Affären Axelin i Kristinestad.

Sammanställt av Lasse Backlund i mars 2021. De gamla tidningarna har varit viktiga källor, liksom de gamla tingsböckerna.

Dagen före de Axelinska bedrägerierna avslöjades försökte Emil Axelin fly till Sverige och då det misslyckades så försökte han ta sitt eget liv. Läs mera om de dramatiska händelserna HÄR!

Axelins bakgrund.

Emil Axelin var född i Kristinestad den 19 maj 1864 och han var son till Otto Wilhelm Axelin, som var född i Bötom år 1827 och som dog i Kristinestad år 1865, då Emil var endast ett år gammal. Emils mor Maria Lovisa (1829-1896) var född i Tavastehus. Maria Lovisa var dotter till Emanuel Carlström (1797-1833) och Maria Eleonora (f.1796).  Maria Eleonora hade fått oäkta sonen Carl Emil Carlström (1818-1889) före hon gifte sig med Axelin. C. E. Carlström blev sedan en av de större affärsmännen i Kristinestad och som sedan blev far till kommerserådet Alfred Carlström. Emil Axelin var alltså halvkusin med kommerserådet Alfred Carlström.

Emil började sin affärsbana hos sin farbror Carl Emil Carlström som handelsbetjänt och han bodde också i dennes gård på tomt nr 129 eller Strandgatan 36. Efter Carl Emils död år 1889 övertogs firman C. E. Carlström av sonen Alfred, och Emil Axelin fortsatte då i dennes tjänst.

Axelin som hade anlag för affärer blev själv en stor affärsman, samtidigt som han arbetade som prokurist åt Alfred Carlström och han blev med tiden Carlströms viktigaste medarbetare. Carlström själv hade stora affärer i Vasa, där han var med och grundade allt från Vasa Ångkvarn till Vasa Bomull och Vasa Aktiebank. Han lät därför prokuristen Emil Axelin sköta allt mer av de löpande ärendena i Kristinestad.

År 1899 lät Emil Axelin bygga en stor stadsgård på tomt nr 3, på Strandgatan 81. Han flyttade dock inte dit själv utan han hyrde ut de tre lägenheterna åt utomstående.

Den här gården invid Badhusparken på Strandgatan 81 byggdes år 1899 av handlanden Emil Axelin. Byggmästaren Henry Häggblad stod för själva uppförandet och en del av stockarna togs från lagerbyggnaden vid Tjöckfors Brännvinsbränneri i Tjöck. Gårdsägaren Emil Axelin bodde inte själv i denna gård utan han bodde på Strandgatan 36 i Alfred Carlströms gård. I den nya gården fanns det tre större lägenheter och de var alla uthyrda. Den här gården som ligger i hörnet av Parkgatan och Strandgatan har haft flera namn, först Axelins, sedan Ströminas och slutligen Nortamos.

År 1904 hade Emil Axelin anställt en bokhållare och flera pigor, bland annat Ida Henriksson, som var född i Nykarleby 1874. År 1910 hade Ida blivit hushållerska åt Emil Axelin.

Med tiden fick Emil Axelin allt mera uppdrag och han blev snart stadens ”finansminister”. Han satt med i de flesta bolag och föreningar som verkade i staden och det var han som skötte om bokföringarna. Man kan säga att Emil Axelin hade ett finger med i allt som rörde pengar och han hade ett stort och grundmurat förtroende. Han var mycket social och tyckte om att umgås med folk.

Eftersom kommersrådet Alfred Carlströms tid allt mer upptogs av politiska och ekonomiska uppdrag, så var det prokuristen Emil Axelin tillsammans med kontoristen Wilhelm Martens som allt mer skötte hans affärer. De här tre herrarna räknades till de mest förmögna i staden och var de som betalade de högsta skatterna. Alfred Carlström var i en klass för sig och räknades till och med att vara en av de rikaste männen i hela Österbotten, och han ägde andelar i flera stora företag i Vasa. Hans handelsrörelse var stor med både import och export av viktiga handelsvaror och han var delägare i flera fartyg.

Bedrägerierna avslöjas.

Men lördagen den 23 juli 1910 avslöjades det att Emil Axelin på ett bedrägligt sätt hade utfärdat 4 växlar i drätselkammarens namn och dessa hade han diskonterat i Vasa Aktiebanks kontor i staden. Han hade alltså utan drätselkammaren vetskap lyft pengar, totalt 140 000 mark. När den första växeln förföll den 23 juli, så vägrade drätselkammaren att lösa in växeln, eftersom de inte heller hade fått några pengar.

Nu rullades det upp en härva som chockerade och totalt lamslog en hel stad. Det visade sig att Emil Axelin hade försnillat pengar från så gott som alla företag och föreningar i staden och den som led de största förlusterna var kommerserådet Alfred Carlström. Han som var känd som den förmögnaste i staden var i själva verket konkursfärdig och det ledde till att Carlström tog sitt eget liv i slutet av augusti samma år.

Efter långa och utdragna rättsprocesser dömdes Axelin till fängelse i 3 år och han gick miste om sitt medborgerliga förtroende för en lång tid. Han gick också i personlig konkurs och alla hans kända tillgångar realiserades.

Den här ”Axelinska härvan” följdes upp av så gott som alla tidningar i landet. Landets största tidning Hufvudstadsbladet offrade mycket utrymme åt denna affär. Processerna på rådstuvurätten var många och utdragna, och böckerna med tingsprotokoll är extra tjocka från denna tid.

Tidningsartiklar om affären Axelin.

Texten i de här tidningsartiklarna har moderniserats för att bli mera lättlästa men ingenting av värde har förvanskats, utelämnats eller lagts till.

Tisdagen 26.7.1910 skrev Hufvudstadsbladet så här:

Drätselkammarens ordförande Emil Axelin häktad.

Uppseendeväckande detaljer.

Senaste lördag den 23 juli häktades handlanden Emil Axelin för bedrägerier. I egenskap av drätselkammarordförande hade han i Vasa Aktiebank diskonterat fyra växlar om sammanlagt 140,000 mark. Målet behandlades i dag inför rådstuvurätten, men uppsköts till nästa måndag. Axelin hålls fortfarande häktad.

Senare meddelas till F. N. B. :

Senaste lördag häktades i Kristinestad, anklagad för stora bedrägerier och försnillningar, handlanden Emil Axelin. Herr Axelin är ordförande i drätselkammaren, hamnbyggnadskommitténs kassör, handelsföreningens ordförande, disponent för elektricitetsverket och ångsågen samt prokurist hos firman A. Carlström. På grund av dessa sina många förtroendeuppdrag har han varit en av de mest inflytelserika personerna i staden.

De penninginstitutioner, som blir lidande på grund av herr Axelins bedrägerier, är Vasa Aktiebank, Nordiska Aktiebanken och Kristinestads stadskassa. Försnillningarnas storlek är ännu ej bekant, men man befarar att summan uppgår till flera hundratusen mark.

Senaste lördag hade herr Axelin anmodat en lots vid namn Pettersson att segla honom ut till havs. Sedan de kommit ungefär en mil ut från land fordrade herr Axelin att lotsen skulle segla honom över till svenska kusten. Detta gick lotsen dock inte med på.

Då Axelin märkte, att flykten var omöjlig, kastade han sig i vattnet, men drogs omedelbart av lotsen in till båten, där lotsen band honom vid båtbottnen och började ropa på hjälp. Ropen hördes även av besättningen på bogserångaren ”Karhu”, som styrde ned mot båten och tog herr Axelin ombord samt körde honom till Kristinestad.

Efter ankomsten till staden begav sig herr Axelin hem. Här häktades han senare. Han bevakades till en början hemma, men överfördes söndag kl. 4 på eftermiddagen till stadshäktet. I och för sin flykt, hade herr Axelin tagit med sig en kappsäck, innehållande en kostym samt en korg med matvaror.

På Vasa Aktiebanks kontor i Kristinestad förföll senaste lördag en av handlanden Emil Axelin i drätselkammarens namn utfärdad växel, lydande på 35,000 mk. Såsom ordförande i drätselkammaren hade herr Axelin diskonterat växeln och uppburit dess belopp. Då banken för erhållande av likvid vände sig till drätselkammarens kamrer, upplyste denne om, att kammaren inte hade uppburit växelbeloppet eller bemyndigat herr Axelin att i egenskap av kammarens ordförande uppta lån, varför han vägrade att på kammarens vägnar inlösa förbindelsen. Samma sak var förhållandet med tre andra av herr Axelin i drätselkammarens namn utfärdade växlar om 30,000, 30,000 och 45,000 mark, som kommer att förfalla till inlösen i Vasa Aktiebanks kontor den 30 augusti, den 19 september och den 25 september.

Vid anställt polisundersökning framgick att saken förhöll sig som här angetts, varför herr Axelin i lördags ställdes under polisbevakning och i söndags blev häktad.

Handlanden Axelin är såsom nämnt en av Kristinestads förnämsta affärsmän och därför har han åtnjutit ett obegränsat förtroende såväl i merkantila, som i andra kretsar. Som ordförande i drätselkammaren har han fungerat under en lång följd av år och därunder har han skött uppdraget till allmän belåtenhet. Herr Axelin har, såsom ovan framgår, därjämte beklätt många andra kommunala och privata förtroendeposter.

