Ungdomsberättelse från förr.

I ett brunt kuvert uppe på skolans vind fanns denna text, som klart och tydligt är skriven av en flicka från Dagsmark. Tyvärr fattas underskrift eller signatur men jag antar att den är skriven på 1910 – 1920-talet:

Mellan åren 1905 – 1912 hade ungdomsföreningen sina bästa år. Först bildades en hornorkester under lärare Rosenbacks energiska ledning. Fiolspelmän växte upp som svampar, likaså kunde flera traktera dragspel som ackompanjerades av triangel. Dessa spelmän tog aldrig betalt, det var helt naturligt.

Husvilla var vi också. Att få husrum för våra fester mötte stora svårigheter, då det ansågs vara större synd att tjäna den vita djävulen. Mycket besvär vållades också då bondstugor uppläts för ungdomsföreningens fester. Framstugan var festsal, någon estrad förekom inte, ridån var röd och den spändes över något hörn eller om det var flera som uppträdde, tvärs över framstugan. Något ovanligt var det inte att publiken skuffades i trängseln in på scenen.

Kaffet kokades och serverades i bagarstugan. Bråttom blev det för dem, som skulle stanna och samla ihop kaffekoppar och annat tillbehör, som skulle föras till någon gård, till nästa möte.

Så småningom började en svag tanke stiga upp. Tänk om vi skulle börja bygga ett eget hus. Alla var ivriga att börja. Då föreslogs att ett lotteri skulle hållas. Var och en började på sitt håll. På Elin Wadström och Alvina Klemets lott föll att fara till K:stad och tigga vinster. Att kasta sig på en velociped som nu, det gick inte. Det fanns endast Ribeck-Manda och Träskkalleas-Manda, som hade cykel.

Men i stället hade vi en allemanshäst, som ägdes av Antas Kalas Mina. De få steg han lunkade, hängde han huvudet mellan frambenen och då var han inte god att tas med.

Alla i staden var mycket förstående för vår goda sak. Till och med Anna V. kunde vi prata till lags. På hotellet fick vi en vacker pärlstickad börs. På ett annat ställe en fiol, som kom att göra god nytta på hemvägen, ty så snart som stråken smeksamt fördes över strängarna, satte Pålle av och skuttade några meter framåt.

Lotteriet hölls på gamla skolan 1908. En stor danslava byggdes på gårdsplanen men kunde ej rymmas för alla. Behållningen blev 400 mark.

Samma år hade ungdomsföreningen också en sångkör som leddes av Aina Wadström. Det var en stor upplevelse att få fara till staden. Pojkarna med sina nyinköpta halmhattar och flickorna i sina granna dräkter, utgjorde en vacker syn.

Svenskhatet var stort redan då bland finnarna. När den långa raden av sångare med fanor och orkester tågade över långa stadsbron, hällde regnet ned som en ström. Då stod Parmanen i fönstret och klappade händerna.

Motigheter saknades ej. På festerna kunde många ställa till bråk och förargelse med sina brännvinsflaskor. De flesta av ungdomsföreningens medlemmar var nykterister, varför de var en nagel i ögat på de äldre ungdomarna och gick under namnet ”tåmde fin”. Utom fester roade man sig med utfärder och oppsittor. Särskilt trevligt hade man i Lillsjö. Lillsjöborna var de snällaste mot oss. Där fick vi dansa i deras stora framstugor. Där fick vi äta fil i stora vackra filbunkar. Kaffe och vetebröd hade vi med.

Ett fotografi togs av V. Nylund där ungdomsföreningen från nämnda tid står uppställda, med Lillsjö Mattasinas liderväggen som bakgrund. Alla var eniga inom ungdomskretsen, men så småningom smög sig ormen in i skepnad av de allt flera trampvagnen. Bäst man hade som trevligast, märkte man något tassel och så smög sig först den ena, så den andra pojken ut. Ja, då visste vi flickor vart draget stod. Endera Bötom eller Korsbäck. De några flickor, som hade velociped satte av samma väg och så kunde de som lämna kvar ta sig några ringlekar och sedan samla ihop de medhavda sakerna och allt annat än nöjda bege sig hem.

På den tiden fanns det ingen väg till Bötom. Det var bara en vanlig koväg, som tog slut någonstans vid Tomtgropen. Sedan kom en oändlig mosse där fattiglöve, gäddporsa och odonen trivdes bra. Över denna mosse måste velocipeden bäras på flera ställen. Endast Kårk Frans behärskade terrängen, vad det nu berodde på. Ej sällan fick flickorna gå ensamma tillbaka.

Men så tog även Bötomflickfebern slut och allt blev som förr. Av det goda kamratskapet uppstod varma känslor, som slutade med en hel massa förlovningar och åtföljande giftermål. De övriga sökte sig efter en efter annan till Amerika och så bröts den förtroliga ungdomskretsen.