att leda sina kohorter på rätt. Jag hade en gammal, i kalf skinn bunden, mycket lärd edition af Caesars commentarier med en ritning af den geniala brokonstruktionen, nvilken ritning någon föreslog att en i teckningskonsten förfaren civilist skulle utföra på svarta taflan. Konrektor var med om saken, och drifven af sin varma vetgirighet stod hela klassen med konrektor i spetsen omkring den tecknande artisten. Då ville det sig så, att Stenbäck, som emellanåt öfvervar konrektors lektioner, infann sig och såg klassen i detta ometodiska tillstånd. Han var mörk att skåda, men då han fått veta hvad uppståndelsen gällde, tycktes han småleende erkänna allvaret i våra studier och begaf sig till en annan klass.

Det kan förefalla orimligt, men af de två lärarna hade konrektor vår sympati i högre grad än rektor. Han var oss icke för djup, vi visste hvar vi hade honom och han hade inga favoriter. Det var annat med rektor, som föreföll oss nyckfull, obegriplig och ojämn. En söndagsmorgon då det var sprängkallt, var jag med i en deputation, som begärde lof från kyrkan. Jag hade onödigtvis på mig en skön fårskinnspäls, som var gifven att begagnas vid skjutsfärderna till och från hemmet. Rektor tyckte att med en sådan päls behöfde man icke frysa i kyrkan. Gustaf Törnudds redobogna invändning att vi alla inte kunde rymmas i min päls, retade honom och han gaf ett tvärt af slag. Själf höll han vanligen kyrkoförhöret, som skulle gå ut på att utreda huruvida gossarne följt med gudstjänsten, i synnerhet predikan; men som predikan vanligen enligt Stenbäcks sinne var under all kritik, lockades han till att släppa förhöret och själf utlägga texten.

Sista våren jag tillbragte i skolan inträffade en ledsam händelse, som satte hela vår skola i uppståndelse. Dagen före första maj tillkännagaf rektor att vi icke skulle hafva lof på den gamla kärvordna festdagen, utan först någon dag längre fram. Detta slog oss med häpnad och stack oss med förtrytelse. Vi lade råd och beslöto att vädja till skolans inspektor, kyrkoherden i Wasa och Mustasaari, förre universitetsprofessorn Benjamin Frosterus. En deputation — hvars taleman var min knäkamrat Gustaf Törnudd, enär skolans primus, Kahelin, sedermera lektor vid Jyväskylä lyceum, och secundus, Karl Johan Hellman, en försiktig läskarl, drogo sig undan och jag, som var den tredje i ordningen och således skulle stå i ”spetsen för deputationen, var alltför försagd — klagade öfver vår oförrätt och begärde inspektörs tillåtelse för oss att få vara borta från skolan. Något annat skäl för sitt påbud hade rektor icke anfört än att väderleken var kylig och dessutom att skolgossarna plägade första maj infinna sig å gymnasisternas festplats vid kapellbacken, dit familjer från staden voro inbjudna till lek och dans, och därvid blandade sig i lekarna och snålades vid trakteringen, hvilket han fann olämpligt. Inspektor emottog oss helt faderligt; han tyckte att vi hade rätten på vår sida; sedan urminnes tider var första maj en kyrkans och skolans högtidsdag; och så gaf han oss lof, utan att i sitt vänliga sinne betänka huruvida han var befogad därtill. Jubilerande drogo vi åstad, sedan vi på omvägar låtit rektor veta att vi icke skulle infinna oss i skolan. Vi tågade den friska vårmorgonen ut till Höstvesi, där den oförtrutne oppositionsmannen Erik Reeth gladeligen ställde till vårt förfogande alla förmåner hans hemman kunde bjuda: en skön bollplan, smör och bröd, ägg och mjölk. Revolten är ju alltid ett starkt vin, och jag minns ej någon första maj så lifvad som denna. Uppstudsigheten hade sträckt sig äfven till de andra klasserna, som den dagen kommo till skolan så decimerade, att de måste hemsändas. Huru rektor och inspektor jämnade ut saken inbördes vet jag icke; de kommo en dag tillsammans till skolan och afgåfvo några lämpliga förklaringar. Hufvudsaken var att deputationens taleman , som hotats med relegation, och de andre med nedsatt uppförande i afgångsbetyget, fingo förlåtelse med en allvarlig varning att icke framdeles gifva vika för tidens upprorsanda.

