Kampsånger och dikter under frihetskriget 1918.

Våra lokaltidningar publicerade kampsånger och dikter i nästan i varje nummer som utkom under frihetskriget år 1918. Här under ett urval, som du kan läsa och begrunda:

Melins sång 1
Bertel Gripenbergs dikt ”Melins kompani” publicerades i Konrad Westlins bok med samma namn.

Den unges sång.

Land, som längtat i långa år,

längtat utan att hoppas,

se, den kommer, din fagra vår,

se, den ljusnar och knoppas!

Vi, vi falla för ädla sår,

vi, vår lycka skall toppas!

 

Vårens drömmar emot oss le,

locka intill det sista.

Alla vi äga ett liv att ge,

alla en lycka att mista.

Allt skall offras, det måste ske,

intet i offret skall brista!

 

Alla vi offra vårt unga liv

att dig frälsa ur nöden!

Vårens ljusnande himmel, giv

landet ljusnande öden!

Vårens Gud, på vår fana skriv:

”Landet fritt, eller döden”!

Nino Runeberg. Publicerat i Syd-Österbotten 2.2.1918.

Upp att värja ditt land!

Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,

dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.

Därför med eldhåg upp att värja fädernejorden!

Ila att offra med fröjd livet för kommande släkt!

Fram, I ynglingar, fram i täta oryggliga leder!

Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt.

Skam och nesa drabbar en här,

då i fylkingespetsen framom de unge,

man ser gubben förblöda och dö.

Detta höves ju främst en yngling,

medan han ännu älskligt i lockarna bär

vårliga blommornas krans.

Fager för kvinnor, ståtlig för män,

må han synas i livet; skön är han ännu

som död, fallen i slaktningens mitt.

Viktor Rydberg. Publicerad i Syd-Österbotten 6.2.1918.

 

Skyddskårernas marsch.

Vaknen till samling, upp, vaknen upp!

Nu är vetid och vargtid och ofärdstid.

Niding och ovän hota och härja.

Upp nu att värja hemmets frid!

 

Vi svära att värna vår bygd, vårt land,

Vårt stora hem tills striden är slut.

Niding och ovän hota och härja.

Upp, driv djävulen ut!

Vaknen till samling, upp, vaknen upp!

Nu båtar ej töva och bida.

Gud hjälper nog den som hjälper sig själv,

Och som vågar för sanningen strida.

Ernst V. Knape. Publicerad i Syd-Österbotten 9.2.1918.

Finlands vakt. Österbottnisk skyddskårsmarsch.

(Melodi: I högan nord)

I nordlig bygd här finnes än

Det fria Österbottens män,

Ty vi av fädren ärvt det mod,

Som offra kan så liv som blod.

I nödens tid

Gå vi till strid

Att meja ned

Vart oväns led,

Som svekfullt brutit landets fred.

 

Nu gäller det, vårt land, ditt väl:

Din jord betrampar slavens häl

Och huliganen stryker fram

Med våld och mord och allsköns skam

 

I Finlands bygd,

Där mannadygd

Dock anor har

Sen forntids dar.

Men än har lag och rätt försvar.

 

Ur vägen ryss och huligan!

En Österbottens son är van

Att ej för våldet böja sig,

Men trampar modigt segerns stig

I kamp för lag,

För Finlands dag,

Som snart skall gry

Så skön och ny

Trots svekfull oväns vapengny.

 

Vår bygd är fri,

skall så förbli,

Ty Finlands rike värna vi

Kring lejonfanan slutna tätt,

Och vända alls ej till reträtt,

Men rensa bort

Nog inom kort

Vad ondskans makt

I vägen lagt.

Här segerrik går Finlands vakt.

Publicerad i Syd-Österbotten 13.2.1918.

Till de gråa stugornas folk.

Man såg Dig, de gråa stugornas folk,

men tänkte Dig böjt mot jorden,

man trodde dig vara en tålig tolk

för resignationen vorden,

som bojor bar och nya tog,

men levde förnöjt och dog.

 

Man visste Din kamp varit tung och hård,

då lyckan dig ofta svikit,

att ofta Du gått från Din faders gård,

fast mannakraften ej vikit;

ja, stundom Du tiggarens säck

måst axla, blivit till gäck…

 

Men Du rest Dig, stugornas folk!

