Del 8. Bland dagsmarkbor i Theodosia.

Karl och jag tog in på danskens hotell över natten. Min fiol som jag hade köpt av finnpojken i campen hade i den ojämna temperaturen spruckit upp i limningarna. Där i byn fanns en gammal norrman, som vi råkade träffa på saloonen och han sade att han skulle limma upp den över natten om vi hämtade upp den till baracken där han bodde. Och det gjorde vi.

Han berättade att han som yngre hade följt med en cirkus som spelman i många år men nu som gammal levde han mera på allmosor som han fick nere på saloonen, där han mest höll till. Genom fiolen kom vi att stanna i staden i två dagar, innan vi beslöt att resa till Calgary. Den gamla spelmannen spelade på fiolen moderna bitar och vi kunde nog höra att han hade varit en utmärkt musiker i yngre år. Nu var han fingrar för styva.

Till Calgary anlände vi på eftermiddagen och vi lämnade våra kappsäckar tillsvidare på stationen. Vi gick ut till Fredins, där jag hade min kappsäck som lämnade där förra hösten. Men Fredin var ute på arbete, så vi träffade endast Mrs. och unga Miss i hans hem.

Efteråt gick vi ut på stan och råkade på några svenskar, som vi följde med till deras boarding hus, som runnades av två unga svenskar. Där var fullt med skandinaver och det tycktes gå livligt till där. Där sov vi också över en natt.

Följande dag köpte vi lite nya kläder, bland annat en ny hatt, en överrock, skor och skjorta och lite till. Någon kostym tyckte jag inte att jag behövde ännu. Det skulle ju bara bli mera att bära på och sedan gick folk sämre klädda här än nere i Vancouver. Teater och bio tog vi in där vi satt hela dagen.

Vi kom att vistas tre dagar i Calgary och soligt tyckte vi att det var där. Vi hade ju vistats en hel vinter uppe i ödemarken. Nattlivet var intensivt där bland cowboys och glädjeflickor. Efter tre dagar där tyckte vi att det var dags att börja söka efter ett jobb. Och jag tyckte att vi borde fara ut till B. C. där jag visste att det nog fanns arbete, nu då våren var inne.

Nog skulle vi kanske ha fått något farmarbete men Karl ville han också ut till bergen i B. C. för han ville se de beryktade Rocky Mountain bergen. Så vi satte oss på tåget och åkte till Golden, dit vi anlände följande dag på kvällen. Vi tog in hos kinesen, där jag hade sovit många nätter förr.

Följande dag gick vi in i en tobaksaffär, där vi fick hyra ut till en liten skogscamp i Donald, några mil västerut från Golden. Jag fick jobb som ”svampare”, d.v.s kvistare. Efter några dagars arbete råkade jag hugga mig med yxan i knäskålen, så att jag måste uppsöka läkare. Jag hamnade in på sjukhus, där jag kom att stanna i två veckor.

I det lilla sjukhuset i Golden, dit jag nu hamnat var vi endast tre patienter då  jag kom dit. Jag förstod att doktorn gärna ville ha mig som patient, för att ha några på sjukhuset. Där fanns det endast två sjuksystrar och lite kökspersonal. Sjukhuset var nytt och snyggt.

Förutom jag var där också en Helsingfors pojke, Erik Fagerbom, som i en boxningsmatch hade brutit ett finger. Han var en trevlig friskus, som hade varit med om mycket enligt vad han hade att berätta. Jag kom att råka på honom längre fram i Vancouver.

Så var där en 20-årig engelsman, som jag inte riktigt visste vad han fattades. Han var där för att vara sällskap åt de båda nörsorna (alltså sköterskorna), som också var från England. Vi mådde alla utmärkt och vi satt för det mesta i solen utanför sjukhuset.

Min arbetskamrat Karl hade under denna tid arbetat i campen men så lade de av en massa arbetare för sommaren och han var en av dem. Han kom en dag till sjukhuset och hälsade på. vi kom överens om att då jag snart kommer att bli utskriven ur sjukrullorna, så skulle vi försöka få jobb på ett vägarbete, som pågick i bergen nära till Golden. Jag begärde då av doktorn att få bli utskriven och det blev jag.

Efter det gick vi båda upp till arbetsplatsen och frågade efter arbete och det fick vi genast. Lönen var 50 cent i timmen och åtta timmars arbetsdag och detta tyckte vi var bra betalat. Där arbetade mest skandinaver, äldre karlar. De flesta var gamla järnvägare, som i tiden varit med om att bygga de stora järnvägarna genom Canada. De var hårda arbetare och därför måste vi hållas med i deras takt.

