Julen i Dagsmark.

Budkavlen årg XXI 1942 nr 3. Nedtecknat av Alvina Klemets och renskrivet av Eva Grönlund.

Julen i Dagsmark under tiden från 1860-talet fram till sekelskiftet.

I min mors ungdom på 1860-talet och ända fram till sekelskiftet firades julen i Dagsmark i Lappfjärdssocken helt annorlunda än vad nutidens människor gör det. Det första tecknet på julförberedelserna var, att ”törrvedin” skulle hämtas hem från skogen. Den skulle vara fet och ha mycket kåda, ty det var en tävlan om vem som hade den ljusaste julfacklan på juldagsmorgonen. Härefter började arbetena komma slag i slag. Karlarna skulle köra hem ved och hö, pärtor skulle klyvas, säd malas, julgrisen slaktas och mycket annat. Slutligen återstod bara att draga upp julkorset på en lång stång, vilket skulle ske på julaftonsdagen. På kvällen skulle julkorset tändas. Det fick sedan stå uppe ända till fastlagssöndagen. Detta bruk fortlever ännu. På julaftonen skulle även fackelbordet ställas upp och fyllas med ”törrved” samt tändas. Dessa facklor skulle brinna varje kväll och morgon under de första juldagarna, på nyåret, trettondagen och slutligen på tjugondagen.

Hade karlarna mycket att göra, så hade kvinnfolket ej heller så litet. Först skulle den långa mattväven tagas ned. Hade man ej en ny matta till julen, så var det ingen jul. Sedan fick man börja med storbyket ävensom med bakning av både surbröd och ”skärrbröd”. Dricka skulle bryggas, och den stora öppna spiseln vitlimmas (man gjorde detta med krita utrörd i surmjölk för att färgen ej skulle lossna). De hemstöpta julljusen sorterades, av dem fanns såväl tregrenade som andra modeller. Så skulle en stor pannkaksbakst lagas av riven potatis, mjöl m.m. Den skulle räcka för flera dagar. Dessa pannkakor voro mycket goda när de uppvärmdes och stektes i smör. Julbrännvin hade också anskaffats; detta var en hemlig offentlighet – man visste att det fanns någonstans, men det fick ej röras.

Slutligen kom den stora skurdagen, då barnen hade all möda att hålla sig ute, eller också måste de sitta i spiseln, medan skurningen pågick. Stora såar med vatten bars in, sand ströddes över golvet, och så fick en lång ”stakakvast” göra resten.

Äntligen kommer julafton. Allt måste då vara färdigt i god tid. I den stora bagarstugan, som skiner av renlighet, står julbordet dukat. På detta har utbretts ett vitt lakan med röda och vita fransar, och ovanpå etta ligger ett grannt fintäcke. Mitt på bordet står en ljusstake med grenat ljus och på bordsändan ett vackert bleckstop med svagdricka. En brödkorg och en smörassiett skall stå på bordet under hela julen.

Ingen fick sätta sig till bords på julaftonen, innan han varit i bastun. Medan man åt, skulle någon smyga sig ut för att titta in genom fönstret; satt då någon utan huvud vid bordet, var det ett tecken på att han skulle dö inom ett år. Sedan målitden var slut togs psalmboken fram, och alla sjöngo: ”Av himmelshöjd jag kommen är”.

Alla som juldagsmorgonen tänkte sig till kyrkan, skulle vara färdiga klockan fyra. Då upplystes bygden av skenet från facklorna och julkorsen, då hördes bjällerklang från vägen, där kyrkfolket med ystra hästar – pyntade med bjällerkrans, ”sidoltjin” och en stor bjällra i den högra lokan – åkte i sina granna ”tjibikor”. Envar satt väl ombonad i sin fårskinnsfäll: ett rött, grant slädtäcke med stora färgglada tofsar. Egentligen hörde hemvävda, fem centimeter breda och med tofsar försedda tömmar också till utstyrseln.

Den stora kyrkan i Lappfjärd, som rymmer tretusen människor, var fullpackad till sista plats. Stämningen var andaktsfull. De hemstöpta ljusen sprakade till då och då, och andedräkten stod som en sky i kyrkan. Efter gudstjänsten gällde det att skynda sig hem. Nu blev det kappkörning: den som först hann hem, skulle få sin gröda tidigast inbärgad under det kommande året.

