Tidningsartiklar från 1860-talet.

Finlands Allmänna Tidning 28.1.1862:

Björnjakt. Marknadsresande från Lappfjerd, hafva omtalat ett nederlag af sex björnar, fällda eller fångade å Siiro bys egor i Storå (Isojoki).

Folkwännen 7.5.1862:

— Lappfjerd i april. Palmsöndagen den 13 i denna månad hölls här, på en del ståndspersoners och några bönders hos församlingens pastor gjorda enträgna begäran, en kyrkostämma om anskaffand av orgor till moderförsamlingens kyrka. Vid detta tillfälle var det ett nöje att höra, hur församlingens ärade prästerskap samt övriga församlingsboer, både fattige och rike, med varmt nit biföll till det goda företaget.

Man beslöt att anskaffa ett orgelverk med trettio pipor, och detta under en, som det synes, kostsam tid för Lappfjerds församling. Men efter insändarens åsikt har väl ingen ännu blifvit fattigare av de arbeten som företagits till allmänt bästa; tvärtom, den, som med nöje och utan knot uppbygger någonting Herranom till ära och människor till gagn, blir aldrig obelönat. För tio år tillbaka uppbyggde församlingen sin nuvarande kyrka; för sex år sedan byggdes stapeln; sistlidet år anskaffades en prydlig altartavla med därtill hörande ramar; en predikstol med alla dess prydnader bekostades samma år, och siffertavlan förgylldes med äkta och dyrbaraste förgyllning? Utom detta har Lappfjerd under de nämnda tio åren byggt tvenne stora stenbroar, nytt och prydligt kronomagasin, ny kaplansgård, ny klockaregård, nytt pannmagasin samt anställt en betydlig reparation på prostgården. Huru en fattig socken som vår kunnat stå ut med allt detta, må visst synas något förunderligt. Ännu återstår dock en viktig sak att ombesörja, nämligen inrättandet av en efterlängtad ny begravningsplats, ty vår gamla begravningsplan är så trång, att man med grämelse måste se halvruttna lik uppgräfvas. Den nya platsens iordningställande påbörjades redan för tre är tillbaka, men arbetet tycks dröja för länge. Vems felet till dröjsmålet egentligen må vara, känner insändaren ej; men vi här i Lappfjerd äro icke vana med sådant.

Lappfjerdbo.

Folkwännen 4.6.1862:

Lappfjerd. (Insändt) Den 23 maj kom här på förmiddagen ett ganska vackert regn, och på eftermiddagen följde det herrligaste solsken. Vi började med full fart så havre och korn dagarna derpå. Poteterna äro dyra; ifrån Åbo län hafva väl några sina slupar med poteter inkommit till Christinestad, men priset är sådant som vi aldrig förut betalt, nämligen 3 rub. á 3 rub. 50 kop. för tunnan.

— Ungdomens liv i några byar af Lappfjerd är högst beklagansvärdt; detta är i synnerhet fallet i Påskmark, Tjöck, Härkmäre och Dagsmark. I dessa byar lefva de unga pojkarne nästan såsom skogens vilddjur. Reser man om aftonen eller nattetid derigenom, så får man höra det vildaste oljud af hvarjehanda slag, och man är till och med mångengång i lifsfara på landsvägarne. Det är bedrövligt att nödgas för allmänheten omtala det, men slikt ofog kan icke nog fördömas. Man vore färdig att önska, att rekrytering kunde anställas i nämnda byar och dr vildaste sällarne tagas till soldater, ty något annat sätt att dämpa deras öfvermod har man svårt att uttänka. Håller t.ex. någon på dessa orter ett bröllop, så äro de anständiga gästerna i lifsfara för den vilda ungdomen; vanligen måste efter sådana tillställningar många af dem, som varit der, anlita läkare. Våra kronobetjenter försöka både med godo och ondo, presterna bjuda till såväl i kyrkan som annorstädes att åstadkomma någon förbättring häri, men det är endast, såsom ordspråket säger, att kasta vatten på gåsen. Vems är då felet att ungdomen uppväxer i så dåliga seder? Jo föräldrarnes och husböndernas, som tillåta sina barn från alnslånga och sina tjänare att drifva omkring i byarne. Tjenstefolket tillåtes äfven att nästan hvarje natt ströfva omkring i grannskapet. Genom sådan efterlåtenhet uppfostras dessa vanartiga sällar, som äro traktens skam och plåga.

Lappfjerdbo.

