Helgas berättelser.


Helga Englund (1919-1978) som var dotter till Erik Anders Englund och Amanda Sofia, f. Korsbäck bodde i Palon där Englundas. I mitten på 1930-talet deltog hon i en studiecirkel inom lantbruksklubben och började då forska i sin släkt och sin hemgårds historia. Till sin hjälp hade hon läraren Einar Lind och sin kusin Rurik Nylund från A-sidon.


Resultatet av forskningen skrevs ned i ett tjockt häfte med en mycket vacker handstil. Förutom släktutredningen och gårdshistorien finns det nedtecknade flera berättelser, som handlar om vitt skilda saker. Mycket läsnöje med  Helgas alla berättelser som är nedskrivna 1936!


Helgas berättelser renskrivna av Lasse Backlund år 2015.


Jordbruk och boskapsskötsel vid förra sekelskiftet.


(texten är skriven av Helga Englund år 1936 men jag har gjort vissa förtydliganden med blå text)


Förr var det vanligt att man hade öppen åker på ett ställe hela tiden. Där sådde man råg och korn på samma ställe i åratal efter varandra, för man hade dåligt med plogar och om man lät gräset växa där så måste man gräfta upp det, då man skulle så någonting där. På farfar ”Koll-Josipas” tid (bonde under åren 1874-1909) såddes råg i: Storgropen i Kvarnå, Sottmåsan i Palon, Sånantill på A-Sidon, Godäng på Åbackan, ”Under Gollberg” och ”UtförJosipasHindrikas” ovanför den nedlagda köksfabriken. På Storkulls gamla boplats ”Nedanfökull” och Kilgärdan nedanför småskolan, där hade vi potatis. Det var mest korn och råg man sådde. De nämnda åkrarna gödslades med kreaturgödsel, medan alla andra åkrar fick vara utan gödsel.


På 1880-1890 talet började man så timotej. Tidigare sådde man inte in gräsfrö, utan det fick växa vad som helst. Första året kom det bara ogräs och de följande åren började det komma tåtel. Man slog höet med liar och det gällde att vara tidigt uppe på morgonen i höbärgningen. Redan kl. 3 på morgonen skulle gräset slås medan det var dagg i gräset, för det gick lättare då. Omkring 1895 inköptes den första slåttermaskinen och då blev höbärgningen lättare.


Den första storplogen köptes också omkring 1895. Säden tröskades med slagor ända till år 1906, då det första tröskverket inköptes till byn. Hela byn var då i bolag om tröskverket. Det var av Munktells fabrikat och drogs av en ångmaskin. Det används ännu (år 1936) men är nog dåligt nu. Det finns omkring 10 tröskverk i byn nu (år 1936). Vi har ett eget tröskverk och det drages av en elektrisk motor.


Råg och potatis odlades så mycket att man kunder sälja men korn hade man bara för husbehov. Rågen och potatisen såldes tidigare på torget i Kristinestad. På farfar ”Koll-Josipas” tid fick man för en tunna råg 20-25 mark och potatisen kostade 4-6 mark tunnan. Nu säljes säden till uppköpare i Kristinestad. Ännu är rågen det viktigaste sädesslaget här, som odlas mest. Vi fick senaste höst (år 1935) omkring 60 hektoliter råg, 28 hl. korn och 50 hl. havre. (En mycket stor brist är det att vi ej för varje år mätt upp säden, så att vi kunde veta hur mycket man skördat varje år).


För tre år sedan (år 1933) kom ett nytt sädesslag till och det var vete. Man har ju tidigare försökt något år men det ville ej lyckas så bra. I höstas (år 1936) skördade vi 28 hektoliter vårvete.


I början på farfar ”Koll-Josips” tid (ungefär 1870-talet) fanns det på vår gård 1 häst, 2 kor och 7 får. När sönerna blev vuxna så utökades kreaturbesättningen till 2 hästar, 5-6 kor, 15 får och någon gång fanns det till och med ett svin. På ”Koll-Josipas” tid och även senare beredde man smöret så, att man silade mjölken i träbunkar. Ibland lät man det bli till fil och tjärnade filet till smör men man brukade även skumma grädden av mjölken och tjärnade den.  Smöret såldes på torget i Kristinestad och man kunde få 1,25 – 2 mark per kilo. Så gick det till ända till 1929 då andelsmejeriet byggdes i byn. Pappa Erik Anders Englund var ordförande i den första styrelsen och arbetade mycket för mejeriet, liksom min farbror Viktor Nylund. Nu (år 1936) har man mejeriet i byn och ingen önskar väl sig tillbaka till den ”gamla goda tiden” då smöret bereddes där hemma.


Fäbodar har inte funnits i byn, så vitt jag kunnat få veta. Under betestiden fick alla byns kor beta tillsammans på de samfällda ängarna. Men sedan skiftesregleringen 1910 har varje bonde sina skiften för sig.


