Stadens skogar.

Sammanställt av Lasse Backlund i september 2019, med hjälp av artiklar och annonser i Kristinestads Tidning.

Allt sedan Kristinestad grundades år 1649 har staden varit en stor skogsägare. I dag äger staden inemot 2 000 ha men arealerna har varit betydligt större. Kort efter att staden grundades tilldelades staden donationsmarker i förläning uppgående till mer än 10 000 ha. Det var den unga drottningen Kristina som frikostigt gav den unga staden privilegier, för att den skulle kunna växa och utvecklas. Förutom de stora skogsmarkerna fick staden också rätt till den skatt som tjöckborna tidigare hade betalat till kronan. Tjöck var den tiden en relativt stor by i Lappfjärd och tack vare dessa förläningar och skatter fick Kristinestad en god start.

Skogen och havet är två viktiga element i Kristinestad och det syns också på stadens vapen.

De här skogarna runt Kristinestad som drottning Kristina så generöst gett åt staden i förläning, gavs inte ”för alltid” utan endast tillsvidare. Skogarna tillhörde fortfarande den svenska kronan men staden hade nyttjanderätten.

I slutet av 1600-talet då den svenska kungen Karl XI tillträdde så beslöt han att en stor del av dessa generösa förläningar som drottning Kristina så frikostigt delat ut, så skall tas tillbaka genom den stora reduktionen. Det var verkligen inte fråga om några små områden som kungen krävde tillbaka till kronan, för dessa förläningar hade getts åt godsägare, officerare och högre tjänstemän överallt i det svenska riket.

Det är klart att den stora reduktionen år 1685 inte var någon populär åtgärd men kungen hade den makt som behövdes för att genomföra den. För Kristinestads del var det här en ödesdiger sak och det protesterades mot den men kungen meddelade att staden ju hade möjligheter att höja skatteuttaget och på det viset kompensera förlusten av de i tiderna givna förläningarna.

Till all lycka så blev denna reduktion inte total för Kristinestads del. Staden fick behålla närmare 5 000 ha skog och de låg på stadens östra och norra sida, men också en del på den västra sidan. Hur staden sedan förvaltade denna skog är lite oklart men någon ordnad skötsel fanns inte. De boende i staden hade rätt att ta brännved och byggnadsvirke, men detta skedde okontrollerat, eftersom det den tiden inte fanns något ”skogskontor”.

Det här pågick hela 1700-talet men i början av 1800-talet då skogen började få ett annat värde så beslöts det i staden att skogarna skall fördelas mellan stadens alla gårdsägare. År 1802 fördelades skogarna öster om Stadsfjärden och år 1835 skogarna norr om Flybäcken och Storträsket. Det mindre skogsområdet väster om staden förblev oskiftat. Skogen fördelades enligt storleken på gårdsägarnas tomter i staden, ju större tomt desto mera skog.

Denna fördelning mellan gårdsägarna var lagstridig, för den 23 februari 1789 så hade det bestämts i grundlagen att: ”The Städerna donerade, förlänte och under namn af Stadsjord begrepne ägor skola orubbade vid Städerne bibehållas och förblifva samt icke förändra sin natur, i hvars handt the komma måge”. Kanske man i Kristinestad inte kände till denna lag eller så försökte man kringgå den genom att inte ge lagfart på dessa skogar. Men gårdsägarna fick full rätt att använda och utnyttja skogarna och det gjorde de också.

Tjäran var på 1800-talet en viktig exportprodukt, för att inte tala om plankor och bräder som exporterades i stora mängder. Detta ledde till att skogarna formligen skövlades, eftersom speciellt tjäran krävde stora mängder med tallstammar. Gårdsägarna hade också stora mängder med kor, får och svin som fritt fick ströva omkring i skogarna och skadade de växande skogarna.

Det fanns dock motstridiga lagar som delvis gav staden rätt att ge gårdsägarna rätt att använda skogarna. Redan år 1734 stiftades en lag som bestämde att oskiftad och gemensam skog kan fördelas mellan delägarna. Denna lag förnyades både 1851 och 1886.

Den här skogsfördelningen mellan gårdsägarna fungerade bra till en början men efter hand flyttade nya invånare till staden och dessa hade då ingen rätt till skogen, eftersom den då redan var delad. Denna orättvisa påtalades regelbundet men inte förrän 1897-1898 togs frågan upp till behandling. Stadens fullmäktige tillsatte då ett utskott för att bereda ärendet och utskottet anlitade skogsinstruktör Ossian Carpelan, för att denne skulle komma med förslag i frågan.

Carpelan föreslog att staden skall ta tillbaka all skog av gårdsägarna och sätta den under stadens egen förvaltning, så att avkastningen därifrån skulle komma alla invånare till nytta. Gårdsägarna protesterade med att påminna om att de genom en överenskommelse med staden har blivit ålagda att sköta om stadens alla landsvägar, för att i gengäld få använda skogarna.

Utskottet föreslog då att denna pålaga genast skulle tas bort och att stadens landsvägar hädanefter kunde skötas av stadens egen förvaltning. Medel till landsvägarnas skötsel skulle uttas genom uttaxering av invånarna i staden.

Utskottets förslag behandlades i stadsfullmäktige den 24 augusti 1898 och där beslöts att skogarna skall tas tillbaka och sättas under stadens förvaltning. Där beslöts också att staden skall sköta om landsvägarna i fortsättningen. Detta beslut var inte enhälligt och de gårdsägare som innehade stora skogar var förstås emot.