Du tog vårt öde i Dina händer!

För frihetens Finland Du svärdet drog,

ej nöjd med vad nycken sänder!

Du tror ej på östanvinds smek,

ty alltid förut den svek.

 

Du, de gråa stugornas folk, gå fram!

Blott på Dig nu Finland hoppas!

Och gå till Ditt värv lika allvarsam,

som då Du ser våren knoppas!

Se, bakom din plog växer opp

skörd av Din gärning, Ditt hopp!

Skrivet av signaturen R. W-g, publicerad i Syd-Österbotten 16.2.1918.

Mannerheims jakt.

Det brinner i öster ett blodigt ljus,

Det flammar som vådelds brand,

det dånar som sprängda dammars brus,

som brännings brott emot strand.

Hör, hornen smattra från trakt till trakt:

”På lida och bida är slut!

I vapen ur bondgård och herrgård ut,

Mannerheim bjuder på jakt!”

 

Det klappar av hovar på isens bro,

det rasslar av skidor i skog och mo:

Följ med, följ med, var Finlands son,

hör hornet kallar dig fjärran från

med manande gälla fanfarer!

Mot våld och mot vald sätt vapenmakt,

följ med, följ med i Mannerheims jakt,

på stigmannaband och barbarer!

 

God jakt, I gråklädda bondeled,

som gå att tröska en blodig säd,

hell Er, som vågat en hjältegärning

och dristigt kastat Ert ödes tärning!

Och hade vi andra än i dag

vår ungdom och mandom kvar

som då, när vi vunno vid Lytzen slag,

vid Gud, då skulle där komma svar

från Kolmårdens skogar och Siljans trakt:

”Vi komma, vi komma, på Mannerheims jakt”.

Axel Klinckovström. Publicerad i Syd-Österbotten 20.2.1918.

Skyddskårens marsch.

(tillägnad Vasa skyddskår den 7 februari 1918)

Upp Finlands söner, fylken er

kring frihetens standar.

På oss, på Finland, världen ser

och därför skall vår tävlan bli,

att hägna lag och rätt och frid

att nedslå våldsdåd, hat och strid

nu och i framtids dar.

 

Vem följer detta maningsord

Vem vill ej vara med?

Skall usel feghet bliva spord

i Finlands fria bygd i nord?

Skall fienden från Nevas strand

förhärja hem och härd med brand?

Ty sådan var hans sed.

 

Nej, aldrig komma må den dag

och ej den stunden gry,

då Finlands söner utan slag

och utan strid på liv och död

sitt allt åt ryssen gav.

Förr sjunka Finland i sin grav

i glömskans djupa dy.

 

Säg, älskar du ännu ditt land

ock lever du för det?

Dröj ej att räcka trofast hand

åt dem, som redan målet ställt

att kämpa, segra eller dö v

id Saimas strand, på Lapplands snö.

Säg, är du med om det?

 

Men kan du svika detta mål

för egen vinning blott.

Ock kan du hugga nidings stål

i trofast, manligt, ärligt bröst,

då må ditt namn, ditt hus, din ätt

förhånas ock förvägras rätt,

att dela här vår lott.

 

I bland de tappraste du ser

en liten, käck kohort,

Mot dig ett trofast öga ler,

det Jägarn är, som skyndat hit.

I fosterlandets stora strid

han saknas ej, kan bitt sin tid

att driva ryssen bort.

 

Ren Österbottens tappra här

sitt blod på drivan göt,

Dock än sin fana högt den bär.

Den sviktat ej, okuvat är

dess mod som förr, och vingat bly

än bringar död, de »röda» fly

I seger dagen slöt.

 

Till dig, som från en välbyggd gård

till dig från hyddan låg,

till dig, som efter mödan hård

ej tvekat skynda till vår hjälp

ett evigt tack från fosterland.

Besjungas skall från strand till

Ditt sköna segertåg.

Publicerad i Syd-Österbotten 20.2.1918.