Korna har varit av den gamla oförädlade rasen. År 1930 bildades en tjurförening, som anskaffade en västfinsk avelstjur, som hette Murre. När den såldes 1936, var man missnöjd med den och ville överge allt avelsarbete. Men min pappa Erik Anders och några andra driver fortfarande på att få en ny tjur och fortsätta med avelsarbetet. En ny tjur har nu i mars (år 1936) köpts från Kovjoki.


Englunds hemman har också haft en halv lott i Dagsmark Storsjö träsk. När man bärgade träsket var det så sumpigt och vått att man måste gå på ett slags skidor, som kallades ”andrar”. Höet bars i land till ladorna på stränderna med vidjor eller också drogs det på en släpo. Nu (år 1936) håller Storsjöträsket på och torrläggas och staten har gett lån och bidrag till omkring 700 000 mark.


(rulla ned till slutet så kan du läsa mera om hur skördandet av det värdefulla sjögräset gick till).


Någon seglation har inte förekommit på Storkulls hemman, men andra bönder i byn brukade nog förr bedriva seglation. De köpte upp smör i socknarna här runtomkring och packade smöret i stora tunnor. Sedan gick man i bolag om ett segelfartyg och förde smöret till Sverige. Det var mycket pengar som behövdes för ett fartyg, varför endast förmögnare bönder brukade segla på Sverige. De kallades ofta för ”smörskojare”.


Från senare tider kan nämnas en binäring som min farfar ”Koll-Josip” bedrev. Det var en liten vattensåg som byggdes vid Storbron och ägdes av min farfar Josef ”Koll-Josip” Storkull, bönderna Josef ”Kårk-Antas-Josip” Nygård och Viktor ”Kårk-Viktor” Eklund. Ivar ”Ådd-Ivar” Vesterback fick fjärdedelen i sågen i stället för vattenkraften, ty forsen och sågplatsen var på hans hemman. Såginredningen köptes från Tjöck av ”Maripotin” och den såldes sedan till Kärjenkoski. På sågens ställe byggdes sedan en vattenkvarn. Denna nedrevs 1932 sedan den varit förfallen i många år.


Sågägaren Viktor Nylund.


Min farbror Viktor Nylund har också haft mindre industrianläggningar. Redan år 1901 började han bygga en såg och ett snickeri vid den s.k. Gammelforsen. Det var i två våningar, snickeriet i den övre och sågen i den nedre. I snickeriet tillverkades allehanda möbler, fönster, dörrar med mera. Hyvelbänkarna i folkskolan är gjorda på Nylunds snickeri. År 1907 inrättade farbror Viktor Nylund vid sågen ett privat elektricitetsverk. Den 17 januari 1914 på natten brann alltsammans ner.


Farbror Viktor Nylund började genast bygga upp sågen tillbaka. I februari 1914 hade han redan 10 arbetare där. År 1917, då sågen igen var färdig, drog han elektriska ledningar genom byn och från den tiden hade Dagsmark by elektriskt belysning. Snickeriet byggdes inte upp efter branden.


År 1914 hade farbror Viktor inköpt aktiebolaget Lumens elektricitetsverk i Kristinestad. Då började han också leverera elektrisk ström till Kristinestad.


År 1917 inlöste farbror Viktor vattenrätten till forsarna i Pärus, där fanns förut flera små kvarnar. Den 27 augusti 1918 bildades aktiebolaget Pärusfors och farbor Viktor Nylund ägde hälften i bolaget. Vid Pärusfors inrättades en mjölkvarn och elektricitetsverk, som nu (år 1936) förser Kristinestad, Lappfjärd och Tjöck med elektriskt ström. År 1934 byggdes på samma ställe också en modern vetekvarn.


Farbror Viktor Nylund dog hastigt den 7 januari 1936. Och rörelsen sköts nu av hans son, studeranden Rurik Nylund.


Samarbete med grannar.


Samarbete med grannar har förekommit och förekommer nog också ännu. Till exempel när man tröskar med tröskverk, brukar grannarna hjälpa till och sedan går mman till grannen och hjälper honom när han tröskar.


När man spikar pärttak, brukar man ställa upp på talko. Man ger arbetarna mat och kaffe men inga pengar. När grannen spikar pärttak går man dit och spikar, sålunda utjämnas arbetskraften.


Även kvinnorna brukar ibland anordna talko med att karda och spinna ull eller bearbeta lin, men detta är inte så vanligt.


Fattigår.


Under fattigåren på 1860-talet var det verkligt fattigt. Då var det många som måste mala sönder halmkärvar till mjöl. Potatisskalet gav man åt det fattiga, som kom och tiggde och så tog man barkmjöl och bakade bröd av detta. Det var mycket folk som gick omkring och skakade upp halmkärvar, som de rikare hade i ladorna. Det kom tiggare i stora skaror på vägen och det var för det mesta finska personer som gick omkring och begärde mat. När fattiga pojkar kom in i stugan och satte sig på bänken och när man lade potatisskal på bänken, så började de äta skalet och de började gråta.


Dessa tider var det också många sjukdomar, och för det mesta var det tyfusfeber. Nästan i varje gård fanns det någon som låg sjuk i tyfusfeber.


Barnen.