Folkvännen 26.6.1862:

— Lappfjerd den 10 juni. Det är en känd sak att sysslolösheten är en rot till allt ondt, och att den, som fått vänja sig dervid, nödvändigt slutligen blir en plåga för sig sjelf och en förargelse för andra. Insändaren vill anföra ett exempel derpå. Här i socknen i en viss by finnes en bonde, som är egare af ett godt hemman och har fyra fullvuxna, stora och arbetsföra söner; men han tillåter dem att ena dagen efter den andra ligga hemma utan vidare sysselsättning, än att röka sin pipa och spela fiol samt deremellan byta hästar och dricka harjakanna. För icke länge sedan hade den ena sonen, som genom ett sådant lefverne blifvit alldeles liderlig, företagit sig att om nätterna slå och kasta in folks fönster på flera ställen i trakten. Dagsmarks bys innevånare hade uppfört åt sig ett stort och ändamålsenligt skolhus, för att bereda det uppväxande släktet en bättre upplysning; huset har sex stora fönster, och dem slår han in allt som oftast; och på Rosenback gästgifveri i samma by hade den våldsamme mannen under pingsthelgen inslagit tio fönster samt, när husvärden kom ut för att se efter hvem som föröfvat våldet, öfverfallit honom med hugg och slag på allmänna landsvägen. I en annan gård hade han vid samma tillfälle inslagit två fönster. Nu går han och väntar på urtima ting, der han får sig vatten och bröd eller kanhända någon tids fästningsarbete; till sådant slut leder sysslolösheten! Den som arbetar om dagen i sitt ärliga värf, sofver godt om nätterna och löper icke kring byarne för att ofreda andra. Men icke nog dermed att den man, hvars bragder här blifvit omtalade, sjelf är enliderlig sälle, han håler nu på att förderfva hela ungdomen i byn der han bor, och han har där redan en kamrat, som icke är stort bättre än han sjelf; men det går väl så, att nog snart äfven dennes mått blir fullt. Insändaren åtager sig att efter tinget berätta hvilket utslag har fallit öfver den ofvanbeskrifne fredsstöraren. — Nu när det arbetas för folkupplysningen på alla håll och med alla krafter, så är det obehagligt att nödgas omtala sådant som detta; men kanske att häraf någon vilsekommen yngling tar sig till vara och för framtiden styr den väg han beträdt.

Lappfjerdbo

Folkwännen 6.8.1862:

Lappfjerd i juli. Det som i brännvinsfrågan stod att läsa uti Folkwännen n:o 29 för detta år är visserligen sant; men vart i all världen tar det vägen med den ymniga införseln af rom, som lik en annan syndaflod öfverswämmar våra städer, om icke regeringen vidtager något tjenligt medel för att hämma densamma?

(redaktionen kommenterar: Det framstår ej tydligt, om insändaren här menar rom, som införes på laglig väg. eller om han talar om estländsk brännvin, som insmugglas, färgas och ges ut för rom. På rom, likasom andra spritdrycker, vilka från utlandet införas, är lagd en hög tull, men kanske att tullen, ännu mer borde höjas. Insmugglingen åter av estländskt brännvln tyckes regeringen ensam icke kunna hämma. Kommunerna, socknarne och städerna, borde därföre inom sig söka att häri understödja regeringen och, till förekommande af brännvins smuggling, förena sig om ungefär enahanda beslut, som de fattat för utrotande af arkangeliternas fördärvliga handel.

Och vad skall man säga om ölbryggerierna i vårt land, som årligen tilltaga i antal och storlek samt förstöra spannmål till den grad, att bristen på föda blir kännbarare år ifrån år? Aldrig har man hört ett sådant pris på spannmål som nu. Det tyckes att allmänheten får lida för ölbryggarnas enskilda vinst; arbetslönerna stegras genom spannmålsförstöringen, så att man har svårt att kunna hålla sig arbetsfolk. Insändaren är visst en ölvän, men ser sig nödsakad att uttala sin verkliga åsikt om saken.

(redaktionen kommenterar: Insändaren borde dock icke kunna tro, att ölbryggerierna ensamt hafva gjort spannmålen dyr. Vad som t.ex för närvarande mer än allt annat så betydligt stegrat spannmålspriserna är utan tvifvel fruktan för missväxt eller sen skörd detta år)

Brännvinet är i aftagande, men bruket af rom i tilltagande; alla ropa ack och ve öfver brännvinet, som dock den arbetande klassen behöver för att någon gång uppmuntra sig, men om den giftiga rommen talas ej det ringaste, och ölbryggerierna går natt och dag utan beskattning, vilket för den skattdragande bonden ser underligt ut.