Gud signe…

Gud signe alla de ädla män,

som gå mot oväld att strida,

som visa världen att Finland än

ej träldomsoket kan lida!

 

Gud signe alla, som lag och rätt

och sanning gå att beskydda!

Än lever „hackapeliters” ätt

i Finlands gårdar och hydda.

 

Gud signe alla, som lystra till

sin broders röst som nu ropar

och modigt draga i härnad vill

mot arga Belials hopar!

 

Gud signe alla! Till härligt mål,

till frihet, kampen Er leder,

och född är redan den Fänrik Stål,

som stolt Eder dräpa kväder.

Tillägnad Uleåborgs befriare.

Uleåborg, kyndelsmässosöndagen 1918.

Publicerad i Syd-Österbotten 27.2.1918.

Marsch.

tillägnad Sideby skyddskår.

Vi äro skyddskårister vi

Och vilja det för alltid bli.

Ej huliganerna de må

Vårt land förstöra få.

Att rymma narrar man oss ej,

Då säga vi nej, nej, nej, nej.

Vi äro skyddskårister vi

Och vilja det förbli.

 

Vi vilja krossa dessa män

Och strida blott för sanningen.

Och må vi sjunga: Gud är med,

Då går oss allt så väl.

Men se’n när striden slutad är,

Vi komma hem och hälsning bär

Till alla dem, som sörjt oss där,

Vi Finlands egna män.

 

Kom fort, I alla Finlands män,

Att strida för vårt land och hem.

Fäll icke modet nu, en var,

Som sina lemmar har,

Vi göra allt för landets wäl

Och alltid lyda vårt befäl,

Ty vi, som hava kraft och mod,

Vi vilja kämpa än.

 

För hem, för bröd, för fosterland

Vi bära detta vita band

Som tecken att vi stå i led

Och bryter ovän ned.

Huligan är denna oväns namn,

Som oss vill flirta i sin famn.

Med Gud vi dock i striden gå

Och skola seger få.

Skrivet av ”ett par unga medborgarinnor”. Publicerad i Syd-Österbotten 13.3.1918.

Ismuren.

Du såg ditt gamla broderland i nöd,

dess folk förpinat, trängt till avgrundsranden;

du såg blott, Sverge, räckte icke handen

till hjälp i bitter kamp på liv och död.

Den kampen gällde rätt och lag och heder

mot nidmäns våld och österns barbari.

Du såg vår ungdom djärvt i täta leder

med pannan lyft och blicken ljus och fri

till strid för fosterlandets framtid draga.

De bästa föllo, ingen hördes klaga;

sin plikt man fyllt som Finlands rätte son.

 

Du såg den röda ondskans vågor välta

kring Finlands bygd med mord och brand och rån;

du såg blott Sverge, räckte icke handen!

Då blev vårt hjärta kallt, då brusto banden,

som forntid knutit. -Se, då restes muren

emellan tvenne folk, en mur av is,

som ingen vår och ingen sol kan smälta.

 

Oss skrämmer stormen ej, ej hagelskuren,

ej mörkrets makt! Vårt folk går ensamt fram

till kamp för frihet, rätt och ljus och ära

på fädrens sätt, på nordmäns stolta vis.

Men, säg oss, Sverge, har du mod att bära

för nutid och för eftervärld din skam?

Jacob Tegengren. Publicerad i Syd-Österbotten 13.3.1918.

Pro Patria.

(Tillegnad Finlands frihetskämpar.)

Nu hjälpa oss icke fagra ord,

men handling i stället det kräves!

Det gäller att frigöra fosterjord

från fiendens famntag, från våld, från mord.

Vår kamp skall ej varda förgäves.

Till strid – mitt folk, du frihets tolk,

vars hjärta av dådkraft häves!

 

Förräderiet med kraft slas ned!

Vårt folk, om det tåligt lider

de fasor, den nöd, som krig för med,

det engång får ständig, får varaktig fred.

Men sköna segrar och strider,

med mannakraft,

dess söner haft,

sin anade frihet det smider.

 

Det gäller att offra liv och blod

i striden för Finland – det kära!

Det gäller att visa hjältemod,

åt friheten resa en minnesstod,

som framgångens prägel skall bära!