Förr i världen hade barnen bara ett namn, på senare tid började man ge dem två. En tid var det vanligt att båda namnet skulle börja på samma bokstav.

När barnen skulle vaggas till sömns, sjöng man förr vaggvisor.


Så här kunde man sjunga:


Bi ba bilton ba,

Stora pengar som ett fat

Hinner jag så vinner jag

Får jag, så slår jag

Ett stor hål i byanas ryggjin..


eller:


När äpplet blir moget, så är det så rött.

När gossarna börjar fria, så är det så sött.

Men när de blir gifta, så vänder de om,

Kör ut sina hustrur men själv ta de rum.


eller:


Själv koka de kålen, själva diskar de fat,

och säger att hustrun, hon är så lat.

Somt går i kaffe och somt går i snus,

somt går i brännvin och ständigt i rus.


När barnen lekte, så skulle det ibland räknas. Då räknade man följande:


Essin, dessin, durin då,

väiven lossna, kolme då,

synden är vårt tipperi,

pastorn låtta vintern si, puff, ut!


eller:


Esiken, tesiken, loikon toikun,

simeri maka, koka kaka,

Tilda maritta, syra bytta,

Jukka, pokka, otta, pois!


eller:


Eppeli, peppeli, piron,paron,

kråkan satt på tallekvist.

Hon sa ett, hon sa två

ute skall du vara nu, ut!


eller:


Hisson, kisson, vaapela visson,

eidin, teidin, klått

viipola, vaapola, vått!


Skolor.


Förr i världen fanns det inte skolor. Barnen gick hos någon gubbe eller gumma, som lärde dem att läsa i ABC-boken, katekesen, nya testamentet och psalm-boken. Den äldsta kända skolmästaren i Dagsmark var ”ckolamästaren” Johan Öström, f. 1713. Han var från Sverige och gift på Rosenback hemman.


Målarelärlingen och Barnaläraren Frans Viktor Asklöv (1838-1892) höll skola i skolstugan på Sebbasbacken redan på 1860-talet. Andra skolmästare var en Hällberg, Viktor Blomkvist, Nordlund, Erik Henrik Stål, Gustav ”Mokkelin” Långfors, klockaren Jonas Spolander.


Därtill några kvinnor såsom Lillstu-Lisa, Holms-Brita, Greta Båsk och Sebbas-Mina. År 1878 den 1 oktober började Dagsmark folkskola sin verksamhet, och där har min far Erik Anders och alla hans syskon gått, liksom alla deras barn.


Begravning.


Till begravning bjuds släktingar och vänner och man går omkring och bjuder. På morgonen samlas folket i den avlidnes hem och till först får man kaffe. Sedan sjungs liket ut och alla sjunger. Numera har byn en egen likvagn, som min farbror Viktor Nylund har gjort men förr körde man med vanliga kördon.


Sedan man kommit tillbaka från begravningsplatsen, får folket kaffe. Sedan får de limonad, sedan kaffe och smörgås. Och så håller man på med limonad och kaffe till kvällen. Förr bjöd man också på mat och till och med brännvin.

När sytningsänskan Hedvig Simonsdotter Lillkull, som saknade arvingar, begrovs i januari 1876, så uppstod följande utgifter:


-3 ½ kanna brännvin (ca 9 liter)  13 mark 30 p

-kaf och Såcker  1 mark 50 p

-Skårpor och Serap  1 mark 50 p

-Svepduk   3 mark 50 p

-För graven   7 mark 50 p

-För begravning och uppsjungning, pastorn 1 mark 50 p

-Uppsjungning till klockaren  1 mark 50 p

-Muldpengar   4 mark 50 p

-Likstod till prosten  4 mark 50 p


Summa totalt   35 mk 80 p



Brännvinstillverkningen förr i tiden.


Brännvin har tillverkats i Finland åtminstone sedan 1500-talet och det användes både som medicin och som berusningsmedel. De flesta sjukdomar botades med olika slag av brännvin och det sades ju förr att om inte sjukdomen kunde botas med bastu, tjära och brännvin så betydde det döden.




























Till exempel så här kunde en brännvinsbrännare se ut. Långt tillbaka i tiden så användes endast säd som råvara men på 1800-talet blev också potatisen en viktig ingrediens. (Foto från Wikipedia).


Att tillverka brännvin för husbehov var helt lagligt både under den svenska tiden och under den ryska tiden allt fram till 1866. Det här förbudet att bränna sammanföll med nödåren 1866-68 och då är det helt förståeligt att den säd som tidigare användes för framställningen av brännvin i stället skulle användas till bröd och annan mat.


Så här skriver Helga Englund om brännvinstillverkningen i Dagsmark:


Brännvinsbränning förekom allmänt under den s.k. husbehovsbränningen. Varje bonde fick under bränningsterminen bränna en viss mängd, beroende på hemmanets storlek, alltså mantal. Då bränningsterminen var slut, låstes alla brännvinspannor in i ett hus, som försågs med länsmannens sigill. Varje hemmansnummer hade gemensamt en brännvinspanna.


