Situationen runt sekelskiftet 1500-1600-talet.

Vid detta sekelskifte var Sydösterbotten, precis som resten av landet mycket glest befolkat. Några säkra uppgifter finns inte från denna tid men en allmän gissning kan röra sig om 100 000 i hela landet. Av dessa bodde största delen i den del av landet som den tiden kallades Finland, alltså landskapet Nyland och Egentliga Finland.

Förutom områdena i söder som kallades Finland, så fanns det bebyggelse endast på de gula fälten. Resten av landet var obrukad sumpmark, som helt saknade vägar.

I Österbotten fanns det inga städer år 1600 vilket betydde att alla invånare bodde på landsbygden. Fram till 1600-talet bodde bönderna på skattehemman, som de ägde och som kunde gå i arv till följande generation. De betalade skatt till kronan enligt hemmanets storlek.

I början av 1600-talet inträffade flera år av missväxt, då bönderna inte hade några möjligheter att betala skatterna till kronan. I många fall blev de tvungna att av en eller annan orsak överge sitt hemman och det övertogs då av kronan, som gjorde dessa till kronohemman. Nya bönder kunde då ta över dessa kronohemman och genom att betala ett årligt arrende som den tiden kallades avrad, kunde de bruka och bo på hemmanet i långa tider, trots att de inte ägde det. Det var först på 1700-talet som dessa kronohemman kunde övertas av bonden som brukade hemmanet.

I Korsholms södra fögderi som omfattade socknarna Mustasaari och Närpes fanns det totalt 754 hemman och av dessa var 547 skattehemman och resten var kronohemman. Av någon orsak hade Lappfjärd fler kronohemman än skattehemman.

För övrigt såg Österbotten helt annorlunda ut på 1600-talet än vad den gör i dag. Havet var 4 meter högre, vilket betydde att stora delar av dagens områden då låg helt eller delvis under vatten. I Lappfjärd sträckte sig fjärden ända in till centrum, så att Birgitta kyrkan den tiden låg vid kusten. Kyrkorna på 1600-talet byggdes av naturliga skäl vid kusten, så att kyrkobesökarna kunde komma dit med båt.

Städer i Finland år 1600.

I början av seklet fanns det i Finland 8 städer, samtliga belägna vid kusterna i söder. Ulfsby eller Björneborg var den stad som låg längst norrut, närmast Österbotten. De här städerna hade alla tillkommit på ett naturligt sätt, det fanns alltså ett behov som gjorde att de kommit till.

Av landets 8 städer hade 3 rättigheter att handla med utlandet. Städerna som hade dessa så kallade stapelrättigheter var Åbo, Helsingfors och Viborg. De övriga städerna var uppstäder, som endast hade rätt att handla med huvudstaden Stockholm och andra orter som låg norr om Stockholm. Finlands städer var mycket små och de flesta hade en befolkning under 1 000 personer.