Handeln efter stora ofreden på 1700-talet.

Denna artikel var skriven av Edvin Skogberg och publicerad i Wasa Tidning 1885. Edvin var född i Kristinestad men verkade som lärare i Viborg. Efter bästa förmåga har jag korrigerat texten, så att den skall bli lättare att läsa.

Det enda, som på något kraftigare sätt hade kunnat befrämja de ödelagda österbottniska städernas uppblomstring efter stora ofredens slut, hade varit en utvidgad handelsfrihet. Men den tidens inskränkta åskådningssätt i allt, som rörde denna näringsgren, förunnade dem ingen större rättighet i detta avseende utan fjättrade dem under samma bördor, som de före kriget burit till fromma förnämligast för Stockholms borgerskap. Och dock försummade de ifråga varande förfördelade städerna ingalunda att genom trägna petitioner söka till sin förmån inverka på representationen och regeringen. Redan vid 1719 års riksdag anhöll deras landsflyktiga borgerskap om rätt att med sina varor få handla på „”alla svenska sjöstäder både vid Öster- och Wästersjön”. Detta avslogs och likaså deras tre år senare gjorda anhållan i samma syfte, som dock inte gällde alla sjöstäder, utan endast de andra stapelstäderna förutom Stockholm. (Stapelstad = se nedan)

Ett medgivande lyckades de dock denna gång få, nämligen det, att affärsmännen i rikets övriga stapelstäder inte endast skulle få uppköpa nybyggda farkoster i Österbotten utan också en möjlighet att köpa fartygen vid deras ankomst till Stockholm. Såsom tidigare är omtalat idkades, särdeles av Kristinestads borgerskap ett vidlyftigt skeppsbyggeri, som skulle säljas. Åbo, som med huvudstaden Stockholm delade rättigheten att förmedla de nordliga städernas handel med utlandet, hade genom kriget och den ryska ockupationen 1713-1721och det fientliga överväldet råkat så på förfall, att det antagligen inte lönade sig att där söka avsättning för sina varor, varför denna ort helt och hållit blev förbigången. Med anledning av detta besvärade sig Kristinestads fullmäktige vid riksdagen 1723, att de österbottniska städerna, ”nyss nämnda förordning så förtyda, som skulle de icke hafva rätt att handla på Åbo”, vilket dock var stridande emot förra kongl. förordningar och handelsordinantien av år 1617. Därför gavs genom landshövdingen sagda städer ett erkännande, att de nu inte mindre än tidigare fick ”till godo njuta sin handel på Åbo”. Kristinestad ägde dessutom, ensam bland Österbottens städer, rätt att med trävaror och tjära idka handel på tyska orter vid Östersjön och begagnad sig också av denna frihet, om också i liten skala.

Stockholm var och förblev i långa tider den förnämsta exportorten för Kristinestad. Dit utskeppades huvudsakligen: tjära, bjälkar, spärrar, trän, ved samt viktualier. Importen bestod av: salt, tobak, järn, stål och i missväxtår spannmål och malt. Handeln med tjäran, som var den viktigaste exportvaran, hade varit fri ifrån år 1714. Men de österbottniska städerna som hade varit så gott som övergivna under stora ofreden hade naturligtvis ingen nytta av denna frihet. Knappt hade städernas borgerskap efter fredsslutet åter hunnit uppsöka sina förra boningsorter, innan regeringen redan var färdig med ”ordnandet” av denna deras förnämsta affärsgren. År 1724 erhöll landshövdingarna kungens befallning att inhämta städernas och de tjärbrännande landsorternas åsikter om denna handels organiserande. Vilken mening dessa än må ha uttalat, blev dock resultatet av de vidtagna åtgärderna det, att en kongl. förordning av den 18 December 1732 återupprättade tjärhandelssocieteten, dock i en något modifierad form. I densamma hade nämligen „alla stapelstäders invånare, förnämligast de, som bedrev tjärhandel en större frihet. Genom denna anordning hoppades man, att „”alt kladdande i denna handel ofelbart skulle förekommas samt berörda vara bringas till ett fördelaktigare pris till rikets och undersåtarnas nytta”. Eftersom Kristinestad, lika litet som landskapets övriga städer hörde till rikets stapelplatser, blev dess invånare självfallet lottlösa i den nya „”societeten” Den enda fördel de hade mot förr var den, att borgerskapet självt fick bestämma, hur stor mängd tjära det åtog sig att årligen leverera till societeten. Härigenom kunde de österbottniska städerna undgå det skinneri, som hade bedrivits av den förra tjärsocieteten, då mängden bestämdes så lågt som möjligt och för all tjära som översteg denna, betalade de knappt mer än hälften av det fastställda priset (42 daler kopparmynt per läst av överskottstjäran mot 72 per läst av den fastställda mängden).