Brännvinet kokades antingen i bondstugan eller i en särskild s.k. brännstuga. De som hade stort begär efter brännvin (och de voro många) drucko upp allt brännvin som de kokade. De kunde koka upp all säd som de hade och sedan dricka brännvinet. Mången sådan kunde få gå från hemmanet.


Men de som icke behövde brännvinet själva, brukade sälja det i staden och fick då en god inkomst därav. Man kunde få 1 mark halvstopet. Husbehovsbränningen upphörde på 1860-talet. Det var bondeståndet i lantdagen, som ville få slut på detta tillstånd, som gjorde många bönder fattiga.


Tjärbränningen.


Att tillverka tjära var i tiderna en verkligt lönsam binäring till jordbruket. Tjära användes för husbehov som medicin men de stora mängderna användes för att skydda trä och rep från att angripas av röta. Tjäran trängde in i träet och fyllde ihåligheter vilket gjorde att fukten undanträngdes. Tjäran exporterades i mycket stora mängder från Tjärhovet på östra sidan i Kristinestad, mest till Stockholm men också till hamnar nere på kontinenten.


Så här skrev Helga Englund år 1936 om tjärbränningen i Dagsmark:



Tjärbränningen är en annan binäring, som numera är bortglömd. De träd som i skogen utsågs till tjärved barkades där de växte, så att det skulle kådas. Följande år barkades det litet högre upp på stammen. En smal remsa lämnades obarkad, så att trädet ej vissnade ut. Efter 3 år höggs träden ner, kördes till brännplatsen, där de barkades fullständigt och höggs till ved.


Veden radades stående i en grop, som i bottnen hade en ränna av stock. Stockrännan utmynnade utanför tjärdalen och kolmilan övertäcktes med jord och antändes. Den skulle brinna långsamt utan luft. Den som skötte om bränningen skulle noga se till att det ej fick brinna för mycket. Då skulle det täckas över med jord.


Tjäran samlades i rännan i bottnen av dalen och fylldes i tunnor, som sattes under rännan. Utom tjäran fick man av den brända tjärveden kol. Kända platser där man brukade bränna tjära är Dalbackan på Byåsen, Dalen vid Frans Grönlund (Dal-Frans) och Kårk-dalin i närheten av Storgropen vid Viktor Lövgård. Bönderna på Storkull brukade bränna tjära på Rävåsen. Tjäran såldes i Kristinestad vid Tjärhovet åt handelsmännen. Tjärtunnorna, som innehöll 150 liter, gjordes hemma och kostade en tunna tjära omkring 15-20 mk. Kol kostade 70-80 p tunnan.


Hållskjutsningen.


Att skjutsa resande mellan de olika gästgiverierna var i tiderna en pålaga som bönderna ogillade, åtminstone på 1500 och 1600-talet då de inte fick någon ersättning för skjutsandet. Senare fick de rätt att ta betalt av de resande som vanligtvis var höga statliga tjänstemän.


Några riktiga gästgiverier har troligtvis inte funnits i Dagsmark. Närmaste fanns i Lappfjärd och i Bötom men så kallade bigästgiverier har nog funnits i vår by. Enligt Lappfjärds historia skulle från år 1820 funnits ett sådant som förestods av Erik Mattsson Storkull och år 1843 av Anders Finne. Enligt folkskolhistoriken av Einar Lind skulle också Sebbin, alltså Johan Rosenback varit gästgivare i Dagsmark. Einar Lind har också berättat att ett gästgiveri i tiderna skulle ha funnits nedanför Kias-kroken.


Så här skrev Helga Englund om hållskjutsningen år 1936:


Hållskjutsningen håller man numera på att glömma bort. Av gammalt i världen har bönderna haft att i tur och ordning skjutsa resande personer genom bygden, från gästgiveriet i Lappfjärd till närmaste gästgiveri. Gästgiveri har funnits i Lappfjärd åtminstone från år 1624 (Närpes historia, del 2). Vid gästgiverierna hade bönderna i socknen att hålla i beredskap för skjutsning flera hästar dygnet om.


Länsmannen uppgjorde en lista över när var och en bonde hade att infinna sig i gästgiveriet och huru länge han hade att vara där. Det var i två turer: sommarturen och vinterturen, ofta 3-4 dagar varje gång. Om en resande kom, hade den, som var i tur att skjutsa honom till närmaste gästgiveri och fick då taga betalt för skjutsen. I senare hälften av 1800-talet var det ungefär 1 mark milen. Även posten skjutsades på detta sätt.

Att ligga vid gästgiveriet och vänta på skjuts kallades att ”ligga i hålde”. Vid gästgiveriet Håxell fanns en s.k. hållstuga, där man fick vara och där satt man och pratade. Många historier och roligheter vet man att berätta, då man legat i hålde. Hållskjutsningen upphörde 1888, då gästgivaren själv började hålla hästar.




Tillverkningen av salpeter.


Tillverkningen av salpeter var i tiderna är mycket svår, tung och tidsödande process men salpetern var mycket viktig, eftersom den var huvudingrediens i svartkrut. Och krut var något som den svenska kronan behövde mycket av och för att säkerställa tillgången på salpeter så var tillverkningen styrd och övervakad av kungen själv.


