Visor och ramsor från Dagsmark.

En polska som sjungs av körer i Lappfjärd heter ”Hej faderitton” och har arrangerats av Marianne Maans. Den polskan handlar om Niklas och Klara men i tidskriften ”Hembygden” som utkom 1 november 1910 finns så gott som samma polska men där heter de Eljas och Klara. Så här texten i ”Hembygden”:

En av Båsk-Isak, en gammal gubbe i Dagsmark vilken sägs varit ”retens slur” och förfaren i visdiktning, hopsatt vers om Eljas och hustrun Klara sjunges ännu i synnerhet på kalas-tillställningar.

Hej, fadiralladiralla,

känner ni Eljas å Klara,

kommer å kör i gambelan fjäderschäs.

Schäsin va´si å så,

skalman va´riktigt åv,

Hej, fadira, fadiralladiralla.

—–

Här en annan visa av samma Båsk-Isak:

Den missnöjda drängens visa.

En gång i världen ha ja varit Bibbinas dräng

men aldrig någo´mera

surmjöltjen in, päronen in,

päronen alla dagar.

Skjeiden va´ tjock,

vällinjin tånn,

å´ lit kako i korjin.

I samma tidskrift finns och följande visor och ramsor:

Följande visa torde vara bekant överallt i Lappfjärd socken. Versernas ordalydelse, säges dock vara olika i en del byar, men hörde jag den engång av Dagsmark-ungdomen sjungas på nämnda sätt:

Stora Wasa, gu’nådige Närpes,

Kristina hörer tyskan till.

Snål-Tjöckan, lusfati’ Påskan.

Mörtan kryper i mjälan sin.

 

Lappfjärdsboun’ ä’ sju om et’ heiman’

Dagsmarkan springer me’ näsan i vädre,

snål-Träskan, lusfati’- ‘Norrskan

Lillsjöboån springer med höven’ i båskan.

Ramsor.

Hå’, hå ja, ja,

som pjäxon sa

ta’ i å dra’

så gar ‘e bra.

 

Hå, hå, ja ja,

tungon’ värld, tungon liv,

tungt ti’ ha’ en’ friar,

å int’ ti’ få si’ an’,

än minder’ ti’ få’ ta’ i an’!

Ordstäv:

Alls’ å min’, som Dagsmarkan.

Ho är vår nästa? — Alla Dagsmarkaras hästar.

Ja’, lämnar, ja nu, som Pelas Erik’ åp’ isin.

Ät’ åp’ Erik, he’ finns meir’ i gryton.

He’ var värran å värran’ sa’ Strand-Joss.

Mina ymmärrän sa’ finnin, tå’ pelsin brann.

Allas öde som lurar —. Kaifas räfsar å Ana-Len slår.