Tidningsurklipp från 1850-talet.

Den här tiden fanns inga lokaltidningar och därför är de fåtaliga artiklarna hämtade ur nationella tidningar:

Finlands Allmänna Tidning 14.5.1853:

Wasa, 6 Maj. Den 29 och 30 April inträffade, efter några dagars töväder och regn, islossning uti alla genom detta län flytande elfvar och bäckar, hvilka till ovanlig höjd öfversvämmade sina bräddar. Utom en mängd vattenqvarnar och mindre broar, hafva, enligt hvad härintills är kändt, en större bro i Kurikka kapell af Ilmola socken, en hvälfd stenbro i Dagsmark by af Lappfjerd socken, en bro nära Kauhava kapellkyrka helt och hållet, samt bron öfver Lillkyro elf till större delen blifvit förstörde.

Kuopio Tidning 11.6.1853:

I sammanhang härmed få vi anföra följande oss benäget meddelade berättelse om vårflodens framfart uti Hongajoki och Lappfjerds församlingar.

— „Den 30: de April begynte vattnet stiga. Som de flesta hemman inom predikogället äro belägne på stranden af Hongajoki å, vederfors ägarene en och annan olycka. Folket å Hongaluoma hemman vaknade natten emot den 2 Maj på ett tjenstehjons nödrop och finner det inträngande vattnet redan till 2 qvarters höjd uppfylla boningsrummet; någon svårare olycka drabbade dem dock icke.

— En 11 års gammal gosse begaf sig från Pasto hemman till Pihlaja by, der också prestgården ligger, men blir på allmänna landsvägen kringränd af vatten , så att han seende vägen vara stängd för sig på alla sidor nödgas taga sin tillflykt till en närbelägen lada, der han efter tvenne dagar hittades af en torpare som af en händelse rodde förbi ladan. Gossen undkom faran med några dagars fasta. Sju qvarnar fördes ned af floden. Andra betydligare skador inträffade icke.

– Inom Lappfjerds socken var förödelsen större. Dagsmarks stora stenbro bortfördes af strömmen i sällskap med flere mindre broar. Hela stora Lappfjerds by var öfversvämmad. Grisar, får och svin följde med floden. De som bodde närmare Bötomgränsen körde sina kreatur upp på Pyhävuori, där de alla räddades. Samma tid utlåntes säd från Kronomagasinet i Christinestad. Låntagarene som utan att ana någon olycka tågade hemåt med sina lass, funno vägen afskuren genom vatten , varför de tvungos att stanna å Håxels gästgifveri der de uppehöllo sig flere dagar i största nöd. Saknande föda såväl för sig som hästarne och då gästgifveriets tillgångar begynte blifva slut, hade de icke någon annan utväg, än att för tillfället sammanslå farkoster hvarmed de kunde afhemta lifsförnödenheter från längre upp i landet belägne hemman.

Vasabladet 15.8.1857:

En teckning från skogsbygden.

Det har obestridligt sina stora behag att färdas genom södra delarne af Wasa län, helst när högsommarens sol ler öfver dess bördiga och välodlade jord. Men ögat tröttas dock slutligen vid dessa snörräta vägar, dessa i enformig vexling ständigt återkommande byar, böljande sädesfält och ändlösa ängar ; genomflutna af elfvar, som trögt och sömnigt mot hafvet nedföra sitt ingalunda klara vatten. Under sommardagens qvalm längtar man från all denna rikedom bort till sjöarnes friskare luft och skogarnes svalka. Det är också derföre den resande nästan med glädje helsar första anblicken af Bötoms skogbeklädda berg, som resa sin trehöfdade hjessa på sydöstra sidan om den vidsträckta Lappfjerdska slätten och åt detta håll sätta en gräns för det Österbottniska låglandet. Färdas man åter vägen framåt Stora kapell, åtföljande krökningarne af Lappfjerd å, inträder man inom skogames område ungefärligen vid Dagsmark gästgifveri eller det så kallade Myrkynkylä. Naturen förändrar lynne, marken blir kuperad. Det är den första tillstymmelsen till en Tavastländsk natur. Här äro höjder och dalar och skog, men man saknar sistnämnde landskaps klara insjöar och yattenfyllda bäckar. Trakten är ödslig. Det förefaller en som hvilade en lätt skugga öfver hela landskapet, äfven i det klaraste solsken, eller som vore hela naturen ”höljd i en skir slöja af svart krusflor”.

