Stadens grundande.

Skildringar ur Kristinestads historia, av A. E. Skogberg år 1884.

Redan för mera än sju år sedan började jag att samla material för en framställning av min födelsestads öden och utveckling, önskande att därigenom lämna ett ringa bidrag till belysning av vårt lands historia. Det ur arkiven hopsökta materialets ordnande och sammanställande har fördröjts av särskilda ogynnsamma förhållanden och arbetet väntar ännu på sin avslutning. Då emellertid redaktionen av Wasa Tidning önskat att i sitt blad vid sidan av dagens frågor och tilldragelser intaga även en teckning av tider, som gått och förhållanden som ej mera är till, har jag icke velat neka att ställa till dess förfogande dessa fragmentariska utkast i hopp att de kunde äga intresse åtminstone för någon bland dem, som nu bygga och bo i de nejder, där den vrå är belägen, vars skiften här skola skildras. En småstad, som alltid varit en småstad, och som därtill är belägen i en avlägsen, undanskymd trakt, har naturligtvis inga lysande minnen, inga märkvärdiga händelser att uppvisa.

Det ligger ingenting för fantasin lockande, ingenting för sinnet upplyftande i de luntor som förvarar hågkomsten av dess framfarna dagars liv och ävlan. Dess ”hävdatecknare” har endast att utleta och tillse, i vad mån den samma fyllt sin bestämmelse såsom förmedlare av kringliggande bygders handelsförbindelse med utlandet, i vad mån den förstått tillgodogöra sig det bildningsarbete, som rört sig där utanför samt slutligen i vad mån dess utveckling av yttre tillfälliga inflytelser hämmats eller befordrats. Häri ligger hans uppgift, och resultatet av hans möda är ett obetydligt bidrag till landets kulturhistoria. Sådan är även avsikten med det ofulländade arbete över Kristinestad, varur efterföljande skildringar äro tagna.

Stadens uppkomst.

Den bygd, där Kristinestad är beläget, synes att döma av de ganska talrika minnesmärken, som ännu förefinnas, hava varit bebodd redan i långt avlägsna tider. För ett par tusen är tillbaka, då havets välde i denna nejd sträckte sig vidare än nu, då ännu de slättmarker och dalsänkningar, vilka nu upptags av odlade fält, var fjärdar och sund, och endast höjderna sköt upp såsom öar och holmar över vattenytan, var även denna skärgärd upptagen av en del av den över hela norra Europa utbredda, i sagornas dunkel insvepta folkstam, om vars ursprung och öden historien intet vet att förtälja. Om dess tillvaro vittna blott de gravkummel och andra egendomliga stensättningar, som ännu är i behåll. Sådana påträffas såväl i stadens närmaste grannskap som även i trakten för övrigt. När och hur detta sagornas jättefolk försvunnit, kan inte avgöras.

Om ett annat, numera till den yttersta norden undanträngt folk, lapparne, vilka senare genomströvade Finlands vidsträckta ödemarker och även på Bottenhavets stränder lät sina renhjordar beta, minna ännu namnet på den socken (Lappfjärd) i vilken staden är belägen. Men även denna stam hade här ingen varaktig stad. Dess skogsmarker och fiskevatten inkräktades av de i landet invandrade Tavasterna, vilkas bosättning i södra Österbotten dock knappast kan antagas ha skett tidigare än för ungefär 600 år sedan. Att även själva kusten och skärgården vid den tiden innehades av dessa, intygas av de många finska ortsnamn, som till våra dagar bibehållit sig i dessa nu av svensk befolkning bebodda trakter. Bland dem må anföras: Härkmeri, kustby i Lappfjärd, Pjejaxs (Päälaksi?) och Kalaks (Kalalaksi?) i Nerpes. Länge fick dock icke Tavasterne förbli i obestridd besittning av kustbygden. I början av 1300 talet begynte nämligen kolonister från Sverige, under vars välde Finland då kommit, att här nedsätta sig. De gamla inbyggarna ville naturligtvis icke med godo vika från det område de tillägnat sig. Blodiga fejder uppstod. Svenskarna, gynnades av regeringen, behöll slutligen fältet och den finska befolkningen drog sig tillbaka från havets närmaste grannskap. Men ännu i dag råder en stark rivalitet mellan de invid varandra boende olika stammarna och ger sig tillkänna i ringaktande uttryck samt stundom, ehuru numera mindre ofta än förr, i våldsamma kollisioner dem emellan. Folksägnen härleder smädenamnet hurri, vilket finnarnas i södra Österbotten använde om de svenskatalande, från de hurrarop, vilka de segrande inkräktarna upphov i glädjen över sin framgång.

