Lisa-Moras stenen på Byåsen.

Nedtecknat av Lasse Backlund 2014, uppdaterades i mars 2018.

På grund av sitt läge mellan två stormakter har Finland under gångna tider ofta varit skådeplats för krig och härjningar. Sedan urminnes tider har svensk-finska trupper fått slåss mot ryska angripare. Fienden har alltid kommit från öster så därför har vår landsdel ofta på grund av sitt läge längst västerut, blivit förskonat från fiendens härjningar.

Enda stora undantaget är tiden mellan 1713-1721 då ryska trupper besatte så gott som hela Finland och tsaren Peter den store gav order om att Österbottens skall skövlas och förstöras. Tsar Peter var rädd att trupper från Sverige skulle landstiga i Österbotten och därför fanns det orsak att föra bort eller döda ortsbefolkningen och bränna och plundra allt de kom över. Den svenska kungen Karl XII var på flykt undan ryssarna nere i Europa och visste knappt vad som var på gång upp i norr. En stor del av den österbottniska befolkningen hade nog före ockupationen flytt till Sverige med båtar men det räknas allmänt med att över 4 000 personer från Österbotten bortfördes i fångenskap till Ryssland. Den här perioden i Det stora nordiska kriget kallas för Stora ofreden och befolkningen i Finland fick verkligen lida svårt.

Hur läget var i Dagsmark är svårt att säga men det är helt klart att befolkningen också här led av ryssarnas ockupation. Precis som i andra byar flydde folk till de stora skogarna för att där söka skydd undan de ryska militärerna som styrde över landet i de svenska myndigheternas frånvaro.

Lisa-Mors sten fotograferad från söder och här har den legat sedan de stora ismassorna fört den med sig under den senaste istiden som slutade för 10 000 år sedan.
Lisa-Mors sten fotograferad från söder och här har den legat sedan de stora ismassorna fört den med sig under den senaste istiden som slutade för 10 000 år sedan.

En som tog sin tillflykt till skogen var Lisa-Mor och hon började bo under en jättestor sten uppe på Byåsen, endast några hundra meter från Dagsmark. Enda uppgifter som finns om henne är att hon hette Lisa och säkerligen hade hon barn eftersom hon kallades för Lisa-Mor. Det stora flyttblocket var format så att det i den norra ändan fanns en urholkning som var så pass stor att hon fick rum att bo därunder. Enligt sägnen och folkprat skulle hon ha vistats där uppe på Byåsen i flera år, hon skulle till och med haft en ko med sig. Hur livet tedde sig för Lisa-Mor kan vi bara ana oss till men enkelt kunde det inte ha varit, åtminstone inte vintertid.

Minnet av Lisa-Mor lever kvar ännu i våra dagar och stenen heter följaktligen Lisa-Moras stenen.

Här stenen fotograferad från norr och det syns tydligt hur stenen kilats sönder och delar av den förts bort. Till höger på bilden syns motionsspåret som går väldigt nära stenen. Det är inte riktigt lätt att klättra upp på den över två meter höga stenen och åtminstone för byns pojkar har det räknats som ett mandomsprov att på egen hand komma upp på den.
Här stenen fotograferad från norr och det syns tydligt hur stenen kilats sönder och delar av den förts bort. Till höger på bilden syns motionsspåret som går väldigt nära stenen. Det är inte riktigt lätt att klättra upp på den över två meter höga stenen och åtminstone för byns pojkar har det räknats som ett mandomsprov att på egen hand komma upp på den.

I början på 1900-talet blev den stora stenen sönderkilad och en del av den blev forslad ner till ån där den användes för byggandet av en damm. Men det som blev kvar är ändå helt tillräckligt för de besökare som regelbundet besöker platsen. Hela området runt stenen är mycket naturskönt och vackert, väl värt ett besök. Barn från skolan och daghemmet har varje år besökt stället som ligger precis bredvid den upplysta motionsslingan som börjar och slutar vid Majbo.

Barnen i Dagsmark har ofta använt området på Byåsen som lekplats, främst då Brännlandet som är ett kullerstensområde och så Lisa-Moras sten. Ingmar Rosengård som växte upp nära Byåsen vet berätta hur han och hans kamrater till och med byggde en kåta ovanpå stenen.

På fotografiet som Inga-Lill bidragit med så ser vi att småskolans elever var på utflykt till Lisa-Mors stora sten. Helge Lund har berättat att den tiden han gick i småskolan fick han vara vägvisare åt de andra barnen eftersom han bodde i närheten.
På fotografiet som Inga-Lill bidragit med så ser vi att småskolans elever var på utflykt till Lisa-Mors stora sten. Helge Lund har berättat att den tiden han gick i småskolan fick han vara vägvisare åt de andra barnen eftersom han bodde i närheten.

Den hornseptett som bildades 1904 i Dagsmark brukade i början av seklet ge gratiskonserter i närheten av Lisa-Moras steinin.

En orsak till att den här stenen är så känd och populär som utflyktsmål är att den är det enda stora flyttblocket som istiden fört med sig. Dagsmark är känt som en stenfattig by, till exempel alla uppodlade åkrar är i dag så gott som stenfria. När åkrar täckdikas brukar dikarna ibland råka på någon sten och då skämtas det om att det är någon som grävt ner den.

Det är klart att denna 2-åring inte själv klättrat upp på stenen men han är lika stolt i alla fall.
Det är klart att denna 2-åring inte själv klättrat upp på stenen men han är lika stolt i alla fall.

Små barn tycker att Lisa-Mors sten är ofantligt stor men när de blir vuxna minskar den betydligt i storlek. Åtminstone för Bertel Forslin var det just så, i sin historik om Dagsmark skrev han till och med att stenen inte mera finns till:

”Stort bättre är det ej heller på Brännlandet som är en rullstensås. En jätte säges förr i världen ha slängt dit Lisa-moras-storstenen. Den har fått sitt namn av Lisamor, som under 1808-års ofred bodde där med sin ko. Stenen var sevärd, och till den brukade man göra utfärder. Den finns dock ej längre kvar.”

Jag tror nog också att Bertel hade misstagit sig på tidpunkten då Lisa-Mor bodde under stenen, för det var just under stora ofreden som folket flydde till skogs. Visserligen blev hela Finland ockuperat av ryssarna också under 1808-1809 års krig men befolkningen skonades på ett helt annat sätt än under Stora ofreden.

För att vårda minnet av Lisa-Mor har en väg blivit uppkallad efter henne. Den urgamla vägen som börjar i centrum av Dagsmark och går vidare till Storliden leder en besökare väldigt nära stenen. I bakgrunden till vänster skymtar föreningshuset Majbo.
För att vårda minnet av Lisa-Mor har en väg blivit uppkallad efter henne. Den urgamla vägen som börjar i centrum av Dagsmark och går vidare till Storliden leder en besökare väldigt nära stenen. I bakgrunden till vänster skymtar föreningshuset Majbo.

Historien om ett postkort.

Jag har hela tiden försökt hålla historikerna på min hemsida så rena som möjligt. Inga snuskigheter eller osakligheter tillåts men följande berättelse ur verkliga livet går bokstavligen under bältet, så om du som inte gillar sådana kan du sluta läsa nu.

”Någon gång på 1990-talet då jag körde runt i Österbotten och sålde våra postkort till butiker och bokhandlare så besökte jag en dag en bra kund i Kvevlax. Affärerna gjordes upp med köpmannens fru som så många gånger förr. När vi gått igenom och granskat vad som fattades och behövde kompletteras i kortställningen, så berättade hon att flera av deras kunder frågat efter vykort från Kvevlax. Sådana hade de aldrig haft men hon hade lovat att se om det är möjligt att vi skulle låta trycka upp sådana åt dom.

Jag svarade att det är fullt möjligt och jag räknade ut ett passligt pris på en passlig mängd. Men sedan sade hon att hon inte hade några idéer alls om vilket motiv det skulle vara på kortet. Hon beklagade till och med att Kvevlax var mycket fattigt på passliga motiv för ett säljande vykort. Utöver kyrkan fanns det ingenting, sa hon.

I bilen råkade jag ha ett av de postkort som tryckts år 1986 med motiv från Dagsmark och det här visade jag för henne.

Här vykortet från Dagsmark. Foto: John Hammarberg. Tryckt på Painotalo Varteva i Vasa.
Här vykortet från Dagsmark. Foto: John Hammarberg. Tryckt på Painotalo Varteva i Vasa.

Precis som jag, så tyckte hon att kortet var mycket vackert designat eftersom det fanns flera bilder på samma kort. Jag berättade att också Dagsmark var fattigt på motiv men med bra fantasi skall vi nog tillsammans lyckas göra ett vackert vykort också från Kvevlax.

Hon tittade på Dagsmark-kortet och såg folkskolan, den gamla bybutiken och bilden från Lappfjärds å. Men sedan när hon såg bilden med Lisa-Moras sten så blev hon fundersam. En sten på ett vykort! Nå, det passade nog inte i Kvevlax för där fanns det massor med verkligt stora stenar. Jag berättade snabbt och kort historien om Lisa-Mor och att det här faktiskt är den enda stora stenen som vi har i Dagsmark.

-Va, sade hon, har ni bara en sten i Dagsmark?

-Hmm, svarade jag, det stämmer nog.

-Verkligen, sade hon eftertänksamt. Jag har nog förstått att det skall vara två!”