Juldagen hölls strängt i helgd. Envar måste då stanna hemma. Men på annandagen började man komma i farten. Då skulle ungdomen samlas till ”storhopin”. Detta var en danstillställning, som turvis försiggick i bondgårdarnas ”framastugor”. Nu skulle brännvinsflaskan fram, ty envar skulle här få en sup. Två fiolspelmän placerades på varsin stol uppe på det stora ”framastubordet” som upptog nästan hela framväggen, och snart var dansen i full gång. Vid 4-5 tiden flyttade man över till en annan gård och dansade där, tills man tröttnade på natten. På samma sätt dansade man sedan varje dag ända till sjätte dagens afton. På nyårskvällen skulle det gamla året skjutas ut – den som bara hade något som ”small” måste göra bruk av detta. Denna kväll skulle även stöpsleven fram. I sådant syfte samlades man i någon lillstuga, envar försedd med litet tenn. Man roade sig samtidigt med lekar sådana som ”piskarpare”, ”göm ring”, o.a. När tennet smält och förrättningen började, valdes en spåman, som skulle förutsäga vad det stöpta liknade. Han kunde häri se likkistor, brudkronor, vaggor o. dyl. På nyårsdagen skulle man till kyrkan, då dansades ej.

Mellan nyår och trettondag gästade man varandra, men trettondagskvällen samlades man på nytt till dans. Flickorna måste då föra ljus med sig, ty tretton ljus skulle brinna i lampetter på väggarna; pojkarna skulle åter samla ihop pengar åt spelmannen. Var lyckan god, kunde denne förtjäna 9 till 10 mark. De vanligaste danserna på denna tid voro vals och polska, som turades om med menuett, tre man engel o.s.v. ”Nu har vi bara tjugondag kvar”, suckar mången, men då skall också julen dansas ut. Då tändes den sista julfacklan, då ätes den sista lutfisken, och då kommer det skarpa ”kvadasbrödet” (vardagsbrödet) på bordet igen. Alvina Klemets

I sitt provnummer i december 1909 frågade tidskriften Hembygden av sina läsare hur julen firades förr. Undersökningen gjordes på uppdrag av Nordiska Muséet i Stockholm. Ett 30-tal frågor ställdes och följande år svarade Aina Wadström på en del av frågorna. Svaren kan du läsa här under.

Hembygden, No: 10-11, Helsingfors 15 juni 1910, från sid 179-184.

Frågor och svar. Lappfjärd, Dagsmark den 1:sta Maj 1910. Aina Wadström.

Svar på de uti Hembygdens provnummer ingångna frågorna, angående julfirandet fordomdags. Berättat av sytningsmannen Josef Eriksson Klemets eller »Klemets gubben», som han kallas (77 år gammal) samt hans hustru Anna, (79 år gammal) båda födda uti Dagsmark by av Lappfjärd socken.

Upptecknat uti Dagsmark i april månad 1910.

Frågan 3: Vad berättas om julljusen och julbrasan; hurudant bränsle användes till julbrasan.

Svar: Talgljus stöptes vanligtvis på hösten och hängdes upp i taket, tills de om julen kommo till användning. Varje bondgård ägde en särskild stöpkärna samt en ljussax, med vilken ljusen krusades och klipptes. På julmorgonen skulle flere ljus tändas uti varje fönster. Man urhålkade smala bräden och placerade tre rader sådana fullsatta med ljus uti fönstret ovanom varandra, med ungefär ett kvarters mellanrum. Uti vindsfönstret tändes blott ett ljus. Vanlig tallved användes till julbrasan och tändes den, då man på julaftonen satte sig till bords.

Frågan 4: Julbadstugan: huru tillreddes den, huru tillgick?

Svar: Alla måste på julaftonsdagen gå i badstugan. (Klemets Gubbens mor lär ha berättat, att uti hennes barndom allt gårdens folk skulle på samma gång gå och bada uti »julbadstun».)

Frågan 5: Julbordet: huru var det dukat? Sägner i förbindelse med julbordet?