Till strid! Framåt!

Vi följas åt!

Det rättas seger – vår ära!

Birger Wiedersheim-Paul. Publicerad i Syd-Österbotten 20.3.1918.

Ditt land.

Ditt land är ej åkrarna blott, som du ansar och plöjer,

den gård, där du fostrats och lekt, och den himmel, som höjer

sin blånande kupa av stål över hembygdens slätt;

ditt land är ock språket du ärvt, det dyra, det kära,

och fädernas seder och lag, deras bragder och ära,

den heliga kamp de kämpat för sanning och rätt.

 

Allt gott, som de verkat och tänkt under skiftande öden,

allt stort, som de köpt med sitt blod, när modigt i döden

för kommande slaktens frihet och lycka de gått;

de drömmar, som mödrarna drömt, deras brinnande böner,

allt, allt ur ditt land, och det kallar på nytt sina söner

till strid emot mörker och våld. Har dess bud du förstått?

 

Har dess bud du förstått, den maning, som ljungande ljuder,

då träder du fram som en man och ditt hjärteblod bjuder

som offer den mor, som dig kallat i smärta och nöd.

Ett val har du blott, om du icke med blygsel vill hölja

det land, som dig fött: att fylla din plikt och att följa

dess väg, om den ock går mot lurande fara och död.

Jacob Tegengren, publicerat i Syd-Österbotten 3.4.1918.

Till Svenska Brigaden.

 Stor är er gärning – I Sveas söner!

Fosterlandet i sina böner

ber för er fanas seger.

Stolthet bor i den sköna bedrift,

som en gång skall prisas i minnesskrift

och er fört från försoffningens läger. . .

 

Svenska brigaden segrar skall vinna,

kämpa i främsta ledet och finna

skönhet i frid för sin broder.

Hell er, I tappre och storsinte män,

som visat, att mod finns i Sverge än,

fastän veklingar sitta vid roder!

 

Finland och Sverge – broderlanden

ännu bindas av vänskapsbanden

alltifrån ärorik forntids dar . . .

Ej kunna kortsynta statsmäns ord

gravlägga vänskap, i forntid gjord,

och lämna blott iskyla kvar . . .

 

Sverges folk är ett härligt folk,

Svenska brigaden dess värdiga tolk.

Hell er, I svenskar, I bröder!

Hell er, I ädle, som hört våra röster!

Låt oss gemensamt kämpa mot öster,

kämpa för Finland, som blöder!

Birger Wiedersheim-Paul, publicerad i Syd-Österbotten 10.4.1918.

Den Svenska Brigaden bestod av enbart frivilliga soldater, både officerare och manskap. Omkring 400 svenskar ingick i den men därtill fanns ett minst lika stort antal frivilliga rikssvenskar som tog värvning direkt i den finska armén. 31 rikssvenskar stupade i Tammerfors och 55 sårades.
Den Svenska Brigaden bestod av enbart frivilliga soldater, både officerare och manskap. Omkring 400 svenskar ingick i den men därtill fanns ett minst lika stort antal frivilliga rikssvenskar som tog värvning direkt i den finska armén. 31 rikssvenskar stupade i Tammerfors och 55 sårades.

Vår vita armé.

Denna har vuxit som vårfloden, skaran!

Ser du ledarnas taktfasta gång,

ser du männen, som djärvt emot faran

draga ut under eldande sång?

 

Det är folket, som rest sig att värna

sitt land mot ondska och ve,

det är bygdernas blomma och kärna:

vår segrande vita armé.

 

Det är folket, som stormklockan väckte;

sina vapen med mandom det bär.

Där är jordmännens seniga släkte,

där är sonen av vindsvepta skär,

 

och unga studenter i flockar

med käcka stolarer gå;

våra jägares mattgröna rockar

skymta fram mellan böndernas grå.

 

Inga skrankor, som söndra och stilja,

blott bröder i eniga led.

Ett sinne, ett hjärta, en vilja:

att ondskan i stoftet slå ned.

 

Fram, fram, för att våldsmännen krossa

och släcka förhärjande brand!

Fram, vita armé, att förlossa

vårt lidande fädernesland!

