Tidningsurklipp från 1910-talet.

1910

1919

Tidskriften ”Samarbete” 1.3.1913:

Lappfjärd Andelshandel m. b. t. startade olyckligt. Förste föreståndaren vanskötte affären till den grad, att hade det fortgått i samma anda ett par år till, så funnes ej mycket kvar av affären nu. Emellertid har medlemmarna gjort allt vad de kunnat och styrelsen övertagit ledningen, varför företaget så småningom allt mera kommer ifrån de skador, vilka ännu i någon mån betungar det och äro minnen från de första verksamhetsåren. Kooperatörerna i Lappfjärd är värda erkännande för det de icke, som å många andra orter, lämnat sin affär då den haft förlust och mera än någonsin varit i behov av understöd.

Medan Lappfjärd Andelshandel trots motgångarna haft årsomsättningar uppgående över 80,000 mk, har Dagsmark Andelshandel under betydligt lyckligare förhållanden ej ett enda år nått fullt 40,000 mks försäljning. Den går dock även framåt, och torde förlidet års omsättning t. o. m. överstiga detta tal.

I februari 1913 skickade ´”Pelas-Viktor”, alltså Viktor Lillkull ett brev till tidningen Syd-Österbotten, som lyder så här:

Brev från Amerika.

Jag vill i korthet sända er tidning några rader från landet i väster, jag har för det mesta varit i staden Seattle (Washington state) där svenskfinska landsmän är till några hundra bosatta och bildat en svensk-finsk luthersk församling med en ny uppförd vacker kyrka av trä. Där har jag arbetat med olika grovarbeten vilka stått att få, ty nykomlingar kan inte tävla med de vana arbetarna här.

Arbetsmetoderna är helt andra än i Finland och man har mycket att se och lära, arbetsdagen är i städerna 8 timmar och i skogs- och järnvägskampen 10.

Tiderna är inte att klaga över, då tillfälle till arbete nog finns i synnerhet sommartid. Här bedrivs arbetena med större kraft och energi än i Finland, enär det finns överflöd på maskin- och människokraft. Skulle arbetsmetoderna på de olika områdena kunna inrättas efter Amerikanskt mönster, så vore vårt land ett gott framtidsland. Jordens uppodling på ett avverkat skogsland drar i Finland dryga odlingskostnader och avskräcker därför mången mindre bemedlad man att börja med nyodling. Här i landet blir stubblandsodling en tredjedel billigare till följd av de goda redskap som här begagnas för stubbarnas uppdragning ur jorden och dessas sammanföring i högar.

Även på andra områden, i synnerhet det merkantila är amerikanen ett formligt geni. Gå blott en afton utefter en med strålande elektriskt ljus belyst affärsgata och man måste förundra sig över att allt, som står till salu, är så väl placerat och så att säga annonserar sig själv för köparen samt sedan lämpligen annonseras i tidningarna.

Jag tror nog att våra landsmän som vistats här någon tid och tagit intryck av förhållandena här, kunde hemföra många goda och nyttiga idéer som skulle bli till nytta för vårt fosterland, samt påskynda dess utveckling förutsatt att de tillämpas på ett rätt sätt. En resa hit till Amerika kan sålunda bli till stor nytta för den enskilda såväl som för samhället.

Jag arbetar nu i en järnvägskamp, där det byggs en bro av stål och kaskrit (alltså betong), vilket begagnas i stor utsträckning här i landet både för hus och broar.

Det skulle noga vara ett och annat ännu att berätta härifrån men brevet blir väl för långt så jag slutar med en vänlig hälsning till ”Syd-Österbottens” läsare och dess redaktion.