Svar: Julbordet begynte man duka genast efter det halmen blivit utbredd på golvet. Först sattes på bordet ett fransalakan (duk med långa fransar) och skulle duken hänga ungefär två kvarter frän golvet. Ovanpå denna breddes det brokiga falltäcket samt på detta ett mindre »finlakan» (duk). Det tregreniga ljuset placerades mitt på bordet samt brännvinsflaskan och silverbägaren just bredvid, vilka ej togos bort förrän tjugondagen. (Ägde gården ej silverbägare, drack man utan vidare från flaskan). Därefter begynte man bygga den s. k brödhopen, vilken också skulle stå på bordet till tjugondagen. Allra underst i »brödhopen» satte man en väldig surkaka samt därefter tvänne kärvbröd och en ost. Sålunda fortfor man tills uti hopen blivit insatta fem stycken ostar en för varje högtidsdag. Den med smör upprågade trätallriken, vilken skulle trona på bordet lika länge som brödhopen och brännvinsflaskan fick stå överst uti brödhopen. Bröd, som skulle ätas vid måltiderna skars upp på korgar och var det ingalunda tillåtet att taga något annat från brödhopen än ostarna. (Den första åts på juldagen, andra annandag jul, tredjenyårsdagen,- fjerde på trettondagen samt den femte på tjugondagen). Dessutom skulle på bordet vid varje lutfiskfat finnas en trätallrik, dit man satte fiskbenen.

Frågan 6: Julmat: vad förtärdes på julaftonen, juldagarna, nyår, trettondag o. s. v. i vad bestod maten? Fingo husdjur, »väsen» eller »makter» med av den?

Svar: På julaftonen åt man lutfisk, risgrynsgröt och en bit stadig potatispannkaka, vilken var rikligen kryddad med anis. Förrän ätandet begynte, tändes det sprakande talgljuset. Husfadern knäppte samman händerna, de övriga följde hans exempel och hörde alla med andakt och vördnad på då bönen lästes. Måltidssupen bjöds åt alla och tog man sedan för sig av den övriga trakteringen. Efter det måltiden blivit undanstökad läste och sjöng man tills det blev sängdags. Alla både unga och gamla ville så gärna höra på »å he va så ljuflit å högtidligt i hela stugon åp julaftonin» säger Klemets gubben med en från hjärtat gående suck. Hustomten fick också sin beskärda del. Man satte nämligen ut ett grötfat i farstun från vilket han skulle äta på julnatten. Berättas att fatet alltid var tomt, då man på morgonen kom ut. (Äldre människor förtälja att en väktare alltid uti Lappfjärd gamla kyrkas klockstapel på julnatten hade ett grötfat utsatt åt tomtarna, vilka därstädes huserade uti myckenhet.)

Frågan 7: Julöl och juldricka: förekom något särskilt bruk vid brygden?

Svar: Två veckor före jul bryggdes ölet och skulle av detta hela högtiden finnas en bättre tunna, från vilken dracks endast då man hade gäster samt på högtidsdagarna. Dessutom bryggdes ett sämre öl och användes detta uti vardagslag. Då juldricka bryggdes, skulle däri sättas hälften mera malt, än uti vanliga fall.

Frågan 8: Julgröten: huru bereddes och serverade; den? förekom böna i gröten? grötrim? 

Svar: Gröten serverades uti stenfat. Man åt med träskedar två och två från varje fat (utan mjölk).

Frågan 9:  Julbröd: vilka sorter? huru bereddes de? benämningar, utseende, storlek, användning; egendomliga bruk vid bakningen o. s. v.

Svar: Ungefär tre veckor före jul bakades »kvardagsbrö» (vardagsbrö). Degen förfärdigades sålunda, att man uti en s. k. deghålk (större så med ett rör vid översta kanten) rörde tillsammans vatten och helt litet kornmjöl (utan jäst)samt ställde hålken på spisbrädet för att jäsa eller surna, som man sade, och där skulle den stå från ena morgonen till den andra. Bredvid spisbrädet ställdes på tvänne stolar degtråget, dit den tunna degen från hålken skulle rinna. Därefter knådade man upp degen med rågmjöl som bakades, sedan den blivit fullkomligt jäst till tjocka och stora bröd. »Kärvbrödet» vilket kryddades med kummin bakade man enbart av rågmjöl och ansågs detta vara finare än »kvardagsbrö». Därföre hade man också för sed att med en »krusakavel» krusa den övre sidan av brödet. Utom »kvardagsbrö» och »kärvbrö» skulle även uti varje välförsedd gård till julen bakas surbröd. Husmodern fick för allt i världen ej glömma att till brödhopen å julbordet baka den stora surkakan.

Frågan 10:  Husdjuren: behandlades de olika om julen än annars? 

Svar: Hästen fick alltid på julafton ett bröd samt havre. Stallet måste under tiden detta åts, vara upplyst. Korna i fähuset uppmuntrades med gott mjöldricka och bröd. Fåren fingo också bättre föda än vanligt.