Här i socknen finns en skicklig klockgjutare vid namn Carlsson, boende nära Lappfjerds kyrka. Det är en glädje att se huru det gått framåt för honom; från en fattig torpargosse har han genom egen arbetsamhet och omtanke blifvit en kunnig tillverkare af kyrkklockor. Även finns här en plogmästare vid namn Josef Ingves, också hemma ifrån Lappfjerds by, vilken för 3 r. 50 k. och 4 r. tillverkar sådana plogar, som i alla delar tävla med de skottska och köras med endast en häst.

Det är en förfärlig spanmålsbrist här för närvarande, så att den fattigare folkklassen har svårt att lefva. — Ängarna äro dåligt växta och höbärgningen ser svår ut. Kreaturspriset faller för varje dag.

Lappfjerdsbo.

 Folkwännen 15.10.1862:

— Lappfjerd i oktobder. (Insändt.) Här i Lappfjerd har allmogen, både män och qvinnor, husbondefolk och tjenare, börjat dricka öl till den grad, att ofta, under det hemma i kojan saknas bröd och barnen qvida af hunger, föräldrarna på sina stadsfärder och andra resor gifva ut den sista kopeken för öl. I trakten häromkring finns ej mera brännvin, men lusten för starka drycker finns qvar, och folket slår sig derföre på öldrickning. Men den blir dyr. Förr kunde en förnöja sig med ett hälft qvarter brännvin, som kostade omkring 6 kopek; nu fordras i stället 2 á 3 buteljer öl, som å försäljningsstället, efter 10 kopek buteljen, kosta 20 á 30 kopek. Det kostar således 14 á 24 kopek mera att förlusta sig nu än förr, och derföre tilltager fattigdomen.

I Sideby kapellförsamling har, enligt trovärda berättelser, folket blifvit så begifvet på öl, att tjenstedrängarna byta bort sina kläder mot ett ölrus. I Kristinestad äro tre ölbryggerier i full verksamhet, och dock tycker man, att i detta hårda år alla ölbryggerier i landet borde stå. Det är väl korn som användes till ölbrygd, men kornet borde i år användas till bröd, då så mången trakt i landet får gripa till barken för att stilla hungern. Här i Lappfjerd har största delen fatt så dåligt år, att sädeslårarna stå lika tomma som före tröskningen. Och äfven poteterna slogo fel öfver hela socknen.

Den ynglingen, som jemte sin trogna kamrat omnämndes i n:o 26, den 26.6.1862 af Folkwännen för detta år, har numera vid ordinarie ting i Lappfjerd blifvit för fönsterinslagning på Rosenback gästgifveri i Dagsmark m. m. pliktfälld till 120 daler jemte dryga ersättningskostnader. Vid samma ting dömdes en dräng från Bötom kapell för slag mot sin husbonde samt knifshugg mot en annan, att slita 35 par spö och betala 50 rubel i ersättning; han sattes genast i järn och sändes till Korsholms kronohäkte att afbida hofrättens utslag.

Ungdomens liv är högst beklagansvärdt här i socken med undantag af Lappfjerd by, der sedligheten märkbart förbättrats inom några är eller sedan 1854, då herr vice kronolänsmannen F. Starcke dit inflyttade. Han har haft all möda att upprätthälla ordning och stick, hvilka så tilltagit, att öfrige sockneboer riktigt förundra sig deröfver. Visst hafva våra kronolänsmän försökt detfamma i andra byar också, men de hafva icke haft samma framgång; tvärtom har öfverdådet mångenstädes tilltagit. Man lärer väl nödgas anhålla om straffinqvartering i vissa byar här, då både skyldiga och oskyldiga får lida. Om detta faller någon yngling i händer, så må han läsa och betänka det samt äfven berätta derom för andra, att de taga sig tillvara för ett öfverdådigt liv Huru roligt vore det icke, om sedlighet och kärlek finge bo ibland det finska folket; då skulle man få höra huru lycka och välmåga började blomstra. Men ett sådant lif, som här mångenstädes föres, är det icke underligt att vår Herre straffar och nu är hans straff för handen.

Nerpes sockneboer hafva företagit sig att nästan hvarje söndag resa till Lappfjerds kyrka, för att, som de säga, höra äfven- andra prester än deras egna; men fallet lär icke vara få, att Nerpesbon reser till Lappfjerd för själens skull; ty när de begifva sig härifrån, resa de vanligen genom Kristinestad, där de dricka rom och öl, hvarefter de anställa slagsmal och störa andras sabbatsfrid samt på hemresan ofta köra armar och ben av både sig och andra resande, hvilka äro i lifsfara, när de på landsvägen möta dessa kyrkfarare. Bäst vore att Närpesboerne hölle sig hemma och besökte egna kyrkor, der de troligen lika väl som här kunna hålla sin gudstjenst och finna uppbyggelse.

