Axelins flyktförsök.

Sammanställt av Lasse Backlund i mars 2021. Uppgifterna är tagna ur det polisprotokoll som stadsfiskalen Ernst Forsberg gjorde på uppdrag av rådstuvurätten i staden. 

Enligt myndigheternas utredningar hade de Axelinska bedrägerierna pågått i flera år. Troligtvis började allt i liten skala, för att sedan växa sig så stort att han inte kunde greppa sina handlingar. Att han kunde diskontera växlar i drätselkammaren namn är lite förvånande eftersom det var vida känt att staden Kristinestad inte hade några skulder.

Visserligen hade staden år 1910 beslutat att låna pengar för det stora kajbygget som förestod i hamnen. Först skulle hamnbassängen muddras och redan det krävde upplåning av större belopp.

På våren 1910 hade han på enkla papperslappar skrivit ut 4 växlar på totalt 140 000 mark, som han sedan diskonterade i Wasa Aktiebanks kontor i staden. Tanken var säkert den att han skulle kunna omsätta växlarna på något sätt men av någon orsak gjordes det inte. När den första obetalda växeln förföll lördagen den 23 juli 1910 och drätselkammarens kamrer J.G. R. Lind vägrade betala den, så avslöjades bedrägeriet.

Emil Axelin visste säkert vad detta avslöjande skulle leda till och dagen före avslöjandet gjorde han ett flyktförsök till Sverige.

Till sin hjälp vid flyktförsöket hade han lotsen Johan August Pettersson. Denne berättade efteråt vid polisförhöret med stadsfiskalen Ernst Forsberg att Axelin redan på fredagen den 22 juli hade kommit gående till lotsstationen som låg på den östra sidan av Stadsfjärden. Trots att det regnade ställde sig Axelin på trappan och samtalade med lotsen, som arbetade inne i ett lider en bra bit därifrån.

Efter en stund frågade Axelin om lotsen kunde ro honom över Stadsfjärden till Högholmen, till den villa där muddermästare Holmqvist bodde för tillfället. Under den här tiden pågick en muddring av Stadsfjärden eftersom kajbygget snart skulle påbörjas. Muddringen pågick åtminstone två somrar.

Under färden över fjärden frågade Axelin av lotsen om denne kände någon Petter Berg och var denne i så fall bodde. Lotsen svarade att det gjorde han nog och att Petter bodde lite söder om ”Småskär”.

När de kommit fram till Holmqvists brygga så steg Axelin i land och frågade då om lotsen kunde ro in till staden till Axelins bostad på Strandgatan 36 för att hämta muddermästare Holmqvists tillhörigheter. Det kunde nog lotsen göra och Axelin ville då att när lotsen ror tillbaka så skulle ha ro via lotsstationen för att hämta sin större lotsbåt. Axelin sade då att han ville företa en längre segeltur ut till havs. Axelin sade åt lotsen att den här roddturen inte får räcka längre än en timme.

Lotsen rodde inte raka vägen till Axelins bostad utan han rodde först över fjärden till lotsstationen för att hämta mera kläder. Den här omvägen tog inte mera tid än några minuter men när lotsen kom fram till Axelins brygga i Norrfjärden, så fanns Holmqvists motorbåt redan förtöjd vid den.

Lotsen tog i land vid bryggan och gick upp till gårdens kök för att hämta varorna. Den ena hushållerskan hade då sagt att muddermästare Holmkvist befinner sig i övre våningen där Kurt Axén bodde. Hon uppmanade lotsen att också gå upp dit och visade också vilken väg han skulle gå för att komma dit.

Lotsen gick upp till övre våningen och satte sig på en låda på verandan men han gick inte in i Axéns bostad. Den ena hushållerskan kom då upp och gick in i Axén bostad för att berätta att lotsen satt där ute. Holmqvist kom då ut och berättade att han själv kommer att ta sakerna med sig men att han först skulle vänta på posten.

