Massadressen 1899.

Sammanställt av Lasse Backlund i juli 2017.

Det så kallade februarimanifestet väckte stor bestörtning och oro i Finland. Visserligen borde det inte ha kommit som någon överraskning, för andra grannländer hade tidigare råkat ut för samma påtryckningar. Trots allt så slog manifestet ned som en bomb i Finland. Emigrationen till Amerika som varit stor sedan en längre tid tillbaka, ökade nu med oroväckande hastighet och flera finländare formligen flydde i panik. De mer sansade finländarna insåg dock att protester och ett hårt, samlat motstånd mot den nu tilltagande förryskningen var nödvändig.

Precis som i våra dagar så beslöts det genast att en namninsamling snabbt skulle göras, som skulle överräckas åt kejsare Nikolaj för att denne skulle dra manifestet tillbaka. Unga studenter bildade grupper som skulle genomföra namninsamlingen och den skulle ske i största hemlighet. Den hårda censuren omöjliggjorde tidningsartiklar om denna insamling, till på köpet var alla tryckerier hårt granskade av de ryska myndigheterna. Det här betydde att allt material skulle skrivas för hand, namninsamlingslistor i stora mängder skulle skaffas fram och insamlare av namnunderskrifter skulle vidtalas i all tysthet.

Eftersom namninsamlingen skedde mitt i vintern, så gjordes resorna med skidor. Den här patrullen var på väg till Kyrkslätt och den fjärde från höger är självaste Eugen Schauman, som är mest som den som 5 år senare mördade generalguvernören Bobrikoff.
Eftersom namninsamlingen skedde mitt i vintern, så gjordes resorna med skidor. Den här patrullen var på väg till Kyrkslätt och den fjärde från höger är självaste Eugen Schauman, som är mest som den som 5 år senare mördade generalguvernören Bobrikoff. Fotot från Svenska folkskolans vänner.

Hur var detta stora projekt möjligt under dåtida förhållanden? Det finns inget enkelt svar på den frågan men faktum är att under 11 dagars tid samlades hela 522 931 underskrifter in. Den tiden bodde i Finland ungefär 2,5 miljoner människor, vilket betyder att mer än var femte finländare undertecknade massadressen.

Texten i själva adressen skrevs av senator Leo Mechelin och den lyder så här:

Eders Kejserliga Majestäts Manifest av den 3/15 sistlidne Februari har öfverallt i Finlands bygder väckt bestörtning och sorg.

Det finska folkets urgamla rätt att genom sina Representanter, Ständerna deltaga i lagstiftningen blef för evärdelig tid stadfästad af Kejsar Alexander I, hvars minne vi välsigna. Denna rätt har under Högtsaliga Kejsare Alexander II och Alexander III blifvit utvecklad och närmare ordnad.

Men enligt de grundstadganden, som jämte Manifestet utfärdats, skulle Ständerna i de ärenden, som förklaras beröra äfven Kejsardömets intressen, icke mera få deltaga i lagstiftningen med sådan beslutanderätt, som den enligt Finlands grundlagar tillkommer.

Det är hörnstenen i vår samhällsbyggnad, som sålunda genom Manifestet rubbas. Underskrivna finska medborgare af alla samhällsklasser anhålla underdånigast att Eders Kejserliga Majestät täcktes lyssna till våra ord, då vi nu inför Tronen uttala vårt djupa bekymmer öfver det öde som hotar vårt fäderneland, om beståndet af dess grundlagar undergräfvas.

Allernådigaste Kejsare!

Under högsinta Härskares spira och hägnadta f sina lagar, har Finland oafbrutet framskridit i välstånd och andlig odling. Folket har trofast sökt fylla sin plikt mot sina Monarker och det Ryska riket. Vi veta att vårt land på senaste tider haft ovänner inom Ryssland, hvilka genom smädelser sökt framkalla misstro till det finska folkets trohet och redbarhet. Men vi veta också, att dessa smädelser blott äro foster af osanning. Det finnes intet land, där aktning för öfverhet och lag vore djupare rotfäst än i Finland. Under de nittio åren af dess förening ned det mäktiga Ryssland har ordningen i det finska samhället aldrig sviktat. Omstörtande läror hafva icke här funnit någon näring. Känslan af trygghet och lycka har alltmera befästat de band, som gjort Finland till en oskiljaktig del av det Ryska riket och hvilka likväl tillåtit dess folk att bevara och utveckla sitt eget nationella skaplynne, som är gifvet detta folk af Gud och icke kan genom något tvång förändras.