Har man lemnat Storå enkla men täcka kyrka och prestgård bakom sig och icke skytt obehaget alt utbyta den jemna landsvågen mot en usel kärrväg, som leder till kapellets aflägsnare delar, stannar man efter en färd af trefjerdedels mil vid foten af Lauhas i dessa trakter beryktade ås och har med detsamma beträdt gränsen af ett dödens rike. Under en sträckning af vid pass tre qvart mil höjer sig åsen på bredden, i trenne branta afsatser terassformigt till dess högsta punkt, som, utmärkt af en grupp högvexta lummiga träd, lemnar en vidtomfattande utsikt, ty med väpnadt öga upptäckes härifrån icke mindre än åtta, de närmast belägna församlingarnes kyrkor. Någonting mera ödsligt än Lauhaåsen låter knappt tänka sig; det är som vore denna aflägsna nejd behäftad med en högre makts förbannelse. På de emellan åsens branta afsatser bildade vidsträckta platåer saknas visserligen icke kullar och dälder, men ingen blomma smyckar kullens jemna sluttningar och ingen gräsmatta betäcker däldernas botten. Hvartåt vandraren än vänder sig, mötes hans blickar, så längt ögat når, ensamt af den ändlösa, ljungbevuxna heden, der här och der ett busksnår, några tvinande björkar eller en murknande trädstam skänker helst någon hvila åt ögat. En fareld, som nyligen på vidlyfta sträckor härjat hedens ljung, har betäckt marken med ett lager af svartgrå aska, som vid ringaste vindstöt yrar omkring och endast förökar dysterheten i denna ödemark. Fåfängt lyssnar man efter ett ljud, som här skulle antyda tillvaron af ett lefvande väsen; man förnimmer ej en fågels läte, knappt surrandet af en insekt och endast vindens melankoliska susning i ljungen är det enda ljud, som afbryter tystnaden på dessa öde höjder.

Alldeles utdöd är Lauha dock ej, ty åsen äger, eget nog, en ymnig tillgång på — fisk. Utför dess sluttningar nedrinna åtskilliga smärre bäckar, hvilka dels alldeles försvinna i sanden, dels efter ett underjordiskt lopp åter framspringa i dagen och dessa obetydliga rännilar lifvas af den välsmakliga forellen eller laxöringen. Högt uppe på åsen ligga åter, nästan gömda i den yfviga ljungen, flere små sjöar, hvilka ej heller sakna sina innevånare. Märkvärdigast bland dessa små vattusamlingar är det såkallade Spitalijärvi eller ”den Spetälska sjön”. Den har sitt namn af en sällsynt fiskart, som ensamt svärmar omkring i insköns mörka vatten och som intill sednaste tider af allmogen betraktats med afsky, emedan den ansetts förorsaka den svårartade sjukdom, som kallas spetälska. Fördomen har dock vikit och på sednare år har man utan olägenhet ätit den ”spetelska fisken” och funnit den både smaklig och helsosam. Ett annat litet träsk i närheten säges åter innehålla endast abborr. — Om anblicken af Lauha i allmänhet är dyster, så gäller detta i ännu högre grad om Spitalijärvi. Utan aning om den obetydliga insjöns närhet, stannar man plötsligt vid en strand, betäckt af den finaste flygsand, som likt ett skimrande bälte skiljer det dödsstilla vattnet från hedens gråbruna ljung. En mängd stenar af krithvit bländande färg, som uppdyka ur djupet af insjön och skarpt kontrastera mot den mörka vattenytan, gifva det hela ett nästan spöklikt utseende. Bristen på allt lif, den ändlösa öde heden samt den här rådande tystnaden, — allt gör ett obehagligt intryck och man skyndar gerna bort härifrån till mera lifvade nejder. Endast den, som önskar skåda en af naturens nattsidor må dröja en stund vid de ödsliga stränderna af ”den spetälska insjön*’ på Lauha.

Officiela och legala kungörelser.

Okände egaren till den läderväska med deri förvarade, dels stemplade dels ostemplade handelsvaror, som Patrulluppsyningsmannen August Severin Holmberg å allmänna landsvägen i Dagsmark by af Lappfjerds soken den 3 dennes under beklagsanspråk fråntagit en fremmande mansperson, varder, enligt denna Rätts för i dag uti målet fattade beslut, härigenom kallad och stemd att, måndagen den sextonde (16) instundande Maj kl. 10 f.m. inför Rådhus Rätten härstädes sig infinna och göra sin rätt i saken gällande, vid förlust af rätt dertill framdeles.

Kristinestads Rådhus, den 15 mars 1859.