Under detta år, 1848, infördes den förändringen i skolans läroplan, att kursen i gymnasiet i stället för tvåårig, hvilket hade medfört öfver ansträngning, blef treårig. Tillsammans med den sexåriga elementarskolan, hvardera med bifurcation i en litterat och en civil afdelning, bildade det nu treåriga gymnasiet måhända den bästa läroplan vårt skolväseende haft; och den skulle väl heller icke frångåtts 1856, om ej den moderna språkundervisningen utfallit så dåligt, att den civila af delningen råkat i misskredit och smultit ihop. Men felet låg icke i läroplanen utan i de besynnerliga lärare, mest afskedade militärer, man haft att tillgå för undervisningen i ryskan och franskan.

Emellertid var det tillstadt för valedicenterne detta år att, med anslutning till den förra läroplanen, få läsa sig fram öfver en klass och genomgå gymnasiet på två år. Jag var en af de fyra, som gjorde språnget, ehuru det säkert skulle varit i många stycken bättre om jag ej gjort det. Fåfängan att bli student lika ung som min bror och våra lekkamrater Wasastjernorna, dref mig därtill, och något äfven den oaflåtliga, tvistfyllda och tröttsamma spänningen mellan rektor och elever i detta läroverk.

Tidens upprorsanda framkallade, såsom synes, något enstaka utbrott i själfva skolan; i gymnasiet var den förhärskande. Rektor Odenwall, en duktig och manlig styresman, var icke alltid så klok i sina försök att bekämpa den och gaf icke sällan genom småaktiga förbud elevernas motstånd karaktären af frihetssinne i kamp för lofliga rättigheter eller oskyldiga förströelser.

Liksom de andra infann äfven jag mig såsom välbeställd gymnasist hos svarfvaren och rådmannen Grönvall för att köpa mig en käpp af den häfdvunna formen, svartlackerad björk med bred och fast doppsko, som stöttes ljudeligt mot gatan för att härma Odenwall, hvilken gett tillkänna att han icke tyckte om att gymnasisterna gingo med käpp. Grönvall, en lång och spetsfundig herre, böjde sig ned och sade med smädligt grin att så små käppar hade han icke i förråd, men skulle göra en på beställning. Antingen det berodde på att käppen var så liten, eller att jag själf var det, — alltnog, den kom icke oftare i bruk än då något upptåg skulle försiggå i trupp.

Så snart snön gått något af Korsholms vallar, bar det af dit upp för att slå boll. Med några kringlor och styfvers-pepparkakor från fru Isberg i fickan kunde man tillbringa hela lofdagen där. Det var där man först fick känsla af att våren, den ljufliga våren, var i kommande. Såsom bollplan var vallen icke den bästa, källargroparna och stenfotsresterna efter förra landshöfdingresidenset gjorde förfång midt på planen, och öfver kanterna rullade bollen esomoftast långt ned för sluttningen. Någon gång flög den öfver gärdet till »landsherms trädgård», som omgaf norra foten af vallen och stängde den från Hof rättsallén, en köksträdgård, där jag någon gång som skolpojke under mörka kvällar varit med om att skörda morötter och rofvor. För »hörnboll» och »tre slag och ränna» fanns likväl plats nog uppe på platån, men vid de långa lyrorna i »Kungsboll» kunde bollen lätt trilla utför och tvinga »utklockaren» till en förtviflad kapplöpning.