På orten har händelsen naturligtvis väckt oerhört uppseende och beklagande.

Målet inför rådsturätten.

Målet rörande herr Axelins hittills uppdagade bedrägerier förevar i går till handläggning vid rådsturätten i Kristinestad. Om rättegångsförhandlingarna meddelar F. N. B:s korrespondent på orten följande: Vasa Aktiebanks talan fördes av vicehäradshövding och Lappfjärds länsman G. A. Swahn, Kristinestads drätselkammare företräddes av kammarens kamrer, vicehäradshövding J. G. R. Lind. Aktör, stadsfiskal R. Forsberg yrkade ansvar å svaranden för bedrägeri enligt § 1 kap. 36 S. L. Vasa Aktiebanks ombud ansåg att svaranden gjort sig skyldig till bedrägeri förfarande mot banken och förenade sig om aktörs ansvarsyrkande. Ombudet ansåg svaranden Axelins förfarande så mycket brottsligare, eftersom han fungerade som meddirektör i banken och trots det hade han missbrukat bankens förtroende.

Svarandens egenskap av drätselkammarens ordförande ansåg bankens ombud ytterligare vara en försvårande omständighet. Ombudet yrkade på svarandens avsättning från såväl ordförandeskapet i drätselkammaren som meddirektörskapet i banken samt skyldigkännande att omedelbart till banken betala växlarnas belopp, jämte ränta och andra omkostnader. Ifall inte svarandens tillgångar skulle förslå härtill, förbehöll sig ombudet på sin huvudmans vägnar öppen talan mot drätselkammaren.

Svaranden Axelin medgav att han utan kammarens tillstånd upptagit växlarna i kammarens namn. Men å andra sidan hade han själv flera gånger gått i utläggning för kammaren och ur egna medel förskotterat särskilda utgifter till så avsevärda belopp, som 2,000, 3,000 och till och med 20,000 mk. Då han i Vasa Aktiebank diskonterat ifråga varande växlar hade det varit hans avsikt att efter hand inlösa desamma. Han anhöll om att bli försatt på fri fot för att kunna göra sina böcker klara och redovisa för medlen i fråga.

Drätselkammarens kamrer vicehäradshövding Lind, framhöll på kammarens vägnar att några växeltransaktioner mellan drätselkammaren och Vasa aktiebank inte har förekommit sedan herr Lind den 1 januari 1907 tillträtt sin befattning. Han medgav att svaranden Axelin, särskilda gånger ur egna medel förskotterat för kammaren samt verkställt utbetalningar till särskilda ändamål. Dessa ömsesidiga affärer mellan kammaren och dess ordförande hade dock senare uppgjorts, något som ombudet hoppades att svaranden ville medge. På samma gång förbehöll sig ombudet rätt till vidare talan i saken och han anhöll om uppskov för att i svarandens närvaro få granska vissa räkenskaper.

Vasa Aktiebanks ombud, vicehäradshövding Swahn motsatte sig svarandens yrkande om att bli försatt på fri fot. Ombudet yrkade på omedelbart, avgörande av målets civila del.

I avkunnat utslag uppsköts målets vidare behandling till den 1 augusti 1910, då målsäganden äger fullfölja sia talan. Svaranden skall till dess hållas i fängsligt förvar.

Följande dag, den 27 juli skrev Hufvudstadsbladet att Emil Axelin inte har haft några affärer med Nordiska Aktiebanken, och därför kommer den banken inte att lida några förluster på grund av handlande Axelins bedrägerier.

31.7.1910 Hufvudstadsbladet:

De Axelinska bedrägerierna i Kristinestad.

Såsom redan nämnts, har prokuristen Emil Axelin i Vasa aktiebank diskonterat särskilda av lanthandlare i Kristinestads närhet, accepterade växlar, uppgående till ett sammanlagt belopp av 70 – 90,000 mark. Å dessa växlar, enligt lanthandlarnas uppgift utställda på långt mindre belopp, har Axelin ändrat beloppen.”Suupohjan Kaiku” lämnar i sitt senaste nummer en förteckning över dessa växlar. Lanthandlaren Emil Norrback i Sideby har accepterat en växel 1,000 mark, på vilken Axelin har ändrat beloppet till 7,000. Lanthandlaren Kaarlo Komsi hade en växel på 450 mk, men beloppet har ändrats till 4,500 mk, dessutom har Axelin diskonterat en växel på 8,000 mark, som Komsi inte hade accepterat. En av lanthandlaren Jaakko Komsi accepterad växel på 500 mark, har diskonterats lydande på 5,500 mark och en av lanthandlaren J. N. Orrela accepterad växel på 500 mark har beloppet ändrats till 8,500 mark. Lanthandlaren Juho Haaro har utfärdat en blankoaccept på 300 och lanthandlare K. J. Mangs en på 1,500. Växlarna har diskonterais lydande på 3,000 och 6,500 mark. Skillnaden mellan lanthandlaren A. Lassfolks i Sideby skuld till affären och det belopp, som de med hans namn diskonterade växlarna upptar, utgör åter 13,000 mark.

Ovanstående uppgifter härstamma från acceptanterna. Ändringarna av växelbeloppen har blivit möjliga dels därigenom att acceptanterna endast med siffror tecknat det accepterade beloppet och lämnat den plats som bör ifyllas med bokstäver tom, eller så har de accepterat en svenskspråkig växel vars innehåll de inte förstått. Axelin omhänderhade också hamnkassan och barnhemmets kassa, men det torde enligt vad som hittills utrett inte finnas någon balans i dessa. Tvärtom torde Axelin i den senare ha ett tillgodohavande. Till hamnkommitténs disposition stående medel för muddring har Axelin lyft, utan att ta i akt laga former, varför en eventuell balans i dessa drabbar enbart den bank, där Axelin uppburit medlen. I några andra kassor, såsom handelsföreningens, hamnkassan, badanstaltsbolagets och det elektriska bolagets har någon revision ännu inte slutförts.

Syd-Österbotten skrev den 30.7.1910 också om handlanden Lukas Kenijeff från Bötom som uppgav att han i Axelins kontor i Carlströms importaffär hade accepterat åtskilliga växlar utan att summans storlek fanns utskrivna på dem. De här växlarna har Axelin sedan i firman A. Carlströms namn sålt eller diskonterat för totalt 47,000 mark, trots att de enligt Kenijeffs uppgifter borde uppgå till endast 12,000 mark. Alla de här lanthandlarna har tagit sina varor från affären på kontokuranträkning och har sålunda varje nytt belopp sammanslagits med de summor, för vilka respektive lanthandlare tidigare häftat i skuld till firman. Det här förklarar storleken av växlarnas sammanlagda belopp. Den här handlaren Kemijeff har nämligen vid varje årsslut häftat i skuld till firman, en skuld som varje år blivit större och större.Någon ordentlig utredning i de här affärerna har tillsvidare inte kunnat göras men åtminstone för närvarande tyder allt på att dessa lanthandlare inte har blivit bedragna, utan deras anmälningar beror på obekantskap med de rätta förhållandena.

Tidningen Syd-Österbotten dementerar också uppgifterna att staden och Nordiska Aktiebanken skulle bli lidande av Axelins bedrägerier, eftersom Axelin inte har haft någon affärsförbindelse med den banken. Staden kan inte heller bli lidande av bedrägerierna eftersom Axelin nu har medgett att de pengar som har fått på växlarna inte har använts för att betala något förskott som Axelin långt tidigare hade gett åt drätselkammaren. Sådana förskott har nog funnits men de hade klarats upp för länge sedan. Möjligtvis skulle Axelin ha ett tillgodohavande på barnhemmet, eftersom han hade förskotterat en större summa. Det här barnhemmet underhölls ju inte alls av staden utan det fick endast ett årligt bidrag via Spritdrycksbolagets vinst. För närvarande torde det inte finnas större bedrägerier än de som kommit i dagen. Rykten gör nog gällande att de kunde uppgå till hela 400,000 mark.

Belysningsbolaget Lumens räkenskaper ser ut att vara i tillfredsställande skick. Emil Axelin hade ju fungerat som bolagets direktör och han skulle kanske ha en fordran på 1,000 på Lumen.

Angående Emil Axelins förvaltning av den Carlströmska importaffären har tillsvidare inga oegentligheter yppats, sedan det hade visat sig att det inte finns några oklarheter med lanthandlarnas affärstransaktioner.Syd-Österbotten hade också rett ut att bedrägerierna vid drätselkammaren hade pågått i flera år. Tidningen förundrar sig att vad är det som har fått Axelin att utföra dessa bedrägerier, eftersom hans årliga inkomster har uppgått till avsevärda belopp på ungefär 35,000 till 45,000 mark. Själv har Axelin inte avslöjat vad dessa pengar har använts till.