Frågan 11: Julkärve och jullykta: uppsattes sådana, och var? benämningarna på dem?

Svar: »Paparlöfton» (jullyktan), förfärdigades av rött eller grönt papper samt hissades medelst lina upp på samma stång som julkorset.

Frågan 12: Julhalm: vilken halm togs härtill? huru breddes den på golvet? voro särskilda bruk och föreställningar förbundna med den? vartill användes den efter julen?

Svar: Då man tröskade på hösten sattes undan flere kärvar »långhalm » (råghalm), vilka skulle användas under julhälgen. Den utbreddes på följande sätt: Man tog en knippe, började vid ena väggen breda ut halmen sålunda att den nedra delen av densamma vändes inåt väggen samt axena utåt golvet. På så sätt fortfor man tills den ena långsidan av stugugolvet var övertäckt med halm. De andra varven sattes på samma sätt men axen fingo ej på något vis vara synliga. (Utbredandet av halmen försiggick ungefär, som då man breder mattor på ett golv). Det hörde till god ordning att halmen alltid skulle vara redig och jämn, varför man såg sig tvungen sätta in ny åtminstone fem a sex gånger innan tjugondagen, då den av de unga gossarna, »storpojkarna» uppbrändes å landsvägen. Julnatten sova alla på golvet.

Frågan 13: Gestalter av halm: deras utseende, benämning och storlek samt sägner, bruk och tro förbundna med dem. 

Svar: Julgubben, vilken gjordes av halm var barnens leksak och dansades ringdans omkring denna otaliga varv under julhälgen.

Frågan 14: Takkronor: (av halm eller dyl.), takfåglar, (av träd), eller andra »takprydnader»: uppsattes sådana till jul? Beskriv huru de sågo ut, storlek, form, målning, prydnader o. s. v. samt huru de kallades? Pryddes stuga och rum på skilt sätt till julen?

Svar: Halmkronan hängde allatider uti taket. (Nästan omöjligt att förklara dess utseende, ty halmstråna gå där uti många krokar och svängar.) (I september eller oktober månad kan dock kanske fotografi utav undertecknads halmkrona insändas).

Frågan 15: Tog man in kvistar till julen? Behandlade man växande träd på något särskilt sätt?

Svar: Takfåglarna gjordes utav pärtor, (varav namnet »pärtfåglin») samt upphängdes på en från ryggen gående tråd uti taket.

Frågan 16: Julstänger och julträd: restes sådana? vad kallades de, huru sågo de ut? när, var och av vem restes de?

Svar: Julkorset skulle av äldsta sonen uppresas å gårdens flaggstång eller å annan stång på julaftonsdagen. Dess förfärdigande tog lång tid i anspråk. Först gjordes en fyrkantig stomme utav något stadigt trädslag. Emellan bägge sidorna sattes därefter i kors gående smala pärtstickor samt av granris bundna tofsar uti hörnen. (Fotografi utav julkorset insändes på samma gång som av halmkronan).

Frågan 17: »Julgran»: när inträdde detta bruk? huru pryddes julgranen? huru placerades den? vad säges och tros om detta träd?

Svar: Kom i bruk för tio år sedan. Pryddes uteslutande med granna papper.

Fråga 18:  Kan Ni nämna ännu några bruk, föreställningar och talesätt som äro förenade med julaftonen, dagarna före densamma, juldagarna, nyår, trettondag, tjugondedag jul o. s. v.

Svar: Uti Dagsmark brännas facklor vid landsvägen på julaftonen samt morgnar och kvällar hälgdagarna. Facklorna skola tändas så tidigt på morgnarna, att de brinna ljusast, då folket begynner fara till kyrkan. Detta bruk infördes för ungefär fyratio år tillbaka.

Frågan 19:  Julottan: vilka seder voro gängse? 

Svar: Det var då ett »behej» utan all like, då man »rustade» sig för kyrkfärden. Halv fyra steg man upp. Kvinnfolket satte uti ett knyte sidenduken (en och en halv meter lång samt lika bred med långa fransar), och sidenförklädet, vilka skulle tagas på, då man kom till Lappfjärd. Psalmboken inlindades omsorgsfullt uti en med alla möjliga utsirningar och med spetsar beprydd näsduk.