Men äfven i ett annat hänseende var Korsholms vallar en kär plats för ungdomen. Där ljöd sången friare och friskare än annorstädes, och stadsboarna stego gärna upp för att höra på de nya sånger E. G. Gestrin hade inöfvat. Dessa gymnasisternas friluftskonserter misshagade Odenwall. Han tyckte i allmänhet icke om att gymnasisterna drogos in i sällskapslifvet; således en riktning, motsatt den som under Fabian Collans ledning gjorde sig gällande vid gymnasiet i Kuopio. Dessutom sjöngos där vådliga sånger, »Marseljäsen», »Som norrskensflamman högt i norden», »Dåne liksom åskan, bröder» och andra, som hemkomna studenter hade fört med sig. Dessa upprorsandans yttringar voro väl hufvudsakliga skälet hvarför rektor utfärdade sitt förbud för gymnasisterna att samlas till sångmöten på vallarna. Man trotsade förbudet och såg blott till att allmänheten fick så mycket som möjligt kännedom om tiden för sångmötena och kom talrikt tillstädes.

På sången liksom på bollspelen på Korsholmsvallarna gjordes i alla fall ett slut då man begynte att af plana toppen för att lägga grund för det nya landshöfdingeresidenset, som likväl aldrig blef byggdt. Alla dessa mina ungdomsminnen återvaknade till lifs, då jag år 1894, en sextio års man, hade att med ett tal inviga det kors, som af arkeologiska kommissionen restes där för att skydda det gamla fornminnet mot att förstöras genom grustäckt — en tillställning, som så när hade kostat mig och statsarkeologen ett åtal från ecklesiastikchefens sida, emedan, kommissionen icke hade att syssla med sådant. Men själfva vallen var då blott ett minne, så stympad och afplattad var den, att ingenting svarade till det jag kom ihåg.

Andra konflikter förekommo af ven: angående gymnasisternas boksamling, konventen, tidningen och andra saker, dem jag redan glömt. Endels, såsom vid striden om boksamlingen, hade Rektor fått sin vilja igenom: man erkände att där furmos dåliga böcker, som därför utlevererades och fingo lämna plats för några goda arbeten, bland hvilka jag särskildt minnes Catlins Nordamerikas indianer, som var märkvärdig att läsa till jämförelse med de föreställningar man fått ur Coopers romaner.

Ett mera personligt angrepp riktades mot Odenwall genom vårt beslut att göra af med hans »knoppar» eller latinska, för memorering hopskrifna ordlistor. Det beslöts att alla häftena skulle brännas upp, hvilket också skedde; men med den utgång, att nya häften växte upp innan kort som svampar. En af de flitige, som kunde dem till punkt och pricka, hade nedskrifvit dem, och som det dock slutligen befanns tref ligare att läsa dem, än att inför rektor stå till svars för attentatet, återgick läsningen i de gamla gängorna.

Dessa ständiga ansträngningar att draga handkafvel med vår rektor hade dock med sig någonting eggande och stärkande för karaktären, en viss oförskräckthet och bestämdhet i tänkesätt och handling. Odenwall var en uppriktig och bestämd personlighet, och under striden kunde kanske samma egenskaper i någon mån ha öfvergått på hans unga vederdelomän.

Emellertid var det med glädje jag gick den stunden till mötes, då jag med dimissionsbetyget på fickan var fri att företaga färden till Helsingfors. Vid den offentliga examen, då hela gymnasium doftade friskt af skurluft och björklöf, höll inspektor, som var farbror Carl i Wörå, ett af sina vackra, studerade tal om tidsandans oro och det kristliga sinnelagets fridfullhet. Därefter togo vi på valedicentkalaset i Runsor, med litet mat och mycket öl och vintoddy, farväl af kamraterna, bland dem några af mina gamla skolkamrater, som ännu hade ett år kvar i gymnasium, och så begynte vi, J. F. Forss och jag, i midten af juni 1850, med den oförskräckthet och det gröna oförstånd, som hör sexton års åldern till, den spännande, underbara, oförgätliga färden till studentexamen, nya rön och uppgifter till mötes.

Forss, som blifvit min sidokamrat i gymnasium, var kyrkoherdeson från Lappfjärds sydliga grannsocken, Sastmola, en anspråkslös, fridsam och foglig gosse, som sedan blef prest och kyrkoherde i sin hemsocken. Reskamraterna lämpade sig således på det bästa tillsammans. För sina Helsingforsresande söners räkning hade pappa låtit Blomberg beslå en lätt och stark studentkärra, liksom han låtit af hembarkadt smorläder göra ett par kappsäckar, som kunde hålla ut med strapatserna på den 40 mil långa färden. I Helsingfors hade bror Jakob skaffat oss ett rum bredvid sitt i Glostrand, där Mikaelsgatan då visserligen var anlagd, men såg ut som en icke alltid skönjbar framtidstanke.