Syd-Österbotten 2.8.1910:

Det Axelinska målet  företogs i går måndagen den 1 augusti till fortsatt behandling inför rådsturätten i Kristinestad. Parterna företräddes på samma sätt som vid föregående rättegångssammanträde, varförutom svaranden Axelins talan fördes av Kaskös borgmästare Gustaf Aminoff. Aktor, (aktor är en gammal benämning på en allmän åklagare) stadsfiskal Ernst Forsberg inlämnade till rätten protokollet över den av honom i saken föranstaltade polisundersölningen. Protokollet, som omfattade flera tiotal sidor innehöll ingenting utöver det som redan är bekant rörande bedrägerierna samt Emil Axelins flykt- och självmordsförsök.

I övrigt repeterade aktor i likhet med Wasa banks ombud, befallningsman Swahn sitt vid föregående sammanträde fällda yttrande. Drätselkammarens kamrer vicehäradshövding Lind framhöll att svaranden Axelin utställt växlarna som sina egna, varför Drätselkammaren med dem ingenting hade att skaffa. Han ansåg att bankens tillvägagående vid växlarnas diskonterande var ytterst lättvindigt. Utan att ens fordra kontrasignation på växlarna hade banken utan vidare godkänt dessa. Då härtill kommer att växlarna inte hade utfärdats med tillstånd av Drätselkammaren, kunde banken inte i detta avseende få någon talan mot staden, utan det blir det ett mellanhavande mellan banken å ena och svaranden Axelin å andra sidan. Ärendet borde behandlas i enlighet med 2 kap. 10 § Strafflagen. Ifall svaranden skulle komma att dömas till tukthus, blir han såsom drätsellammarordförande likställd med tjänsteman, som missbrukat sin ställning och således förfallen till avsättning från detta uppdrag.

Axelins svarandeombud, Kaskös borgmästare Aminoff fann inte sin huvudmans tillvägagående brottsligt. Växlarna var svarandens personliga, som Axelin hade diskonterat eller sålt för betäckande av tillfälliga utgifter. Då svaranden hade innestående fordringar hos flera institutioner, för vilka han gått i utläggning, hade han visserligen för Drätselkammaren, men inte på dennas vägnar utfärdat ifrågavarande växlar, och dessa har han ansett som sina egna. Detta hade också banken bort ha reda på, ty i annat fall skulle den inte ha handlat så vårdslöst som den gjort. Svaranden hade inte fungerat som kammarens kassör.

Drätselkammaren hade enligt gällande lag inte ens rätt att uppta nya lån utan endast skyldighet att förvalta stadens medel. Såsom ledamot av stadsfullmäktige hade bankens direktör själv deltagit i behandlingen av stadens budgetfrågor och sålunda känt till att några sådana lån som dessa inte har beslutits av staden. Det vill därför synas som om det också varit bankens avsikt att genom dessa växlar skänka kredit åt svaranden, inte åt staden. Några försvårande omständigheter kunde ombudet inte finna. Svaranden hade besökt banken som kund, inte såsom innehavare av uppdraget i bankens styrelse. I anseende härtill ansåg ombudet att svaranden försatts i ett rättsläge som han inte på något sätt gjort sig förtjänt av.

Ombudet fann åtalet obefogat och Axelins häktande olagligt och anhöll därför att hans huvudman omedelbart skulle försättas på fri fot och målet skulle behandlas som ett civilt mål. Ombudet yrkade slutligen på utbekommande av expenser. Dessutom meddelade ombudet att svaranden själv anser sig ha avgått från sin befattning vid banken. Inte heller önskade svarande Axelin kvarstå som ordförande i Drätselkammaren. Till sist bestred ombudet vissa uppgifter i polisprotokollet och framhöll att det hade varit svarandens avsikt med den bekanta resan ut till sjöss att göra en utflykt i rekreationssyfte. Om Axelin hade haft i sinnet att rymma skulle det nog ha funnits andra utvägar härför.

Något självmordsförsök förelåg inte häller eftersom svaranden Axelin blott av en olycklig tillfällighet fallit över bord och hamnat i vattnet. På tillfrågan meddelade häradshövding Lind att han under den senaste veckan avslutat räkenskaperna för de institutioner som svaranden Axelin hade förestått och överlämnat dessa till respektive myndigheter. Hamnkommitténs redovisningar hade ombudet lämnat till Drätselkammaren, och denna har beslutit att överlämna dem till kommittén. Aktor anhöll, för det fall att rätten delvis eller i sin helhet kommer att förklara sig jävig, om rättens utlåtande rörande svarandens häktning.

Svarandeombudet yrkade att svarande Axelin oberoende därav genast måtte försättas på fri fot. Wasa banks ombud tillbakavisade insinuationerna mot banken såsom obefogade. Sedan parterna stigit ut, stred rätten till överläggning. I avkunnat utslag meddelades, att rättens ordförande såsom ledamot i Hamnkommittén deltagit i kommitténs arbeten och under den senaste veckan hade granskat kommitténs räkenskaper, varför han ansett sig jävig att ta någon vidare befattning med föreliggande mål. I anseende därtill hade rätten bestulit att hos Wasa hovrätt anhålla om förordnande av en annan ordförande. Herr Axelin har nämligen fungerat som kassör för Hamnkommittén, som nu kommer att indras i målet. Svaranden återförpassades i häkte.

Hufvudstadsbladet skrev 11.8.1910 om de Axelinska förskingringarna: 

Vasa Aktiebank har instämt staden Kristinestad för att svara för en av stadens drätselkammare utställd växel på 35,000 mk, som hade sålts till bankens kontor i staden och som förföll till betalning den 23 juli. I frågavarande växel är densamma, för vilken handlanden Axelin kom fast för sina förfalskningar. I sitt ansvarsyrkande framhåller banken, att staden måtte hållas skyldig att utbetala växelns belopp och betala bankens alla kostnader och banken förbehåller sig öppen rätt beträffande allt som i målet kan framgå. Målet kommer upp i rätten i dag i Kristinestad. Stadsfullmäktige i staden har vid sammanträde i går utsett vicehäradshövding Lind till ombud vid processen.

Syd-Österbotten den 13.8.1910 hade ett stort uppslag om rättstvisten mellan Vasa Aktiebanken och staden. Stadsfullmäktige hade behandlat saken på ett möte och där utsett vicehäradshövding Lind att föra stadens talan.

Den 11.8.1910 behandlades den här saken och tre andra fall i rådsturätten.

Fall 1:Wasa bank contra staden. Det på annat ställe i dagens blad omnämnda av Wasa bank mot staden anhängiggjorda målet rörande en av handlande Emil Axelin på bankens härvarande kontor i Drätselkammarens namn den 23 sistlidne april diskonterad en växel, lydande på 35,000 mark och förfallen till inlösen den 23 juli, behandlades i torsdags av rådsturätten i staden. Som rättens ordförande fungerade borgmästaren Elis Granfelt. Wasa banks talan fördes av bankens meddirektör assessor Balder Hemmer från Wasa och stadens av vicehäradshövding J. G. R. Lind. Sedan handlingarna i målet upplästs, återtog och förtydligade bankens ombud stämningens innehåll, vilket som bekant gick ut på att staden måtte skyldigkännas att åt banken betala växelns belopp, och ersätta protest- och andra omkostnader.

Stadens ombud, vicehäradshövding Lind anförde mot själva stämningen följande: Wasa bank hade hos stadens polismyndighet på orten angett Emil Axelin för att i Drätselkammarens namn ha diskonterat 4 växlar i banken, om sammanlagt 140,000 mark och då bedrägeri förelåg yrkat på Axelins omedelbara häktande. Trots att banken därigenom medgett att växlarna inte upptagits för stadens behov, påstår banken nu att föreliggande växel utfärdats av Drätselkammaren, och detta trots att banken tidigare yrkat på ersättning av Axelin. Växeln var emellertid som tidigare framhållits av personlig art och kunde rättvisligen utdömas endast av handlanden Axelin. Wasa banks anspråk borde därför tillbakavisas av rätten och staden tilldömas ersättning för alla omkostnader.

För bemötande av käromålet framhöll ombudet Lind, att staden ingenting hade att göra med ifråga varande växlar, eftersom Axelin inte har haft något bemyndigande vare sig av stadsfullmäktige eller Drätselkammaren att uppta växlarna och Drätselkammaren inte på något vis godkänt Axelins förfarande, lika litet som någon enda medlem av kammaren hade känt till Axelins bankoperationer.

Då kammaren slutligen upplystes om rätta förhållandet inlades genast en bestämd gensaga av drätselkammarens kamrer. Det borde för övrigt vara bekant för banken, på vilket sätt kommunernas lån upptas. Dessutom är direktören för bankens avdelningskontor i Kristinestad ledamot av stadsfullmäktige och sålunda borde han vid växlarnas diskontering ha kommit ihåg, att staden inte varit i behov av dessa växellån eller bemyndigat någon att uppta dem. Ingalunda kunde väl staden göras ansvarig för Emil Axelins bedrägerier och bankens godtrogenhet! Man hade i banken inte ens fordrat att växlarna skulle vara formellt och i vederbörlig ordning avfattade. Först och främst är växlarna skrivna påsynnerligen dåligt papper och redan detta borde ha väckt misstroende. Sedan hade man i banken inte ens fordrat kontrasignation av växlarna. Inte heller hade Axelin tecknat sig som ordförande för kammaren, utan endast skrivit ”Drätselkammaren — Emil Axelin”.

