Böndernas och borgarnas olika syn på handeln.

Dessa förbud inom utrikeshandeln uppfattades av borgerskapet såsom kullhävande de kustbönderna tidigare beviljade privilegierna. Denna åsikt delades dock ingalunda av de sjöfart idkande socknarnas invånare, som också fortsatte med detta, såsom de ansåg, fullt lagliga näringsfång. Och när i Gustaf II Adolfs handelsordinantie av år 1614 bondehandeln i allmänhet förbjöds, men undantag medgavs de finska skärgårdsbönderna, som förunnades rätt till handel på Stockholm, så tyddes detta sedermera av de ifråga varande socknarnas inbyggare, såsom undantaget även gällde dem, trots att Österbotten då inte räknades till Finland. Men häremot uppställde borgarna åter ordinantien av år 1617, som i halvtannat århundrade utgjorde norm för handeln i riket. I denna förbjöds nämligen utan vidare bondehandeln. Härmed hade väl saken varit avgjord, om bara bondeallmogen skulle ha behagat rätta sig därefter. Men sättande sina gamla privilegier emot alla nya förordningar drev den fortfarande sin sjöfart, och då regeringen inte var i stånd att konsekvent tillämpa sitt merkantila system, blev oredan allt större. Några exempel på styrelsens förfarande härvidlag må det tillåtas mig att anföra.

Med anledning av Wasabornas år 1636 anförda klagomål över Lappfjärds- och Närpesböndernas handel hade förbud däremot utfärdats. Och då dessa två socknar år 1643 genom deras fullmäktige inlämnade en anhållan till regeringen, ”att de med sina varor, särdeles med näfver och bräder må segla hvarest som dem täckes och de sitt gods bäst veta att försälja och sina nödtorfter för skälig betalning bekomma,” resolverade K. M:t, att emedan borgare- och landtmannanäring bör vara skilda från varandra och den ena icke tillstädjas att befatta sig med den andras bärgning och således hindra varandras förkovring, därför hade seglationen, såsom en borgerskapets enskilda näring lantmannen förbjudits. Alltså kunde, till förekommande av städernas undergång, K. M:t icke bifalla till den gjorda anhållan, utan ville, ”att bönderna med sin afvel söka sig till de nästa städer, som hos dem i landet bygde äro”.

Såsom ytterligare motiv för avslaget framhölls vidare, att allmogen inte ägde den förmögenhet, som krävdes för att med någon fördel driva handel och sjöfart. De åter, som därtill hade vilja och förmåga uppmanades att bosätta sig i städerna. Det var drottning Kristinas förmyndare, som sålunda strängt följde hennes faders merkantila bestämningar. Men tjugo år senare, då en annan förmyndarstyrelse handhade regeringen i riket, tillämpades samma fortfarande gällande och oförändrade ordinantie helt annorlunda. På Kristinestadsbornas klagomål över olaga utskeppning resolverades år1664, att ”egen afvel” måste få utföras till rikets provinser, alltså inte endast till Stockholm och (1668 av utsända kongl. kommissarier), att man inte kan förbjuda bonden att resa över till Sverige med sina varor, men bondehandeln måste noga övervakas av läns- och fjärdingsman och av dem som vistas på tullplatserna och hamnarna. När Karl XI själv 1672 tillträdde regeringen, resolverades likaledes på borgareståndets allmänna besvär, att K. M;t ej anser billigt att hindra eller förbjuda någon att med egen afvel resa med egna fartyg vart honom bäst och nyttigt synes inom riket.

Men endast tre år senare innehöll K. M:ts resolution på Kristinestads enskilda besvär ett allvarligt förbud mot lantmannens seglation, som av landshövdingen ”borde betagas och afskaffas till följe af förra ordningar, så att där ej vidare klagomål måtte inkomma”. Detta förbud lär dock ej ha varit så ”allvarligt” menat, som det hette, för fyra år senare eller 1679 beviljades bönderna denna deras seglationsfrihet uttryckligen med det förbehåll, att de anmälde sig vid ordentliga tullkamrar såväl vid utresan, som vid återkomsten och där tog ut behöriga pass och bevis, varifrån de kom och vart de var på väg. Härigenom avgjordes för alltid huvudpunkten av tvistefrågan mellan städerna och kustsocknarna, på grund av att de senares rätt till idkande av handel och sjöfart inte längre kunde hävas. Då borgerskapet i Kristinestad gjorde ett försök i detta syfte, erhöll de till svar en förmaning att angeläget låta att handla och vandla med lantmännen, så att de fatta vilja och åstundan att med godo och utan tvång komma till staden.

Angående frågan, varmed lantmännen ägde rätt att handla och vilka orter som de fick besöka, var regeringens beslut till en början likaledes oklar och vacklande. År 1686 tillerkändes bönderna i Österbottens södra och norra kontrakt rättighet att ”utföra sina och byalagens egen afvel” men inga köpmannavaror ”och intet vidare än på Stockholm deras seglation anställa”. Men i K.M. M:ts resolution år 1689 på de österbottniska städernas allmänna besvär, som sedan för långa tider framöver utgjorde ett av huvudreglementen för bondehandeln på dessa trakter, upptogs utom Stockholm även Åbo som ”laglig och tillåtlig” ort. Med avseende av exportvarorna gjordes den inskränkning att envar fick utföra endast ”egen afvel och bondevaror”, men inte upphandlat gods eller andras varor.

Då en mäkta stor bondehandel på grund av denna resolution nu uppstod, så att till exempel år 1694 från den 2 maj till 31 juli utklarerades inte mindre än 16 lantmannafartyg, av den totala mängden av 56. Nu uppstod frågan hur vitt kunde den förunnade seglationsfriheten sträcka sig. I den sistnämnda resolutionen ingick endast bestämningen ” de socknar, som stöta till sjökanten”. Borgerskapet tolkade den meningen så att den ifråga varande rättigheten endast tillkom de bönder, som var bosatta vid kusten men inte de andra som var bosatta i socknen. Bönderna åter ville att seglationsfriheten skulle gälla samtliga som bodde i socknen. Ett kungligt reskript år 1696 bestämde slutligen att tillåtelsen för sjöfaranden gällde endast de vid sjökanten boende, som hade småa åkrar, ängar och mark och är skattlagda för ”fiske och skjälskjuteri”. Över dessa borde en förteckning ”på by och bonde” uppgöras, varefter landshövdingen hade att hålla allvarsam hand däröver, så att ingen obehörig i socknen måtte få handelsrättigheter.

Till dessa ”klara resolutioner” hänvisade därefter Kristinestads borgerskap, då det försökte att få den ”onödiga, onyttiga och för borgerskapet beklagliga och skadliga bondehandeln” avskaffad. Därjämte förmodade regeringen, att om dessa bestämningar iakttages och efterkommes, inte allenast Kristinestad, utan också de andra städerna där i landet skulle kunna äga bestånd såväl som lantmannen, så att borgerskapet inte för den skull behövde besvära K. M:t utan kunde vända sig till landshövdingen, ifall det hade att beklaga sig öfver något intrång.

En sådan specifikation, som i kongl. reskriptet anbefalts, upprättades även under åren 1707 och 1708 samt omfattade följande byar inom Kristinestads handelsområde : i Lappfjärd endast Skaftung, i Närpes : Pielaks, Kaskö, Tjärlaks, Töby, Harfström, Korsnäs och Moikipää.