Emellan den svenska kolonin och moderslandet uppstod tidigt en livlig handelsförbindelse. Med sina egna små farkoster förde Sydösterbottens kustboar till Stockholm vad de kunde avyttra av den avkastning som fisket och jakten, senare även boskapsskötseln och jordbruket lämnade. Redan i medlet av 14:de århundradet erhöll allmogen i Mustasaari och Nerpes (vartill även det nuvarande Lappfjärd hörde) av Magnus Smeks son och medregent Erik bekräftelse på denna handelsrättighet. Och då i en senare tid Gustaf Wasa och hans efterträdare sökte att genom stränga förbud göra slut på allmogens handel och inskränka denna näringsgren inom städerna, bibehöll dock de österbottniska kustsocknarna sin rätt att till rikets huvudstad utskeppa sina egna produkter. Detta var även naturligt, då i hela det vidsträckta landskapet inte fanns en enda stad förrän i början på 17:de seklet, då genom Karl IX :s försorg Vasa och Uleåborg anlades. Efter denna tid började städernas antal ökas, i synnerhet sedan greve Per Brahe så som Finlands generalguvernör övertagit detta lands förvaltning. Denna i vårt folks historia ständigt minnesvärde man bör även Kristinestad tacka för sin uppkomst.

Under någon av de många vidlyftiga resor, som Per Brahe företog till landets olika delar, hade han (sannolikt redan 1639) även besökt denna plats och funnit den lämplig för anläggandet av en stad, vilken till sig borde draga och centralisera den livliga handelsrörelse, som drevs från flera lastageplatser i trakten däromkring. Sådana voro Pjelaksfjärden i norr, Lappfjärds vik, Härkmerifjärd, Skaftungsskären och Sideby fjärd i söder. Det för stadsanläggningen utsedda stället var Koppö halvö, vilken sträcker sig i riktning från norr till söder, skild från fasta landet genom en vik i vars innersta bukt Tjöck å har sitt utlopp. Denna vik, djup och väl skyddad för stormar, bildade en förträfflig hamn. Landhöjningen har sedan dess minskat dess djup och för havsstormarna har ett lättare tillträde beretts, sedan i senaste årtionden den utmed fjärdens mynning sig höjande Högholmen berövats sin skog, vilken i äldre tider enligt ett gammalt, ofta vid rådhusstämmor förnyat beslut skonades till skydd för hamnen. Men det oaktat är denna ännu en av de bästa i Österbotten.

På Koppö fanns vid den tid, som är i fråga, två hemman om tillsammans 1 ½ mantal, av vilka det ena var kronolägenhet och vid stadens grundläggning låg öde. Halvön är ojämnad av kala bergåsar, varigenom även utrymmet för stadsplanen inskränktes. Denna omfattar 66 geometriska tunnland.

Beslutet om den nya stadens anläggande sattes i verket år 1649, då greve Brahe genom en skrivelse, daterad Åbo slott den 5 December, kungjorde, att goda privilegier och tolv års frihet för vissa och ovissa utlagor förunnades „”allom them, som hade lust, vilja och förmögenhet att sig nedsätta och vånaktige göra på Koppön.”

För att övervaka den nya stadens uppkomst och förkovran samt därstädes upprätthålla lag och ordning utnämndes genom skrivelse av samma dag till dess borgmästare auditören „”ärlige och förståndige” Hans Ståhlbom. Denne hade enligt ordalagen i hans förordnande att »först och för all ting vara H. K. M:ts och Sveriges Crono huld, trogen och rättrådig, Hennes Kongl. Maj:ts och Riksens samt stadens gagn och bästa i alla måtto troligen sökia och främja, skada och förderf, der han förnimmer sådant å färde vara, i tid tillkännagifva och efter yttersta sin förmågo hjelpa till att afvärja och förhindra.” Så skall, heter det vidare, „”hans Embete ock dernäst förnämligast deruti bestå, att han beflitar sig derom, att allehanda goda och nyttiga handtverken måge blifva dragne och inplanterade i Staden, såsom ock att Justitien må vid makt hållas och handeln tillväxa”.

Längre fram „”bjudes och befalles Borgerskapet och Stadsens Invånare, som sig der nedsätta, att de erkänna ofvanbemälte Hans Ståhlbom för deras Borgmästare, bevisandes honom all tillbörlig äro och vyrdning samt hörsamhet och lydno uti alt det han till Hennes Kongl. Maj:ts och Riksens samt Stadsens tjenst, gagn och bästa bjudandes och befallandes varder.”

Härefter förspörjes intet om den nya stadsanläggningen förr än något över ett år senare, då Brahe, i anseende därtill att redan 47 borgare „”sig peuplera och anteckna låtit,” i brev från Gamla Karleby av den 25 Februari 1651 utfärdade en ratifikation av fundationsbrevet samt därjemte å Hennes Majestäts vägnar donerade åt Koppö stad „”till utrymme, mulbete och vedhygge,” Tjöck övre och yttre by, den förra om 8 1/6, den senare om 9 mantal ävensom Koppö by om halftannat mantal, att „”dem med alla där afgående Utlagor, ehvad namn de helst hafva kunna, njuta, bruka och behålla under staden.”