Ett sådant rent av värdelöst papper yrkade nu banken att skulle gälla för hela kommunen. Då banken en gång begått så stora misstag, så är det förvånansvärt att den nu vill ha misstagen fastslagna av domstol. Han upprepade än en gång sitt i andragandets början gjorda yrkande och förklarade sig beredd att med protokollsutdrag och andra handlingar bevisa riktigheten av sina påståenden. Assessor Hemmer framhöll på Wasa Aktiebanks vägnar i huvudsak följande: Hemmer ansåg att svarandeombudet ej borde inlåta sig på ett så bombastiskt svaromål, då det gällde åtgärder av en person, som under en lång följd av år åtnjutit såväl Drätselkammarens som hela kommunens och dess invånares obegränsade förtroende.

Om Wasa bank och dess platschef här på orten gjort sig skyldig till ett alltför stort mått av godtrogenhet och bristande eftersyn av formaliteterna, så borde väl han inte dömas med en strängare dom än den som måste falla över hela denna kommun och dess medlemmar. Vad bankens tidigare förfarande i målet mot Emil Axelin beträffar så kunde detta ingalunda förringa bankens rätt att hålla sig till staden för nu ifråga varande och övriga växlar som Axelin i egenskap av Drätselkammarens ordförande för kommunens räkning diskonterat, ifall det utreddes att dessa växeltransaktioner skett i behörig ordning och för kommunens räkning.  Hemmer bad i sammanhang härmed få anteckna att bankens centralstyrelse inte i alla delar godkände den talan dess tidigare ombud, länsman Swahn i målet hade utfört, då det uppenbarligen framgått, att ombudet Swahn i särskilda stycken hade missförstått de instruktioner som meddelats honom från huvudkontoret per telefon.  Vad sedan själva formen av den förfallna växeln beträffade så kunde ingalunda bestridas, att denna vid strängare kritik skulle uppfyllt alla de fordringar, som på densamma kunde ställas. Huvudsak skulle emellertid vara, att Axelin i egenskap av Drätselkammarens ordförande för kammarens räkning diskonterat och uppburit medlen. Att åtminstone en del av dessa medel har kommit staden till godo, framgick bevisligen därav, att Axelin omedelbart efter det han lyft penningarna, av dessa insatt 4,000 mark på stadens i Drätselkammarens namn upptagna kontokurant räkning i banken, vilket ombudet Hemmer hoppades att också stadens böcker skulle utvisa.

För övrigt bad ombudet få framhålla, att dessa av Axelins på Drätselkammarens vägnar i Wasa bank gjorda växeltransaktioner ingalunda härleddes endast från den tid den nu omtvistade växeln uppkommit. Dessa växeltransaktioner går redan mer än 10 år tillbaka i tiden. För så vitt ombudet haft tillfälle att granska bankens böcker, daterade sig den första växeln som Axelin för Drätselkammarens räkning sålt till Wasa bank från den 16 juli 1900 och lydde densamma på 25,000 mark. (Nu var det så att Axelin hade fungerat som Drätselkammarens ordförande först från år 1903.) Sedan hade dessa växeltransaktioner upprepats för såvitt ombudet Hemmer kunnat finna nästan alla därpå följande år i större och mindre belopp — ja ända i den skala, att Drätselkammarens totalskuld till banken på grund av dessa växlar en gång uppgått t. o. m. till 225,000 mark.

Enligt de uppgifter som Hemmer erhållit av föreståndaren för bankens Kristinestads kontor hade alla dessa växlar varit utskrivna enligt samma modell som också den nu föreliggande och förfallna växeln. Då växlarna alltid punktligt betalats och föreståndaren haft sig bekant, att staden för bestridande av sina löpande utgifter varit i behov av tillfällig kredit, torde han enligt ombudets åsikt inte ha förfarit så kritiskt, som nu från svarandens sida anmälts. Saken borde för övrigt ses mot bakgrunden av det obegränsade förtroende Axelin synes ha åtnjutit på orten.

Vad formen för utskrivning av Drätselkammarens förbindelser angick bad ombudet att som bevis för att man inte alltid varit så kritisk få framhålla, att det kontokurantkontrakt, som är uppgjort mellan Drätselkammaren och banken är undertecknat endast ”Drätselkammaren i K:stad — Emil Axelin” och att en del av kontokurantcheckerna hade utfärdats i samma form. Det oaktat hade de personer, som vidare hade med saken att skaffa, inte i detta fall kontrollerat sin ordförandesåtgärde. Ombudet Hemmer bad slutligen att få upprepa käromålets yrkande och tillbakavisa såsom fullkomligt obefogade svarandens påståenden.

— Ombudet Hemmer inlämnade samtidigt en lista över de växlar som hade förekommit mellan Drätselkammaren och Wasa bank samt en avskrift av ett kontokurantkontrakt. Stadens svarandeombud Lind svarade nu, att han för korrekthetens skull inte kunde inlåta sig på ett annat svaromål än det som saken gällde. Vad kärandeparten framhållit var till stor del av den beskaffenhet, att det först i ett annat sammanhang kunde bemötas. Några växeltransaktioner mellan Drätselkammaren och Wasa bank hade, ombudet veterligen, inte förekommit sedan den 1 jan. 1907, då ombudet Lind tillträdde sin befattning som kamrer vid Drätselkammaren. Vad dessförinnan hade hänt kunde ombudet inte inlåta sig på. Kärandeombudet Hemmer anhöll om uppskov på grund av de omständigheter som möjligen kunde framkomma under det Axelinska målets behandling.

Han yrkade på att stadens räkenskaper och protokoll måtte granskas av ojäviga personer i allt vad till saken hörde. Ombudet kunde nämligen inte tänka sig att Kristinestads kommun inte vore villig att till banken återbetala de medel, som på detta vis förhandlats och faktiskt kommit kommunen till godo. Ombudet Lind åberopade protokollet från föregående rättegångssammanträden, däri  Axelins egna svaromål finns antecknade samt bestred fortsättningsvis att ens någon del av medlen kommit staden till godo. Några omständigheter som kunde leda till eventuell granskning av stadens räkenskaper ansåg ombudet att inte hade framkommit, varför han motsatte sig en sådan granskning.

Lind framhöll som exempel, att Emil Axelin inte hade ansett sig operera på Drätselkammarens vägnar i banken utan å egna vägnar, att då staden senaste vinter varit i behov av ett banklån, detta av Axelin hade upptagits i Nordbanken och inte i Wasa bank, emedan han troligen fruktat för att hans i den senare banken bedrivna växeloperationer då kunnat uppdagas. Lind upprepade sitt tidigare yrkande på käromålets omedelbara förkastande. Efter en stunds överläggning avkunnade rätten utslag, enligt vilket den inte ansåg nödigt förordna om granskning av stadens böcker och målet uppsköts till måndagen den 5 september, då käranden bör bringa bevisning därutinnan huruvida den av kärandeombudet omnämnda summan av 4.000 mark verkligen kommit staden tillgodo. Båda parterna anmälde missnöje med utslaget.

Fall2: Wasa bank contra Handelsföreningen i Kristinestad. Wasa bank hade till detta rättegångssammanträde också instämt Handelsföreningen i Kristinestad med yrkan, att nämnda förening måtte åläggas att till banken utbetala beloppet av en av föreningens viceordförande handlande Konrad Sundman accepterad och av dess kassör handlande Emil Axelin utställd, den 2 maj 1910 i bankens Kristinestads kontor diskonterad växel, lydande på 12.500 mark. Växeln, som hade förfallit till betalning den 2 augusti, hade av Emil Axelin diskonterats för Handelsföreningens räkning.

Rätten hade samma sammansättning som vid behandlingen av föregående mål. Handelsföreningen företräddes av vicehäradshövding Lind och banken av assessor Hemmer. Av i målet upplästa handlingar framgick att växelns belopp inte har kommit Handelsföreningen till godo samt att föreningens viceordförande och kassör inte hade haft bemyndigande att utfärda växeln. Svarandeombudet Lind uppgav, att av vid Handelsfullmäktiges senaste möte fört protokoll framgick, det i Wasa banks Kristinestads kontor i Handelsföreningens namn diskonterats två växlar om 12,500 och 8,000 mark, varav beloppen såsom ovan angetts inte kommit föreningen till godo samt att de båda växlarna inte har upptagits med föreningens samtycke. Då handlande Sundman emellertid på dessa växlar hade tecknat sitt namn i god tro och antagit att de sålunda uppförhandlade medlen skulle behövas för Handelsföreningen, anhöll ombudet om dennes hörande.

Vidare påpekade ombudet att föreningens funktionärer enligt stadgarna inte hade rätt att för föreningen uppta några lån. Rätten att härom besluta tillkom endast hela föreningen på dess årsmöten. Inte ens Handelsfullmäktige kunde enligt föreningens stadgar uppta lån. Kärandeombudet Hemmer ansåg handlande Sundmans hörande överflödigt, eftersom namnteckningarnas riktighet inte kunde betvivlas. För övrigt vore det enligt ombudets åsikt naturligt, att då en förening sådan som Handelsföreningen upptog banklån, växlarna som utfärdades av ordföranden eller i dennes frånvaro av viceordföranden, varför ombudet Hemmer ansåg föreliggande växel vara på ett för Handelsföreningen fullt bindande sätt accepterad och yrkade omedelbart utdömande av växelns innehåll och i samband därmed stående omkostnader. Sedan ytterligare repliker av i huvudsak samma innehåll som tidigare mellan parterna växlats, stred rätten till överläggning, varpå utslag avkunnades. Enligt detta uppsköts för hörande av handlande Sundman målets vidare behandling till måndagen den 5 september 1910.