Viktor Lillkull

Pellervo-tidningen 1.5.1913:

Dagsmark lantmannagilles marsmöte var ett välbesökt diskussionsmöte med intressanta frågor. Sålunda diskuterades frågan: hur få en mönstergård till stånd i omnäjden? hvarvid det dock ansågs behöfligt att samarbeta med närliggande gillen och förfråga sig om medel hos modersällskapet. — Vidare togs till diskussion: vilken åtgärd bör vidtags för att förbättra bondens ekonomiska ställning? Tyvärr är de referat om detta möte i dagspressen vi haft tillgång på synnerligen dåliga; det heter sålunda, att talarna ansåg, att »tiden varit för länge sedan inne, att vi bönder mera än förut sammansluta oss för motarbetande av vår undergång.» Vad härmed egentligen avsetts, framgår inte. Frågan i sin helhet är ju bondeklassens A och O; i ingen händelse torde kunna frågas vilken åtgärd bör vidtas, utan måste här talas om åtgärder. Frågan skulle insändas till diskussion å kommunaldagarna i Närpes.

Registertidningen år 1914 skrev att ett maskinandelslag hade bildats i Dagsmark 2.5.1914. Styrelsen bestod av ordförande Viktor Rosenlund och medlemmarna Erland Grönroos, Viktor Viklund med Henrik Klemets som disponent.

Syd-Österbotten 9.1.1918:

Familj i armod.

På gränsen mellan Bötom och Dagsmark befinner sig långt avskilt från grannar Kläpp torp. Torpets innehavare, Kalle Ojanperä är far till 8 små barn. Familjen har under de senaste åren levat i största armod. Torpet har upprepade gånger i utmätningsärenden besökts av länsman. Det var i ett bedrövligt tillstånd fattigvårdsledamoten i Dagsmark påträffade familjen för några dagar tillbaka. Bröd hade ej funnits i huset på åtta dagar. Sinnessvaga Ojanperä hade varit borta en längre tid. Hustrun låg sjuk i sängen av brist på föda. Enär vägarna voro återsnöade, varken eller förmådde hon begiva sig ästad den långa sträckan till Dagsmark efter hushållets mjölranson. Av de knappa matförrådena hade hon sparat allt åt sina undernärda barn och lämnat sig själv utan. Då fattigvårdsledamoten tog fram den medförda maten, måtte hon hålla undan ett stycke rått kött, så att den svältande barnaskaran ej skulle äta upp det med detsamma. Barnen voro för övrigt dåligt klädda. De sutto hopkrupna i spiseln för att värma sig. De flesta av dem voro utan skodon.

Syd-Österbotten 25.5 1918:

Förolyckade kor.

I onsdags inträffade härstädes en ovanlig men icke desto mindre mycket ledsam olyckshändelse, i det att en propsrad ramlade medan några kor befunno sig invid densamma. En av korna blev begraven under propsen och ljöt därvid döden, medan fyra andra blevo mer eller mindre skadade. Den sålunda omkomna och två av de skadade korna tillhörde bonden Josef Granlund och de två andra skadade bonden Viktor Storkull.

I torsdags ramlade åter en bonden Alfred Nordberg tillhörig ko i ån och drunknade, enär man först långt efter olyckan inträffat saknade kon och slutligen fann den död i ån.

Syd-Österbotten 26.10.1918:

(Artikeln är renskriven av Eva Grönlund, som är född på Sånan eller Sunnantill, som heter på riktigt.)

 Bygdebrev från Korsbäck.

Korsbäck är en liten undangömd skogsby i Lappfjärds socken, som äger både vår och höst en insjö, vilken dock sommar och vinter är föga vattenrik. Denna insjö är inramad av den grönklädda barrskogen. Det hela ter sig till en vacker tavla, när solen sakta sänker sig bakom de högresta trädens stammar. Naturen har på allt sätt gjort sitt till för det lilla Korsbäck vad naturskönhet beträffar.