Arbetet bestod mest av skyffelarbete med att jämna vägen efter bergssprängarna som gick först. Det hette att vägen skulle gå från kust till kust och den gick på flera ställen insprängd i branta bergsväggar, ibland på svindlande höjder. Jag kom i ett gäng med rikssvenskar, som hade kontrakt medan Karl blev bergssprängare.

Dricksvattnet togs upp ifrån bergen och jag blev sjuk och fick diarré av vad de sade var poison (alltså gift). Jag blev då tvungen att sluta efter två veckors arbete. Jag tog farväl av Karl, som skulle stanna där tillsvidare och sedan till hösten skulle han resa hem till gumman i Norge.

Jag gick så ned till stationen i Golden och köpte biljett till Vancouver. När jag stod på stationen och väntade på tåget, kom banmästaren för Golden divisionen fram till mig och frågade om jag inte vill arbeta för honom, liksom jag gjorde förra sommaren. Men nu hade jag redan köpt biljett och beslutat att resa ned till Vancouver, så jag sade hur det var och avböjde. Nu var jag nog fundersam, för jag hade ju trivts bra med gänget senaste sommar.

Tågresan ner till Vancouver gick bra och på tåget träffade jag en grabb från Korsnäs. Det var roligt att igen höra österbottniska språket. Han var också på väg till Vancouver på västkusten.

Så på morgonen var jag igen i den vackra och expanderade staden Vancouver. Nu hade jag beslutat att bo hos en före detta Lappfjärdsbo, Emil Johnson på 256 Heatley ave. Mrs. Johnson var född i Påskmark. Där bodde många Lappfjärdsbor, både pojkar och flickor som nyss hade kommit från det gamla hemlandet. Mrs. var som en mor för flickorna och skaffade till och med arbete åt dem. Det var många som arbetade ute på  camperna, som hade adressen genom dem.

Vi hade ett roligt ungdomsliv där, då vi alla kände varandra. Dessa dagar var de roligaste jag hade haft på länge. Vi gick på teater, bio och danser som var varje torsdag kväll på finnhallen och på Swedish Hall. Det var bara att välja.

De flesta av oss var ju unga och levnadsglada ungdomar, så vi kände oss som hemma. Ute i stan vimlade det av skandinaver och folk av alla nationer, både svarta och gula. De finskatalande var de som samlade sig till varandra och de hade sina egna boningshus där de bodde.

Vädret var mycket vackert och solen sken nästan varje dag och det kom varma vindar från Stilla havet. Ett härligt klimat. På dagarna låg vi på badstranden English Bay och solade oss. Tiden gick fort, så det blev veckor innan jag började bli utan pengar. Det kostade att gå i stan och ingenting förtjänades.

Jag korresponderade med Anselm Viklund, som arbetade i Theodosia Arm och han gav mig fullmakt att lyfta pengar från Emil Pettersson på 859 Homer Street om jag behövde. Han skrev att jag ju skulle få arbete där men båten till Theodosia gick bara om lördagarna.

Emil Pettersson var en före detta Kristinestadsbo och han var som en far för oss Österbottningar. Det var till honom de vände sig som kom i knipa, för han var en mycket betrodd man i Vancouver. Ute på stan så råkade jag på min vän från sjukhuset i Golden, Erik Fagerbom och vi kom överens om att vi tillsammans skulle resa ut till Theodosia Arm inkommande lördag. Och det gjorde vi.

Efter en ett dygns båtresa kom vi fram och det var roligt att träffa alla Dagsmarkare, som arbetade i campen. De ville ju höra nyheter hemifrån, bland annat hur deras familjer hade det. Där arbetade också min kusin Erland Norén, bröderna Frans och Anselm Lillsjö, Viktor Grans och många svenskösterbottningar. Några nylänningar fanns också där.

Campbasen tyckte nog inte om att vi kom två stycken utan hyrespapper. Men pojkarna sade, att hade vi haft att ge honom en sup, så skulle allt ha varit OK, men det vi ju inte. På kvällen kom järnvägsförmannen och sade att vi kan börja arbeta på måndag morgon för honom. Jag arbetade endast en dag på järnvägsarbete, som jag väl kände till.

Följande morgon, när vi redan satt på vagnarna färdiga att starta resan till arbetsplatsen, så sade basen att jag skulle jobba i Anselm Viklunds gäng och han hade då redan avancerat till riggenslingare (han skötte alltså om utforslandet av de stora stockarna från skogen ner till järnvägen). Jag hade nu endast vanliga arbetskängor, så nog skulle det bli lite svårt ute i skogen med dem. Viktor Grans kom fram till mig och gav mig hans arbetshandskar. Det fordrades speciella handskar och skor, att arbeta på riggen, som det kallades.