Lappfjerdbo.

Folkwännen 22.10.1862:

Sideby den 26 sept. Hemmansegaren i Lappfjerds moderförsamling Carl Gustaf Carlsson har på beställning till Sideby kyrka åter gjutit en ringklocka af sextio lispunds nio skålpunds viktualievikt. Vid den granskning och profning, som den 20 innevarande september anställdes å densamma, befanns den till sin yttre form fullkomligt felfri och jemngod med de från svenska gjuterierna hit införskrivna klockorna, men till sitt behagfulla ljud vida öfverstiga flertalet af desamma. Med största skäl ansåg man, att sedan denna klocka blefve uppringd, den skulle komma att höra till landets utmärktaste kyrkklockor.

Folkvännen 3.12.1862:

Lappfjerd i november. (Insändt.) Här gör man som bäst sammanskott för sina nödställda grannar. En del af församlingsboarne har nämligen ingenting mer af eget att äta; men de bättre lottade samla ihop af sina gamla förråder och försöka på allt sätt bistå sina grannar att de ej må svälta ihjäl. De nödlidande här hoppas äfven, att det måtte komma någon skärv af den i landet gjorda rika insamlingen till Lappfjerds fattigbestyrelse också. Alla böra vi enhälligt nedkalla Herrans välsignelse öfver dem, som i denna nödens tid med varma hjärtan ihågkomma sina hungrande medbröder och systrar. Visst uppväxer här ett dåligt släkte i vissa byar, men må vi lämna domen öfver dem åt Honom, som rättvist dömer, som icke låter gäcka sig, utan styr så, att människan i sinom tid far uppskära vad hon sått. Våra fäder hafva lidit mer än vi och icke fällt modet. Äfven vi måste förtrösta på Gud, fastän det är ett hårdt år. Onekligt är att i vårt kära fäderneslands vidsträckta ouppodlade marker, ända upp till Lappmarkens ändlösa kärrtrakter, ligger en stor rikedom förvarad. En del står redan färdig att bearbetas, men det öfriga utgör en skatt för våra efterkommande. I andra länder, där varje odlingsbar stack redan blifvt uppsökt och begagnad, ser man befolkningen i hopar vandra ut till främmande världsdelar, för att där finna nya fält för sin verksamhet. Vi, som bor på gränsen af den civiliserade världen, synas väl i många afseenden vara vanlottade; likväl hafva vi den fördelen framför andra af naturen mera gynnade folk, att vi inom skötet af vårt eget fädernesland finns tillräckligt utrymme för vår verkningsförmåga. Ännu under loppet af mansåldrar gives här arbete nog för en långt större befolkning än den närvarande, om vi blott företaga oss att uppodla de ännu af vatten behärskade marker, som uppfylla landet. Varje sådan odlingsbar sträcka, ehuru vildt dess utseende nu än må vara, är en oslipad ädelsten, som endast fordrar arbete för att inom en icke avlägsen tid förvandlas till en prydnad för vårt land och en trevnad för dess innevånare, Och allt som kärren minskas och förvandlas till odlade marker, skall klimatet förbättras. Värt älskade Finland skall då fortare än nu vinna tillväxt i folkmängd och välmåga under det den enstilta omtanken och fliten på samma gång finner en välförtjänt belöning.

Lappfjerdbo

Folkwännen 28.1.1863:

— Bötom kapell, som lyder under Lappfjerd pastorat, skall, enligt H. K. Majestäts förordnande, efter nuvarande kyrkoherdens i Lappfjerd och kapellanens i Bötom afgång inrättas till en egen konsistoriel kyrkoherdelägenhet av tredje klassen, under kapellets finska namn, Karijoki, varemot den efter avsöndringen återstående delen af Lappfjerd pastorat fortfarande räknas till andra klassens kyrkoherdelägenheter. Den blifvande kyrkoherden i Karijoki, som till boställe erhåller det nuvarande kapellansbolet, med skyldighet för församlingen att detsamma såsom kyrkoherdebol bebygga, äger i lön åtnjuta samtliga inom församlingen utgående såväl pastors- som kapellansrättigheter. Blir pastorsämbetet i Lappfjerd ledigt, medan nuvarande kapellanen i Bötom karstår vid sin tjänst, stall denne, såframt pastoralvården kan honom af domkapitlet ombetros förordnas att vara kuramgerens (någon typ av kyrklig titel) i det nya Pastoratet, emot åtnjutande av alla löneförmåner, som tillkomma den blifvande kyrkoherden därstädes, men i motsatt fall besättes kyrkoherdeämbetet i Lappfjerd med villkor för den, som därtill utnämnes, att afstå de från Bötom utgående pastorsrättigheterna, så snart, efter kapellanens afgång, den nye kyrkoherden därstädes blifvit i tjänsten insatt; uppstår däremot ledighet i kapellanstjänsten i Bötom förrän af kyrkoherdeämbetet i Lappfjerd, skall nämnde tjänst bestridas av vikarie, intill dess pastoratsregleringen i ovan stadgad ordning kan gå i verkställighet.