Axén kom med och följde lotsen och Holmqvist ner till bryggan och lotsen for med sin båt raka vägen till Högholmen. Där kom Emil Axelin emot honom och nu uppmanade Axelin igen lotsen att ro över fjärden för att hämta den större lotsbåten, som alltså var en segelbåt. Lotsen ifrågasatte segelturen eftersom det var helt vindstilla, men då Axelin hade utlovat en dusör så beslöt han att uppfylla Axelins önskemål.

Nu hade också Holmqvist återvänt till Högholmen och de tänkte alla gå upp till hans villa men Axelin uppmanade igen lotsen att hämta sin lotsbåt. När Holmqvist hörde detta sade han också att det är helt onödigt att i detta lugna väder försöka fara ut och segla. Men trots allt rodde lotsen iväg för att hämta båten.

Då lotsen efter en stund återvände med lotsbåten till Holmqvists brygga på Högholmen, så kom denne ner och uppmanade lotsen att ensam försöka ta sig längre ut till havs och att Holmqvist sedan skulle föra ut Axelin med sin motorbåt. Lotsen åkte i väg i sakta mak och då han kom ut till ”Remmargrynnan”, så beslöt han att återvända till Högholmen eftersom det inte var möjligt med någon seglats.

Knappt hade han fått segelbåten svängd så dyker Holmqvist och Axelin upp med motorbåten. Lotsen svängde då igen båten ut mot havet. Holmqvist körde då upp med sin motorbåt jämsides med lotsen segelbåt och kopplade ihop dessa. Sedan fortsatte färden med segelkraft men mest med motorkraft.

Under den här färden hade Holmqvist flera gånger sagt att han måste återvända med motorbåten eftersom bensinen höll på att ta slut. Ungefär vid ”Ådgrund” hade Axelin frågat av lotsen ”om han vågade komma ut en sjömil” varpå lotsen svarade ”att fast två”.

Ungefär vid ”Nymans remmare” hade Holmqvist kopplat bort sig från segelbåten. På samma gång flyttade han över en klädkorg, som var övertäckt med en paletå och en regnrock. Efter detta återvände Holmqvist ensam tillbaka.

Axelin frågade nu om lotsen kunde föra honom över till Sundsvall. Lotsen svarade att detta skulle vara svårt eftersom han inte hade några sjökort och någon riktig kompass. Axelin förslog att de kunde ju landa vid Småskär och se om de kunde få nödvändiga sjökort av lotsåldermannen Skogman. Vid framkomsten sade Skogman så att Axelin hörde det att nog måste lotsen kunna navigera till Sundsvall utan kompass och sjökort, det gick ju att segla efter sol och måne.

Efter en stund sade Skogman åt lotsen Pettersson, att det nog vore bäste om Axelin fördes tillbaka till staden. Så gjorde de också men Axelin som var omtöcknad av starka varor hade nog märkt vart de var på väg och han förbjöd då lotsen att styra mot staden utan denne skulle styra ut till havs. Då förslog lotsen att de kunde ju segla till ”Lotsklubben” för att se om de kunde få några sjökort därifrån.

Då Axelin märkte att färden nu igen gick ut mot havet så somnade han. Lotsen seglade den korta biten till Lotsklubben och där fått sig en kopp kaffe medan Axelin fortfarande sov i båten. När nu lotset märkte att Axelin sov djupt, så styrde han färden mot staden och han hade hunnit ända till ”Ådgrund” då Axelin plötsligt vaknade till. Axelin frågade att var de var och lotsen svarade att var vid Ådgrund. Axelin sade då att det var ju meningen att de skulle segla ut till havs och att lotsen nog skulle hinna hem i tid. Lotsen sade då att han hade en tid att passa eftersom han måste vara vid lotsstugan vid en viss tid. I bästa fall kunde ju lotsen få en lotsning och den ville han inte missa. Axelin frågade då att hur mycket brukade lotsen få i ersättning för lotsningen, varpå denne svarade att det kunde röra om 40 – 50 mark.