Fall 3: Målet mot handlande Axelin. Balans i hamnkassan.  Därpå företogs det mot handlande Emil Axelin för bedrägeri väckta målet till fortsatt åtgärd. Som rättens ordförande fungerade nu t. f. borgmästaren i Wasa, vicehäradshövding John Sahlström. Parterna företräddes på samma sätt som vid målets tidigare behandling, utom att assessor Balder Hemmer nu förde Wasa banks talan. Aktor, stadsfiskal Ernst Forsberg repeterade vad han tidigare framhållit och anhöll om hörande av i polisprotokollet antecknade vittnen. Wasa banks ombud assessor Hemmer refererade till de omständigheter som under processen tidigare framkommit och ansåg att Emil Axelin ifall saken verkligen förhöll sig så som därunder angetts, missbrukat den ställning han såsom Drätselkammarens ordförande intagit och det förtroende han såsom suppleant i direktionen för Wasa aktiebanks Kristinestads kontor åtnjutit, i det han på ett bedrägligt sätt tillskansat sig de medel som frågan gällde, varför ombudet ansåg sig böra yrka ansvar åt svaranden för bedrägeri under synnerligen försvårande omständigheter.

Ombudet Hemmer hoppades emellertid att innan banken definitivt kunde yttra sig i saken och i samband därmed stående omständigheter skulle erhålla sin rätta belysning. Kamreren på Drätselkammaren Lind påpekade, att Drätselkammaren visserligen inte hade något gemensamt med svarandens växeloperationer, som endast berörde svaranden Axelin och Wasa bank, men då Axelin såsom ordförande i Drätselkammaren är underkastad tjänstemannaansvar, erinrade ombudet Lind, att Axelin för sin förseelse, som likväl begåtts utom tjänsten, men dock kunde föranleda tukthusstraff, borde förklaras avsatt från sin befattning vid Drätselkammaren.

Tillika meddelade ombudet att hamnkommittén efter granskning av dess räkenskaper till Drätselkammaren anmält om vissa oegentligheter, vartill Axelin som kommitténs kassör gjort sig skyldig. I kommitténs kassa hade nämligen yppats en brist om 6,419 mark. Fullt utrett är det inte om balansen tillkommit blott och bart genom ett bokföringsfel, som under granskningen konstaterats, eller om även här verklig försnillning föreligger. Vad som emellertid med säkerhet faller Axelin till last som en brottslighet, är att han tillgodoräknat sig som lön ett årligt anslag om 800 mark under 4 års tid eller tillsammans 3,200 mark, trots att ingenting finns stipulerat om hans lön.

Möjligen hade Axelin gjort sig skyldig till denna förseelse för att få de olika kontona att stämma överens. Ombudet yrkade härför laga ansvar av Axelin samt hans skyldigkännande att ersätta staden det bristande beloppet. Aktor förbehöll sig rätt att framdeles yttra sig i denna sak, emedan han ej ännu kunnat sätta sig in i densamma på grund av att ingen anmälan om balansen hos honom gjorts. Svaranden, handlande Axelin, som medgav att han redan vid polisförhöret erkänt angivelsens riktighet, kunde inte meddela till vad han använt de i banken uppburna medlen. För egna behov hade han dock inte begagnat de penningar han hade lyft på växlarna. Inte heller hade han med dem gottgjort staden.

Växlarna hade han ansett som sina privata, inte som stadens. Axelins ombud, Kaskös borgmästare Gustaf Aminoff anhöll att de yttranden Axelin och dennes ombud tidigare avgett måtte intas i den nya rättens protokoll samtidigt som han repeterade dessa yttranden. Ombudet Aminoff tillade att tidigare på dagen förehafts ett mål mellan Wasa bank och staden, däri banken, anseende den först förfallna av de 4 växlarna som riktig och för Drätselkammaren bindande, av Kristinestads kommun utsökt denna växels belopp. Ansåg det vanskligt att två olika sammansatta rätter behandlade särskilda men i nära samband med varandra stående sidor av samma sak, varav följden kunde bli motsatta domslut.

Ombudet fann därför riktigast att antingen först slutligt utslag i det civila målet avvaktas innan rätten fäller dom i det kriminella målet eller så skall båda målen sammanslås. Som tidigare framgått hade Axelin medgett att han upptagit de 4 växlarna för egen räkning. Därför hade han också på växlarna skrivit endast ”Drätselkammaren” och inte ”Drätselkammaren i Kristinestad”, detta för att inte på något sätt binda kammaren eller bibringa banken en oriktig uppfattning. I sammanhang härmed förtjänade även anmärkas att Axelin på stadens kontokuranträkningar i banken alltid tecknat för ”Drätselkammaren i K:stad” räkning. Tidigare hade ombudet framhållit att Axelin inte anser bedrägeri föreligga rörande banken. Svarandens häktning är enda orsaken till att den första växeln inte har blivit inlöst och varför Axelin inte heller blir i tillfälle att inlösa de 3 andra växlarna. (Tillfrågad bestred svarande Axelin uppgiften i polisprotokollet att han skulle haft för avsikt att rymma över till Sverige. Han sade sig också med den fordran han hade på barnhemmet kunnat inlösa den första växeln i fall han varit på fri fot.)

Svaranden skulle nog haft så stor kredit att han kunnat infria sina förbindelser. Tidigare hade han icke anhållit om bistånd ens från någon enda av sina talrika vänner såväl i Kristinestad som Wasa, trots att det skulle ha funnits personer som för honom hade tecknat obegränsade belopp, ifall han anhållit därom. Med anledning av ansvarsyrkandet av svaranden för oegentligheterna inom hamnkommitténs räkenskaper, fann ombudet att inget brottsligt föreligger, emedan Axelin själv inte haft reda på förhållandet innan böckerna nu slutförts.

Då Axelin hade tillgodoräknat sig arvode för 4 års tjänst som kassör, hade han därför varit i sin fulla rätt. Till sist anhöll ombudet om sin huvudmans omedelbara försättande på fri fot och bestred fortfarande att svarandens utflykt till sjös företagits i rymningssyfte. På tillfrågan förklarade svaranden, att det belopp om 4,000 mark som det tidigare varit tal om, av honom insatts på stadens kontokuranträkning och hade han erhållit penningarna i likvid för av staden försåld slog. Bankens ombud, asessor Hemmer motsatte sig på det bestämdaste svarandens frigivande i synnerhet som denne tidigare gjort sig skyldig till rymningsförsök. Svarande Axelin förklarade att balansen i hamnkassan berott på ett misstag och överlämnade denna sak till rättens prövning. Sedan svarandeombudets jävsyrkan mot tre av de inkallade vittnena av rätten förkastats, vidtog vittnesförhöret. Samtliga inkallade vittnen vidhöll sina vid polisförhöret avgivna påståenden, som vi tidigare refererat.

Aktor, som förenade sig om ansvarsyrkandet mot svaranden, överlämnade målet till rättens avgörande. För avkunnande av utslag ajournerades rättens sammanträde till kl. 7 på aftonen, då rätten resolverade: Enär rådstuvurätten beträffande Drätselkammarens yrkande ej anser tillförlitlig utredning rörande differensen i hamnkommitténs räkenskaper vara förebragt, uppskjutes målet till måndagen den 5 september, till vilken tid Drätselkammaren äger bringa närmare utredning i saken och svaranden liksom förut förvaras i stadshäktet.

Fall 4: Handlanden Axelins konkursmål. Innan utslag i det kriminella målet mot handlande Axelin avkunnades, skred rätten till handläggning av Emil Axelins konkursmål. Någon fullständig stat fanns ännu inte uppgjord. Största fordringsägare är Wasa Aktiebank med omkring 180,000 mark, däri inberäknat de bekanta växellånen om inalles 140,000 mark, och Nordiska Aktiebanken med 153,700 mark, varav borgensförbindelser för 24,000 mark. Den förra bankens talan förs i målet av assessor Balder Hemmer och den senares av vicehäradshövding J. G. R. Lind. Till godeman i konkursen förordnade rätten häradsskrivaren Arthur Lewán, som tillika äger att upprätta boets stat. Denna bör till rätten inlämnas måndagen den 5 september 1910. Inställelsedag och borgenärsförhör skall anställas den 24 oktober.

Den 14.8 1910 skrev också Hufvudstadsbladet om det här Axelinska fallet. De hänvisade också till en artikel i Raahen Sanomat, som lydde ungefär så här i översättning:På tal om de Axelinska försnillningarna har det ju i en del blad hetat, att dessa i Kristinestad väckt allmän överraskning, konstaterar Raahen Sanomat. Denna överraskning var, försäkrar bladet, nog inte så alldeles odelad. Länge hade det nog viskats både ett och annat. Redan för tre år tillbaka var saken inför offentligheten. I tidningen Vaasa ingick nämligen ett meddelande om begångna förskingringar vid administrationen av Kristinestads penningemedel. I anledning av denna notis anklagade ett antal personer, av vilka i synnerhet herr Axelin nära berörts, Vaasas redaktör Hj. Räisänen för ärekränkning. Svaranden Räisänen anhöll om uppskov för att bli i tillfälle att bevisa sanningsenligheten av sina uppgifter, något som dock inte beviljades. Målet avgjordes omedelbart och tidningen dömdes till böter för ärekränkning.