Vi kunna ej tro, att Eders Kejserliga Majestäts höga afsikt varit att genom Manifestet skapa ett hot för Finlands rättsordning och inre lagar. Vi tro fastmer, att Eders Majestät i nåder vill behjärta det intryck Manifestet väckt och förordna att dess stadganden skola bringas i öfverenskommelse med Finlands grundlagar. Vi kunna ej inrymma i våra hjärtan något tvivel på Kejsarordets orygglighet. Vi veta ju alla, att vår Nådige Monark är den, som inför hela mänskligheten förkunnat att makt bör vörda rätt. Och ett litet folks rätt är lika helig som den största nations, dess fosterlandskärlek är inför allsmäktig Gud en dygd från hvilka det aldrig bör vika.

Med djupaste vördnad och trohet framhärda Stormäktigaste, allernådigaste Kejsare och Storfurste!

Eders Kejserliga Majestäts underdånigaste och tropliktigaste undersåtar.

Det finns inga uppgifter om att någon skulle ha vägrat att skriva på listorna. Däremot finns det uppgifter om flera besvikna personer som inte kunde skriva sitt eget namn. Inga bomärken godkändes men högst troligt så var det nog flera som fick hjälp med att skriva sitt namn.

Listorna med namnunderskrifter gjordes kommunvis och här under kan du läsa listorna från Lappfjärd:

260

Första undertecknare var bondesonen Gustaf Ådjers, bondesonen Otto Emil Knus, Karl Henrik Ålgars och Josef Henrik Ingves. I Lappfjärd insamlades totalt 570 underskrifter, vilket utgjorde 8,9 % av befolkningen. Resultatet var det sämsta i hela Sydösterbotten, t.ex. i Närpes var procenten 23.

Underskrifterna finns på 10 sidor och handstilarna är vackra och lättlästa.

261-262

263-264

265

266-267

268-269

270

271-272

273-274

275-276

277

När namnlistorna var klara så skulle de skickas till Helsingfors för att därifrån föras till Sankt Petersburg, för att överräckas åt kejsaren Nikolaj. Varje kommun i landet skulle skicka en representant med på uppvaktningen och från Lappfjärd skickades kommunens starka man ”Bränn-Kalle”, alltså bonden Karl Henrik Nissander (f.1853), från Tjöck handlanden Erlands, från Sideby bonden Teir och från Kristinestad konsul Wendelin. I mitten på mars 1899 reste dessa och mer än 500 andra representanter till Ryssland och de torde han kommit fram den 16 mars 1899. Nog måste det ju ha varit en upplevelse för dessa representanter att i detta sällskap få åka tåg ända till Sankt Petersburg.

Från Vasa län skickades det 85 delegater, för att föra adressen åt kejsare Nikolaj i Sankt Petersburg 1899.
Från Vasa län skickades det 85 delegater, för att föra adressen åt kejsare Nikolaj i Sankt Petersburg 1899.

Det är också svårt att förstå att allt detta hade kunnat ske i all tysthet. Ett par timmar efter att tåget avgått från Helsingfors, fick generalguvernören Bobrikoff vetskap om den och han försökte då stoppa den men utan att lyckas.

När deputationen med över 500 man anlände till Sankt Petersburg fick de snabb det beskedet att kejsaren inte kommer att ta emot dem. Han meddelade att dylika namnlistor borde ha getts åt guvernörerna i länen och att dessa borde ha gett dem vidare åt generalguvernör Bobrikoff i Helsingfors. Efter det skulle Bobrikoff ha vidtagit nödvändiga åtgärder efter eget förgottfinnande.

Detta var givetvis ett bakslag för deputationen men alla var överens om att kejsaren genom denna massadress och den stora deputationen nog blivit informerad om att finländarna inte godkände februarimanifestet utan protester. De 500 representanterna fick alltså återvända till Finland med oförrättat ärende.