»Kasavejpon» (svart vadmalskofta fordrad med fårskinn), tillsittande för övrigt, men från livet föll den uti voläng. Bältet omkring densamma var prytt med vita porslinsknappar) togs ned från »skollan» (vinden) och i inre fickan av densamma sattes en bit ingefära, vilken man skulle tugga under gudstjänsten, ifall man bleve besvärad av att falla i sömn eller dyl. Hovslanten eller »lippängin» fick ej glömmas. Husbonden gick ut för att sätta bjällerkransen på hästen. De breda av rött eller grönt yllegarn vävda tömmarna försedda med stora, av alla sorts garner gjorda tofsar, skulle fästas sålunda att tofsarna kommo att hänga vid fimmelstångsknoppen. Börjande från skärmen fästes överhela släden det brokiga, likaledes med tofsar uti kanterna beprydda slädtäcket och så var allt i ordning för avfärden och under den muntraste bjällerklang bar det i väg till kyrkan i Lappfjärd (Brigitta trätempel, byggt 1661, som nedrevs år 1851). Anlända till kyrkobyn for man med hästen till någon av sin bekanta, för att man »sku få ga’ in å rust silkeshassdukin å förkle åp se», som man sade. Då man kom till den upplysta kyrkan skulle alla ungdomar gå upp på läktarn, samt de äldre ned i kyrkan. Man berättar att ungdomen där förde sådant väsen, så att prosten (Estlander) var tvungen flere gånger slå näven i predikstolen, för att tysta ned den bullrande och pratsjuka ungdomsskaran uppe på läktarn. Om man vid utkomsten från kyrkan träffade någon av sina bekanta, bad man dem komma och gästa annandag jul eller när det passade under hälgen. Då Dagsmarkborna kommo ned på isen skulle hästarna uppställas i rad och så kördes det»åkap» (i kapp).

Den som först kom upp på landsvägen ansågs vara en »rama karl». Om t. ex. någon av drängarna var körsven och var först i raden då skaran for genom byn fick han vid hemkomsten en skilling av husbonden, ty det var då en riktig ära, som hade skett husbonden och hans häst.

Gubben Klemets påstår, att hästarna med all säkerhet visste, att det var jul, de sprungo, så att skorna lossade från fötterna, och var det den efteråt till fots gående skaran som brukade plocka upp dem.

Frågan 20: Juldagen: firades den på något skilt sätt?

Svar: På juldagen måste alla beskedligt sitta hemma. Det var stor synd sysselsätta sig med annat än läsande och sjungande.

Frågan 22: »Stjärngossar»: när uppträdde de? vilka figurer deltogo? huru voro de klädda och utrustade? vad hette de? vilka sånger sjöngos?

Svar: »Sjungarpojkan»(stjärngossar) voro fattiga gossar från Kristinestad, vilka voro klädda uti vita skjortor och vit huvudbonad. Stjärnan var överklädd med granna papper. Mitt på densamma fanns en tavla samt bakom denna en lykta där ljuset tändes, då sången börjades.

Först sjöngs:

Nu så kommer julen o. s. v. Sedan talades om»kungen från Morialand». Därpå följde en sång, av vilken Klemets gubben endast påminner sig slutrefrängen, vilken var av ungefär följande lydelse:

Nu måste vi oss förfoga härifrån, till en annan gård igen.

Vanligtvis gavs då ett bröd åt pojkarna och sjöngo de till sist tackvisan:

Tack och tack skall herrskapet ha,

för sin skänkegåva.

Större gåva skall Ni få,

om Gud här blott får råda.

Frågan 23:  Förekom under julen »julbock» eller någon annan utklädd person? klädsel och namn? härmed förbunden tro och sed.

Svar: Julnatten kommo alla döda hem för att hälsa på. De bultade vid midnattstid tre gånger på stugudörren, för att åt de innevarande giva påminnelse om, att de också engång skulle dö. Sedan julbrasan nedbrunnit togos alla kol bort, så att endast askan blev kvar. Om uti askan på julmorgonen syntes »en fäl» (ett fotspår), då kunde man vara viss om, att någon av gårdens folk, skulle dö innan nästa jul.

Frågan 26:  Folkeliga benämningar på de särskilda dagarna under julen?  

Svar: Juldagarna, nyårsdagen och trettondagen nämndes ”ljusdagar” emedan dessa dagar ljusen skulle brinna uti kyrkan.

Frågan 27: När anses julen ingå och när slutar den?