Sådana donationer, genom vilka icke blott plats för stadens uppbyggande utan därjämte kronans inkomster av flera eller färre bebygda mantal tilldelades nyanlagda städer, voro vid den tiden vanliga. Man ansåg nämligen, att det utan en dylik hjälp från statens sida vore för städerna omöjligt att hålla sig uppe, avlöna sina tjänstemän och underhålla de publika byggnaderna. Och med de inskränkningar i all sin verksamhet, vilka en dylik ”lands-stad eller fläck”, som Koppö i likhet med de flesta finska städer var underkastad, torde det ock hava fallit sig svårt att komma sig före utan ett kraftigt understöd av regeringen. Kronoutskylderna från de 19 5/12 mantal, vilka lades under Koppön, beräknades år 1652 till 378 daler 17 öre 8 3/5 penningar silvermynt, vilka sålunda skulle komma staden till godo. Men denna fick ännu ytterligare emotta bevis på grevens intresse för dess uppkomst. Några dagar efter utfärdandet av ovannämnda donationsbrev eller den 1 Mars avlät nämligen Per Brahe från Limingo prästgård, dit han då på sin hemresa till Sverige hunnit, en ny skrivelse, vari han av kronomedlen beviljade åt staden till uppförande av rådhuset 200 daler s:m. samt därjämte åt borgmästaren till flyttningshjälp 100 daler samma mynt. Dagen därpå avsändes från samma ställe ett brev, vari bestämdes, att den på Koppö anlagda staden ”härefter skall kallas och heta Christinaestad,” samt att den samma  ”ibland allt annat, som till dess uppväxt, förkofring och heder kan lända finge till vapen, som de uti Signete och annorstädes der som behöfves Staden till prydnat kunna bruka, en Skogsstrand och hafvet der utanföre.” I skrivelsen finnes ingen antydan om att staden uppkallades efter den då regerande drottningen, varför även antagits, att Brahe med det givna namnet snarast velat bevara minnet av sin året förut i Åbo avlidna maka Kristina Katarina Stenbock. Det nämnda vapnet användes sedan i stadens sigill ända inpå 1700-talet, ehuru staden år 1699 erhöll ett annat (det nuvarande bestående av en tiger eller något annat djur av kattsläktet). Detta finns första gången använt i handlingar av år 1723.

Alla de förmåner, vilka greve Brahe sålunda tilldelat den nya staden, bekräftades av drottning Kristina genom det år 1652 den 9 Mars utfärdade privilegiebrevet, som dessutom innehöll närmare bestämningar och tillägg till de tidigare förunnade fri och rättigheterna. De 12 frihetsåren skulle räknas ifrån år 1651, då stadens bebyggande egentligen tog sin början. Vidare tillstaddes dess innevånare „”som alla andra att fiska på allmänna fiskevatten så ock nytja och bruka de holmar, grund och sund, som hela Socknen komma till, tillika med bönderne.” Borgerskapet tillerkändes rätt „”att jämte det andra Borgerskapet fritt och obehindradt besöka alla Landtmarknader der i landet (= landskapet, Österbotten), hvarest rätta marknadsplatser äro, nämligen uti Wöro, Pedersöre, Kalajoki, Pyhäjoki och Lohteå soknar”. „”Till byggningar och andra publique hus” efterlätos staden „”alla de sakören, som der falla kunna, så länge frihetsåren vara och påstå.” I avseende å den yttre handeln bestämdes, att stadens borgare finge „”med sina egne Skutor och Farkoster segla till Sverige, Tyskland och Lifland med trävirke likasom de andra der anliggande Städer, men dem främmande var förbjudet att segla till dem med sina varor vid skepps och gods förbrytelse.” Om lagens stränga bestämmelser mot allt „”landsköp” (uppköpande av varor på landsorten) erinrades och „”alla gångande Ämbetsmän (hantverkare) å landet” ålades att „”sig i staden nedsätta och borgare blifva”. Befanns någon häremot göra och bryta, tillerkändes staden rätt att honom med landshövdingens eller befallningsmannens hjälp låta fängsla och, vad arbete då hos honom funnes, såsom förbrutet konfiskera.

För att försäkra staden om ett fortfarande bestånd ingår ytterligare en så lydande bestämning: ”alldenstuud ofta plägar ske att många sätta sig neder i Städerna och göra deras Borgare-ed, bruka handel och vandel, medan friheten (skattefriheten) påstår, men när den är förbi och ute, draga derifrån på andra orter, derför skall hvar och en, förr än han till Borgerskap låtes och insättes, göra tillbörlig försäkring, det han efter frihetsårens förlopp, så många år som Lag förmår, uppehåller borgerlig rätt och tunga.”

Bekräftelse på dessa privilegier, söktes och erhölls sedermera vid varje riksdag under 17:de seklet, senast kr 1699.