Själva salpetern fick man ur den jord som fanns i stall och fähus, den som var indränkt med djurens urin. Den här jorden var så viktig att till och med Gustav Vasa på 1500-talet bestämde att jorden i fähusen tillhörde kronan. Kungen utsåg så kallade kronosjudare som reste land och rike runt, som hade rätt att gräva bort jorden för att ur den kunna utvinna salpetern. Det här var ett gissel som bönderna var emot men i sinom tid blev de befriade från denna pålaga. Men salpetern var så dyr och eftertraktad att flera bönder frivilligt byggde så kallade salpeterlador där tillverkningen kunde ske.


Den salpeter som tillverkades i Dagsmark såldes i regel till krutfabriken i Östermyra, eller Seinäjoki som staden heter i dag. Den fabriken grundades av affärsmannen Wasastjerna år 1825 men han gjorde konkurs på 1870-talet och då upphörde kruttillverkningen i Seinäjoki och det var väl då som salpetertillverkning tog slut i Dagsmark.


Helga Englund beskrev på 1930-talet hur tillverkningen gick till i Dagsmark. Så här skrev hon:


”Jordbruket jämte boskapsskötseln har naturligtvis varit och är fortfarande huvudinkomsten för bönderna på Storkull hemman, liksom för andra bönder i byn. Men man har även haft biinkomster och binäringar. Här skall jag berätta om en sådan:


Salpeterberedningen var en vanlig binäring under förra delen av 1800-talet. Vid gården, ofta i närheten av gödselstaden uppfördes av stock ett hus, den s.k. salpeterladan eller sjudarladan. Ibland kunde en bonde ha 2 eller 3 lador. Sjudarladan hade två stora dörrar i vardera gaveln. Genom dörrarna kördes mulljord in i ladan och upplagrades i en stor hop i ena halvan av ladan.


Ovanpå mulljorden hälldes urin och gödselvatten. Då jorden så legat någon tid, skyfflades jorden över till den andra sidan av ladan. Sedan skyfflades den om igen. På detta vis blev jorden genomluftad och bakterier kom i jorden, som förvandlade urinämnen och kväve i mullen till salpeter. Det var mycket arbete med att skyffla om jorden. Alla lediga stunder, t.ex. en regnvädersdag i höbärgningen, fick man gå in i sjudarladan och skyffla jorden.


Så höll man på ett år, två år eller kanske tre år, beroende på hur flitigt och ofta man skyfflade om mullen. I bästa fall efter ett år men vanligast efter tre år var mullen färdig. Då gällde det att få salpetern ur mullen.


I stora baljor och tunnor blandades mullen med vatten. Genom en sil fick vattnet rinna av och uppsamlades i andra såar och baljor. Mulljorden togs ur baljan och ny jord togs ur ladan och urlakades på samma sätt. Den urlakade mulljorden kördes ofta ut på åkern och var ett bra gödningsämne. Vattenlagen som man fick kokades i stora kittlar av koppar. En sådan kittel var gemensam för hela byn, ty den var dyr. Man kokade eller sjudade både dag och natt, tills all lag var kokad. Det var mycket noga hur lagen kokades. Man måste vara påpasslig och prova då och då med en provsticka och när det var färdigt måste elden under kitteln genast släckas. Det kokade hälldes i bunkar och fick svalna och då samlades ett slags vitt salt på bottnen som kallades ”saltbättre” = salpeter.


Salpetern lades upp i tunnor och vattenlagen användes till medicin.

Salpetertunnorna forslades med häst till Östermyra krutbruk, där salpetern såldes. Det lagades till krut och om det lyckades bra kunde man från en sjudarlada få salpeter för 30-40 silverrubel, omkring 150 mk. Det var mycket arbete med sjudningen men var tog man dessa tider 150 mk? Med salpeterpengarna kunde man betala skatterna. Det var hårda tider då man fick arbeta mycket för slantarna. Vad vet vi om gångna tiders mödor?


Salpeterberedningen torde han upphört på 1850-60 talet och den är numera så bortglömd att man inte just mera kan berätta hur det gick till. Min far, Erik Anders berättar att det också i hans hem fanns en sjudarlada som kallades ”jordladan” men han minns ingenting mera därom.”


Skrivet av Helga Englund i januari 1936.



Ungdomar och bröllop.


Så länge man minns har skriftskolungdomen ”gått fram” i kyrkan på midsommardagen. Därefter var de ”storpojkar och storfleckor”. Pojkarna invigdes till storpojkar om Mickelsmäss. De bestod då de äldre storpojkarna på brännvin. De lärde sig då ”beisarvisor” som de skulle läsa upp för flickorna för att bli insläppta om lördagsnatten.


Så här lydde en visa:


Släpp in, släpp in,

kast fäldin i föterändan,

stopp sömnin i väggspringor,

är du vaken så lägg åv haken,

är du sömnig, så säg!”