Jag var ung och kvick, så dagen gick bra och på kvällen gick jag till officien och köpte mig skor, som hade spikar under sulorna.

Det var ett intressant arbete och dagarna gick fort att arbeta på riggen. Det luktade så friskt av kåda. Intressant var det att se de stora stockarna böka sig fram, dragna av grova vajrar in till sparrträdet, där de staplades upp. Sedan lastades de upp på järnvägsvagnar, som igen drog dem ned till ett ställe, som kallades bitscamp där de dumpades i vattnet.

Där i vattnet knippades de ihop i stora knippen och drogs med båt till något sågverk. Till sparrträd utsågs en lång och kraftig fura nära järnvägen. En lugn och passlig dag klättrade så en man upp, som i bältet hade ett rep, som inuti hade en fin järnvajer. I bältet hängde också en yxa. Han hade broddar i skorna, som han stötte in i barken på trädet och så kastade han upp repet ett steg i gången.

På så vis klättrade han fort upp till passlig höjd, där han började hugga runt trädet, tills toppen föll. Denne karl var en av de mest betalda i campen och ibland kunde han sätta sig att vila på ändan av trädet och titta på omgivningen.

Detta foto skickade Anselm hem till Finland med texten: ”Theodosia arm 12 sept 1926. Bilden föreställer ett skailin sparrträd här i campen. Det är 180 fot högt och det block som är i toppen väger mellan 7 och 800 kg. Järnvajern som går genom skon högst upp är två tum tjock och 2 000 fot lång och den går upp till ett annat sparrträd högre upp på backen, där en stor stockhop är ihopsläpad.” Foto Anselm Viklund.

Runt sparrträdet hade fällarna fällt träd, som täckte marken, ty skogen var tät och hade aldrig tidigare avverkats. Tusentals år hade skogen vuxit och skogarna på Stillhavskusten växte och var grön året runt, så där brann inte skogarna.

Uppe i sparrträdet fästes ett litet block, därifrån en tunn vajer sändes ned till donken (alltså en ångmaskin) och med den vidare ett stort bullblock, som fästades stadigt runt trädets topp. Genom bullblocket gick så den grova linan, som var flera tum tjock och gick ned till donken och vidare därifrån ut i skogen.

Riggslingaren var den som pekade ut vilken stock som skulle tas och Viklund var den mannen. Sparrträdet var stadigt fästat med fyra vajrar ovanför bullblocket i toppen. Vajrarna spändes hårt runt någon stadig stubbe. Dessutom var tre extra likadana vajrar fästade mitt på sparrträdet.

I bakgrunden syns ”donken”, alltså ångmaskinen med vars hjälp stockarna forslades från skogen och som sedan lastades på tåget för vidare transport till sågen. Bakom stockhopen på vagnen syns en del av sparrträdet. Foto Anselm Viklund.

Där på ångmaskinen arbetade också Anselm Lillsjö och han mycket skicklig att hantera vajrarna med stocksaxarna. En göteborgare som hette Dahlberg var ingenjör och var donkedriver. Donken var en kraftig ångmaskin, som drevs med vedeldning. En man var eldare och en annan högg ved,

Ute i skogen var fyra man runt riggslingan, Vid sparrträdet var en man som avhakade krokarna från stockarna och satte stockarna passligt för lastning och på en given signal svängdes de upp på järnvägsvagnarna.

Vi var totalt 16 man som arbetade i ett sådant gäng, allt från vedhuggaren till signalmannen ute i skogen, som hade en vissla och på riggslingarens rop gav han signal till ångmaskinen. Enligt visslorna skötte så ingenjören indragningen av de jättestora stockarna till sparrträdet.

Före rigg-gänget kom, så fälldes all skog av fällare och bockarna sågade av träden i olika längder, som mättes ut av en speciell person.

Tuffa skogsarbetare balanserar på en större stock högt över marken i Theodosia arm. Den tredje från höger är Anselm Wiklund.

Till först byggdes järnvägen genom skogen av ett gäng och en ångdriven jämningsmaskin.

Theodosia var en ny camp och manskapet bodde i tält, det var endast basen och officien som var inrymda i baracker. Kockhuset bestod också av tält, där två kockar och uppassare huserade. Maten var god och närande. Kockarna byttes om många gånger under den tid jag vistades i campen. De flesta kockar var kineser och så fanns det en svensk som gjorde goda plättar. Vidare fanns där lokmän, som körde arbetstågen med stockarna ned till bitscampen där stockarna dumpades i sjön.

Det var totalt nära ett hundra man som arbetade i en sådan camp som Theodosia och varje man hade sitt yrke.

Om du vill se flera foton, som Anselm Viklund hade tagit i Canada, så klicka HÄR!

Fortsättning följer…