 Folkvännen 11.3.1863:

Lappfjärd den 18 febr. (Insändt). Sällan har en sådan enighet försports som härstädes söndagen den 8 februari, då vid anställdt klockareval klockaren och orgelnisten i Oravais kapell Spolander fick varendaste röst. Han tillträder nästa första maj tjensten. Vid tal om enighet så må omnämnas ett äkta par, bonden Erik Lindström eller Lillåls och hans hustru Maja Lena, vilka här, efter ett endrägtigt och godt samliv i 46 är, slutligen även följdes åt till sitt sista vilorum den 13 januari detta år. Vidskepelser tyckas börja inrota sig här. Det finnes ett par karlar som går omkring i socknen med en trebenig stol, vilken efter kommendering dansar och genom bockning och annat ger tillkänna vad dess kommendanter tillfråga den om. De hava åstadkommit stor villervalla bland folket, så att, om icke dessa lathundar, vilka stryka omkring med slika galenskaper, bliva af vederbörande polismyndighet hindrade i sitt förehafvande eller genom lag näpste, kommer det att föranleda mycket ondt.

Obehagligt är det att nödgas för allmänheten omtala, huru ondskan råder mitt i kristenheten. Sistlidet år väckte det allas uppmärksamhet, att i Dagsmark by fönster blevo inslagna och annat ofog bedrefs. Herr prosten i församlingen jämte det öfriga prästerskapet och kronolänsmännerna höllo i nämnda by en stämma med bysboerna uti byns skolhus. Där varnades och hotades med straffinqvartering. Straxt därefter blefvo på sju skilda ställen fönster inslagna, varförutan våld på allt möjligt annat sätt föröfvades. Däraf föranleddes angifvelser af allehanda slag, varmed häradsrätten i dagatal sysselsattes. Och det är en enda familj i byn som ställer till alltsammans.

Svenska folket har under detta år visat en utomordentligt stor tillgivenhet och kärlek för sitt gamla systerland Finland genom att räcka oss en hjälpsam hand under våra prövningar; varföre var och en bör af hjärtat nedkalla Herrans välsignelse öfver dem samt öfver alla, som i denna tryckande tid kommit ihåg oss. Här i Lappfjerd äro rätt många i stor brist på föda, men vi får med erkänsla tacka våra handlande i Christinestad, som försågo sig med så tillräckligt säd, mjöl, fisk m. m., att i trakten häromkring ingen behöver lida nöd. Arbetsförtjänst saknas här icke heller, om blott arbetarne skulle vara måttliga i sina anspråk på dagspenning, men här är, gunås, fallet lika som på de flesta orter i landet, att en stor del af arbetsklassen hellre ligger hemma och sover än de idas arbeta för en måttlig dagspenning.

Lappfjerdbo.

Folkwännen 13.1.1864:

Några ord om brännvinsbränningsförbudet för Wasa, Kuopio och Uleåborgs län frän en bonde i Lappfjerds socken till vår nådiga regerings i Finland behjertande.

Enligt min och mina vederlikars åsikt tyckas vi genom detta förbud lida en stor orätt. Varför får de övriga länen i landet bränna brännvin, under det Wasa, Kuopio och Uleåborgs län förtagas sin lagliga rätt dertill? Sannolikt förebäres missväxten såsom skuld dertill och kansle även det om befolkningen i de sistnämnda, länen, utspridda ryktet att den skulle vara mera begifven på starka drycker än människorna i det öfriga landet. Fattigdom är här visst och supare finnas här,gunås, likasom i öfriga delar af landet, det måste medges; men en större fattigdom blir här, när man ej får begagna sig af sin lagliga rätt att använda den frusna spannmålen, som föga duger att äta, till brännvin, vartill den lönande skulle låta använda sig.