Om flickan inte tyckte om pojken, gav hon honom ”skinne”. Och om flickan tyckte om pojken, kunde hon ”laga om” så att det skulle bli riktigt bra. Hon gav honom en sup brännvin, där hon hade lagt ett hårstrå, en lus eller något annat.

Vid förlovning fick bruden ring och örhängen.


När man for till prästen och tog ut lysning, stod ungdomarna bakom alla riknutar vid vägen och sköt. För smällarna fick envar brännvin av brudgummen. När det lyste första gången kunde man ställa till fest. Det var ”kransen”.


Bröllopet.


Brudfolket hörde först efter brudkläderskan, som hade brudkronan och utstyrsel. Man skaffade mat och bryggde och bakade och lånade matkärl och möbler. Man hörde efter kockar, dricksutbärare, spelmän, pellhaldare, talman och talmansmor.


De förnämsta spelmännen på fiol under senare delen av 1800-talet var Mickas-Josef, Stål-Josef, Blind-Kalle, Koll-Karl, Karl Lillkull och Klemets-Kalle.


Brudfolket gick från gård till gård och bjöd till bröllopet. I varje gård bjöds sedan på en sup. Man kunde bjuda 200-400 personer. Bröllopen hölls i dagarna tre, fredag, lördag och söndag.


Bruden kläddes i en granngård bitti om fredagsmorgonen. Ungdomarna hade klätt framstugan till brudstuga. Det var fransalakan och speglar på väggarna och sidendukar och skaldermässing i taket. När prästen och klockaren kom, gick brudraden. Spelmännen gick främst och spelade marschen, sedan kom brudfolket, talmannen och pellhaldaren, släktingar och bröllopsfolket. Man sköt med bössor hela vägen.


Efter vigseln åt man. Vid brudbordet hade varje person sin bestämda plats, som var utmärkt med skaldermässing på väggen bakom. Till maten hörde soppa, lutfisk, gröt, ost och pannkaka. Efter maten började pellhaldardansen, det var menuett. Sedan började den allmänna dansen.


Andra bröllopsdagen skulle det vara spektakel. Då skulle pojkarna på ”bråton”. Så gick man i ringen och fick supar, sedan så dansade man långraden ut omkring över stockar och stenar. Man söp mycket den dagen.


Tredje dagen slutade bröllopet. Brudparet sattes på ett bord och hurrades. Bruden hade inte på sig kronan bara första dagen, sedan klädde hon om sig. Dessa bröllop som kallades silverbröllop är inte just vanliga nu mera. Sista silverbröllopet var hos Klemets sommaren 1930. Mera vanliga nu är ”slöjabrulopen”.


Skrivet av Helga Englund i januari 1936.


Det här var skrivet av Helga Englund år 1936 och hon skrev att det sista silverbröllopet skulle ha varit hos Klemets då Fanny år 1930 gifte sig med Anselm Nygård från Korsbäck.



























































Här Fanny Klemets och Anselm Nygård år 1930. Fanny dog redan följande år och Anselm gifte då om sig år 1934 med Martta Sillanpää från Sideby.



Efter att detta skrevs var det nog flera silverbröllop i Dagsmark. År 1941 var det silverbröllop hos Norrgårds då dottern Svea gifte sig med grannen Gunnar Guss.































Här silverbrudparet Svea Norrgård och Gunnar Guss med bröllopsgästerna runtomkring.



























Och så sent som 1947 var det ett stort bröllop i Norrviken då Elvi Öist gifte sig med ”Kvän” Eskil Guss från Klemetsändan.


Om du vill se flera fina gamla bröllopsfoton, så klicka här.




Tå vi bärga Träsche.


”E va tå vi bärga Träsche, tå ja sträckt me”. Sådant får man höra av den som varit med om att bärga hö i Träsket. Nu skall jag berätta om höbärgningen där:


Storsjö träsk i Dagsmark by ligger omkring 5 km söder om byn och är omkring 700 tunnland stort. Träsket har höst och vår varit översvämmat med vatten och endast under torra somrar har det varit så torrt att man kunnat gå där. Med en damm hade man dämt upp vattnet till vintern så att isen ej skulle frysa fast vid marken. Tillandningarna och stränderna kunde bärgas. Där växte starr, fräken och andra vattenväxter.


Av gammalt, okänt är från vilken tid har träsket varit delat i 80 delar eller så kallade lotter, mellan bönderna i Dagsmark, Korsbäck, Lappfjärd och Kärjenkoski (en by som tillhör Storå och ligger söder om träsket).


Träsket var delat i 4 delar: Norrviken, Båskviken, Djupviken och Langstranden. Varje av dessa delar var delad i 20 lotter. Dessa fyra delar årades eller byttes om varje om varje år, så att t.ex. de lotter som första året hade Norrviken, fick följande år Båskviken, sedan Djupviken, sedan Langstranden och så igen Norrviken. De fyra delarna skiftades varje sommar mellan lotterna. Av gammalt var det vanligt att det skulle bytas i Träsche på Jakobsmäss, den 25 juli, men senare började man byta träsket tidigare på sommaren före höbärgningen.