Axelin tog då fram sin plånbok och gav 100 mark åt lotsen som ersättning för den möjligen utebliva lotsningen. Då färden nu fortsatte satte sig Axelin själv till rors och styrde båten ut till havs, trots att lotsen flera gånger sade att det nödvändigt att återvända.

Under färden till havs mötte de ångfartyget ”Verdandi” som var på ingående till staden. Axelin kröp då ner i båten och gömde sig under ett segel. Lotsen som då redan hade börjat ana oråd och var rädd för att Axelin möjligen kunde ha något vapen med sig, som kunde skada honom vågade inte ge något tecken till Verdandi att han behövde hjälp.

Efter en stund mötte de ångaren ”Skaftung” och nu gav lotsen tecken på att allt inte stod rätt till i lotsbåten, men de hade inte uppfattat tecknet. Lotsen vågade inte heller ropa någonting vid mötet.

Seglingen fortsatte nu ut till havs, men då Axelin åter igen satt sig till rors så uppmanade lotsen Axelin att lämna rodret åt lotsen. Lotsen ville nu att de skulle ta iland någonstans så att han kunde lämna segelbåten. Axelin skulle i så fall få fortsätta vart han ville m han köpte båten. Axelin frågade vad båten kostade och lotsen svarade 100 mark. Axelin drog då igen fram plånboken och betalade 100 mark och så sade han du hade ju redan fått 100 mark.

Nu var alltså Axelin ägare till lotsbåten och han styrde iväg mot Björnö, och märkte då att ett par man var i arbete där. Då de kom närmare stranden blev lotsen nervös men fattade mod och föreslog att det genomförda båtköpet skulle återgå och han lämnade tillbaka de två hundra mark han hade fått. Axelin gillade inte detta skoj men då sade lotsen att båten nu är hans igen och att han tänker styra tillbaka till staden.

Nu ville Axelin att lotsen skulle landsätta honom på Björnö och han förbjöd lotsen att före måndagen till någon människa berätta om de senaste upplevelserna. Lotsen frågade någonting av de två männen som arbetade vid Björnön men då ville inte Axelin gå i land utan bad lotsen att föra honom tillbaka till staden.

Lotsen hade numera inte längre ifrågasatt att forsla Axelin, eftersom han märkte att enlligt den kurs han skulle ta, så skulle det finns folk i närheten.

När de hade hunnit till ett ställe lite söder om ”Stickelgrundet”, så reste sig Axelin i båten och sade till lotsen: ”Adjö med dig nu!” och fortsatte med något som lotsen hörde till att ”jag går nu”.

Med fötterna först hoppade så Axelin över bord. Han blev dock inte länge under vattnet före han flöt upp igen och han sade då åt lotsen att ”inte nådde jag bottnen”. Lotsen svängde då båten, så att han möjligtvis kunde få upp Axelin. Han hade dock flutit iväg tiotals meter på vattenytan, trots att han gjorde uppenbara försök att förbli under ytan. Lotsen lyckades dock lyckats komma så nära att han med båtshaken kunde få ett grepp om honom och kunde dra honom intill segelbåten.

Det var dock omöjligt att få upp Axelin i båten, så lotsen band fast honom ”med skot och andra i båten befintliga ändar”, så att han inte kunde komma loss. Axelin hade nu själv också önskat komma upp i båten men det lyckades inte hur de än försökte.

Med Axelin fastsurrad på båtens utsida prejades så bogserångaren ”Karhu” som befann sig i närheten. Besättningen på Karhu hade själva sett vad som var på gång och skyndat till hjälp.

Sjömannen Emil Cederström berättade i polisförhöret med stadsfiskalen Ernst Forsberg vad som sedan hände. Cederstöm den lördagen den 23 juli haft i uppdrag att för mudderverket Ruoppaajas bogserbåt Karhu och han hade ungefär vid middagstiden i närheten av Stickelgrunden blivit prejad av lotsen Pettersson, på det ställe han just höll på att lossa en muddringspråm.