Jacob Tegengren, publicerat i Syd-Österbotten 13 april 1918.

Döm ej i förtid.

 Då du ett rykte hör, som sprider

Om nästan din ett ont förtal,

Då vet du, att ett hjärta lider

Ett orätt eller rättvist kval.

Tag dens parti, som saken gäller

Förrn du din dom mot honom fäller.

 

Och är han skyldig väl dock skona

Så gott du kan hans namn ändå,

Hur ljuvt förlåta och försona

Emot en usel lön att få,

Betänk kur lätt du själv kan falla.

Han var blott mänska som vi alla.

 

Och är oskyldig den vars ära

Av onda tungor fläckad blev,

Tänk vilket ansvar du får bära,

Om du din dom i förtid skrev,

Ty större brott du ej kan göra,

Än att din nästas namn förstöra.

Dikten skriven av en okänd person, publicerad i Syd-Österbotten 20 april 1918.

Tulkaa Jääkärit!

Sotalaulu synnyinmaalle.

Saksa on voimakas, Saksa on suuri!

Saksasta nousee, kansojen juuri!

-Tulkaa Jääkärit, tulkaa vaan!

Omaa maatanne valloittamaan !

 

Suomi on vahva, Suomi on heikko !

Meilläpä verikoira, Venäjän veikko.

– Tulkaa Jääkärit…

 

Aurinko paistaa ukonpilven alta!

Paetkoon kerrankin roistojen valta !

-Tulkaa Jääkärit, tulkaa vaan:

Omaa maatanne suojelemaan.

 

Haarniskat Hindenburgin kaukana kiiltää!

Suomenpa sydänverta turmantuska viiltää!

-Tulkaa . . .

 

Kaunotar Europan, Pohjan Lumikukka !

Etkö jo nukkunut kylliksi rukka?

– Tulkaa Jääkärit ,tulkaa vaan:

Maatanne, kansaanne valveuttamaan!

 

Eikö tässä maassa kansaan tule rauhaa?

Ainako rannoillamme Hornan henget pauhaa?

Tulkaa . . .

 

Eikö tästä maasta tule puhdasta koskaan?

Alatiko silmiimme singotaan roskaa?

Tulkaa Jääkärit, tulkaa vaan maatanne, kansaanne puhdistamaan!

 

Missä on ryhtisi talonpoika Suomen?

Onko nyt ehtoo vai onko nyt huomen?

Tulkaa . . .

 

Orjat jo oltihin, nyt nouskohon kansa !

Raiskaajat sortukoot raiskainsa kanssa!

Tulkaa Jääkärit, tulkaa vaan:

Siperian koiria karkoittamaan.

 

Isien pääkallot haudoista huutaa:

Kostakaa hurmeemme, kuivaa jo suuta!

Tulkaa Jääkärit . . .

 

Siikajoen sankarit, Lapuan Lapset!

Pankaa jo liehumaan maaemon hapset!

Tulkaa Jääkärit, tulkaa vaan:

Maatamme, kansaamme varjelemaan!

 

Niinpä siis tulkaa jääkärit jäiset!

Laumassa laulaen, urhot tuhatpäiset!

Tulkaa, ah tulkaa! Tulkaatte vaan:

Synnyinmaan laulua kaijuttamaan!

ILMARI KIANTO. Publicerat i Suupohjan Kaiku i februari 1918.

Koululaisten marssi.

Nyt kirjamme miekkaan vaihdamme

ja kuljemme taistelun tietä.

Ken viihtyisi huoneessa – emme me

voi hiljaisuutta sen sietää.

Kun taistelun huudot korviimme soi

niin sydän rinnassa sykkää:

pois tahdomme, kentälle taistelemaan

tulevaisuus Suomen luomaan.

 

Nyt käydähän arpaa jo heittämään,

ken Suomessa vallan voittaa.

Siis tahdomme taistohon käydä me

siks’, kunnes aamumme koittaa.

Ja tulkohon sortaja vastahan vaan,

päin marssimme, emme pelkää.

Henkemme uhraamme puolesta maan.

Voittoon, voittoon tai kuoloon.

Publicerat i Suupohjan Kaiku 20.2.1918.