Man kungjorde om bytandet i kyrkan. Då visste man: ”Hande o hande dajin ska e bytas i träsche”. Då infann sig en man från varje lott. Om hemmanen var små kunde en bonde ha bara ½, ¼ eller en åttondelslott, dessa fick då komma överens vem som skulle gå och representera lotten. De tjugo lotter som hörde till varje av de fyra avdelningarna fick så dela sin avdelning emellan sig.


Avdelningen, t.ex. Norrviken delades beroende av växten. Om växten var lika och jämn på ett långt stycke framåt sade man: ”Nu tar vi en hel kedja”, för man mätte med en kedja. Varje lott fick då en teg så bred som en kedjas längd. Blev växten sämre där, kunde man säga: ”Nu tar vi bara en halv kedjas längd”. Då fick varje lott en teg bara en halv kedjas bredd. På detta sätt delades avdelningen upp i bredare eller smalare tegar och träsket blev då rättvist delat mellan lotterna, då växtligheten icke var lika överallt. Mellan varje teg slogs pålar ned i jorden. Man skrev namnet på pålen eller skar in bomärket eller en siffra. Varje lott kunde få mindre eller mera antal tegar på grund av växten. Det kunde växla från 6 till 13 tegar.


När delningen var slut brukade några små delar bli kvar som inte kunde delas. Då kom gummor, som inte hade jord men brukade föda en ko och bjöd brännvin för de överblivna delarna. Följderna därav blev att bytase i träsche avslutades med gummornas brännvin.


Då bärgningen började så fanns det ingen lag och rätt mera. Den som kom först och började på sin lott fick trampa ned hur mycket gräs som helst för grannen. Och när andra kom, kunde de trampa den föregåendes ”kopor” i gyttjan. Under höbärgningen var det liv och rörelse i träsket. Man såg alltid folk där. Man gick och slog om morgnarna, man slog om dagen, om kvällarna och man slog om nätterna. Alltid såg man någon gå och slå på träsket. Ibland låg man en stund om natten och vilade i en lada. Var det torra somrar, kunde man ”kopa” det slagna höet och torka det något ute i träsket. Men var det regnigt, måste man slå det och gå i ekstock och föra det våta höet i land med ekstocken. Eller också, om det inte var allt för mycket vatten, måste man gå på andran, ett slags skidor och dra höet på den så kallade släpon. Man orkade inte dra mycket i gången av det våta gräset, ungefär så mycket som man ger en ko för en gång.


Vilken möda var det inte att vandra av och an mellan stranden och bärgnings-stället ute i träsket och för varje gång föra en liten hötapp i land! Längst utifrån träsket och till stranden var väl avståndet inemot en kilometer. Höet som bars i land, breddes ut för att torkas på stranden. Ofta var det litet om utrymme för torkningen på stranden, så att höet fick ruttna bort när man äntligen fått det i land. Blev det torkat fördes det till ladorna. Man bytte också om lador och fick nya lador då man fått nya tegar. Två bönder hade hö i samma lada och man lade kvistar och trodor emellan.



Här på bilderna ser vi hur Helga Englund ritat hur släpon och andran såg ut.


För länge sedan bärgade man lotterna gemensamt. Alla 20 lotterna i en avdelning slog gemensam gräset och bar det i land och torkade det. Sedan delade de höet. Men då en del var lata att slå, blev det orättvist att dela det slagna höet lika mellan alla. Då fick var och en börja slå och bärga sin egen lott.


I Lillsjöträsket som är mycket mindre än Storsjöträsket, har man vid delningen av de tillandade markerna icke använt kedja, utan där man en stång eller troda och delade så och så många stänger åt varje lott. Även halva stänger utmättes, beroende på växten. Man hade en skåra iskuren på mitten. Detta förfaringssätt att dela upp tillandningarna i Lillsjön för varje år med en stång användes ännu i dag som är. Man har ansett det icke så viktigt med Lillsjön, det var nu så litet att man ej behövde kedja utan kom till rätta med en stång vid delningen.


Men nu håller Storsjöträsket på att torrläggas. Man har med statsbidrag fördjupat och rensat upp Lillån och då blir snart hela träsket uppodlat. Då är det snart slut med det besvärliga och mycket mödosamma ”bärgase i träsche”. Det är då bara ett tråkigt minne, som bevaras av de gamla som var med ”når vi bärga träsche”.


Skrivet av Helga Englund i januari 1936.



Enligt Helgas berättelse så sattes det torkade höet in i ladorna som fanns på stranden. På denna bild tagen av läraren Selim Björses ser vi hur ladorna står sida vid sida. Bondgården som skymtar i bakgrunden tillhörde Pelas-Mari, alltså Maria Lillkull (f. 1897) som var dotter till Pelas-Viktor. Hon var gift med Erland Granberg (1892-1953) som dog kort efter att han återvände från Amerika. Maria var ju mor till Rudi (f. 1924) som stupade i fortsättningskriget 1943. Maria hade också en dotter Ingrid Irene (1922-1938).