Svar: »Tjugondag Knut spelar julen ut». På tjugondagen skulle halmen brännas på vägarna. Vanligtvis stal man från riorna och det uppstod ofta hårda duster emellan den tillstädeskommande husbonden och upprorsmakarena. (Brukligt ännu i våra dagar att halmen brännes). At ungdomen bestods dans uti en »frammanstuga» och hörde till bruket att den skulle vara upplyst med tjugu ljus.

Frågan 28: Huru firades julkalasen? Önskligt vore att erhålla fotografier av typiska julscener, julupptåg, julfigurer, (julbock, stjärngossar, Staffan o. s. v.) och jullekar, samt teckningar eller fotografier av föremål ss. julstjärnor, takkronor, julbröd o. s. v. 

Svar: Annandag jul hade man gäster och skulle det då bestås på både mat och brännvin. Langbordet lyftes från väggen och satte man sig alla däromkring. Ungdomen åter samlade sig tillsammans och så gick man »storhopin». De gingo längs vägarna arm i arm sjungande visor från gård till gård för att få sig en sup. På detta vis höll man på ända till nyår. Men säger Klemets Gubben: han tidin va’ vi inte’ så snål åp brännvine, fast he’ va så duktigt, men nu för tidin vill dom så gärn’ hav’ e’ fast he je utblanda åp’ all’ fasoner.

Lappfjärd, Dagsmark den 1:sta Maj 1910.

Aina Wadström.

Jakob Tegengrens vinjett

Den här berättelsen om jultraditionerna, julkorsen och mycket annat i Sydösterbotten skrevs av Jacob Tegengren (1875-1956). Han var en mångsysslare inom kulturen och skrev många kända dikter. Under åren 1901-1915 var han föreståndare på Närpes folkhögskola i Yttermark och efter det blev han bankdirektör i Vörå. Artikeln här under publicerade i tidningen Jullyktan i december 1915.

De gamla i bygderna gå en efter en bort till det tysta och med dem försvinner minnet av många seder och bruk, som fordom förekom vid de stora årshögtiderna och skänkte stämning åt dessa samt ökade deltagarnas festglädje. Av dessa högtider har ingen i högre grad än julen varit förknippad med egendomliga plägseder och ceremonier, av vilka många lett sina anor från gråaste forntid, men de ha småningom dött ut och endast den muntliga traditionen i våra bygder har av dem bevarat några fattiga rester.

Livligt står dock ännu för många gamla minnet av svunna jular, då de som barn tumlade om i halmen på dagligstugans golv. Seden att använda julhalm försvann i Närpes för omkring 50 år sedan. Varför man nyttjade julhalm veta de gamla ej att förklara det var så brukligt av gammalt. En och annan åldring berättar dock, att halmen skulle förtaga ljudet av de dödas fotsteg. Man trodde nämligen fordom, att de döda voro i rörelse i synnerhet vid juletid, då vintermörkret låg tungt över bygden och solen liksom tycktes död och borta. De avlidna hade ingenting gott i sinnet; deras tillvaro var dyster och glädjetom, därför voro de avundsjuka på människorna, och deras makt över dessa var störst under årets mörkaste tid. För den skull måste julbrasan flamma klar och hög på härden, ty inför den heliga elden, solens sinnebild, föll allt ont till föga, icke blott de döda utan också alla troll och rådare, som i natten drev sitt spel. Och på julbordet skulle grenljusen brinna ända till morgonen. Slocknade något ljus, trodde man i Korsnäs, att någon av gårdsfolket snart skulle dö.

De döda samlade sig också om julnatten i kyrkan för att hålla gudstjänst. En sägen i Korsnäs förtäljer om en kvinna, som av misstag kom att begiva sig till de dödas »mässa». Kvinnan i fråga ärnade sig till kyrkan i julottan. Hon hade ingen klocka och var orolig att ej hinna fram i tid. Länge låg hon vaken om julnatten och väntade på morgonen. Slutligen somnade hon dock. När hon vaknade, steg hon upp och gick till fönstret, överallt var det mörkt och tyst, blott ur kyrkans fönster strömmade ljus. »Gudstjänsten har redan börjat», tänkte kvinnan, »jag måste skynda mig!» I största hast klädde hon på sig och ilade till kyrkan. Dörren var olåst, och hon trädde in. Här mötte henne en underlig syn. Kyrkan var fylld av människor, men alla voro henne obekanta och sågo bleka och hemska ut. Med dov och klagande stämma sjöngo de:

»Hu, hu, hu, huru kall och tung jorden är, men när domen skall komma, det veta vi ej!»