Våra ärade handlande i städerna, som hafva haft all möda ospard att införskrifva spannmål, mjöl m. m. för vårt behov, kunna ej skänka oss dessa varor, och vi hafva ej penningar att köpa för; men om vi finge bränna brännvin, så behövde vi ej köpa värt oumbärliga husbehovsbrännvin, och då skulle var och en kunna genast i kontant betala sin säd. Det har varit fallet att spannmålen fåtts på kredit; men nu måste den betalas, och då börjar klubban bullra i mången koja. Hade vi sistförgångna år fått använda vår frusna spannmål till brännvin, så skulle icke så stor fattigdom varit rådande; detta torde intygas af alla samhällsklasser i de tre nämnda betryckta länen i landet.

Angående superiet här så äro vi vana vid brännvin, likasom människorna i andra trakter af landet. Vår nådiga regering torde hafva ansett att bränningsförbudet härvidlag skulle hafva god verkan. Men när man är van vid varan och denna dock står att fås, sa skaffar man sig den, fastän med större omkostnader. Den ena foran med brännvin efter den andra kommer söderifrån till våra städer, därifrån vi sedan köpa; ty en behöfver till gravöl, en annan till barnsöl, en tredje till bröllop, en fjerde till talko en femte till ett och en sjette till annat. Så måste till exempel en gästgifvare hafva brännvin för de resande, ty han har en plikt af aderton mark fyratio penni, om varan icke finnes.

Jämföra vi oss med våra grannar, så icke var till exempel en stor del af Åbo län bättre försedd med spannmål än Wasa län, och vår ödmjukaste anhållan vore att ej blifva i vår rätt mera inskränkte än andra. Kommer detta förtagande af vår rätt att fortfara, så blifva utan tvifvel land och städer här fattigare; all förtjänst är slut, och varje kopek, som finns, reser af för brännvin till Åbo och Tavastehus län. Man vore frestad att börja olovligen tillverka varan, men då har man igen öfver sig kronobetjeningen, som far iväg med hela redskapen. Sak samma skulle det dock i det närmaste vara, ty redskapen möglas och ergas ändå i förvaringsrummen, så att den snart nära på duger till ingenting. Min panna sitter inmurad, men tar der en sådan skada af rost m. m., att den rätt nu duger stort till intet. Hela redskapen köptes ny för två år sedan för 45 rubel silfver, och jag har fått begagna den en gång — vem ger mig mina penningar, när den snart är fördärfvad. Så hör man här alla klaga, derföre öfverlemnas detta åt offentligheten genom tidningen, i det vi ödmjukast anhålla om, att oss måtte förunnas vår lagliga rätt. Varföre fråntages den oss i de tre länen, då övriga län får behålla den? Vi borde till ersättning få bränna i år, och de öfriga länen ej, på det att vi skulle få våra penningar tillbaka. Det går sä längt här, att man rättnu måste låta klubban komma till bordsändan för kronoutskylderna, ty alla inkomstkällor är slut.

Lappfjerdsbo.

 Folkwännen 23.11.1864:

Från Lappfjärds socken, Dagsmark by; insändt. ”En viktig sak ligger oss om hjertat. Vi byggde för fyra år tillbaka åt oss ett skolhus, i den förhoppning att vi skulle få en stående skola i vår by, hvarest finnas 40 bönder och 60 torpare utom 20 inhysingar m.m. Nu hafva vi flera gånger varit tillsammans för att söka kunna få ihop lön åt en skollärare; men sådant synes vara omöjligt, ty sedan vi med möda fingo huset färdigt straffade Gud oss med fattiga år. – Visst hafva vi hört, att vid sista landtdagen påyrkats anslag till folkskollärarelöner, men om vi hafva att vänta något, veta vi icke. Ett stort behov ha vi visst af en skollärare; Dagsmark by är barnrikare än andra byar i Lappfjerd socken, och derföre var det behof att åstadkomma en skola, derföre byggdes vårt skolhus. Om vi dock kunde erhålla något anslag af statsmedel, – med några hundra mark vore vi hjelpta, – eller om någon välgörare ville räcka oss en hjelpsam hand, han skulle säkert på evighetens dag skörda nyttan af ett sådant ädelmod. Man samlar understöd åt missionärerna i hednaländer till uppförande der af skolhus och kyrkor, och i våra egna trakter behövdes så väl missionärer, skollärare. – Måtte vår af allt hjerta framställda begäran eller önskan behjertas af vem som hjelpa kunna!”