Helga skriver i slutet på sin berättelse att Dagsmark Storsjöträsk nu håller på att dikas ut och torrläggas. På detta foto från mitten av 30-talet tagen av okänd fotograf ser vi arbetarna och en del av deras verktyg. Som synes görs arbetet helt för hand. Fotot lånat av Sven Stenlund.


B-G Lindh vet berätta att Dagsmark Storsjöträsk var fiskrikt och varje vår efter stockflottningen öppnades dammen och träsket tömdes. I gropar och sänkor som inte tömdes fanns korgvis med fisk. År 1931 skiftades träsket mellan delägarna och en "årensning" påbörjades något år därefter.Maskiner fanns inte utan allt gjordes för hand, med hacka, spade och skottkärra. Ny bro byggdes och i en sten inhöggs årtalet 1934. Stenen finns kvar men årtalet är ändrat till 1957. Stenarna till brobygget kom givetvis från stenbrottet i Kärjenkoski.




Så här såg det ut då arbetet var slutfört på 1930-talet. I och med denna torrläggning blev det slut med höbärgningen med ekstock eller med ”andran o släpon”. Fotot lånat av Sven Stenlund.


Torrläggningen på 1930-talet var inte det första försöket att få träsket till åkermark. Enligt tidningsartiklar som Eva Grönlund hittat så gjordes det försök att fälla träsket redan på 1850-talet. Så här skriver tidningen Folkwännen 31 augusti 1887 i en artikel som handlade om försöket att torrläga Kaurjärvi träsk i Vörå:


För mer än 30 år sedan fällde man i Dagsmark by i Lappfjärd ett lika stort träsk som blev en vacker äng. Men från den tiden påstår allmogen i byn, blevo de åkrar som är belägna nära samma äng, ömtåligare för köld och fordra nu mera gödsel än förr. Dock äro dessa åkrar små i jämförelse med åkerfälten kring Kaurjärvi sjö, så att Dagsmarks träskängar med de hundradetals häckar hö, som där årligen inbärgas, ändock är till stor nytta för byn, fast dessa åkrar nu giva sämre skördar än förr.

I en annan artikel i Wasa tidning den 16 augusti 1887 står det så här:

Lappfjärd den 11 augusti

En tryckande sommarhetta har varit rådande de senaste veckorna. Växtligheten lider av den starka torkan. I går föll äntligen ett välgörande regn, som i dag fortsätter. Frosten har även här skadat potatisblasten flera gånger. I dag visar termometern 13 C.
Höbergningen är nu slutförd och skörden har begynt. Höavkastningen är betydligt sämre än i fjol, till följd av brist på regn. I kommunen finns dock en väldig äng som enbart i motsatt fall lämnar dålig avkastning, nämligen Dagsmark Storsjö träsk. För åtskilliga tiotal år sedan begynte man uttorka nämda träsk och arbetet hade en föga anad framgång så att hela den fordom stora vattenspegeln nu förvandlats till en utomordentligt god äng.


Varje höst tillsättes dammluckan så att hela ängen om vintern är under vatten. På försommaren öppnas dammluckan, och vattnet utströmmar. Genom en dylik anordning fordrar ängen varken odling, dikning eller gödsling, utan bibehåller sin fulla bördighet genom vattnet, som tillför växterna rikliga näringsämnen, utom det att ängen aldrig kan skadas av torka eller frost. Ifrågavarande äng, som är omkring fyra werft lång och inemot två werft bred delas uti åttatio (80) lotter. Varje lott lämnar årligen i medeltal sextio skrindar hö, d.v.s. hela ängen giver fyratusen åttahundra (4800) skrindar hö årligen. Härav erhålles föda för fyrahundra åttio kor, om man beräknar tio skrindar hö för varje.

I affärsväg betalas varje lott för närvarande i medeltal med adertonhundra mark, varav följer, att hela ängen motsvarar den enorma summan etthundra fyratiofyra tusen (144,000) mark.


I artikeln här ovan värderades en lott till hela 1 800 mark. De här lotterna värderades väldigt olika, för i bouppteckningen efter skeppsredaren, bonden och kommunalmannen Johan Ebb i Lappfjärd år 1879 så värderades hans lott till endast 200 mark och med det priset skulle hela träsket haft ett värde på 16 000 mark. Men år 1908 då Ådd-Ivars fosterfar Josef Eriksson Lång dog, så värderades en ¼ dels lott till 350 mark, som gör att alla lotter tillsammans skulle vara värda 112 000 mark.





















På bilden till vänster ett par andrar (uttalas aandran eller som vissa brukade säga eendren) hos Sven Stenlund i Korsbäck. Möjligtvis så kommer de ännu i användning, trots flera torrläggningar så kan potatisåkararna se ut som på bilden till höger, som är från september 2005. Foto Sven Stenlund.




























Havsnära boende är ju något som de flesta önskar sig men sådana här översvämningar är inte önskade. Skadorna på grödorna är stora då Träsket är så här vattenfyllt. Foto Sven Stenlund, hösten 2005.




























Så här kunde träsket se ut mitt i sommaren år 2012.
































En stor del av träsket var översvämmat sommaren 2012 och skadorna på främst potatisodlingarna blev stora.