Syd-Österbotten publicerade den 18.8.1910 en insändare som var undertecknad av ”Aktionär i Wasa Bank”:

De Axelinska skandalerna och Wasa bank.

Under förhandlingarna den 11 augusti i målet angående de Axelinsta bedrägerierna, yrkade bankombudet, herr Hemmer. bl. a. ”Om Wasabank och dess platschef här på orten gjort sig skyldig till ett alltför stort mått av godtrogenhet och bristande eftersyn av formaliteterna, sp borde väl han ej dömas med en strängare dom än den som måste falla över hela denna kommun och dess medlemmar”.

Alltså Sodom och Gomorrha! I sanning ett egendomligt domslut över en i sin helhet av ombudet, såsom man har allt skäl att förutsätta, tämmeligen okänd kommun. Tvärtom kan vi tryggt fastslå att moralen överhuvud här är sund, om också några frön av den så kallade ”Wasa moralen” av vinden har förts ända hit och funnit grobar jordmån på vissa ställen. Att korruption kan förekomma litet har och var, har den stora allmänheten inte inflytande på.

Att däremot Wasabank här på orten gjort sig skyldig till ett alltför stort mått av godtrogenhet och bristande eftersyn är så mycket mer förvånande och brottsligt emot dess aktionärer, som sådant i detta fall allra minst bort kunna förekomma där den lokala direktionen bestått av män, som fullständigt suttit inne med den lilla stadens affärer och styrelse, och som måste ha känt till att staden inte hade några skulder, men väl tillgångar. Hur då förklara att växelrytteriet under en räcka av år har kunnat fortgå i drätselverkets namn?

Banken har sin dagliga föredragningslista där låneansökningarna upptas, och lånen får inte utges av verkställande direktören förrän de har godkänts av meddirektörerna. Vidare förekommer alla sådana utbetalningar i vecko- och månadsrapporterna som inges till huvudkontoret i Vasa. Om också ett förbiseende nu och då kan inträffa, måste det dock under årens lopp fallit dessa direktörer i ögonen, att drätselkammaren titt och ofta laborerade med växlar på betydande belopp, fastän densamma inte veterligen hade behov av lån. Man står här framför ett stort frågetecken, som dessa herrar allena borde kunna förklara.

Denna bank har ju också tidigare haft omfattande förluster, såsom i Helsingfors, Björneborg och till och med i huvudkontorets säte.  l fallet S. Hagert år 1905 inte att förtiga. Men i dessa fall har det gällt privatpersoner, inte offentlig inrättning, som här under vederbörlig kontroll. Må bankdirektionen och dess ombud sopa rent för egen dörr förrän en förhastad dom fälls över en hel kommun och dess medlemmar.

I samma Syd-Österbotten den 16 augusti finns införd en liten rättelse:

Nordiska banken och den Axelinska konkursen.

Då uppgiften i senaste nummer av tidningen angående Nordiska bankens fordringar i den Axelinska konkursen kan var i viss mån missvisande, förtjänar det att tillägga att bankens fordran på 153,700 mark består av lån, växlar och borgensförbindelser.

Den 26 augusti 1910 inträffade en händelse som lamslog staden fullständigt. Efter avslöjandena om Emil Axelins bedrägerier främst i firman A. Carlström, så tog företagets ägare Alfred Carlström sitt eget liv på en väg i Antila 2 km norr om staden. Där här var en upprörande händelse, eftersom Carlström i hela landsdelen räknats som den mest förmögna och mest inflytelserika personen. På en gång raserades hans värld och det ledde till hans död för egen hand.

Som om detta inte var nog så gjorde företagets mångåriga kontorist Wilhelm Martens samma sak två dagar efteråt. Också ett par andra dödsfall i andra städer kunde härledas till tragedierna i Kristinestad.

 De här tragiska händelserna noterades i så gott som alla finländska tidningar och möjligtvis också i vårt grannland.

Den finska lokaltidningen Suupohjan Kaiku kunde berätta att Alfred Carlström dagen före självmordet som brukligt hade besökt sin tidigare prokurist Emil Axelin i stadshäktet. Troligen hade han då fått upplysningar, som ytterligare upprörde honom, eftersom han efteråt hade befunnit sig i en högst upprörd sinnesstämning. På fredagen hade han mot vanligheten begett sig till fots till sin villa Carlsro. Han hade dock vikit av in på en sidoväg, som ledde till en annan villa och därifrån in i skogen. Där hade han sedan påträffats död och obduktion skulle genomföras på lördagen. Redan tisdagen den 30 augusti begravdes Alfred Carlström på begravningsplatsen på Östra sidan.

 Hufvudstadsbladet skrev den 5.9.1910 så här om

Affären Axelin och dess följder.

Aktiebolaget Lumen

I Kristinestad sammanträdde till extra bolagsstämma på Nykterhetskaféet senaste onsdag. Vid stämman meddelades, att konsul Erik Tötterman efter handlande Emil Axelins avgång från direktörskapet för bolaget interimistiskt övertagit skötseln av bolagets affärer och bolagets böcker, som på stämman framlades. Tillika meddelades att kontoristen Oskar Sundman, som tidigare fungerat som suppleant i direktionen, numera i och med Axelins avgång inträtt som ordinarie ledamot i densamma. Vid senare hållet direktionssammanträde utsågs Oskar Sundman till bolagets verkställande direktör.

Eftersom bolagets ekonomiska ställning för närvarande är sådan, att bolaget inte kan fortsätta sin verksamhet utan upptagande av ett större lån, beslöt stämman att till stadsfullmäktige rikta en anhållan att staden måtte ikläda sig fyllnadsborgen för sagda lån, motiverande denna anhållan med att affärens fortsatta bedrivande är av synnerligen vitalt intresse för staden och staden dessutom innehar 1/4 av aktierna i bolaget. Skulle direktionen av en eller annan anledning inte kunna förverkliga beslutet om upptagande, av lån på ovanangivet sätt, berättigades densamma att emot pant eller annan säkerhet förhandla om nödigt driftkapital.

Av den verkställda granskningen av bolagets räkenskaper har framgått att Emil Axelin såsom bolagets verkställande direktör gjort sig skyldig till smärre oegentligheter vid bokföringen. Så har till exempel räkningar till betydande belopp från föregående år lämnats obetalade, varigenom bolagets ställning vid senaste års bokslut kommit att framstå i långt fördelaktigare dager än den i själva verket befunnit sig. Några rena bedrägerier eller försnillningar har likväl inte kunnat läggas herr Axelin till last, utan torde han tvärtom ha en mindre fordran hos bolaget.

Handelsföreningen i Kristinestad

 sammanträdde till möte på Nykterhetskaféet i torsdags på eftermiddagen. Av fullmäktige konsul E. Tötterman, som av övriga fullmäktige erhållit i uppdrag att efter Emil Axelin omhändertaga föreningen rörande handlingar och värdepapper, framlades sagda handlingar och upplästes fullmäktiges protokoll från de två senaste sammanträdena jämte revisionsberättelsen, undertecknad den 17 augusti 1910.

Av denna framgick bland annat att en av bonden J. N. Harju utfärdad skuldsedel på 2,000 mark av låntagaren uppgetts som inlöst, trots att detta av Emil Axelin inte i kassaboken antecknats. En annan av ingenjör Evert Ridderstad utfärdad skuldsedel fanns i föreningens böcker upptagen till ett belopp av 7,000 mk, medan Ridderstad själv anmält att han på densamma lyft endast 5,000 mark. Dock hade Emil Axelin av egna medel den 31 december 1909 betalat räntan på berörda lån med 840 mark. Dessutom hade revisorerna i Emil Axelins bokföring upptäckt andra oegentligheter av mindre värde. Emellertid har Axelin hos föreningen ett tillgodohavande om 6,842 mark, vilken summa gott torde förslå till betäckande av uppkomna brister genom berörda oegentligheter.

Föreningens viceordförande, handlande Konrad Sundman yrkade på mötet, att de växlar, som av hr Emil Axelin utställts och av honom själv i föreningens namn accepterats samt lydande på 12,500 mark per 2 augusti 1910 och 8,000 per 17 september 1910, borde av föreningen i första hand infrias, då Konrad Sundman i god tro tecknat accept på föreningens vägnar under förmodan att växlarna varit nödvändiga för föreningen. Herr Sundman motiverade detta sitt yrkande ytterligare därmed, att under en, följd av år växeloperationer företagits, som antecknats i föreningens böcker och med föreningens medel reglerats, och att han inte haft anledning att förmoda annat än att växellånen varit riktiga, då sådana lån jämväl tidigare med Axelins namn upptagits. Om Axelin svikit det förtroende föreningen skänkt honom och genom bedrägligt förfarande erhållit penningar i föreningens namn, borde detta inte drabba en enskild person, som blott i sin egenskap av föreningens funktionär tecknat föreningens namn på sagda växlar. Följderna av Axelins bedrägliga förfarande borde enligt Konrad Sundmans åsikt falla hela föreningens till last.