Viborgs Tidning 11.1.1865:

Sorglig olyckshändelse. Uti Storå by af Storå kapell af Wasa län utbröt den 3 dennes vådeld hos bonden Alexander Svarti, sedan han jemte hustru och fyra barn lagt sig till natthvila, och hade redan mellan kl. 10 och 11 tagit så öfverhand, att de sovande, som däraf vaknat, med möda i blotta linnet kunde komma ut på gården; då Svarti saknade sitt yngsta barn, en fyraårig gosse, hastade han genast in genom fönstret i den brinnande stugan, för att rädda barnet.Han hade redan inifrån närmat sig fönstret med barnet, då mellantaket instörtade och fadren jämte barnet b!ef lågornas rov. Svarti hade varit en driftig och omtänksam jordbrukare och hade för par år sedan på skuld lagt sig till hemmanet; hans änka, som tagit sig så illa af tilldragelsen, att hon insjuknat och de tre återstående barnen sörja djupt öfver förlusten af en god make och far. Människor, som vilja visa de så hårdt af olyckan drabbade, sitt deltagande genom brandhjälp, kunna säkert adressera sig till pastor i Lappfjerd.

Folkwännen 23.8.1865, också  i Åbo Underrättelser:

Landsorterna.

Uti hela södra Österbotten förljudes det att man har allt skäl, af hvad nu synes, att förvänta ett mycket godt år. I Nerpes socken skola, enligt en resandes utsago, växterna öfverhufvudtaget vara de vackraste man någonsin kan vänta sig. Orsaken därtill ligger hufvudsakligen i en mycket god jordmån och däruti, att allmogen, såsom af ålder den mest upplysta bland Österbottens svenska befolkning, bedrifvit ett mera rationell jordbruk än de övriga. Jordbruket på Granfors egendom inom Nerpes socken har i senaste tid varit ett exempel, som kraftigt angripit den kringboende allmogens fördomar mot allt nytt i sättet att bruka jorden; man har sett att Granfors, som för något tiotal år sedan var ett olyckligt frostnäste, nu äfven under de svåra åren gifvit goda skördar.

Det sägs att uti skogstrakterna, underlydande Lappfjerds socken och dess kapeller, åter anträffats band af missdådare, men hvilka dock icke kunnat gripas, emedan kronobetjeningens handräckningsmanskap förhållit sig fegt och tagit till flykten. Dock kunna vi ännu ej utgifva dessa sägner för fullt sanna. — Sydöstra delarna af Lappfjerds socken utgöras af stora skogar, mossar och kärrtrakter, gränsande till likabeskaffade nejder af Satakunda, underlydande Åbo län. Här finnas inga banade vägar, utan endast besvärliga gångstigar leda till något på miltal aflägset skogstorp. Björnen lefver här i fred och ro och fortplantar sin skogskunga-ätt, understundom dödande hästar och hornboskap, som våga förirra sig inom hans område. Banditerna, ej fruktande björnens klor, kunna om somrarne här lefva fredade, sedan de i de närmast skogarne bebodda enstaka gårdarne och på aflägsnare ställen föröfvat plundringar och andra illbragder.

Skogstorpens aflägsenhet har i förening med stor fattigdom gjort deras invånare till de mest oupplysta personer, färdiga att för en ringa vinnings skull tillhandagå banditerna såsom kunskapare samt skaffare af mat och spirituosa. Bandithoparna skola även någon gång vunnit rekryter bland ortens befolkning, som beklagligtvis ej äger det bästa rykte. Sideby kyrksilfver, vilket för någon tid sedan har blifvit återfunnet, krossadt och förvaradt i en näfverkont, gömd i en stengärdsgård på Hirsimäki hemman i Villamo by af Storå kapell under Lappfjerds socken. I samma gärdesgärd lärer äfven funnits annat tjuvgods. Värden och värdinnan på nämnde hemman äro gripna. Hirsimäki lär ha varit en banditernas stationsort, där de en gång skulle varit nära att gripas, såframt ej en af tronobetjeningens handräckningsmanskap i otid uppgifvit ett »härskri,” hvarwid banditerne, härav varnade, tog till flykten, men måste dock lämna sina kokkärl och en stulen bössa i sticket. Man misstror mannen, som uppgav ropet, att stå i komplott med tjuvarne, dock torde kanhända ben a orten radande stora fruktan för skälmames hämnd äfwen förmått honom att varna dem. I Lappfjerd och derunder lydande kapeller lever man i stor osäkerhet:

rån och stölder begås. Suutari hemmans åbyggnader i Heikkilä by af Storå kapell ha genom mordbrand blifvit lagda i aska för det att värdens son visat sig vara en ivrig efterspanare af banditer.

Vasabladet 2.3.1867:

— Farsotsrapport från provincialläkaren i Kristinestads distrikt innehåller, att typhus, som fortfar i Lappfjerd och Nerpes socknar, under Januari i styrka och utbredning tilltagit, som orsak vartill uppges dels den stränga kölden, dels allmogens sed att fira julen med omåttligt supande och kringstrykande i gårdarna. Inom Lappfjerd med Storå och Sideby kapeller insjuknade under Jan. 119, 72 tillfrisknade och 21 dog, qvarligga sjuka 73. Inom Nerpes insjuknade samtidigt 25, tillfrisknade 7 och afledo 5, samt qvarligga sjuka 42.

Vasabladet 8.8.1868:

Korrespondens från Lappfjerd.

En stor högtidlighet försiggick i Lappfjerds församling söndagen den 26 Juli, då en ny begrafningsplats invid moderkyrkan invigdes till begagnande. Högtidligheten begynte genast efter gudstjenstens slut med afsjungande af psalmen 268, från 2:dra versen ; sången begynte in i kyrkan under ringning i alla klockor och fortsattes ute på den nya kyrkogården. Ett altare var för ändamålet anbragt midt på planen der Herrar pastor Taxell och pastorsadjunkten Hannelius förrättade gudstjensten under bar himmel; pastor Taxell började med ingångsorden: jorden är Herrans. Det var ett av det vackraste tal och passande för ändamålet; en sådan högtidlighet har ej varit i Lappfjerd öfver 200 års tid sedan, då vår gamla begrafningsplats invigdes.

En stor människomassa var församlad, att nära på hela begrafningsplatsen var uppfyld; ståndspersoner från landet och Christinestad, stodo om hvarandra med allmogen, med blottade hufvuden, alla i den djupaste tystnad och sågo sorgbundna och betänksamma ned på den åker, som invigdes till hvilorum för den trötta vandringsmannen, genom den stora dödligheten, som under tvenne år fortfarit, blef vår gamla begrafningsplats så för trång, att behofvet påkallade en ny. Man ser hvad en god vilja kan uträtta, då församlingsborne kört hvartenda sandlass till den nya platsen, som utgjordes så godt som av ett slätt berg. Släpningen af sand på en verst från en holme midt i Lappfjerds stora å gick med den raskhet, att på 9 dagar flyttades den stora holmen som bestod af flere tusen lass till kyrkan; det gick som det heter i ordspråket: viljan drar halfva lasset, till heder åt Lappfjerd församling för dess ihärdighet.

Lappfjerdsbo.

Vasabladet 17.10.1868:

Några ord om sedlighetens aftagande inom Lappfjerds tingslag.

En afton i början af innevarande oktober månad infann sig v. Kronolänsmannen Herr Fredr. Starcke hos Torparen Mats Klemets i Dagsmark by för att anställa utmätning för en utdömd fordran med behöriga order af Kronofogden i häradet. Under förrättningen begynte man inkasta stora stenar genom fönstren i akt och mening att döda befallningsmannen med sina båda biträden, 2:ne nämndemän, hvarpå de måste bege sig ut i byn att få hjelp, efter en stund infann sig åter befallningsmannen med handräcknings manskap och verkställde utmätningen. Under allt detta hördes ett skri af hotelser och förbannelser ifrån trakten deromkring. Tjuvnader hafva nu mycket tilltagit inom ett år här i Lappfjerd och vanartigheter af flere slag . Det lär ej vara en håesmän bättre i Nerpes. Det lär ej vara annat råd än hos Guvernören anhålla om straffinqvartering i några byar i Lappfjerds socken. Ingen af de vanartiga är mera rädd för kronobetjeningen.

Red. anm: Den insända artikeln innehåller utom det här införda, en antydning om orsakerna till den öfverklagade sedeslösheten i Lappfjerd, men Red. har ej kunnat införa denna del af artikeln, helst vi äro fullkomligt öfvertygade, att Ins. far alldeles vilse om han anser någon sanning ligga i de rykten, han omnämner, annorlunda än så, att en högst falsk, men vådelig åsikt fått insteg hos allmogen. Under den form, orsakerna af Insänd, antydas, hvarken kan eller vill Red. införa dem i sin tidning. Ins. gjorde särdeles väl, om han sökte taga folket ur den vilsefarande åsigt han omtalar som allmän. Han behöfver blott muntligen beröra ämnet på behörigt håll, för att få öfvertygelse om ryktets misstag och sannolikt vore det af allmänt gagn, om han följde vårt råd häri.