Stel av skrämsel stod kvinnan på kyrkgången. Då kände hon, huru någon sakta vidrörde hennes hand. När hon vände sig om, igenkände hon en kvinnlig granne, som dött för någon tid sedan. »Skynda dig ut, men fäll kjolen efter dig», viskade den döda. Kvinnan lät kjolen falla och skyndade ut. När hon om morgonen begav sig till den riktiga gudstjänsten, såg hon fullt av små tyglappar, som låg strödda över kyrkgolvet. De döda hade slitit hennes kjol i tusen stycken.

För att stämma de avlidnas andar välvilligt, bjöd man dem fordom i Närpes mat och dryck om julen. Bordet fick icke avdukas till de stora högtidsnätterna, utan julbrödet och gröten och brännvinet skulle stå kvar för de dödas räkning. I Korsnäs hänförde sig samma sed till tomten. »Äldsta far skall äta till sist», sade man, då man steg upp från bordet. Annars har man nog också i Närpes kommit i håg tomten om julkvällen. På skullen ställdes ett grötfat för att bereda »äldsta husbond» julglädje och bringa honom tack för att han under det gångna året vaktat gården för eld och brand, hjälpt till med sysslorna inomhus samt ryktat och grutat hästarna i stallet. Ja, hästarna, liksom korna, skulle även ha sin andel av julens överflöd i form av extra god förplägning. Det skulle vara ett duktigt fång av det bästa höet samt mjölkdricka eller bröd. I Oravais gav man om julmorgonen åt gårdens hästar rågmjöl, som i två timmars tid vispats med varmt vatten. Av denna föda troddes djuren få »märg i benen» samt skyddas mot maran.

I Närpes har en julsed förekommit, som visar tillbaka till den avlägsna tid, då midvinterfesten var en offerfest för god skörd i det kommande året. Lantmannen var fordom helt och hållet beroende av åkerns avkastning. Mjölkhushållningen var då blott en bisak. Slog skörden fel, betydde det hungersnöd, ja, kanske hungersdöd. Icke underligt, om man ständigt tänkte på skörden, som i det primitiva jordbruket var ofantligt mycket mer beroende av väderleken än i våra dagar. För att vinna god äring, tog man sin tillflykt till magiska medel. Den i säden inneboende livskraften »åkerns själ» tänkte man sig som ett levande väsen, vilket härskade över grödan. Detta väsen ville man hedra och ära under den stora midvinterfesten, då alla handlingar ansågs äga en kraftigare verkan än under andra tider på året. I Gottböle by i Närpes gjorde man ännu för c;a 40 – 50 år sedan om julkvällen fyra gubbar av halm, vilka ställdes upp i stugans fyra hörn och fingo stå kvar, tills julhalmen bars ut. Även i Vallgrund by i Replot har samma sed förekommit. Det är mycket möjligt att de fyra halmgubbarna ursprungligen skulle fabriceras av den sist skurna säden på åkern, ty i denna var åkerns livskraft liksom koncentrerad. Seden med halmgubbarna påminner om ett gammalt bruk i Danmark: de fyra sista kärvarna kläddes till den stora skördefesten i kvinnokläder samt uppställdes i gillesstugans fyra hörn. De flickor, som bundit dessa sista kärvar, skulle sedan dansa hedersdansen med dem. Att man även i våra bygder visat en skild aktning för den sista kärven framgår av ett gammalt bruk i Vallgrund. Den sista kärven från kornåkern fick icke tröskas. Den skulle orörd uppläggas på riestängerna. Då julen bröt in, togs den ned, fästes på en lång stång och restes upp vid stugan åt de små fåglarna. I Finby i Närpes har seden med halmgubbarna övergått i en barnlek. Om julkvällen gjorde man en två kvarter hög halmdocka med tre ben. Gårdens pojkar lade sig i tur och ordning på rygg på golvet, fattade med fötterna tag i halmdockan och slog kullerbyttor bakåt. Det gällde då, att få dockan att stå. Samma manöver upprepades sedan åt motsatt håll.

Julkorsen.

En annan form av växtlighetsmagi möter i den ålderdomliga och vackra julsed, som ännu förekommer i Pörtom, Korsnäs, Övermark, Närpes och Lappfjärd, nämligen i bruket av s. k. julkors.