Av lotsen fick han tecken att han behövde hjälp och han styrde genast iväg mot lotsbåten och då märkt att den manövrerades på ett ovanligt sätt. Då Karhu kom närmare så såg Cederstöm att Axelin var fastsurrade vid båten med några ändar. Tillsammans med besättningen hade han med möda lyckats på upp Axelin ur vattnet och ombord på Karhu.

Axelin uppmanade då lotsen att ur den medhavda kappsäcken slänga över en omgång med torra kläder. Cederstöm märkte att då Axelin inne i styrhytten bytte kläder så flyttade han över en plånbok innehållande sedlar men han kunde förstås inte säga hur många. Han hade också sett att Axelin hade haft en revolver på sig. Cederstöm hade också sett att Axelin tog några papper ur de våta kläderna som han rev sönder och kastade överbord.

Cederstöm förde nu Axelin med bogserbåten Karhu till en brygga lite norr om Tjärhofsbryggan. De hade talat med varandra om alldagliga saker. Axelin ville att Cederstöm skulle ta hem de våta kläderna och torka dem och det gjorda han också. Efteråt förde han kläderna tillbaka till Axelins hem där hushållerskan Ida Henriksson tog emot dem utan ett ord.

Eldaren Gustaf Skinnari, däckskarlen Valdemar Michels och maskinisten Frans Kallio ombord på Karhu kunde intyga att det gått till på detta sätt. De hade också sett att Axelin hade rivit sönder några papper som han hade i sin innerficka på rocken.

Klockan ett den här dagen den 23 juli anmälde Wasa Aktiebanks direktör att Axelin hade skrivit ut ”torra växlar” och ville att polisen skulle gripa Axelin och ställa honom till svars för brottet. Stadsfiskalen Ernst Forsberg gav sig då genast ut till Axelins villa vid Storträsket för att gripa honom. Dessvärre var Axelin försvunnen och fiskalen kunde endast förhöra hans hushållerska Ida Henriksson. Ida var helt upprörd då Axelin hade varit försvunnen sedan kvällen innan då han med en främmande häst hade gett sig iväg.

Under förhöret med Ida kom ett meddelande från staden att Axelin hade återvänt till sin bostad på Strandgatan. När Ida hörde detta ändrades den tryckta stämningen till ett glädjeutbrott och hon var märkbart belåten med att ”handelsmannen hemkommit”.

Efter detta meddelande avbröts förhöret med hushållerskan och stadsfiskalen Ernst Forsberg reste snabbt till Axelins bostad på Strandgatan. Där fick han tag på den misstänkte och berättade åt honom vad saken gällde. Axelin erkände direkt att angivelsen var riktig men uppgav att han hade lånat pengar till drätselkammaren och att han med dessa pengar nu ville bestrida sina fordringar.

På grund av angivelsen ansåg stadsfiskalen Ernst Forsberg att han måste ställa Axelin under polisuppsikt. Han stannade i hans bostad ända till söndagen den 24 juli, kl. 4 på eftermiddagen, då han ansåg att han inte längre kunde övervaka honom. Han lovade nog att han fram till måndagen den 25 juli skulle laga sina böcker i skick men han vidtog inga åtgärder för att reda ut saken. Tvärtom så började Axelin använda starka drycker så till den grad att stadsfiskalen Ernst Forsberg ansåg att hans säkerhet var hotad, om Axelin skulle ta till våldshandlingar i det sinnestillstånd han då befann sig i.

I stället för att bevaka Axelin i hemmet fördes han till stadshäktet på söndag eftermiddag. Redan följande dag på måndagen den 25 juli behandlade rådsturätten i staden detta fall och beslöt att hålla Axelin i fängsligt förvar.

Trots att Emil Axelin byggde en ståtlig gård vid Badhusparken, så fortsatte han att bo i Carlströms 2-vånings gård på Strandgatan 36 i Norrstan. Gården är byggd i början av 1800-talet och revs då det röda våningshuset byggdes. Fotot ur SLS:s samlingar.