För övrigt kvarstod under denna period alla de olägenheter, som stadens borgerskap hade varit besvärad i sin handel. Med Wasaborna tvistades fortfarande om marknaden i Finby, som Kristinestads affärsmän förgäves försökte få avskaffad, såsom ett hinder för deras näring. Det klagades också vid riksdagarna, precis som förr, över den exporthandel, som prästerna på landet, särskilt i Närpes, bedrev med tjära och köpmannavaror som de tog av bönderna i stället för sina ordinarie uppbörder och skatter.

Detta kunde riksdagen inte göra något åt, utan borgarna rekommenderades att söka sin rätt hos vederbörande domare. Framför allt var dock, ”bondeseglationen” fortfarande en nagel i ögat på städernas borgare, och i denna sak stod man trots alla kungliga resolutioner och förordningar på samma punkt som förr, d. v. s. borgerskapet klagade och bönderna seglade på som tidigare. Detta förhållande, att städerna vid beivrandet av ett förment och av regeringen erkänt intrång i deras rättigheter stod alldeles vanmäktiga, förefaller till en början besynnerligt. Det låter vid närmare granskning lätt förklara sig genom de kungliga resolutionernas dels svävande och obestämda, dels ofta sinsemellan stridiga lydelse. Denna häftiga och ändlösa tvist, vid vilken stadsborna och bönderna dels stödde sig på skilda förordningar, dels tolkade samma förordningar olika, gällde till en början, huruvida landsboar alls ägde rätt att bedriva något slags sjöfart. Sedermera, då detta uttryckligen beviljats „”de socknar som stöta till sjökanten” men endast på Stockholm och Åbo med „”egen afvel”, gällde frågan, dels vad som skulle förstås med ”egen afvel”, dels huruvida tillåtelsen sträckte sig till andra byar och bönder i kustsocknarna än dem, som med sina ägor gränsade till havet. De sydösterbottniska kustsocknarna grundade såsom känt är, sina anspråk på seglationsfrihet på de privilegier, som av konung Magnus Eriksson, med extranamnet ”Smek” ,år 1348 beviljades Mustasari, Pedersöre och Närpes. Den tiden hörde ju också Lappfjärd, Sideby, Östermark, Bötom och Storå till Närpes socken.

Dessa socknar hade rätt att handla på Stockholm, en rättighet som sedan stadfästes år 1357 av Magnus’ son och medregent Erik, samt år 1365 av konung Albrekt av Mecklenburg. Senare skall Gustaf Wasa år 1528 ha medgett i fråga varande socknars inbyggare den rätt, som de sedan länge tillbaka hade åtnjutit. Men Gustaf Wasa, som i allmänhet sökte att noga reglera handeln och inskränka den samma till städerna, förbjöd fem år senare i ett öppet mandat, daterat Svartsjö 1533, skärgårdsbönderna i allmänhet, utan undantag för Sydösterbottens kustbyggare, all handel och seglation. Då detta med tiden torde ha blivit åsidosatt, utfärdade han är 1552 ett nytt mandat, däri han, åberopande sig på det förra förbudet, förklarade, det ingen av allmogen skulle vid livsstraff understå sig att bruka handel och seglation på annat sätt än att de må sälja sina varor till städerna i Finland.

Förklaringar.

I Finland fanns det efter år 1647, då begreppet stapelstäder infördes, endast 3 stapelstäder. Dessa var Åbo, Helsingfors och Viborg och dessa tre hade rätt att bedriva både import och export av varor. I de här städerna kunde fartygen tullklarera sin last, den så kallade hamntullen. Alla andra städer, till exempel de österbottniska kallades uppstäder och hade inte tillåtelse att fritt bedriva utrikeshandel.

Då Kaskö fick sina stadsprivilegier år 1785 fick den staden också stapelrätt. I Sverige fanns det närmare 30 stapelstäder.