Efter en kortare diskussion beslöt föreningen i enlighet med av dess fullmäktige tidigare avgett yttrande förkasta Konrad Sundmans yrkande. Emot detta beslut reserverade sig Sundman själv.

Till ledamöter i fullmäktige i stället för kommerserådet Alfred Carlström och handlande Emil Axelin utsågs enhälligt handlande Frans Henrikson och kapten J. W. Olin. Vid senare hållet sammanträde valde fullmäktige inom sig till kassör handlande Henrikson.

Handelssocietetens understöds- och pensionskassa.

Delägarena i Handelssocietetens understöds- och pensionskassa utsågs vid ett möte i torsdags till ledamöter i kassans direktion i stället för kommerserådet Alfred Carlström och handlande Emil Axelin vicekonsul Gustaf Hydén och vicekonsul G. W. Snellman, av vilka den senare av direktionen valts till ordförande och kassör.

Firman Carlström.

I Emil Axelins förvaltning av den Carlströmska importaffären har under den pågående granskningen av affärens räkenskaper och böcker stora oegentligheter upptäckts. Innan undersökningen slutförts kan emellertid ingenting med bestämdhet sägas därom, varför till dess meddelandet av närmare upplysningar måste lämnas därhän.

De Axelinska målen förekommer, såsom tidigare meddelats, till fortsatt behandling inför rådsturätten i dag måndag.

Den 9.9.1910 publicerade Hufvudstadsbladet en lång protestlista med kopplingar till bedrägerihärvan i Kristinestad.

-29.9 en växel på 8,000 mark med Alfred Carlström som utställare och K. Komsi som acceptant.

-29.9 en växel på 65,000 mark med Alfred Carlström som utställare och Emil Axelin som acceptant.

-1.9 en växel på 500 mark med Alfred Carlström som utställare och A. Teir som acceptant.

-1.9 en växel på 30.000 mark med Alfred Carlström som utställare och Emil Axelin för drätselkammaren som acceptant.

-2.9. en växel på 70.000 mark med Alfred Carlström som utställare och Emil Axelin som acceptant.

-2.9. en växel på 5,000 mark med Alfred Carlström som utställare och L. Kemijeff från Bötom som acceptant.

-2.9. en växel på 8,700 mark med Alfred Carlström som utställare och M. Filppula som acceptant.

Alla de här växlarna hade protesterats av Vasa Aktiebank.

 

Den 11.9 1910 skrev Hufvudstadsbladet att:

Det Carlströmska dödsboets affärsrörelse kommer att fortsättas ända tills full klarhet vunnits i boets affärsställning. Firmans trävaruavdelning förestås av herr Knut Wendelin, som hittills har förestått dess Vasafilial. Importavdelningen kommer att skötas av herr Solkela från Vasa.

Enligt vad det berättas, skulle Badhusaktiebolagets i Kristinestad försättande i konkurs vara att motse. Bolagets direktör och största aktionär har varit Emil Axelin.

I Kristinestad har man planer på startandet av ett nytt finskt affärsbolag, eftersom de i staden inträffade katastroferna inverkat menligt på affärslivet i staden och dess omgivning.

Den 12.9 skrev Hufvudstadsbladet att det kommer

En ny process mot Kristinestad.

Såsom tidigare meddelats hade stadsfullmäktige i Kristinestad vägrat att bevilja handlanden Emil Axelin någon ersättning för hans handhavande av kassörskapet inom hamnkommittén. Nu har handlanden Axelins konkursmassa uttagit stämning på staden med yrkan på utbetalande av dessa arvoden. I anledning av stämningen sammanträdde stadsfullmäktige i lördags för att utse ombud vid den stundande rättegången och för att besluta i möjligen andra i samband därmed förekommande omständigheter.

Det nya bolaget.

Enligt vad Syd-Österbotten ryktesvis hade hört uppges kommer det nya bolaget att baseras på andelsprincipens grund, och skulle i detsamma som delägare främst omnejdens finska lanthandlare ingå. Bolaget skulle ombesörja all import för sina aktionärer och återförsäljare. Samtidigt därmed skulle bolaget bedriva minutaffär i Kristinestad,

Hufvudstadsbladet skrev 15.9.1910 ett personporträtt av Emil Axelin:

Kraschen i Kristinestad.

Om den för stora försnillningar i Kristinestad häktade handlanden Emil Axelins personlighet och förehavanden skrivs till oss så här:

Emil Axelin, som är kusin till avlidna kommerserådet Alfred Carlström, anställdes redan som yngling av Alfreds far i firmans tjänst. Här avancerade han småningom under årens lopp från bokhållare till kontorist, prokurist och föreståndare för, samt delägare i den Carlströmska importaffären. Han ansågs vara plikttrogen och pålitlig och ägde dessutom i ögonen fallande affärsmannabegåvning. Allt detta i förening hade till följd, att han åtnjutit handelshusets absoluta förtroende.

Axelin hade under årens lopp förvärvat sig många uppriktiga och tillgivna vänner. Han var av en vänsäll, öppenhjärtig och glad natur, som omedelbart tillvann sig sympati. Därjämte var han hjälpsam mot den som i nödens stund vände sig till honom. Många fattiga och behövande invånare i Kristinestad har han sålunda bistått. Såsom en tilldragande egenskap hos honom kan nämnas, att han inte hörde till dem, som skryter över sin välgörenhet. Han gjorde sådant i tysthet. Också för fosterlandets och allmän nyttiga ändamål var hans plånbok alltid öppen.

I sitt privata liv omgav han sig med all möjlig bekvämlighet och komfort. I glada lag trivdes han väl, trots att han dock aldrig för nöjeslivets skull försummade göromålen på kontoret.

Något överhövan högt liv förde han inte. Detta har således inte kunnat förorsaka den olycka, för vilken han nu fallit ett sorgligt offer.

Någon initiativets och idéernas man var Axelin inte. Däremot ställde hans flegmatiskt-jovialiska natur oöverstigliga hinder. Någon självständig karaktär var han heller inte. Ty gärna lät han sig påverkas och ledas av dem, som han betraktade som auktoriteter. Emil Axelin ansågs ända till det sista såsom en mycket förmögen man. Här har vi också att söka den förnämsta roten till det ovanligt stora anseende han åtnjöt i Kristinestad men även annorstädes.

Vilken orsaken till hans ekonomiska obestånd varit skall väl den nu pågående rättegången mot honom i sinom tid utvisa. Underrättelsen om att hans affärsställning var rubbad kom såsom en fullständig överraskning liksom också meddelandet om de begångna försnillningarna och förfalskningarna. I detta avseende står vi inför en tillsvidare oförklarlig gåta.

Den i firman Carlströms affär anställde bokhållaren Vilhelm Martens, som nyligen av sorg över husets olycka förkortade sitt liv, var såsom också av tidningsnotiser framgått ansedd såsom en alltigenom redbar och rättänkande man. Tyst och stilla, utan att göra något väsen av sig, gick han sin väg fram i livet. Punktligt och noggrant skötte han sina åligganden. Firmans såväl chefskap som kunder värderade honom mycket.

Hans privata liv var synnerligen exemplariskt. Varje stund han fritt kunde disponera ägnade han sin familj och sitt hem. Aldrig såg man honom besöka värdshus.

Hans ekonomi var god, Vilhelm Martens anses inte haft någon vetskap om, än mindre varit delaktig i Axelins manipulationer.

Efteråt har det framkommit att Martens inte var helt oskyldig i härvan med Axelin och Carlström. Redan det att han tog sitt eget liv visar på en viss delaktighet och i ett brev bad han sin familj om förlåtelse för allt vad han hade ställt till med.

Den 26.9. skrev Hufvudstadsbladet att länsmannen Svahn från Lappfjärd hade förhört de så kallade lanthandlarna, som alla påstod att Emil Axelin hade förfalskat och skrivit dit andra summor än vad som var riktiga. Till förhör hade kallats förutom Axelin också kallats lanthandlarna A. Karström från Sideby, Kaarlo Komsi, Jaakko Komsi och Lukas Kenijeff från Bötom. Från Östermark hade kallats Matts Filppula och Maria Wikström, från Storå handlaren Juho Haaro och från Närpes Anna Nygård.

Alla de här processerna med lanthandlarna upptogs av rådsturätten i staden i slutet av september. Syd-Österbotten bevakade rättegången och skrev en lång artikel på en helsida den 1.10. Artikeln är detaljerad och går noggrant igenom varje fall. Det blev uppskov över hela linjen till 24 oktober.

Uppskov till samma dag blev det i firmans Carlströms konkurs. I borgenärsförhöret anmälde Vasa Aktiebanks ombud Hemmer att hans bank har fordringar på hela 2 miljoner mark. Via fullmakter anmälde han också Vasa Sockerbruks fordringar på 58,000 mark och Vasa Bomullsmanufaktur på 14,000 mark. Mindre summor hade Wasa Ångkvarn, Wasa Tobaksfabrik och Wasa Tvålfabrik.