Om julaftonen reses vid mången gård ett ståtligt »kors» på en lång stång, prydd med friska granriskransar och kvastar. Stången fästes vanligen vid gaveln av stallet eller »nötset» (fähuset). I korset upphissas vid de stora högtidskvällarna röda papperslyktor med brinnande ljus. Denna julprydnad får sedan stå kvar ända tills S:t Knut jagar julen på dörren. Dock ser man numera korset ofta ersatt av endast en lång stång med en granriskvast och en utskjutande träarm för den traditionella papperslyktan. De gamla julkorsen kunna något växla till utseendet. »Jullyktans» omslag visar ett julkors från Pörtom. Stommen är av trä. Korset avbildar solen i trefaldig måtto. Först ha vi den stora, snettställda kvadraten det gamla soltecknet —, innanför den strålar solen, bestruken med rödfärg blodets och livets tecken —, i all sin prakt, och stången ändar slutligen i halv sol med strålar. Kvadraten är längs yttre kanten prydd med vackert krusade rosor av träspån. Att julkorset ursprungligen avsett växtlighetens befrämjande, är tydligt. Det har utgjort en form av s. k. homoöpatisk (likhets-) magi. För att framkalla solsken, avbildade man solen. För att grödan rikligen skulle frodas på åkern, hängde man på korset gröna kvistar, och för att säden skulle växa lång, skulle stången, som uppbar korset, tagas så lång som möjligt. I de gröna kvistarna bodde livets underbara spirande kraft, och denna övergick magiskt på grödan. En dylik fruktbarhetsmagi möter även i den ännu mångenstädes förekommande seden att vid den gård, där bröllop firas, uppresa två unga trän med grön topp, liksom i bruket att första gången korna om våren släppas ut på bete, slå dem med ett rönnspö tre gånger över ryggen en sed, som förekommit i Närpes. Även leken med fastlagsriset har ursprungligen haft samma betydelse. Dessa vackra julkors i våra sydligaste österbottniska svensksocknar är numera så gott som de enda synliga kvarlevor av våra förfäders högtidliga julfirande. Snart är kanske också deras tid ute. De skola försvinna, liksom den ståtliga seden att om julmorgonen illuminera gården med facklor och med flammande bloss åka till kyrkan om julottan redan längesen försvunnit.

På pärmbilden till tidningen Jullyktan där Jacob Tegengren publicerade sin julartikel finns avbildat ett julkors från 1800-talet.
På pärmbilden till tidningen Jullyktan där Jacob Tegengren publicerade sin julartikel finns avbildat ett julkors från 1800-talet.

Glömt är också bruket att om julkvällen gå till fähuset för att av kornas ställning spå liv eller död för mänskorna i gården eller att av spiselaskans utseende om julmorgonen sia sig till kommande händelser. Man betraktar icke längre himlavalvet om julnatten och gläder sig, om de många strålande stjärnorna båda gott bärår. Man låter icke längre korna om julmorgonen få vänta på att bli vattnade »så, som de då längtade efter vatten, skulle de om sommarkvällarna längta hem från skogen», sade de gamla. Man skrattar åt den gamla tron, att den, som om julkvällen brände pärtor i stället för talgljus, skulle få rotax i kornåkern allt detta har för det yngre släktet blivit skrock och dum vidskepelse. Orätt gör dock den, som skrattar åt de gamla bruken och, bröstande sig över sin bildning, betraktar dem som blott utslag av grov okunnighet. Även i vår »upplysta» tid florerar vidskepelsen. Må vi tänka till exempel på den humbug, som bedrivs under spiritismens täckmantel, eller på de moderna »astrologerna» eller på spåkvinnorna, som i våra dagliga tidningar annonsera om sin »konst». För våra förfäder var det, vi kalla vidskepelse, levande verklighet. De voro »barn av sin tid», och för att rätt förstå oss själva, böra vi taga vara på deras tro, tankar och drömmar. De hade vuxit upp i en karg natur under hårda livsvillkor. Detta hade gjort dem kraftfulla och härdade och skänkt dem en prägel av djupt allvar. De hemlighetsfulla skogarna, ensligheten, vintermörkret vände deras sinnen inåt till grubbel och tankar, ofta djupa och sköna. Till naturen och hennes gåtfulla företeelser kände de sig stå i ett innerligt samband. Det liv, de såg omkring sig, bar gemensamma drag med deras eget. Allt levande, växter och djur, talade sitt språk, och bakom den synliga världen stod den osynliga, också den befolkad av väsen och makter. Ligger det ej någonting djupt och stort i deras strävan att söka tyda dessa osynliga makter i sökandet efter andan bortom tingen.