Den 27.8.1898 motiverade Alfred Carlström, Bruno Wendelin och Elis Granfelt sin åsikt i Kristinestads Tidning. Dessa hade önskat stadens övertagande och de ville nu att staden genast skulle anställa en edsvuren skogsvaktare, som till och med kunde få bo gratis i grindvaktstugan vid Närpesvägen. Skogarna skulle gallras och skötas kontrollerat hela tiden. Eftersom en stor del av granarna hade skadats genom kådtappning, så skulle dessa träd genast fällas.  De ville också att en remsa på 50 meter längs stränderna skulle lämnas orörda.

På mötet den 24 augusti så bestämde stadsfullmäktige om ett totalt förbud att använda de i frågavarande skogarna, åtminstone tills beslutet har vunnit laga kraft. Fullmäktige som bestämde detta bestod av endast 5 personer och så var det i normala fall. I viktiga större frågor som fullmäktige skulle behandla, så skulle fullmäktige förstärkas av en större mängd ledamöter. Eftersom det ibland var svårt att veta om en fråga var stor eller liten, så fanns det inga klara regler när det förstärkta fullmäktige skulle sammankallas.

Gustaf Hydén som var en större skogsinnehavare protesterade mot fullmäktiges beslut. Det var främst avverkningsförbudet som han inte gillade och han tyckte också att fullmäktige borde ha varit förstärkt med flera medlemmar. Hydén samlade gårdsägarna till flera möten där frågan behandlades och där bestämdes att de inte skulle godkänna fullmäktiges beslut.

En månad efter att stadsfullmäktige hade beslutat att ta tillbaka sina skogar, kallade Gustaf Hydén gårdsägarna till ett möte på rådhuset. Annons i KT 28.9.1898.
Notis i KT 1.10.1898: ”De gårdsägare i staden, som inte nöjer sig med stadsfullmäktiges beslut i skogsfrågan, var i torsdags sammankallade till möte på rådhuset. Till mötet hade infunnit sig något över 60 gårdsägare och där beslöts att inlämna en protestskrivelse till Magistraten, där de skulle anhålla om att avverkningsförbudet skulle upphävas. Ett besvär skulle också skickas till Guvernören, angående stadsfullmäktiges beslut i frågan”.

Gårdsägarna gick så långt att de till och med gjorde en egen vallista till stadsfullmäktigevalet i december 1898. Deras önskan var ju att deras lista skulle vinna och efter det skulle de kunna göra ett annorlunda beslut i skogsfrågan. Deras lista fick i själva valet för lite röster, vilket betydde att det svenska partiets lista vann.

Som ett sista desperat försök ställde gårdsägarna upp med en egen lista i stadsfullmäktige valet i december 1898. Hydéns namn finns med, men det var svenska partiets lista med bland annat Alfred Carlström och Bruno Wendelins namn som segrade.

Gårdsägarna besvärade sig över beslutet men fullmäktige vidhöll sin tidigare ståndpunkt och menade att beslutet var lagligt. Hydén och de andra besvärade sig då till landskansliet i Nikolaistad, alltså i Vasa.

Den 31 maj 1899 kom så guvernörens utslag i frågan. Guvernören gav staden rätt att återta skogarna och sätta dessa under egen förvaltning. Staden hade också haft rätt att införa förbudet till avverkning direkt efter beslutet om återbörande. Den som inte nöjde sig med guvernörens beslut kunde besvära sig till Hans Kejserliga Majestät. I flera rättegångar processade gårdsägarna med staden men de förlorade i varje rättegång. De här rättegångarna blev att kosta för gårdsägarna och det var med stor bitterhet som de tvingades att avstå från sina skogar.

Efter det här har skogarna skötts av staden och varit under dess förvaltning. Numera är det skogsvårdsföreningen som har hand om underhållet av stadens skogar och systemet har varit till full belåtenhet.

Annonser och notiser.

Notis i KT 27.12.1898: ”Rådstuvurättens dom fallen i de så kallade skogsmålen. Under senaste vecka förekom och slutbehandlades några av de så kallade skogsmålen, varvid svarandena fråndömdes sina skogsskiften, utan någon som helst ersättning, utan de förpliktades att ersätta staden förr dess rättegångskostnader, vilka torde stiga till 20 mark.”
Staden hamnade att processa med varje gårdsägare skilt för sig. Antalet rättegångar uppgick till närmare 200 och domen blev densamma i samtliga fall. Av någon orsak tog vissa mål uppskov och i KT 8.4.1899 skrevs att 30 mål hade tagit uppskov av någon orsak på kronolänsmannen Ottelins begäran.
Gårdsägarna hade anlitat kronolänsmannen Karl Ottelin som ombud i processerna med staden och den 5.4.1899 kallade han till möte på gästgiveriet och på rådhuset.
Staden som skogsägare hade stämt samtliga gårdsägare, för att i rådhusrätten bli tilldömd sina skogar. Annons i KT 29.10.1898.
När Gustaf Hydén märkte att gårdsägarna kommer att förlora sina skogsskiften, så försökte han i KT 19.11.1898 samla gårdsägarna till möte, för att försöka kompromissa eller kunna göra någon förlikning med staden.
I Kristinestads Tidning den 5 juli 1899 meddelade staden att det skall vara ”mulbetspoletter” för att få släppa korna lösa i stadens skogar.