Det är höstdag. Bondens sommararbete är slutfört, ty allt vad som hör till ens livsuppehälle är inbärgat under tak. Detta har kostat bonden möda och arbete. Denna höstdag är mildare än de föregående. Knappast en susning höres. Vi vandra några ned till stranden för att inandas den friska sjöluften. Allt är tyst. Ingen säger ett ord, men spörja och tänka så mycket mera i stället. Jag reflekterar över byns innevånare och finner där både konservativa och framåtsträvande individer. Med konservativa förstå vi sådana, som fasthålla vid gamla vanor. Ja, vid farrfarsfarfars och farfarsfarfarmors seder, glömmande att tiderna förändras, och att vi måste förändras med dem. Därför är det minsann inte gott att komma i samspråk med den konservative, i synnerhet då det gäller kulturella frågor.

Härom dagen råkade jag i kollision med granngårdens husbonde och vi ”beraade” ganska häftigt samman. Frågan gällde inte något vidlyftigare än underhållandet av småskolorna av nutidens typ. Detta väckte genast den ”urgamle” till hög röst och många glåpord. ”Jag ha’ int ga i skolan fö na semunera lärarinnor, å int min bån helder, å ja väit e min bån kan katjesin bäter än tin. Ti ast dågar tådde lärarinnor, utan stjeck där fortan än vanlit tibak tan där ha kumi”. Det är besynnerligt, folkskolan i Dagsmark har existerat i ganska lång tid och du har inte haft råd att låta dina barn besöka den, fast du äger flere tusen mark på banken. Du har tjugoettårs gamla barn, men då du får ett brev eller kommunalsedeln, tar du den genast och kommer in till oss och säger åt mina barn: ”Ska et läs hitje om e je vån sedel å hör mytji vi har ti utlag?” Varför kommer du in till oss och vill ha mina barn att läsa, då dina barn är mera upplysta och kan läsa bättre än mina? Du skröt över att dina barn kan katekesen från pärm till pärm. Mycket riktigt kan de rabbla upp den. Utan uppehåll sjungande och frustande det sisa ordet liksom ville de ge upp andan. Ett sådant läsande kallar jag för mekaniskt, emedan endast tungan och läpparna äro vana att säga det, men ens inre vet ej någonting därom. Såna läsare arbeta endast på att fullproppa minnet, och låta hjärtat och förståndet bli tomma. Eller vad hjälper det att fylla magen med näringsmedel, om den icke kan smälta dem, om de icke övergå i kött och blod, om de icke höra och lära sig. ”Att kunna utantill”: Är icke att veta, det är endast att gömma vad man givit i förvar åt minnet. Det är nog, om våra barn, sju- och åttåringar lära sig ”lilla katekesen” förstå och begripa den. De unga barnen skall först inläras det enkla, sedan skall hand efter hand svårare kunskapsstoff meddelas dem efter deras utveckling. Att bjuda för mycket och för svårt på en gång är lika som då man söker hastigt fylla en flaska med trång hals, och det mesta rinner bort, fyll långsamt droppe för droppe och kärlet skall snart vara fyllt.

Solen har sjunkit. Mitt sällskap har gått. Jag är dock ej ensam, jag ser ett matt sken av månen lysa fram mellan granarna. De oändliga stjärnorna tindra på fästet. Den ena vågen efter den andra kommer för att skölja stranden, men mina tankar följer ej med vågorna, de förirra sig på helt annat håll. För några dagar sedan hade våra ”duktiga gubbar” sammanträtt till kommunalstämma. Där dryftades bl.a. frågan om förhöjningen av läkartaxan. Det beviljades också läkarna rättighet att vid vår undersökning taga åtta mark och vid resa på sjukbesök tre mark per kilometer. Nu ha vi Korsbäckbor ungefär femton kilometer till läkarbostället. Vi får således erlägga 45 mark till resekostnad, emedan vi av ödet blivit placerade i ena ändan av kommunen. Vi ha också andra olägenheter t. ex, vid förning av ”lapparna”. Vi skulle tycka att uppbördsherrarna borde komma till vår by och uppsamla här sin spannmål. Men andra uppbörder borde såsom i andra byar uppbäras i Korsbäck tycker en Korsbäckbo