Han hade för resten föga tid att ägna åt mina angelägenheter, upptagen som han var af promotionsbestyren. Han var en af marskalkerna vid 1850 års promotion, som i dessa dagar tycktes försätta hela staden i feststämning. Han tog oss med sig till öfre vestibulen i universitetet, där en vaktmästare sprang fram och tillbaka med en flagga, hvilken han svängde ett tag utåt torget, hvarpå hördes någonstädes ett kanonskott, och denna märkvärdiga manöver upprepades gång på gång. Så kom Jakob bärande en stor silfverbricka full med konfekt, af hvilken han lät oss taga hvardera en handfull. Han bar den därefter upp till en af läktarna, därifrån det under tiden hördes en den vackraste sång, det ljufligaste jag dittills förnummit i den vägen.

Vi hörde, Jakob med sina kamrater tala om middagar, om balen och om ett stort kalas, som den nye professoren i zoologi och botanik hållit i botaniska trädgården, där han bodde liksom i ett slott, fast det var af trä. Han hette Alexander Nordmann, eller von Nordmann som han kallade sig själf, och var en berömd forskningsresande och forndjursforskare, som kom hit från Odessa; en liten låghalt gubbe, hvilken ungdomarna sinsemellan kallade den haltande apan. Hans fest hade varit glad och långvarig i den ljusa, milda sommarnatten, som man tillbragte ute på gräsvallen, dit borden utflyttats. Ett oväntadt uppträde hade likväl afbrutit den behagliga stämningen, då Snellman börjat ofreda Georg August Wallin och utlägga huru värdelösa hans resor bland araberna voro i jämförelse med Castréns färder bland de finska stammarne, tills han i ifvern slog tallriken ur Wallins hand. Ehuru vi den tiden voro finsktsinnade — Jakob hade ju vid gymnasium vunnit ett pris för sin finska — och Snellman i våra ögon, på grund af den förföljelse han utstått, omgafs af en viss nimbus, var min bror upprörd öfver hans vettlösa beteende.

Emellertid försiggick vår studentexamen i all tysthet, om också icke så alldeles fridfullt. I historien och språken förhördes vi af en godmodig, småleende och fet herre, professoren i lärdomshistorien, bibliothekarien Törnegren, en riktig spjufver för allt hvad vi kunde se. Han kom i en något åtgången paletå och alltid med en börda böcker under armen, från hvilka han lät oss öfversätta, och yttrade därvid aldrig ett ord om våra prestationer, men af minspelet och den plirande blicken bakom de guldbågade glasögonen kunde vi nog förstå om öfversättningen gick med eller utan dumheter. Då vi kommo inför den, som egentligen höll examen, astronomieprofessorn Woldstedt, en liten spinkig, skallig och gallsprängd herre, var det slut med trefnaden. Vid taflan såväl som det muntliga förhöret förklarade han rätt och slätt att om vi kunde någonting alls, så hade vi lärt oss det på ett förvändt sätt. Han borde egentligen repulsera oss allesamman, men då felet icke var vårt, utan lärarens, lät han oss gå igenom. Vår häpnad och förtrytelse var gränslös. Julius Efraim Bergroth höllo vi icke af, han var icke öppen ocjh. enkel som Odenwall, men att han var landets bäste matematiklärare var vår oförgripliga mening, som verkligen syntes bekräftas då han senare kallades att medverka till normallyceets upprättande.

På det sättet blefvo våra betyg just icke så lysande, men fröjden var icke mindre för det, då jag tog plats i vår förträffliga studentkärra vid sidan af min bror och begynte den af midsommarsolen belysta färden hemåt. Den måste hafva varit idel solsken, ty jag kommer ingenting ihåg af den annat än de tårar, som runno utför pappas kinder, då han emottog sin andre son som student.