Den 24 oktober fortsatte rättegången och Syd-Österbotten offrade igen nästan en helsida för ett ingående referat. I den Axelinska konkursen rapporterades verkligt stor belopp denna gång, så det blev uppskov till den 14 november.

Då rättegången fortsatte den 14 november föll också den första domen. Emil Axelin hade ju av Hamnkommittén fordrat 400 per år i arvode för skötseln av räkenskaperna. Detta motsades av stadens fullmäktige eftersom någon sådan överenskommelse inte funnits, utan Axelin hade utfört uppdraget som ett förtroendeuppdrag utan ersättning. Rätten var på samma linje och förkastade Axelins krav.

Alla övriga mål tog uppskov till den 28 november. Eftersom det fortfarande fanns många oklarheter i fallen med de så kallades lanthandlarna så blev det uppskov igen, denna gång till den 17 december.

Axelins dom.

 Den 17 december 1910 föll så domen mot handlanden Emil Axelin. Listan på bedrägerier och försnillningar var lång och han fick i så gott som varje fall fällande domar. För de 4 växelbedrägerierna mot Vasa Aktiebank dömdes han till 8 månaders tukthus för varje. För bedrägerierna i Carlströms importaffär dömdes han till ett års tukthus och som samvetslös gäldenär i den egna konkursen 10 månader i fängelse. Allt tillsammans räknades till tukthus i 3 år och han förpassades direkt till länsfängelset i Vasa.

I ersättningar skulle han också betala 140,000 mark till Vasa Aktiebank plus omkostnader och till drätselkammaren närmare 6,000 mark. Svaranden Emil Axelin anmälde genast missnöje med domen.

Emil Axelin fick alltså sitt livs sämsta julklapp till julen 1910 men de största förlorarna var nog ändå Vasa Aktiebank och kommerserådet Alfred Carlström. Staden Kristinestad gick så gott som skadefri ur härvan men dess förlust var ändå stor och svår att överblicka. Landsortens största handelsföretag gjorde en stor konkurs och dess största ägare tog sitt eget liv och allt detta fick återverkningar för en lång tid framöver.

I slutet av år 1910 meddelade Emil Axelin att han godkänner domen, som alltså var 3 års tukthus och därefter förlorat medborgerligt förtroende i fem år.

Hur gick det sedan då?

Nedtecknat av Lasse Backlund år 2021.

Handelsföreningen.

Rättegångarna i Axelinaffären tog inte slut bara för att han satt i fängelse. I januari 1911 behandlande rådsturätten i staden fallet med de två växlar som Handelsföreningen i Kristinestad hade diskonterat i Wasa Aktiebank. Det var ju prokuristen Axelin som hade ställd ut dem och fått viceordförande Konrad Sundman att acceptera dem. Enligt Sundman hade han gjort det i rent oförstånd men enligt rätten så blev Handelsföreningen skyldig att betala båda checkerna på totalt 20,500 mark. En mycket stor summa, som motsvarade flera stadsgårdar eller hemman på landsbygden.

Efter detta domslut så startade Handelsföreningen en egen process mot dess videordförande Konrad Sundman och försökte få honom fälld och därmed skyldig att betala dessa två växlar. I juli 1912 avgjorde rätten i staden ärendet så, att Konrad Sundman hade accepterat växlarna i egenskap av viceordförande och inte som privat person. Det blev alltså Handelsföreningen själv som tvingades betala för växlarna till banken.

Hamnkommittén.

Emil Axelin hade ju också varit bokförare i Hamnkommittén och där hade han godtyckligt betalat ut pengar åt muddermästaren Holmqvist, som just då höll på att muddra vid kommande hamnkajen som snart skulle byggas. Stadsfullmäktige beslöt i juni 1911 att lämna saken därhän, eftersom en process kunde bli betydligt dyrare än så.

Wasa Aktiebank.

I sin årsberättelse för år 1911 skrev Wasa Aktiebank att året varit gott, förutom de Axelinska händelserna i Kristinestad. De största förlusterna gjorde banken dock i den Carlströmska konkursen, där skulderna uppgick till miljoner och Wasa Bank hade de största fordringarna. De slutliga förlusterna var inte klara ännu men de var så pass betydande att allt vinstmedel skulle fonderas för att sedan täcka förlusterna där. Trots dessa tragiska affärer så hade ju banken i december 1911 inköpt Erik Töttermans stora affärshus vid Salutorget och Strandgatan i staden för 100,000 mark.

På årsstämman i mars 1911 på huvudkontoret i Vasa gick det extra hett till då flera deltagare krävde att det skulle göras en specialrevision i fallet Carlström och att direktionen inte skulle beviljas ansvarsfrihet. En majoritet röstade dock för denna ansvarsfrihet och någon specialrevision blev det inte.

Drätselkammaren i staden.

Efter flera rättegångsdagar kom Wasa Aktiebank fram till att de kommer att förlora processen mot staden Kristinestad. De insåg själva att de hade varit ovarsamma med kreditgivningen, då de hade lånat pengar till drätselkammaren. De fick alltså ta på sig alla fyra växlar på totalt 140,000 mark och alla kostnader i fallet. Efter detta uteslöts Emil Axelin från Drätselkammaren och apotekaren Ernst Sandlunds valdes in i dennes ställe.

Lumens affärer.

Belysningsbolaget Lumen, som började med sin verksamhet år 1900 och byggde ett eget kraftverk inne i staden har länge dragit med stora ekonomiska problem. Och inte blev det bättre heller efter att Emil Axelin hade utsetts till dess direktör år 1907. År 1911 hade bolaget hamnat på obestånd på grund av de trassliga affärerna, som Axelin hade gjort. Staden var delägare i Lumen och nu gjorde företaget ett försök att staden skulle överta bolaget eller så skulle de garantera ett nytt banklån på 47,000 mark som behövdes för att trygga en fortsättning. Med olika lösningar lyckades bolaget ändå hålla sig flytande ända till mars 1915 då sågägaren Viktor Nylund från Dagsmark slog till och köpte hela bolaget.

Badhusbolaget.

Bolaget som drev badhuset vid badhusparken ägdes till största delen av Emil Axelin och det gick i konkurs år 1911. Största fordringsägare var Sparbanken i Kristinestad med 14,000 mark och Axelin konkursbo med nästan lika stor summa. Därtill fanns det fyra andra borgenärer.

Emil Axelin efter fängelsetiden.

År 1913, efter de avtjänade 3 åren i Vasa länsfängelse återvände Emil till staden.

Någon gång under år 1911, alltså under fängelsetiden gifte sig Emil Axelin med sin hushållerska Ida Henriksson från Nykarleby (1874-1942). Ida hade fått första dottern några månader efter att Emil hamnade i fängelse och efter fängelsetiden fick de två barn till. Av barnen var det endast dottern Saga som levde till vuxen ålder.

Tillsammans med Ida bodde de på hyra i matrosänkan Karolina Rosenholms gård vid Kyrkotorget. De fortsatte att bo på hyra också efter att Josef Hannus övertog gården och de bodde där ända till 1922, då Emil Axelin köpte 1/6 av konsul Eskil Carlströms gård mitt emot kyrkan vid Parmansgatan. Efter fängelsetiden slog han sig igen på handel men i mindre skala än före kraschen. Han blev ombud för Billnäs Bruks Ab som tillverkade högklassiga skrivbord och skåp. Han blev också ombud för försäkringsbolaget Sampo och så började han köpa upp lantbruksprodukter, allt från skogsfåglar till potatis och smultron.

Han hade också en liten affär ända till juni 1923 då han öppnade en delikatessaffär i sitt hem på Östra Långgatan 13, eller på Parmansgatan 7 ”mittemot nya kyrkan”.

År 1926 annonserade han flitigt och han bjöd ut allt från holländskt bitsocker, kaffe från Peru, ansjovis och många andra exotiska produkter.

Dessvärre gick det så att i maj 1927 söktes han igen i konkurs av rådhusrätten. Hans skulder uppgick till 356 000 mark och tillgångarna endast till 122 000. I slutet av året såldes all egendom på konkursauktion.

I januari 1928 såldes hans andel av tomterna 103-106 på auktion, den gård som fanns på Östra Långgatan 53. Hans andel på 1/6 såldes då till Erik Ollonqvist från Vasa, och Emil och Ida bodde sedan där på hyra så länge de levde.

Den 15 april 1929 dog Emil Axelin som en fattig man. Hans liv hade varit verkligt händelserikt och han har gått till historien som en av de största affärsmännen i staden men också som den största bedragaren.

Efter Emils död startade Ida en mat- och kaffeservering i hemmet och det höll hon på med ända till slutet av 1930-talet. Ida Axelin dog i augusti 1942 och hela familjen Axelin är begravda på gamla begravningsplatsen i Kristinestad.

Tre avskrifter av de Axelinska växlarna:
Man kan nog tycka att Wasa Aktiebanks lokalkontor i Kristinestad väldigt lättvindigt godkände dylika stora växlar skrivna på vanligt rutigt papper.
Växlarna skulle efter 4 månader antingen omsättas eller betalas bort.

En del av Emil och Ida Axelins tidningsannonser mellan åren 1913 och 1938: